Några dagar hade förflutit efter Vanloos besök i Drakes laboratorium.
I sitt kabinett, väl möbleradt efter tidens smak och prydt med takmålningar, som föreställa händelser ur Frälsarens lefnad, sitter fru Agnes Drake med sin dotter, den lilla Hedvig. Fru Agnes ögon lämna ibland det broderi hon håller i handen, för att se i den bok, hvari flickan nu under sin mors ledning lär sig läsa innantill.
Med denna sysselsättning fördrifver fru Agnes en timme af den långsamt skridande dagen. Och då Hedvig tröttnat vid läsningen, deltager modern i hennes joller och betraktar med vemodigt leende hennes lekar.
Dörren öppnades, och herr Gustaf Drake inträdde. Sådana besök voro sällsynta. Fru Agnes riktade en skygg blick på sin mans af nattvak och grubbel förslappade anletsdrag.
-- Jag kommer, sade Drake, -- för att underrätta dig, att du har gäster. Vår granne Vanloo, den holländske stormannen, hedrar oss med ett besök... och hvad som måhända än mer fägnar dig: en släde från Signildsborg stannade just nu på borggården: din vän friherrinnan har, följd af sin son och den unga fröken Skytte, hitkommit... just i en lycklig stund, ty jag känner mig mer hågad än vanligt att se grannar kring mig. Jag hoppas, att du är i samma lyckliga sinnesstämning.
Fru Agnes gick sina gäster till mötes. Vanloo stod framför henne; hans yttre förrådde vanlig kall artighet, då han bugande fattade värdinnans hand, men hans blick trängde forskande in i hennes, och hon tyckte sig känna, huru han genomskådade hvarje hemlighet i hennes hjärta, räknade hvarje lidande, som tärde på dess fibrer. Och likväl var denna magiska blick icke tryckande, utan talade om en öfverlägsen ande, som ville meddela en svagare något af sin kraft att tåligt bära sitt öde. Agnes skulle icke förvirrats, om ej dessa ögon på samma gång upplifvat hågkomster från hennes ungdom, hvilka tidernas skiften aldrig fullkomligt utplånat, och väckt aningar, som i trots af sin ytterliga osannolikhet ej läto tysta sig.
Ur denna förvirring hjälpte henne friherrinnan Skytte, som hälsade sin väninna med en kyss på kinden, och därmed riktade hennes uppmärksamhet åt de öfriga gästerna. Fru Agnes anmärkte, att fröken Maria var ovanligt blek, och frågade deltagande om hennes hälsa; men fröken Skytte försäkrade gladt, att hon aldrig känt sig bättre än nu. Härefter ledsagade värden och värdinnan sina gäster till ett rum som var lagom stort, för att den lilla kretsen skulle känna det hemtrefligt, och hvars gyllenläderstapeter vänligt upplystes af en brasa från den stora, med renässansornament sirade kaminen. Här slog man sig ned i länstolar, i hvilkas svällande dynor var inväfdt eller broderadt ett helt Arkadien af flöjtblåsande herdar och herdinnor, som buro lamm i sina armar, såsom en senare tids damer buro sina mopsar. Det aromatiska téet hade ännu lika litet som kaffet hunnit göra sig hemmastadt inom sällskapskretsarna, men man saknade det icke af det enkla skäl, att man ej kände det; man lifvade i stället glädjen med lätta viner, som flitigt götos i de slipade glasen.
Samtalet, som i början vidrörde Adolfs och Marias färd under yrvädret och andra händelser för dagen, vardt efter hand lifligt. Vanloo förtalde reseäfventyr med utmärkt behag, fröken Skytte inströdde skämtsamma frågor, Adolf blixtrande infall; värden själf visade ett så präktigt lynne, att fru Agnes i hemlighet förvånades däröfver. Men genom denna glädje gick det stundom liksom en frosskakning; skämtet hvilade väl icke, ty det flög från mun till mun, men hos hvarje enskild, om vi undantaga den goda friherrinnan och den lilla Hedvig, inträdde ögonblick, då han kände en förstämning. Det var måhända yttringarna af ett elektriskt förlopp, som uppstått därigenom, att en krets knutits af personer, hvilkas själar, allt efter deras olika mån af frändskap eller fiendskap, utöfvade ömsesidig dragningskraft eller stötte hvarandra tillbaka.
