- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
6. Elin

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
6.

Elin.

Då Adolf vaknade, fann han sig väl inbäddad i en säng i en liten kammare, genom hvars fönsterglugg solen blickade in från en klar vinterhimmel. Han kände sig matt, men icke illamående. Vid hans säng stod en kvinna, som höll hans ena hand i sin och välvilligt betraktade honom. Han tyckte sig hafva sett denna kvinna förr, men mindes icke, hvem hon var.

-- Hvar är jag? var hans första fråga.

-- Hos Ingrid på Tallmossen, lydde svaret, och den tillfrågade räckte honom en skål, som hon uppmanade honom tömma.

Drycken hade en angenäm aromatisk smak och verkade lifvande på ynglingen.

Dennes andra fråga gällde hans följeslagerska i äfventyret.

-- Hon är i rummet här bredvid och sofver godt, sade Ingrid. -- Är ni icke, unge herre, son till lagmannen på Signildsborg? Jag tycker mig igenkänna ert anlete.

-- Jo, min goda Ingrid ... Men huru har jag kommit hit? frågade Adolf och sökte samla sina tankar.

-- Jag väcktes i natt af ett slag på mitt fönster, och då jag gick ut, fann jag er båda afdånade vid min tröskel. Lofva Gud för er räddning undan det förskräckliga oväder, som rasade i natt!

Adolf påminde sig nu de flesta enskildheterna af sin nattliga färd och tackade med hjärtliga ord sin räddarinna. Men denna uppmanade honom sofva än en stund och ligga så stilla som möjligt, -- ty, sade hon, jag har sett på er vänstra arm, att han är något skadad, men jag har strukit den med en verksam salfva och skall ytterligare ansa honom, när jag återvänder; nu går jag till Signildsborg, för att taga edra fränder ur deras oro för er bortovaro.

Ingrid nickade och gick. Adolf sjönk å nyo i en stärkande slummer, hvarur han en half timme därefter väcktes af ett lifligt samtal från rummet bredvid hans kammare. Han igenkände sin kusins röst och hörde med nöje af hennes glada skratt, att nattens äfventyr för henne aflupit utan skadliga följder. Sedan han, till följd af sin svullna arms styfhet, med någon svårighet klädt sig, knackade han på dörren och frågade, om han finge stiga in.

-- Kom! hördes Marias röst.

Adolf stod nu i samma rum, som omtalades, då stugans ägarinna emottog besöket af herr Gustaf Drake. Vid ena sidan af bordet under det ena af de små blyinfattade fönstren satt fröken Skytte, visserligen något blek, men med ett uttryck af ovanlig glädtighet i hela sitt väsen. Hon fäste vid Adolfs inträde en hastig, forskande blick på hans ansikte och fortfor därefter att skämta med sitt sällskap, en ung flicka, som satt midt emot henne vid bordet med armbågarne stödde mot detta och det lockiga hufvudet hvilande i båda händerna.

Elin, ty det var hon, vände sig om, då hon hörde dörren öppnas, och nickade utan förlägenhet åt den inträdande; hon hade under natten hjälpt sin mor att bära de afdånade in i stugan, hade deltagit i tillredningen af den dryck, hvarmed deras lifsandar blifvit styrkta, och kände ingen rädsla för människor, som i sitt hjälplösa tillstånd så berott af hennes mor och henne själf.

-- Hon är en riktig vilde, denna Elin, sade fröken Skytte skrattande, -- men vi äro redan på högst förtrolig fot med hvarandra. Vill du tro, Adolf, att hon ärat mig med en bjudning att komma hit ibland och hälsa på sig? Och kan du gissa, på hvilka nöjen hon bjuder? Hon vill visa mig, hvad hon väft och spunnit, och hon vill föra mig ut i skogen till en bäck för att kasta stickor och se, huru de flyta med vattnet...

-- Nå, är icke det roligt? sade Elin.

-- Jag tviflar ej, att du finner mycket nöje däruti, Elin, sade Adolf; -- då jag var barn, hade jag samma tycke som du: jag vandrade gärna i skogen och älskade de ensliga bäckar, som sorla i hans mörker...

-- Fråga herr Adolf, om han ej vill vara ditt sällskap! sade Maria.

-- Kom båda två!

-- Stackars barn, sade fröken Skytte, -- du förefaller mig som en vild blomma, som uppväxt i en öken. Har du någonsin hört talas om Gud?

Elin såg förvånad på Maria.

-- Och har du, inföll hon till svar, -- aldrig sett Gud?

-- Hon är ej vid sitt fulla förstånd, tänkte fröken Skytte och skakade medlidsamt på hufvudet.

-- Ser du honom ej, då din mor släckt ljuset i din kammare, och du läser dina böner, just innan du somnar?

-- Gud är en osynlig ande, upplyste fröken Skytte; -- det borde du veta. Men om du, liksom de flesta allmogens barn, icke lärt att läsa, så borde ändå din mor...

-- Läsa! inföll Elin och öppnade hastigt en bordlåda och framtog några slitna blad af grått papper, på hvilka med suddigt tryck stod att läsa: »Den bedröfliga historien om grefve Raymund och prinsessan Melusina

Hon började med klar och välljudande röst läsa ett stycke af denna gamla saga.

-- Men nu, sade hon, vill jag höra, om ni också kan läsa detta.

Och därmed skyndade hon till en vrå af rummet och återkom med en staf, fullristad med många slags streck och figurer.

Fröken Skytte sköt den underlige stafven från sig med vidskeplig fruktan; hon ihågkom i hvems hus hon var, och det rykte, som bland folket var utspridt om Ingrid. Den unge friherren däremot ögnade stafven med nyfikenhet, men måste vidgå sin okunnighet om de inristade tecknens mening.

Det var en runestaf hon förevisat, och hon började nu förklara symbolerna. Den omstjälpte båten betydde isläggningen, fåglarne flyttfåglarnes bortfärd, hjulet den kortaste dagen på året o. s. v. Få voro de tecken, som hon ej förmådde tyda.

Under sådana samspråk förflöt tiden hastigt, i synnerhet för Adolf. Men nu klingade bjällror utanför stugan, dörren öppnades, och Ingrid, åtföljd af en utaf lagman Johans trotjänare, inträdde. Denne senare var kommen för att ledsaga fröken Skytte tillbaka till Signildsborg. Den unga fröken tackade Ingrid rätt nedlåtande för den åtnjutna gästfriheten, nickade vänligt åt Elin, lät Adolf hjälpa sig med pälskappans påtagande och satte sig i släden.

-- Adolf, hviskade hon med konstladt leende, just som tjänaren lyfte piskan, för att sätta hästen i gång, -- låt icke förhäxa dig! Och framför allt: glöm hvad jag sade dig i natt under yrvädret! Det var ord utan mening.

-- Jag vet ej, på hvilka ord du syftar.

-- Dess bättre, svarade hon och tryckte under kappan handen hårdt mot sitt hjärta.


The above contents can be inspected in scanned images: 67, 68, 69, 70, 71

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:02:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fribyt/elin.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free