- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
2. Gustaf Drake

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
2.

Gustaf Drake.

Herresätet Sjöviks blomstringstid inföll efter trettioåriga krigets slut, då dess ägare, öfversten Anders Drake, återvände hem. Denne hade vetat att fläta gyllene ax bland sina lagrar. Utan att just vara studerad konstkännare hyste han likväl varm beundran för de mästerligt arbetade nattvardskalkar, dopfuntar, vigvattenkärl och helgonbilder, som Tysklands katolska kyrkor innehöllo, och medförde också hem ett helt andligt konstkabinett af idel guld- och silfverarbeten, ty han hade ej haft hjärta att beröfva templen de rörande prydnader, som voro af simplare ämnen.

Hemkommen ledsnade han hastigt vid sin konstsamling ... han var en man af flyktiga tycken ... förvandlade henne därför i penningar, nedref den furutimrade byggnad, som sett hans fäder födas och dö, samt uppbyggde af tegel ett ståtligt hus i den tidens stil.

Här lefde den gamle krigsbussen glada dagar, lik en medeltidens riddare i sin borg, höll stort stall och förplägade sig och talrika gäster med vin från Rhen och Donau. Ett beryktadt sällskap af förnäme rumlare, kände under namnet Goinfres, hade hos honom ett kärt tillhåll, och i Sjöviks salar ljöd ofta Lorenz von der Lindes skämt, firades de vilde bröderna Horns orgier.

När ändtligen Drake, mätt af år och nöjen, lades på sin sotsäng, dog han i det hugnande medvetande, att han lefvat ett gladt lif, och efterlämnade åt herr Gustaf, sin ende son, en tom kassa och kringskurna ägor.

Gustaf Drake var af annat lynne än fadern. Han hade ärft dennes kraftiga natur, men ej hans böjelse för ett gladt lefnadssätt. Vid universitetet, som han lämnade vid sin faders död, umgicks han med ingen. Hans dystra, men fasta blick mötte med hat de stolte ynglingar, söner af Sveriges högsta aristokrati, som vid alla högtidliga tillfällen intogo hedersrummen framför själfve sina åldrige lärare; mötte med köld alla jämlikar, med spotskhet alla underordnade. Man drog sig tillbaka för denna frånstötande natur, och han själf sökte ingen. Han studerade flitigt, men inom lykta dörrar: de enda föreläsningar, han öfvervar, voro de då nyss öppnade i anatomien. Man påstod att han läste förbjudna skrifter och i löndom dref alkemistiska studier.

Hans första åtgärd som herre på Sjövik var att sammankalla godsets samtlige underhafvande och för dem uppläsa adliga gårdsrätten, hvaraf de upplystes om hans rättighet att efter eget skön tukta dem med spö eller fängelse i gårdens källarhvalf. Detta hade sin åsyftade verkan: ingen torpare saknades i daggryningen vid arbetet på gården, hur aflägset än hans torp låg, dagsverkena fullgjordes punktligt, och pålagorna från frälsebönderna inflöto i rättan tid.

Hans andra åtgärd var att gifta sig. Hans utkorade var dotter af en skotsk öfverste Bruce, som under de senare krigsåren ingått i svenska hären och sedan bosatt sig i Sverige. Det troddes, att ett från barndomen rotfästadt tycke fört honom till detta val, men att Agnes Bruce nödgats af sin far att emottaga hans hand. Hennes yttre, utan att vara skönt, var tilldragande och bar stämpeln af hennes hjärtas godhet. Godsets underhafvande lärde snart älska sin herres maka lika högt, som de hatade hans fogde, som med ridpiskan sporrade deras arbetsifver.

Drake själf visade sig sällan bland sina underhafvande, utom om söndagarne, då han vid sin hustrus sida åkte till socknens kyrka. Det var eget att se hans dystra, kalla anlete bredvid hans makas milda, vemodiga drag... och med hvarje år tyckte man sig märka, huru dessa vordo allt blekare, allt mer lidande. Var hon lycklig, denna känsliga kvinna, med denne slutne man?

Under det första året af sitt äktenskap plägade Drake föga umgänge med sina grannar; man gjorde de årliga skyldighetsbesöken hos hvarandra, och därvid stannade det. Senare sågos talrika gäster i Sjöviks salar, och bland dem män af högsta samhällsställning, såsom hertig Adolf Johan, riksstallmästaren Banér och riksrådet Bengt Skytte. Man anmärkte, att flertalet af dessa gäster voro fiender till den nuvarande regeringen; men då Drake skenbarligen höll sig aflägsnad från politiken, fäste man ingen vikt därvid. Förhållandet mellan den unge Drake och det gamla riksrådet Skytte vardt snart förtroligare, än man vid en sådan skillnad i år och med kännedom af deras skaplynnen skulle väntat: Skytte ägde i grannskapet af Sjövik ett jakthus, där han ofta vistades för att i ensamheten -- procul negotiis -- förströ sig med litterära sysselsättningar, och här besökte honom Drake tämligen ofta.