Nu utbad sig värden få höra en sång af fröken Skytte, hvars röst och förmåga öfver cittran voro väl kända från aftonkretsarne på Signildsborg. På en vink af modern skyndade Hedvig efter dennas cittra. Maria slog tankfull några ackorder och sjöng därefter följande sång:
Se, västerhafvets vågor
i purpur gunga och i gyllne lågor
och leka med hvarandra
kring ön, där mina Ungdomsminnen vandra!
Så sväll af fröjd, mitt segel,
och sväfva dit på oceanens spegel!
De vinka mig: jag ilar dem till möte
att sjunka, barn på nytt, i deras sköte.
Hur strandens klippor blänka
i rosigt sken, och skuggorna sig sänka
att famna stilla dalar
och skrida genom palmers pelarsalar!
Hur mystiskt dunkla parker
stå drömmande bland solbeglänsta marker!
Hur djup är tystnaden, hur ljuf är friden!
Här hvilar, vällustdrucken, själfva Tiden.
Och från de gröna kullar,
från blomsterfält, där bäckens azur rullar,
från strand, där insjön hvälfver
melodisk våg och silfverdimman skälfver,
och från de mörka dungar,
där frukter svälla och lianen gungar,
gestalter vinka. Deras drag jag känner:
det är min flydda barndoms flydda vänner.
Och han, hvars bild mig gläder,
då natten vallmokransad till mig träder,
hvars minne ännu blandas
i hvar min dröm, då morgonhimmeln randas,
han är ej död! Han sluter
sig till mitt bröst, hans lockars svall sig gjuter
kring mina, och som förr hans purpurröda,
hans friska läppar emot mina glöda.
Vid sidan af hvarandra
vi saligt drömmande kring fälten vandra,
och såsom fläktar friska
vid månens sken i trädens kronor hviska,
så hviska vi om öden,
vi delat förr, om kärlek in i döden
och om den ed vi svuro, att, som flamman
med flamman enas, evigt smälta samman.
Till verklighetens strider
flyg, tanke, åter från förflutna tider!
Till stormens famntag ila,
se'n nu du hämtat elyseisk hvila:
en hvila, ack, för stunden,
ty vid ditt ödes kedja är du bunden!
Af den din flykt är länkad öfver hafven,
tills mattad vinge sänks mot djupa grafven.
Maria hade sjungit ur sin själ; det röjde de smältande tonerna, den drömmande blicken, den bleka kinden; och då hon nu lade bort cittran, ljöd en efterklang i mer än ett hjärta.
Det fanns i denna krets två personer, hos hvilka Marias sång väckt alldeles likartade känslor. Han hade återfört dem till den tidpunkt af deras lif, hvars minne för dem var det heligaste och på samma gång det bittraste, och därigenom erinrat dem om deras första lycka och oersättligaste förluster.
Dessa bägge voro Agnes Drake och Vanloo.
Gustaf Drake hade funnit större behag uti att betrakta sångerskan än lyssna till sången, hvars känslopjunk han ej förstod. Kall för kvinnlig skönhet, förvånades han själf däröfver, att hans blick så gärna dröjde hos den unga flickan, och han började tro på en själsfrändskap mellan sig och henne, då han iakttog sångerskans uttrycksfulla minspel, som hos henne lät ana glödande lidelser, liknande hans egna, om också riktade åt ett helt annat mål. Han öfvervägde, huru lös förbindelsen var, hvari han stod till sitt partis öfverhufvud, riksrådet Skytte, och huru sannolikt, att denne en gång skulle behandla honom som ett förbrukadt verktyg, om ej starkare band sammanknöte dem.
