Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. På hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han gick fram till andre löjtnanten och sade:
– Hafva vi icke sett hvarandra förr under andra,
lyckligare förhållanden?
– Det är möjligt, svarade denne.
– Ni är Felix Ligelius?
– Tyst, inföll andre löjtnanten och visade Skytte
för första gången ett allvarsamt anlete. – Jag bär icke
längre min fars namn och vill icke höra det nämnas
här. Jag heter Felix, ingenting vidare.
– Så, för fan, tillade han, – att ni ändå kände
igen mig! Jag skulle knappt igenkänt er, om jag ej hört
ert namn. Nå, välkommen till oss, friherre Skytte! Här
väntade jag minst att se er, men ... quo fata trahunt
retrahuntque sequamur[1].
Samtalet afbröts, ty Adolf märkte, att det icke föll
andre löjtnanten i smaken.
Den unge Ligelius var son af en prästman och hade
vid universitetet gjort sig känd såväl för flit och utmärkta
själsgåfvor, som för mycken äregirighet, stolt sinnelag och
äfventyrligt lynne. Han vardt efter slutad lärokurs preceptor
i en förnäm familj, men då han här förälskade sig
i husets dotter och det ömma, men oskyldiga förhållandet
mellan de unga snart upptäcktes, jagades han skymfligt
på porten. Han återvände därefter till Uppsala. En ung
högadlig student, släkting till den ifrågavarande familjen,
var inspector illustris för det landskap studerande Ligelius
tillhörde. Denne herre, som ansåg, att »vanbördingen»
med sin förmätna kärlek förolämpat honom såväl
som hans släkt, och för öfrigt icke kunde tåla Ligelius’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
