- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
4. Balen

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
4.

Balen.

En månad hade förflutit efter Drakes samtal med riksrådet Skytte i dennes eremitage, och en tidig vinter höljt de gula fälten med sitt snötäcke och islagt insjöarne, då på en bjudning af herrn till Sjövik samtlige grannarne och många gäster från hufvudstaden infunno sig på Drakeättens stamgods.

Hufvudbyggningen är präktigt upplyst, och som hon står på en kulle, kan ljuset, som strömmar ur fönstren, tjäna till mål för de talrika slädar, som med klingande bjällror från olika håll närma sig henne.

Därinne sprida vaxljusen från kronor och lampetter en högtidlig glans, som återstrålar från takets och panelets förgyllda arabesker, från damernas agraffer och herrarnes galoner och svärdfästen. Guld, silfver och vajande plymer möta ögat öfver allt.

Vid Jupiter!... för att bruka en på den tiden vanlig ed... hvar upptäcker man här ett spår af den ryktbara svenska fattigdomen? Ingenstädes: han håller sig måhända utanför dörren, men hit in kommer han icke; här utbreder sig en återglans af de skatter, som för tjugo år sedan hemfördes från Bajern och Böhmen, eller som ännu inströmma från de vapentagna landen på andra sidan hafvet, eller som samlats genom hungrande underhafvandes svett. Och hvartill i all världen skola dessa skatter användas, om ej till storartad prakt? Man spekulerar ännu icke i statspapper, järnvägar eller storslöjder, ej heller i handelsföretag, hvars frukter säkert skulle uppätas af de snikne holländarne eller de än glupskare engelsmännen; man har med ett ord ingen annan utväg än att nedgräfva dessa skatter eller utbreda dem för världens ögon; och det beror på ägarnes lynne hvilkendera utvägen de välja. Att den senare är den vanligare, därför borgar svenskens tycke.

Ett aristokratiskt skimmer hvilar öfver de grupper, som fylla Sjöviks salar. Se dessa damer, de stolta äldre matronorna, de unga fröknarna! Är ej deras klädsel dyrbar och smakfull? Hafva de tvenne århundraden, som skilja dem från oss, kunnat uppfinna något, som mer smeker ögat och upphöjer de kvinliga behagen?

Men ack! dessa strålande blickar hafva länge sedan slocknat, dessa blommande kinder bleknat. Af den skönhet, som här belyses af kronornas sken, finnes nu intet annat spår än kanske någon gammal oljebild i en aflägsen skräpvrå.

Se dessa unge kavaljerer, som med den fjäderprydda hatten under armen skämta med hvarandra eller vördnadsfullt samtala med damerna! Halskragen, som faller öfver axlarne och lämnar halsen bar, lifrocken, som smyger tätt efter växten, och de galonerade byxorna, som sluta nedanför knäet med fladdrande bandrosor, för att visa vadornas rundning, innan vristen försvinner i små halfstöflar, prydda med brabantska spetsar!

Låt oss nu äfven kasta en flyktig blick på djupet under den glittrande ytan! Här finnes ungdomsglädje, som njuter det flyende ögonblicket; men denna i ena vågskålen, och i den andra den ängsliga noggrannhet, hvarmed etiketten måste iakttagas, de tusentals smärtande nålstygn, som rangsjukan, fåfängan och afunden utdela, de hjärtats lidelser, som här väckas eller eggas och slutligen, allra djupast, de politiska ränkerna... och hvem tviflar, att den senare vågskålen sjunker?

Medan den ståtliga falang, hvars vapen äro ungdom, skönhet och allt hvad konsten förmår, för att höja glansen af dessa egenskaper, medan denna falang i skimrande led, likt bilder af en yppig fantasi, utbreder sig i danssalen; medan musikanterna, den arbetande klassen, som får släppa till »fiolerna» inom glädjens rike, från läktaren uppstämma melodier till sirliga franska dansar, må vi taga några af de församlade i skärskådande, och just dem, som skola spela en roll i vår berättelse.