Men han, som Maria i hemlighet ägnat sin sång, han, hvars drag hon gaf den älskling, som i sången var död för henne och endast besökte henne i drömmen, han var med sina tankar fjärran; de hade på vågorna af Marias toner sväfvat till -- Elin. Lyckligt för Maria, att hon ej kunde genomskåda hans inre! Nu varsnade hon blott ett svärmiskt drag öfver hans panna... det var en verkan af hennes sång, och denne tanke svalkade hennes barm, som allt sedan det förfärliga nattäfventyret varit tummelplatsen för vilda lidelser. Hon hade i det högtidliga ögonblick, då hon redan sagt farväl åt lifvet, yppat sin hemlighet, sin kärlek... men han hade endast haft en förebråelse till svar, han hade förgätit ord, som frampressats ur ett under dödens kalla hand ännu kärlekslågande bröst. En kvinna, mindre stolt, mindre skön och firad än Maria, skulle aldrig förlåtit detta; och Maria var just i det tillstånd, då en gränslös kärlek och ett lika gränslöst hat kämpa om öfvervikten. Men kärleken hade hittills haft öfverhand, ty ännu glimmade en gnista under askan af hennes utbrunna hopp.
En kort tystnad hade efter Marias sång inträdt samtalet. Den bröts af Vanloo med följande anmärkning:
-- Den dröm ni här skildrat, min fröken, torde vara ett uttryck af den längtan, hvarmed en i lifvets strid fördjupad människa blickar tillbaka på den tid, då hjärtat hoppas allt och det ungdomliga modet trotsar på sin oförsökta kraft. Ni själf är ännu i denna lyckliga ålder. Men för oss äldre är det farligt att ofta skåda tillbaka på det förflutna. Den hvila man där hämtar är slappande: vi jämföra hvad vi måste försaka med hvad som återstår att vinna, och detta synes då så obetydligt, att vi lätt förledas att anse hela lifvet förfeladt.
-- Ni har rätt, mynher Vanloo, inföll Drake; -- er anmärkning träffar icke blott in på den, som sett sina lysande drömmar blekna, utan kanske än mer på den, som fått sin ungdoms första oöfverlagda och okloka önskningar uppfyllda.
Agnes Drake sänkte vid dessa ord sin sorgsna panna.
Vanloo tystnade, och det lyste någonting nästan hotfullt fram i hans ögon.
Samtalet skulle afstannat, om ej de öfrige närvarande sörjt för dess fortsättning i lättare stil.
-- På tal om ungdom, sade friherrinnan Skytte, påminner jag mig nu, att det snart är din födelsedag, Maria.
-- Det är sant, jag fyller om några dagar tjugo år.
-- Tjugo år! inföll Adolf. -- Det är ju en rätt vördnadsvärd ålder. Och nästa år vid samma tid fyller du tjugoett.
-- En mycket upplysande och förnumstig anmärkning! sade Maria skrattande.
-- Och året därefter tjugotvå, fortfor Adolf.
-- Jag tviflar icke på din förmåga i räkning, bäste kusin.
-- Hvad tiden ilar! fortfor Adolf. -- Jag kommer ovilkorligt att tänka på lifvets förgänglighet, ungdomens korta blomstring...
-- Allt för sorgliga tankar!
-- Men mycket viktiga, anmärkte friherrinnan; -- de unga tänka dem endast allt för sällan.
-- Icke jag, min mor, försäkrade Adolf. -- Dessa tankar återkomma hos mig ofrivilligt hvar gång jag ser en blomma, en fjäril, en vacker flicka eller hvad annat naturen skapat, för att glänsa och försvinna.
-- Jag beklagar dig, Adolf, sade fröken Skytte, -- ty om så är, måste du vara odrägligt vemodig, i synnerhet om sommaren, då du hela dagen ser blommor och fjärilar.
