Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. På hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fruktade ... men hon ville ej vackla, och hon sporrade
sin häst för att hastigare nå det mål, där hvarje tvekan
komme för sent.
Drake red tyst vid hennes sida, till dess de hunnit
fram till viken.
– Vi äro framme, sade han i en ton af segerfröjd,
i det han tätt vid Marias sida höll in sin häst och slog
sin arm kring flickans lif, likasom för att i sista
ögonblicket försäkra sig om sitt byte. – Vinden lefver upp,
böljorna ha vaknat ur sin slummer, naturmakterna gynna
oss. Säg nu farväl till det förflutna! För dig börjar ett
nytt lif, flicka ... i nästa ögonblick gungar du på hafvet.
Drake förde hvisselpipan till sin mun och blåste signalen.
Från viken hördes årslag, som närmade sig.
– Briljant, min gunstling, – sade han, i det han
steg ur sadeln och klappade favoritgångarens hals, – du
har för sista gången burit din herre. Jag ger dig din
frihet. Farväl!
Han kastade tyglarne öfver hästens hals, och denne,
som längtade tillbaka till stallet, gnäggade sakta, vände
sig om och försvann i mörkret.
– Ohoj! Becker! hördes andre löjtnantens röst från
stranden.
– Här! svarade Drake och fattade Marias hand för
att hjälpa henne ur sadeln.
Men han hade knappt känt, att denna hand darrade
i hans, förrän hon häftigt lösgjorde sig. Maria hade bland
de samtalande röster, som hördes från stranden, där båten
lade till, urskilt en, hvars klang aldrig förfelade att tränga
till djupet af hennes hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