Under de senast förflutna åren hade herrn till Sjövik gripits af stark lust till resor. Så snart vårisarne lossades, lämnade han Sverige och återkom ej förr än med höststormarne. Hans lynne mildrades dock ej af dessa förströelser; molnet på hans panna var mörkare hvarje gång han efter en sådan färd återvände till sin maka.

Då deras äktenskap välsignades med en dotter, hoppades fru Agnes, att denna lycka i någon mån skulle försona mannen med hemmets enformighet; men de utländska resorna voro nu för honom en vana, från hvilken han ej tycktes kunna slita sig lös.

Så var han nyss hemkommen från en dylik färd, då vi en vacker höstdag finna honom rida ut från sin borggård, åtföljd af en tjänare till häst. Den dräkt han bar visade, att han ej gaf sig ut på en ridt kring sina ägor. En fjäderprydd hatt satt tryckt öfver hans panna, och en svart sammetskappa dolde till hälften hans galonerade rock.

Tjänaren, en gosse, son till trädgårdsmästaren på Sjövik, red tyst bakom sin herre, utan att våga tilltala honom. Gossen fördref emellertid tiden trefligt nog med att betrakta sitt livré, hvari han nu för första gången uppträdde inför godsets folk. Han beundrade skiftevis den skarlakansröda tröjan, de gula skinnbyxorna och de stora, med sporrar försedda ridstöflarna, i hvilka hans vador funno lika godt svängrum, som Don Quijote skulle funnit i Rolands rustning.

Vägen förde de båda ryttarne längs stranden af en liten insjö, på hvars motsatta sida, bakom en gulnad björkdunge, framlyste den hvita bröstsidan af Signildsborgs herregård, tillhörig friherren Johan Skytte, broder till riksrådet Bengt. Att det ej var hans herres mening att besöka grannen på Signildsborg, fann Petrus -- så hette den unge ridknekten -- däraf, att den förstnämnde, i stället för att taga vägen till vänster, vände sin häst mot granskogen till höger. Med en suck, som gällde den täcka kammartärnan hos friherrinnan, styrde Petrus sin häst åt samma håll. Man red ännu en half timme under den djupaste tystnad, och utan att en människoboning var synlig. Men hastigt bröts tystnaden af ett utrop från den unge ridknekten, hvars ögon sedan en stund noga mönstrat omgifningen och nu voro riktade på vägen framför honom.

-- Håll, nådig herre! ropade han och svängde sig från hästryggen.

Drake höll in sin gångare och vände sig om i sadeln.

-- Hvad står på?

I stället för att svara, sprang Petrus förbi hans häst och visade med hemlighetsfull uppsyn på ett tvärs öfver vägen liggande föremål.

Det, som så ådragit sig hans akt, var ingenting annat än en stake, med ett krokigt järn i ena änden.

-- Tror ni, nådig herre, att denne ligger här för ro skull? sade Petrus. -- Se blott, huru noga man lagt honom tvärsöfver vägen! Att rida öfver det här otyget, det vill jag icke, så sant som lif och hälsa äro mig kära; men att kasta det i diket, det törs jag. Så, herre, nu är vägen fri.

-- Hvad är detta för gyckel? sade Drake. -- Hvad menar du med det här?

-- Är det icke nog att veta, det Ingrid bor därborta, herre? sade Petrus med en skakning på hufvudet och pekade åt ena sidan af vägen in i skogen, där en grå koja med lutande skorsten framskymtade mellan granarna.

-- Ingrid, den kloka kvinnan?

-- Ja, häxan, nådig herre.

Drake följde med ögonen Petrus' fingervisning och ämnade just tillsäga gossen sitta upp för att fortsätta ridten, då hans blick fästes vid ett annat föremål, som fängslade hela hans uppmärksamhet.

Mellan granarna helt nära vägen syntes en skepnad, orörlig lik en bildstod, med ena armbågen stödd mot en häll och ögonen fästa på ryttarne.

Det var en flicka, ännu sväfvande mellan barn och ungmö. Den ljusa klädningen blottade ofvantill en skuldra, hvit som snö. De fina anletsdragen, den skära hyn, de blonda lockarne, gåfvo en så luftig prägel åt företeelsen, att Drake, på en gång undrande öfver och njutande af denna syn, glömde den fråga, som sväfvade på hans läppar.