Främst naturligtvis balens drottning, riksrådet Bengts dotter, Maria Skytte, om hvars skönhet häfderna ännu tala! Hon är omgifven af beundrare; men vi, osynlige iakttagare, kunna lugnt tränga oss genom den krets, som knutit sig kring henne under ett uppehåll i dansen. Hennes anletsdrag äga ej den skönhet hvars linier synas uppmätta med lineal; de äga ett annat slags skönhet som uppkommer genom färgen och uttrycket. Det är blickens dunkla eld, de svarta lockarnes brytning mot en sammetslen och frisk hy, växtens yppighet och spänstiga hållning, som intaga åskådaren. Se den fina, men utpräglade åderteckningen kring tinningarna af Marias hvita panna; -- se dragen kring denna täcka mun, i synnerhet när han sluter sig i ett ögonblick af allvar och eftertanke; se in i dessa ögon, ur hvilka stundom en eldig själ synes omedelbart blicka ut i världen, men som stundom slöjas än af ögonhårens mörka fransar, än af en fuktig glans, som gifver dem likhet med tvenne källor, speglande en molnig himmel... och du vågar i hemlighet den gissning, att hennes hjärta icke är obekant med de mänskliga lidelsernas stormar.

Marias mor dog, då flickan var tio år gammal; hennes far, det skarpsinniga och mångsidiga riksrådet, förstod sig likväl föga på konsten att uppfostra en dotter, samt hade därtill dessutom föga tid och föga lust. Hon uppväxte i en släktings hus bland hufvudstadens nöjen och fick snart det rop om sig, att hon var den skönaste ungmön inom hufvudstadens förnäma värld. Nu har hon dock öfver ett år varit aflägsnad från skådeplatsen för sina triumfer och vistas i landtlig tillbakadragenhet hos sin farbror, lagman Johan Skytte på Signildsborg. Orsaken till denna förflyttning finnes omnämnd i ett bref från riksrådet till lagmannen, ur hvilket bref vi med en romanförfattares vanliga närgångenhet -- meddela följande utdrag:

»-- -- -- Tacka å mina vägnar min kära svägerska för hennes villighet att emottaga min dotter i ert hus. Flickan är vacker -- en lefvande afbild af sin saliga mor -- och har råkat att sätta en hel hop unga hjärtan härstädes (i Stockholm) i låga. Naturlig och oskyldig har hon ej förstått lägga band på sitt ungdomliga väsen: de småleenden hon strött omkring sig hafva gifvit anledning till ledsamma uppträden och förargliga rykten. Så hände det nyligen, att kapten X. under någon simpel tvist med kollegiesekreteraren Y. höll på att ränna värjan genom honom, och det i själfva hoftrappan; och den egentliga orsaken till deras fiendskap uppgifves vara täflan om min dotter. Detta är nedsättande för flickans anseende och kan hindra ett godt gifte. Det är således nödvändigt, att hon aflägsnas från Stockholm. -- --»

Vi nämnde, att Maria under ett uppehåll i dansen såg sig omgifven af en mängd unga kavaljerer, men nämnde ej, såsom öfverflödigt, att dessa täflade om att säga henne platta artigheter. Bredvid henne stod en vas, hvari blommade en vacker rosenbuske. Flickan bröt en knopp och förde honom lekande till sina läppar.

-- Två rosenknoppar, som kyssa hvarandra! utbrast genast en af hennes mest efterhängsne drabanter. -- Min fröken...

-- Min fröken, inföll en annan, som tog ordet från honom, -- skänk mig denna afundsvärda knopp, hvars doft måste vara fördubblad, sedan ni andats därpå! Skänk mig honom, och ni gör mig till »den lyckligaste bland dödlige.»

-- Ni förekom mig, herr grefve, sade en tredje, en ung man, som studerat juridiken under Stjernhöök, -- men om också er rättighet sålunda ur juridisk synpunkt kan vara större än min enligt grundsatsen Prior tempore potior jure [1], appellerar jag dock till fröken Skyttes obestridliga rätt att donera denna rosenknopp till hvem hon behagar.

-- Och jag, inföll en fjärde, -- jag hänskjuter saken till fröken Skyttes hjärta...

-- Och hvad säger du? utbrast Maria och vände sig till en vacker yngling, som stod några steg från kretsen och nyss slutat ett samtal med en medelålders man af ståtligt utseende, till hvilken i samma ögonblick riksrådet Skytte närmade sig.

-- Jag, svarade ynglingen med en kall bugning, -- jag säger ingenting. Jag vågar ej täfla med dessa herrar.

-- Endast en kusin kan vara likgiltig för en sådan gåfva! utbrast en beundrare; de öfrige instämde.

Men ynglingen, som i själfva verket var Marias kusin, Adolf Skytte, son till lagman Johan, svängde om på klacken och aflägsnade sig, utan att märka den skugga, som sväfvade öfver Marias ansikte, eller den blick hon slungade efter honom -- en blick, hastig som ett stjärnfall, och likväl tydligt talande om smärta, sårad stolthet och vrede.