-- Visserligen, men jag tröstar mig med andra betraktelser; såsom att blomman njuter af solen, daggen och vinden, och fjäriln åter af blomman, utan att sörja för morgondagen. De fröjdas åt sin tillvaro, till dess frostnatten skördar dem. Icke så den stackars flickan. Hennes lif och hennes blomstringstid hafva, enligt naturens vanliga lopp, sins emellan helt olika längd. Vid tjugo år äro hennes behag i sin fulla utveckling... några år därefter börja de redan förlora sin första friskhet... än några år, och de äro vackra lämningar... så förflyta åter några år, och hon närmar sig den typ, som vi tänka oss under namnet matrona... därefter inträder hon i ett skede, då åldern släcker ögats glans och plöjer fåror i pannan. Mer än hälften af kvinnans lif faller inom ålderdomens råmärken.
-- Mycket djupsinniga betraktelser, sade Maria, -- men jag tror, att du ej behöfver leta länge, för att finna mer roande samtalsämnen.
-- För den unga flickan, fortfor Adolf gäller mer än för någon annan regeln att fånga ögonblicket. Tiden flyr, och hvar minut närmar henne till den gräns, där beundrarnes antal minskas, tills hon slutligen står öfvergifven af dem alla och endast har den bittra förebråelsen kvar, att hon försummat den rätta tiden att grundlägga sin lycka.
-- Du talar så salvelsefullt, som om du själf fruktade att varda en jungfru på öfverblifna kartan, sade fröken Skytte.
Vanloo tog nu till ordet, i det han vände sig till Adolf.
-- Ni skämtar utan tvifvel, min unge vän, sade han -- eller ock har ni mycket dimmiga föreställningar både om kvinnans värdighet och om hennes lycka. Skulle ni själf önska till maka en kvinna, som följer den regel ni här uppställt? -- Skulle ni kunna älska en flicka, hos hvilken den oberäknande känslan, den af morgondagens kraf ostörda ungdomsglädjen, det oskuldsfulla sinnelaget utträngts af en feg rädsla för naturens gång och en kall räkning, huru hon skall grundlägga sin så kallade lycka? Vill ni uppställa för er kusin och er själf en regel, värd att följa, så välj den här, som ej har förtjänsten att vara af er egen uppfinning: »Bevara ditt hjärta, ty därutaf går lifvet!»... Och er, min fröken, försäkrar jag, att jag under min händelserika, omväxlande lefnad träffat några, om också få lyckliga människor, och att bland dem äfven funnits fattiga, ensamma och åldriga kvinnor.
Adolf hade ämnat framkomma med någon förklaring öfver sina föregående yttranden, men Vanloo, som hade nog takt att ej låta samtalet inträda i allt för djupa hjulspår, förde det genom en ledig öfvergång på andra ämnen.
Nu anmälde en tjänare, att bordet var dukadt. Sällskapet samlades kring supéen. Vanloo sysselsatte sig med sin ena granne, friherrinnan Skytte, och förstod så väl att leda samtalet inom den gamla damens tankekrets, att hon därigenom ytterligare styrktes i sitt redan förut fattade omdöme, att den holländske herren var den mest älskvärde man hon någonsin träffat.