Flickans ögon lyste af en rädd glans, då hon fann sig vara föremål för den granne ryttarens uppmärksamhet.

-- Hvem är du? frågade denne.

Men i stället för att svara försvann hon så hastigt bland skogens stammar, att alltsammans förekom Drake som en synvilla.

Petrus däremot hade varit ett liknöjdt vittne till uppträdet, och han ämnade just gå tillbaka till sin häst, då hans herre frågade, om han visste hvem den okända var.

-- Hå, svarade Petrus, -- det är ingen annan än den galna Elin, Ingrids dotter.

Drake öfverlade ett ögonblick.

Därefter sprang han, till undran för Petrus, ur sadeln, kastade tygeln till denne, öppnade den bristfälliga grinden, hvarifrån en smal gångstig förde till kojan, och nalkades denna i tydlig afsikt att besöka hennes omtalade och fruktade ägarinna.

Men innan han satt sin fot på tröskeln, visade sig i den låga dörröppningen en högväxt, tämligen ålderstigen kvinna, hvars panna, blick och hela hållning var så vördnadsbjudande, i trots af den simpla klädsel hon bar, att Drake förde handen till hatten, såsom om han haft en fru af ädel börd framför sig.

Ingrid, ty det var hon, tycktes hvarken förundrad, blyg eller smickrad vid det ovanliga besöket.

-- Hvad önskar ni, herre? frågade hon i en höflig, men icke inbjudande ton, och hennes gråblå ögon mötte med öfverlägset och orubbligt lugn Drakes forskande blick.

-- En dryck vatten, om ni äger friskt och godt sådant, svarade herrn till Sjövik. -- Ni tillåter mig väl att tömma den under ert tak?

-- Stig in, svarade hon och öppnade dörren.

-- Drake stod i ett lågt rum, som fick sin dager från två små blyinfattade fönster. En säng med hvitt sparlakan, ett gammalt inlagdt ekskåp, hvars ena dörr stod öppen och visade rader af blanka tennkärl och flaskor med vidhäftade papperslappar -- ett par bord och några med läder öfverdragna stolar utgjorde, jämte en dragkista af samma konstiga mosaikarbete som skåpet, rummets inredning. Så enkel denna var, liknade hon ej en vanlig bondstugas; den i ögonen fallande ordning och snygghet, som rådde härinne, gjorde olikheten än större.

Den äskade drycken frambars till Drake i en blank silfvertumlare.

-- Ni är ju den mycket omtalade Ingrid? frågade Drake, sedan han tömt den läskande drycken.

-- Ja.

-- Jag önskade länge lära känna en grannkvinna, som jag aldrig sett, men om hvilken jag hört så mycket talas.

Med dessa ord satte sig Drake på en stol och kastade sin fjäderprydda hatt på bordet.

Ingrids anletsdrag mörknade. Hon teg, och hennes afvaktande hållning uttryckte tydligt en önskan, att samtalet måtte varda så kort som möjligt.

-- Jag har, som nämndt, ofta hört er omtalas, fortfor herrn till Sjövik -- ni har i hela nejden rykte för att vara hvad man kallar en klok kvinna.

-- Jag vet det. Jag har af mina föräldrar ärft någon kännedom i läkekonsten och nyttjar honom efter bästa förmåga till sjuka människors väl.

-- Och ni botar många...

-- Min konst sviker sällan, då ej Gud vill annorlunda... Finnes någon sjuk på Sjövik, som ni ej vill förtro åt de lärde doktorerna från Stockholm, eftersom ni gör mig detta spörsmål?

-- Nej. Men öfvar ni icke äfven lönliga och otillåtna konster, såsom att skåda in i det förflutna och spå om det tillkommande? Jag har hört sådant.

Drake hade nu återvunnit den ton af kall öfverlägsenhet, som han alltid brukade mot sin omgifning, och hans blick fäste sig med sin vanliga förstenande glans på den tillfrågade.

Men öfver Ingrids drag spelade ett till hälften dystert, till hälften spotskt leende. Hon svarade lugnt:

-- Illasinnade människor sprida mycket förtal, och enfaldiga människor tro helst det dåraktigaste. Dock må jag säga, att jag känner icke litet af det förflutna, ty jag har lefvat länge, rönt mycket och genom flitigt iakttagande vunnit någon insikt i en viss konst, som ej ligger öppen för alla...

-- Nåväl?

-- Konsten att i den yttre människan, såsom i en dock ofta dunkel spegel, skåda den inre.

