Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utgifvarens tillägg och anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låter Stiernhielm utveckla sina åsikter om förnuft och
tro. Efter Stiernhielms förklaring, att han är god luteran,
förekomma följande repliker:
– Lycklig ni! sade Adolf. – Blefve jag kallad inför en
dylik kommission, skulle jag stå mig slätt
– Ni är således tviflare i religionen, stackars gosse?
– Ja, svarade Adolf.
– Olycklig i edra tvifvel?
– Ja, jag vill ej neka därtill.
– Ni befinner er då i en kris, som hvarje tänkande
människa måste genomgå. Det beror af er själf, om den skall
sluta med hälsa eller andlig död. Instäng er på ert rum, studera
herrar Aristoteles och Cartesius, insup den kvafva kammarluften,
tillslut blicken för naturen och hjärtat för edra likar,
fördjupa er i edra grubblerier och gör ert eget jag till världens
medelpunkt, låt edra safter genom ett sådant lefnadssätt
stockas, och jag säger er, att denna kris skall fortfara till er
död och in i sista ögonblicket göra er till en olycklig människa.
Men om ni däremot söker det sköna i naturen och det goda
hos edra likar, om ni bevarar det friska sinnets begär att älska
och älskas, om ni förståndigt blandar skämtets honung i allvarets
bägare och därigenom söker bibehålla själens och kroppens
hälsa, så skall ni snart nog med undergifvenhet finna er
i vår en gång för alla bestämda lott: »att vandra i tro, icke
i åskådning» ...
Hälsan är allt; allt, allt är alls intet, där intet är
hälsan... Den friska själen höjer sig på kraftiga vingar mot
ljuset; den sjuka håller sig med slokande vingar i stoftet och
tror till slut, att allt är stoft.
– Men förnuftets rätt... ville Adolf invända.
– Ja, förnuftet har obestridligen en stor rättighet eller
fastmer en stor skyldighet, och den är att pröfva sin egen förmåga
att fatta sanningen och noga bestämma den gräns, inom hvilken
detta är möjligt. Inom denna gräns är förnuftet envåldsherre,
men icke därutanför. Där härskar tron, och en narr är
den, samt en grym fiende till sig själf, som ej af henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