Friherrinnan ville nu inhämta Vanloos åsikt i ett ämne, som mycket sysselsatte de flestes tankar och i synnerhet hennes egna, emedan hon nästan dagligen hörde det afhandlas mellan sin man och pastor Suenonius. Detta ämne, det stående temat för dagen, var trolldomsväsendet. Friherrinnans fråga bragte samtalet genast inom detta område och alla, med undantag af fru Agnes och just den tillfrågade, skyndade att ådagalägga och förfäkta sina meningar. Unge Skytte åsidosatte all varsamhet och angrep de rådande fördomarne varmt och vältaligt; Vanloos blick riktades med liflig akt på ynglingen, ty ehuru de åsikter han framställde, och de skäl han anförde, i våra dagar skulle återfinnas i hvar mans mun, klingade de i den tidens öron både djärfva och förvånande. Adolfs förnämste motståndare var hans vackra kusin, som lifligt understöddes af herr Gustaf Drake. Friherrinnan började redan ångra, att hon gifvit upphof åt denna tvist; hon åhörde sin son med verklig fasa och tackade Gud, att lagman Johan ej var närvarande, ty Adolf hade en gång förut genom uttalande af samma öfvertygelse stört hemfriden på Signildsborg och framkallat ett våldsamt utbrott af sin fars lynne.
-- Mynher Vanloo, sade Adolf, sedan han med otålighet lyssnat till Drakes invändningar, -- jag vädjar med förtroende till er. Med den kännedom jag haft lyckan förvärfva af ert klara omdöme och er höga bildning, skulle det förvåna mig, om ni ej gåfve mig rätt.
-- Af allt hvad ni sagt, svarade Vanloo, -- förekommer mig blott ett sällsamt, och det är, att ni vädjar till andra personer i en fråga, som ni själf skjutit inom det granskande förståndets dom. Ni gör er därigenom skyldig till den myndighetstro, som ni klandrar hos andra. För min del tror jag blott på ett trollmedel, emedan jag själf rönt dess kraft...
-- Och det är? frågade flere på en gång.
-- Det är helt enkelt en amulett, som jag burit allt ifrån min ungdom och om hvars kraft jag är så öfvertygad, att han skall följa mig i grafven.
-- Mynher Vanloo, sade Adolf, -- jag finner med tillfredsställelse, att ni är en vanlig människa, hvilket jag hittills nästan velat tvifla på; ni, som vi alla, har edra små fördomar. Den där amuletten har således gjort er hård mot svärd och kulor och skyddat er i hvarjehanda lifsfaror... eller huru?
-- Han har gjort mer än detta, min vän.
-- Förtälj! ropade alla.
-- Nej, sade Vanloo, -- lika hemlig som hans kraft är hans historia. Jag är nödsakad att afslå denna önskan.
- Men få vi icke ens se honom? frågade fröken Skytte.
-- Gärna, svarade Vanloo; -- jag vill blott i förväg säga, att ytan ej motsvarar det inre värdet. Däruti liknar han mycket annat.
-- Vanloo bar omkring halsen en guldkedja, hvars länkar försvunno under hans lifrock. Han uppknäppte denne och lossade från kedjan en liten silfverring, som han räckte fröken Skytte.
Hon ögnade nyfiket den prisade amuletten och lämnade honom därefter till sin granne. Så gick han ur hand i hand och kom äfven till fru Agnes.
Samtalet fortgick emellertid, och ingen märkte, att fru Agnes hastigt skiftade färg... ingen mer än Vanloo, och han kände äfven en darrning af hennes hand, då hon återställde amuletten till hans ägare.
Supéen var slutad, och kort därefter aflägsnade sig Signildsborgsgästerna, sedan friherrinnan fått Vanloos löfte att snart besöka hennes hem. Äfven Vanloo sade farväl; då han tryckte värdinnans hand, gjorde hans ögon en tyst fråga, om hans närvaro stört ett hjärtas inre frid.
Drake gick till sitt laboratorium, där han i afvaktan på Vanloos återkomst började träffa förberedelser till nattens arbete.
Sedan Vanloo ridit ut genom borggårdens stora port, hade han
nämligen tagit en omväg, lämnat sin häst i ett närbeläget torp och
till fots återvändt till Sjövik, i hvars östra tornflygel han inträdde
genom en bakdörr, till hvilken Drake lämnat honom nyckeln. Han fann
denne sysselsatt med ugnens eldning, och natten tillbragtes nu med den
första undersökningen af rabbi Chisdai ben Israels guldtinktur.
