- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
1. En natt vid hafsstranden

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
1.

En natt vid hafsstranden.

I Södermanland, nära hafvet, omkring två mil från Stockholm, ligger en egendom vid namn Sjövik, nu en bondgård, fordom ett herregods, tillhörigt den gamla ätten Drake.

Endast några tegelblandade grushögar vittna nu, hvar den af byte från trettioåriga kriget uppförda stora herregårdsbyggningen stått. Plogen har i många år gått öfver den mark, som var Sjöviks borggård.

Den del af egendomen, som låg närmast hafsstranden, var i medlet af 1600-talet en skog endast på få ställen uthuggen till nyodlingar. Genom honom förde en väg till egendomens hamn. Herrarne på Sjövik drogo nämligen gagn af den adeln tillförsäkrade rättigheten att tullfritt utföra afkastningen af sina gods.

En månklar höstnatt år 1661 gick en vandrare denna ensliga väg. Han var till skydd mot nattkylan insvept i en kappa, och en bredskyggig hatt täckte hans hufvud. Hunnen till grannskapet af den lilla hamnen, utbytte han vägen mot en stig, som till höger ledde in bland klipporna. Stigen slutade vid en förfallen lada, men mannen fortsatte sin vandring till dess han nått en höjd, hvarifrån utsikten var fri öfver hafvet och kuststräckan.

Här stannade han och skådade utåt den vidsträckta vattenrymden, som lugn och spegelklar, här och där strödd med skogvuxna skär, glittrade i månljuset.

Ett stycke från stranden sågs ett skonertlikt fartyg ligga för ankar, speglande sin smärta resning i den silfrade böljan. Ett oredigt sorl af människoröster, som tycktes komma från dess däck, trängde till hans öra, blandadt med vattnets entoniga skvalp mot strandens klippblock.

Mannen stod en stund orörlig, med blicken riktad på fartyget. Han öfverlade med sig själf. Och liksom för att under sin tankeverksamhet äfven hafva en sysselsättning för sina händer, kastade han kappan tillbaka, framtog ur sitt bälte en pistol, undersökte låset, vägde vapnet i handen och stack det åter i bältet.

Därefter förde han en signalpipa till munnen och frambragte ett skarpt ljud, liknande en nattfågels skri. Det mångdubblades af klippornas eko.

Straxt därefter ljöd en liknande signal nedifrån klipporna närmast hafsstranden. En man i slokig hatt och kavaj dök upp bland dem och klättrade till den höjd, på hvilken den obekante stod.

-- Äro förberedelserna träffade? frågade den senare, då den nyss ankomne stod framför honom och blottade ett väderbitet, af ärr och skråmor vanställdt ansikte.

-- Ja, svarade denne, -- men jag vågar än en gång bedja er betänka, kapten, att ...

-- Allt väl öfverlagdt, vän Ruys, inföll den så kallade kaptenen med en otålig rörelse. -- Har du undersökt djupet?

-- Det är tillräckligt, svarade Ruys.

- Och hela manskapet är samladt ombord?

-- Hvarenda man.

-- Och ingen har varit i land, sedan de ankrade här?

-- Ingen, kapten. Men jag har haft stor möda att hålla dem från landbacken, må ni tro. De ha nu pengar fullt upp och vilja, som naturligt är, förströ sig efter resan. Missnöjet är stiget till det yttersta, och jag har dagligen fruktat myteri. Emellertid har jag gjort hvad jag kunnat för att lugna dem: jag sade dem, att ni skulle komma ombord i natt, och att vi därefter genast segla in till Stockholm.

-- Godt.

De båda männen lämnade höjden och klättrade ned för klippan, som skilde dem från hafvet. Vid stranden låg en julle, som Ruys begagnat, då han lämnade fartyget.

Ruys satte sig vid årorna. Allt eftersom man nalkades skonerten, tycktes stojet på däcket tilltaga. Dryckessånger, svordomar och alla slags oljud, som en människostrupe är i stånd att frambringa, blandades med hvarandra till en symfoni, som skulle förekommit själfve Beelzebub odräglig.