-- Hvad menar ni?

-- Att jag ej, som det kringirrande folkets kvinnor, ransakar handens linier för att läsa en människas öden, utan vida tydligare utletar dem på hennes panna... Önskar ni...

-- Vid Gud! utbrast Drake och tryckte hastigt hatten på hufvudet, -- ni är en farlig kvinna. Jag önskar ingenting röna af dylika djäfvulska konster. Uppfostrar ni er dotter i denna hemliga visdom? Hon är dock alltför skön att varda en kvacksalfvande häxa.

-- Ni har således sett min dotter?

-- Ja, svarade Drake, i det han steg upp och axlade sin sammetskappa, -- hon kan i framtiden varda en annan Dyveka och förhäxa en konungs hjärta. Farväl!

-- Herre till Sjövik, sade Ingrid hastigt, -- då ni kommit under mitt tak, så stanna än ett ögonblick!

-- Hvad vill ni mig?

-- Ni igenkänner mig icke, ty femton års sorger ändra mycket; vi hafva dock sett hvarandra förr. Finnes ingenting i mina drag, som påminner er om förflutna tider?

-- Nej, svarade Drake med en uppmärksam blick på den gamla; -- vill ni säga mig något, så tala icke i gåtor, som jag ej har tid och lust att lösa.

-- Ni har sett min dotter, upprepade Ingrid, -- hon är mitt enda barn; men jag ägde fordom äfven en son...

-- Som således är död? Gud vare hans själ nådig!

-- Jag vet icke, om han är död eller lefver, men hvad jag vet är, att ni frånryckt mig honom...

-- Jag! utbrast Drake. -- Är ni vansinnig, kvinna?

I själfva verket lyste Ingrids ögon af en sällspord glans.

-- Vill ni höra mig? frågade hon.

-- Jag skall höra er, svarade Drake, eftergifvande för sin egen nyfikenhet, -- men om ni ej förmår att tillfredsställande förklara edra ord, så var öfvertygad, att jag i morgon låter föra er till dårkistan.

-- Minns ni, att ni i edra första ynglingaår ofta vistades hos er fars vapenbroder, er aflidne svärfar? Nära råmärket af hans egendom låg ett hemman, som ägdes af mina barns fader, en man som var bonde men hvars ättetal står ristadt på åldriga runstenar, och under hvars fäder måhända edra tjänat som trälar. Främlingen, er svärfar, fann med vänners hjälp några papper, som lära bevisat hans äganderätt till detta hemman, och min man dog i rättan tid för att ej se det ryckt ur sina händer. Men han efterlämnade en änka med två barn, det ena en yngling, det andra en liten flicka, som jag då ännu bar vid mitt bröst. Innan ännu hans stoft hunnit kallna, och innan jag hunnit lämna ett ställe, där, om jag kvarstannat, jag skulle hemfallit som inhyseshjon åt en röfvare, inträngde ni en dag i vårt hus och...

-- Ha, inföll Drake, -- ni kan spara er fortsättningen. Jag minnes den där händelsen. Ni är således samma kvinna, som var mor till den sturskaste bonde jag någonsin mött. Min svärfar hade ålagt honom att jämte godsets öfriga folk infinna sig vid ett björnskall; han kom icke...

-- Emedan han måste visa sin aflidne far den sista tjänsten. Ni ville rycka honom från hans fars likkista...

-- Hade han anfört detta skäl, skulle vi gillat det. Men han svarade, att vi ej ägde någon rätt att befalla honom, och visade mig med löjligt öfvermod på dörren. Jag näpste honom...

-- Och han...

-- Tyst! inföll Drake med mörk uppsyn.

-- Och han, fortfor Ingrid med stigande häftighet, -- kastade er till sina fötter...

-- Och jag, inföll Drake, hvars kinder öfverdrogos af en mörk rodnad -- jag lät binda den upproriske trälen och inspärra honom i Bruces källarhvalf...

-- Ni gjorde mer, sade Ingrid, -- ty ni hade ej endast att kräfva upprättelse för en skymf, som bondens hand tillfogat er kind, utan äfven att hämnas en djupare förödmjukelse. Min son röjde i sitt grofva vadmal ett ädlare blod än ni i er fina junkerdräkt: det fann hvarje kvinna och äfven en viss... Nog af, ni lät främlingen, som sedermera vardt er svärfar, sammankalla torpare och frälsebönder och framdraga prygelbänken på borggården; men han, som ni ville brännmärka med ett så nesligt straff, hade flytt...