-- Nåväl, min fröken, bad en af kavaljererna, -- utgör nu i nåd vår tvistefråga!

-- Ovissheten är grymmare än den kalla verkligheten, försäkrade Stjernhööks lärjunge.

Marias kinder hade plötsligt bleknat. Hon tycktes tveka, hvem hon borde lyckliggöra med den mycket omtalade rosenknoppen, och lät honom härunder, liksom av en händelse, falla till golfvet, hvarefter hon lämnade kretsen.

Kavaljererna bugade sig alla, för att upptaga den. I samma ögonblick brusade åter musikens toner genom salen. Värden på Sjövik räckte Maria handen och förde henne till dansen. De unga herrarne ilade hvar och en till sin utkorade för att göra detsamma.

Den man, med hvilken Adolf Skytte nyss samtalat, var i viss mening aftonens hjälte, likasom Maria Skytte var hjältinnan. Det var första gången han visade sig inom denna sällskapskrets, ehuru många af de närvarande haft tillfälle att se honom i hufvudstadens förnämsta salonger. Hans högväxta gestalt, som i hvarje rörelse uppenbarade en fulländad manlighet, visade sig till sin fulla fördel i den svarta dräkt han bar, med hvars ovanliga enkelhet var förenad en lika ovanlig rikedom, ty den osmyckade lifrocken sammanhölls af diamanter af renaste vatten, och svärdfästet var inlagdt med ädelstenar. Den bronsfärgade hyn, som vittnade, att mannen länge lefvat under öppen himmel och fri inverkan af elementen, syntes vid den konstlade belysningen föga ljusare, än de bruna mustascherna och håret. Hans skarpt präglade ansikte fick någon gång, men blott för ett ögonblick, ett uttryck, som tydde på lefnadströtthet; blicken däremot röjde alltid en i sig själf hvilande, lugn och kraftig ande.

Denne man var Vanloo, numera ägare af riksrådet Skyttes eremitage och således granne till herrarne på Sjövik och Signildsborg.

Med riksrådet Skytte vid sin sida lämnade han salongen, där han endast deltagit i den promenaddans, med hvilken de äldre af sällskapet öppnade balen, och i hvilken han varit kavaljer åt värdinnan själf, fru Agnes Drake.

Han stannade vid tröskeln mellan tvenne rum, i det ena af hvilket de förnämsta af de gifta damerna valt sin plats omkring fru Agnes i en praktsoffa, hvars karm pryddes af Drakefamiljens vapen. Likasom tillfälligtvis lät han någon gång under samtalet blicken hvila i denna riktning; han syntes då försjunka i någon betraktelse, och riksrådet fick på sina lifliga frågor tankspridda svar.

Damerna undgick det icke, att Agnes Drake denna afton var i ett ojämnt själstillstånd, som hon icke alltid kunde dölja. De tillskrefvo detta i hemlighet hennes ovana att som värdinna göra les honneurs i en så lysande rund: hon var uppfostrad i en aflägsen landsbygd, hade sällan varit i hufvudstaden, aldrig vid hofvet... intet under således, att hon skulle finna sig besvärad vid ett tillfälle sådant som detta! De högförnäma fruarna sökte välvilligt lifva hennes mod genom att i den mest förtroliga ton omtala för henne hufvudstadens små nyheter för dagen; de beskrefvo till dömes grefvinnan De la Gardies nyaste toalett, prakten vid öfverste V:s begrafning och mycket annat af samma halt. Agnes lyssnade med tvungen uppmärksamhet och smålog stundom, men leendet var ansträngdt.

Måhända var den verkliga orsaken till Agnes' än nedslagna, än upprörda tillstånd ingen annan än en tillfällig opasslighet... och kanske var det en symptom af denna, att hon hastigt rodnade, då hennes dotter, en vacka flicka af fem års ålder, med barnslig nyfikenhet närmade sig Vanloo och denne upplyfte henne och kysste hennes panna.