Jullens framkomst medförde ett kort uppehåll i oväsendet. Väderbitna, skäggiga ansikten blickade fram öfver relingen, och fallrepet nedkastades.

Då kaptenen och hans löjtnant ... ty i egenskap af sådan tjänstgjorde Ruys ombord på detta fartyg ... uppkommit på däck, mötte dem här ett skådespel af en för svaga nerver obehaglig art; men det var tydligt, att ingendera af nämnde herrar besvärades af sjuklig känslighet, ty de öfverforo däcket med mönstrande, men ingalunda häpna blickar.

Framför dem låg en man af besättningen badande i sitt blod. Ett hugg af en änterbila hade klufvit hufvudskålen, och hjärnan låg utrunnen på däcket. Likets hand omfattade ännu en i månskenet blänkande knif. Mannen hade utan tvifvel fallit i en tvist med någon af sina kamrater.

En hög af guld- och silfvermynt låg ett stycke från liket, men icke längre bort än att blodströmmen funnit en väg dit och sudlat den blanka metallen. Det var den fallnes del i bytet. Kamraterna sutto däromkring och spelade om rättigheten att ärfva honom. Tärningarna rullade, vilda blickar följde dem, skrattsalvor och svordomar genljödo i kretsen af de spelande.

En annan flock stod kring ett vinfat, hvars innehåll flitigt anlitades. Alla voro rusige, men ölsinnet visade sig på olika sätt. Somliga grälade och hade knifvarne dragna till angrepp eller försvar; andra sjöngo med bägaren i hand; andra omfamnade hvarandra under försäkringar om vänskap i döden; en och annan vandrade för sig själf; slutligen funnos två eller tre, som redan voro i medvetslöst tillstånd och, undansparkade af kamraterna, sofvo i en vrå af däcket.

I afseende på språket rådde bland de vilda sällarne babylonisk förbistring. Man hörde plattyska, engelska och lingua franca; endast få voro att döma af språket bördige från Norden.

-- Lefve vår kapten! ropade några.

-- Ned med Ruys! Ned med Holländaren, skreko andra, och besättningen skockade sig omkring kaptenen, för att frambära sina klagomål öfver den fångenskap de måst uthärda.

-- Är det er egen befallning, kapten, eller är det Holländarens påhitt, att vi ej få gå i land? frågade en å de öfriges vägnar.

-- Öfvertygen er nu! Öfvertygen er! sade Ruys och vandrade med händerna i byxfickorna mellan de rusige fribytarne, som betraktade honom med hotande blickar.

-- Befallningen förskrifver sig från mig, sade kaptenen lugnt. - Tron I, karlar, att Ruys skulle våga pådikta mig en order? Emellertid är fångenskapen snart slut. Vid daggryningen hissa vi segel och gå till Stockholm.

-- Hurra! skrålade hopen till svar på detta löfte.

-- Och nu, Ruys, skall du se till, att manskapet får en glad natt, fortfor fribytarehöfdingen. -- Hvad är det för vin, det där? Hit med en bägare!

Man skyndade att efterkomma befallningen. Kaptenen läppjade på bägarens innehåll och slungade honom i hafvet.

-- Vi hafva bättre vin ombord, sade han och gaf Ruys en vink. -- Upp med det bästa fatet och rulla det där i sjön!

Detta var en befallning, som fribytarne tyckte om. Medan några följde Ruys ned i lastrummet för att efter hans anvisning hämta det prisade fatet, förenade sig andra om att lyfta det redan profvade öfver bastingeringen och vräka det i hafvet.

De spelande hade nu efter tärningarnas utslag delat arfvet och slöto sig till de andra. Kaptenen gick akterut och betraktade, lutad mot ratten, uppträdet framför sig. Ruys åtog sig värdskapet, fyllde bägarne och uppmuntrade att flitigt tömma dem.

-- Ett härligt vin! En förening af eld och rosendoft! upprepade han, under det han slog uti. Men hans röst darrade, och kallsvetten stod på hans panna.