-- Flytt? sade Drake med återhållen vrede. -- Ni minnes icke rätt. Er uppstudsige son hudflängdes på grund af de särskilda privilegier, som tillkänna säteriherren brottmålslagskipningen på hans gods.

-- Jag minnes allt endast för väl... jag har i många år rufvat öfver detta minne. Han hade flytt, men man grep i stället för honom hans mor och inspärrade henne i det fuktiga hvalfvet. Då återvände han frivilligt för att hvälfva hämden från mitt hufvud på sitt. Jag stod bredvid, då man blottade hans rygg och band honom vid bänken, då prygelkäppen, svängd af ett bland edra starkaste legohjon, sargade hans kött, och ni, ursinnig af svartsjukans och hämdens andar, ropade: hårdare, hårdare! Jag såg hans blod rinna, jag hörde och räknade hans kväfda suckar... men ni ropade ständigt: hårdare, hårdare! Er hämd var lysande, herre. Ni blott sargade hans rygg, men ni krossade hans hjärta. Han var en bruten telning, då han uppsteg från nesans läger. Hans blick var skygg som en brottslings och djärfdes ej möta hans mors; hans stolta panna var sänkt; hans axlar sviktade under bördan af skam och blygsel. Han vägrade mottaga den tröst, som jag, själf förkrossad, sökte räcka honom, och lämnade mig med oro i sin själ, för att aldrig mer återvända... Säg nu, herre, att ni ej frånryckt mig min son!

-- Nu, herre, tillade hon efter en stunds tystnad med lugnare ton, -- har ni gjort den bekantskap ni önskade. Bäst hade måhända varit, att Ödet icke fört er under mitt tak.

-- Ni är en underlig kvinna, sade Drake, -- och det märkes tydligt, att ni har svårt att taga ert förnuft till fånga. Hvad er son vidkommer, hade han väl förtjänt sitt öde, och ni, som i honom inplantade begrepp och känslor olämpliga för hans stånd, ni kan akta er själf som den första orsaken till hans olycka. Dock nekar jag icke, att jag vid det nämnda tillfället handlade med en uppbrusande ynglings häftighet, och vill gärna på något sätt godtgöra det. Är ni i saknad af något för ert torftiga uppehälle, så vänd er till mig...

I detta ögonblick öppnades dörren, och barnet, som Drake sett i skogsbrynet, uppenbarade sig ånyo.

Den unga Elin, som sett den ståtlige ryttaren inträda i moderns koja, hade af barnslig rädsla skyndat in i skogen och tillbragt där en stund med sina ensliga lekar, till dess hon trodde, att den ovanlige gästen gått. Nu stannade hon blyg på tröskeln, rädd att inträda och tvekande, om hon åter borde skynda bort; men då hon skyggt mönstrat den främmandes ovänliga ansikte och upptäckt sin mors ännu upprörda tillstånd, försvann hennes tvekan: hon flyttade sig med några steg till sin mors sida och fäste en forskande blick på mannen.

-- Jag är nog lycklig att kunna afslå ert tillbud, sade Ingrid med värdighet. -- Jag tränger till litet, och mina enda önskningar äro fästa vid detta barn... Måtte ej äfven hon ryckas ur sin mors armar och falla offer för tidens ondska!... Men hvarom talar jag? Jag uppehåller er, och er tid är dyrbar. Har ni något att befalla?

Drake, hvars panna klarnade under det han betraktade flickans anletsdrag, afdrog handsken från sin vänstra hand och lossade en guldring, i det han yttrade till Ingrid:

-- Får er dotter mottaga denna vängåfva såsom ett tecken, att förflutna sorgliga händelser kunna försonas?

-- Hvad skadar det er, att mitt hjärta ej kan glömma förlusten af en son? Och om han lefver, så hvilar hämden eller försoningen endast i hans händer.

Elin såg frågande på sin mor och drog handen tillbaka undan den gåfva, som den förnäme herrn räckte henne.

Drakes panna mulnade åter. Han stod ett ögonblick tveksam.

Måhända ingick i bevekelsegrunderna för hans handlingssätt en icke obetydlig del fruktan för den s. k. kloka kvinnans mystiska makt.

Huru än därmed förhöll sig, beslöt han sig slutligen för att behålla den försmådda gåfvan och aflägsna sig.

Han sade ett kort farväl.

Petrus, som väntade med hästarne vid grinden, hade hyst hvarjehanda farhågor vid sin herres långa dröjsmål hos den med vidskeplig rädsla sedda Ingrid. Han andades lättare, då han nu fick lämna kojans grannskap och bakom sin herre fortsätta ridten genom skogen.


The above contents can be inspected in scanned images: 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:02:55 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fribyt/drake.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free