Rummet näst intill det, hvari de gifta damerna dvaldes, var ett litet kabinett, där tvenne äldre män sutto i lifligt samtal. Den ene var lagmannen friherre Johan Skytte och den andre församlingens kyrkoherde, pastor Suenonius. Lagman Skyttes anletsdrag hade vid närmare granskning någon likhet med brodern riksrådets, men ett alldeles motsatt skaplynne hade på detsamma under tidernas lopp tryckt en så olika stämpel, att släkttycket nästan var utplånadt. Lagmannens utseende vittnade om en sträfhet i lynnet, som gränsade till känslolöshet, om måttlig tankekraft, men om fasthet och redbarhet. Hade ej denna senare egenskap framlyst i hans drag, skulle de varit obehagliga och frånstötande. Han var känd som god hushållare, sträng och rättvis husbonde och domare, och framför allt som from kristen. Han försummade aldrig kyrkan, och hvarje söndagsafton höll dessutom kyrkoherden Suenonius bön och predikan i hans hus inför familjen och gårdens folk. Hans förtrognaste vän var samme prästman. Det samtal de nu förde stördes synbarligen af Vanloos och riksrådets grannskap. Suenonius fäste på båda en mörk blick, skakade på hufvudet och sänkte sin röst till en hviskande ton. Vanloo var, som holländare, sannolikt af kalvinistisk trosbekännelse, och det världsligt sinnade riksrådet, som i hemlighet misstänktes för mycket lösa åsikter i religionen, betraktades såväl af brodern som af kyrkoherden nästan som Antikrist.

Vanloo märkte, att hans närvaro störde samtalet, och aflägsnade sig till de öfriga rummen, där de äldre herrarne, delade i större och mindre grupper, drucko och politiserade.

Så snart han gått, fortsatte Suenonius samtalet, där han slutat det:

-- Mitt råd är således, sade han, -- att ni allvarligen varnar er son för läsningen af dylika gudlösa skrifter.

-- Jag skall taga dem från Adolf, svarade lagmannen med rynkade ögonbryn.

-- Djäfvulen smyger i våra dagar omkring i många olika försåtliga skepnader, fortfor Suenonius; -- man skulle tro, att den yttersta tiden är för dörren. Ej nog, att han bland de enfaldige värfvar allt flere själar och förleder dem till det rysligaste afguderi, ity att han utrustar dem med kunskap i afgrundens konster och bländverk, utan han finner äfven sina rof bland de världsligt lärde, hvarpå denne Cartesius, hvars gift er son insupit, lämnar ett intyg; ja, hans svärd nedlägger mången af vår kyrkas främste stridsmän...

-- Hvem kunde tro, att själfve vår vördade Johannes Matthiæ [2] skulle falla i en sådan kättersk villfarelse? sade lagmannen med en suck.

-- Han är ohjälpligt snärjd i frestarens garn, sade Suenonius med djup röst. -- De Olivekvistar [3] han utstrött i församlingen äro vordna till trätofrön, till ett utsäde af ogräs ibland hvete. Men vänta, nådig herre! Vi alla, som troget vakat vid Herrens banér, skola i dessa dagar omgjorda oss med ordets och gärningens tveeggade svärd och gå till strids. Vi skola afskära vinträdets torkade grenar, vi skola upprycka ogräset och bränna det i eld. Stridsropet skallar öfver hafvet till oss från den kämpande församlingen i Tyskland. Hon har börjat sitt arbete vid roten och möter Satan, där han oförsyntast och utan att taga skepnaden af en ljusets ängel, vågar visa sig. Tror ni, nådig herre, att vi i själfvisk säkerhet och förhärdelse böra försaka de medel, som dessa våra trosbröder måst tillgripa, för att ej öfversvämmas af den hotande floden? Se, de bygga bål åt Leviatans älsklingsbarn, åt häxor och trollkarlar, och utrota dem med eld, såsom Herren utrotade afgudadyrkarne i Sodom och Gomorra.

-- Men, invände lagmannen, -- säger ej skriften om det ondas furste: Om man vill till honom med svärd, så rörer han sig intet, eller med spets, skott och harnesk. Han aktar järn såsom strå och koppar såsom ruttet trä? Världsliga vapen synas därför ej vara de, för hvilka han bäfvar, med hvilka hans makt kan nedgöras...

-- På jordene kan intet liknas med honom; han är gjord till att vara utan fruktan; men sitt anhang kan han ej förläna ett hjärta hårdt som sten och så fast som ett stycke af understenen i kvarnene: därtill äger han ej makt. Och hans anhang skall lagens svärd drabba. Ni känner bäst själf, nådig herre, huru vår egen världsliga lag dömer dem, som befatta sig med afgrundens konster. Vi äro båda, hvar i sitt kall, väktare på Zion, och det tillhör oss att akta på tiden. -- -- --


Detta samtal fördes, under det dansmusiken ljöd från ena sidan och glada skrattsalvor, blandade med glasens klang, från den andra. Ju längre det led mot natten, dess lifligare glädtighet bland gästerna. Ingen märkte härunder, att värden och sju eller åtta af sällskapets manlige medlemmar efter hand aflägsnade sig; innan man saknade dem, hade de redan åter blandat sig i det glada vimlet.

