Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stafven öfver ert hufvud; ty jag står hos er i stor
tacksamhetsskuld, och roten till er olycka har uppspirat ur
det ädla deltagande ni hyst för tvenne hjälplösa, af
samhällets fördomar grymt förföljda varelser, som äro mig
kärare än allt på jorden.
– Hvad menar ni? utbrast Adolf öfverraskad.
Erik tryckte hans hand och såg på honom med
glädjestrålande ögon.
– Jag skall genast förklara mina ord, sade Vanloo
och lämnade rummet.
– Jag förstår honom icke, sade Adolf oroligt till
Erik, – men jag känner en aning ...
– Som icke gäckar dig ... Nej! Men var lugn ...
fatta dig! Dig väntar en glad öfverraskning.
Dörren öppnades åter. Vanloo inträdde, förande vid
handen två damer.
– Min mor och syster, sade han.
Adolf var för ett ögonblick stum af öfverraskning:
han ville ej tro sina egna ögon. Men Elin skyndade att
taga honom ur hans tvifvel. Hon ilade med ett glädjerop
emot honom, fattade hans hand och utbrast:
– Igenkänner ni mig icke, gode Adolf? Det är ju
jag ... Elin! Och här är min mor ... och han, Arnold,
är min bror. Nu skola vi icke mer skiljas, utan alltid
vara tillsamman.
Läsaren har utan tvifvel lättare att föreställa sig än
författaren att skildra det uppträde, som nu följde, med
alla dess glädjeyttringar och förklaringar. När ändtligen
Vanloo med mor och syster drog sig tillbaka, och Adolf
i lugn kunde samla sina tankar för att skärskåda
sammanhanget mellan det förflutna med dess sorger och faror,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