Vinet måste varit blandadt med något starkt narkotiskt ämne, ty det dröjde ej länge, innan den ene efter den andre af besättningen vacklade bort för att öfverlämna sig åt en öfverväldigande sömn. De öfverblifne misstänkte dock ingenting: äfven deras ögonlock kändes slutligen blytunga ... den sista gnistan af medvetande slocknade ... den sista dryckesvisan afstannade ofullbordad ... bägaren föll ur den siste dryckeskämpens hand ... och allt var tyst.

Ruys smög bort till kaptenen ... smög på tå, som om han fruktat att väcka de sofvande.

-- Nåväl? hviskade han.

-- Jag har öfverräknat karlarne och ser, att ingen fattas. Bär ner dem under däck, och se till att allt flytande gods äfven kommer ner! Bomma luckorna och öppna läckan i lastrummet!

-- Skall ske, mumlade Ruys dystert och gick med synbar motvilja till sitt hemska arbete.

Kaptenen vände ryggen åt däcket, lutade sig mot bastingeringen och stirrade på månen, som just nu gick ned bakom skogen.

De fleste fribytarne lågo orörlige, som om de redan hvilat i dödens armar. Andre tycktes i sömnen vara gripne af ångestfulla aningar; deras bröst arbetade, deras armar höjde sig, för att i nästa ögonblick kraftlöst sjunka tillbaka.

Ett sorlande ljud nedifrån fartygets botten väckte kaptenen ur hans månskensbetraktelser. Han vände sig om. Ruys stod med likblekt ansikte framför honom.

-- Det är gjordt, sade han och fattade jullens fånglina.

De stego i jullen och sköto ut. Sedan Ruys rott en stund, tillsade honom kaptenen att hvila på årorna. Han ställde sig upp, svepte kappan omkring sig och betraktade det sjunkande fartyget. Månen var nu nedgången, och skonertens linier urskiljdes oredigt bland nattens skuggor, mot hvilka en svag början till daggryning kämpade vid östra himlaranden. Ett häftigt brusande tillkännagaf det ögonblick, då vågorna i segerfröjd slogo tillsammans öfver sitt rof. Vattnet upprördes på en betydlig omkrets, och några svallvågor förde till stranden det budskap, att ett af hafvets flytande helveten, den fredliga handelns plågoris, var försvunnet.

Då de båda männen uppstigit på stranden, sade kaptenen:

-- Du måste strax efter soluppgången vara i Stockholm. Här i nejden får du under intet vilkor visa dig, och tills vidare äro vi fullkomligt främmande för hvarandra. Dina papper äro i ordning. Du stannar öfver vintern i hufvudstaden och afvaktar mina ordres. Nästa sommar skola vi åter arbeta tillsammans.

Ruys hade satt sig på en sten vid stranden. Hans blick sväfvade öfver vattnet och tycktes söka det sjunkna fartyget.

-- Kapten, sade han, -- jag känner en aning, att vår bana snart är ändad. En sådan gärning som denna nedkallar Ödets makter öfver oss.

-- Redan samvetsagg? inföll kaptenen i skarp hviskande ton, som i Ruys' öron lät som en hotfull varning.

-- Nej, sade Ruys. -- Jag skrifver detta på ert eget syndaregister.

-- Gör det! Hvad vi gjort, var nödvändigt. Karlarne hade lärt känna mitt verkliga namn och min samhällsställning ... huru, är mig ännu en gåta. Jag ville ej bero af en mängd lösgläfsta skurkars ovarsamhet, vinstbegär eller samvetsagg ... Kom!

-- Än ett ord, kapten! sade Ruys och steg upp. -- För tvenne dagar sedan seglade ett fartyg här förbi i nordlig riktning. Dess kurs var sannolikt ställd på Stockholm. Jag igenkände det, så visst som jag känner er. Det är samma fartyg, som så ofta följt oss på hafvet och injagat hos vårt manskap vidskeplig rädsla. Det bär vår olycka ombord.

-- Bah! Du har drömt, sade kaptenen otåligt. -- Låt oss gå!


The above contents can be inspected in scanned images: 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:02:55 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fribyt/ennatt.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free