Drake hade till samlingsplats anvisat dessa invigde ett rum i tornflygeln, som alltid stod öde, och hvartill ingången annars var spärrad af en järndörr med väldiga lås. Hos tjänstefolket på Sjövik och synnerligen hos den gamle portvakten stod denna del af byggnaden i dåligt rykte. De visste, att ingen människa plägade uppehålla sig där, och likväl hade den senare någon gång under vinternätterna sett eldsken i fönstret till den öfverste tornkammaren. Det var emellertid icke denne misstänkte kammare, till hvilken de invigde gått, utan till ett rum där inunder.

Riksrådet Skytte hade valt sitt folk väl. De voro alla män, på hvilkas tystlåtenhet man kunde lita, hvilkas djärfhet och förslagenhet voro öfver allt tvifvel, likasom deras fiendskap till förmyndareregeringen. Med undantag af Bengt Skytte själf och två andra, tillhörde de lågadeln, men innehade viktiga statstjänster. En af dem hade en hög post vid gardet.

De invigde samlade sig kring ett klumpigt ekbord, det enda bohagsting, som fanns i rummet, med undantag af en lampa, som Drake tände, sedan han förvissat sig, att fönsterluckorna voro väl stängda.

På detta bord låg bredvid de nödiga skrifsakerna det pergament, som skulle undertecknas. Tiden var dyrbar, och allt redan förberedt. Det gällde blott att underskrifva namnen. Riksrådet Skytte uppläste först med dämpad röst och under djup tystnad bland de närvarande den ifrågavarande akten, hvars innehåll i korthet var, att som konung Karl Gustafs testamente i tvåfaldigt hänseende blifvit brutet, ity att hans furstlige broder hertig Adolf Johan genom våld och ränker afhändes den honom i testamentet förtrodda befattning med rikets ärenden som riksmarsk och generalissimus, samt Herman Fleming egenmäktigt uteslutits ur förmyndarestyrelsen, där han enligt den aflidne konungens vilja skulle innehafva riksskattmästarens ämbete, och då dessutom förmyndarestyrelsen redan genom egennyttiga och riksfördärfliga handlingar brutit sin förbindelse till nationen och ådagalagt farliga planer mot konungamakten; så hade de undertecknade förenat sig i det fosterländska syftet att frälsa landet från denna olagliga styrelse, befordra hennes medlemmar till laga straff och sätta hertigen till rikets roder, till dess Riksens Ständer enligt häfd och lag hunnit utöfva sin rätt att välja nya förmyndare för den minderårige konungen. Och förbunde sig de undertecknade med liflig ed att tystlåtet, troget och enigt verka för denna sak och våga gods, lif och blod för densamma.

När handlingen var uppläst, uppmanade riksrådet de närvarande att underteckna.

De sammansvurne sågo uppmuntrande på hvarandra, men ingen hand fattade den framräckta pennan, till dess Drake, som väntat, att någon af de äldre skulle gifva föredömet, ändtligen miste tålamodet och med raska drag tecknade sitt namn ett stycke ned på papperet.

Riksrådet Bengt undertecknade därefter med sirliga bokstäfver sitt namn. Frisendorff, Lilje, Ribbing och de öfrige sammansvurne fattade nu utan tvekan pennan och tillfogade sina. Det var öfverenskommet, att riksrådet såsom det egentliga partihufvudet och den, som verkade och blottställde sig mest, skulle gömma dokumentet som en borgen för sina tillhängares pålitlighet och redobogenhet att i farans stund infinna sig på sina poster. Han stack det till sig, och därefter återvände de alla till sällskapet, med hvilket de, två och två och genom olika dörrar, förenade sig.

Vi förbigå aftonens öfriga små tilldragelser äfvensom den rikliga supéen, då åtskilliga skålar, bland andra för riksförmyndarne, föreslagen af riksrådet Bengt, tömdes, samt låta gästerna från Stockholm och aflägsnare orter gå till hvila i Sjöviks gästrum och de närmare grannarne åka hem efter de raska slädtrafvarne.


[1] Ju förr till tiden, dess bättre till rätten.

[2] Biskop i Strängnäs. Arbetade för en försoning mellan lutherska och reformerta kyrkan.

[3] En religiös tidskrift af biskop Matthiæ.


The above contents can be inspected in scanned images: 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:02:55 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fribyt/balen.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free