- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
7. Förhöret

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
7.

Förhöret.

Adolf hade kvarstannat för sin skadade arm, som Ingrid strax efter sin återkomst på nytt undersökte. Hon framtog ur sitt skåp en flaska, uppvecklade Adolfs skjortärm, men knäppte, innan hon började bestrykningen, sina händer och hviskade med andäktig uppsyn några ord så tyst, att ynglingen ej kunde höra, om det var en bön eller en besvärjelseformel. Ingrid lagade sig till att ombinda armen med linne, då Elin, som under hela den tid, detta fortgått, sett ut genom det åt landsvägen vettande fönstret, hastigt ropade:

-- Mor, här komma två främmande män.

-- Må de komma, sade Ingrid och fortsatte att linda armen.

-- Den ene af dem är prästen, fortfor Elin bleknande; -- och han ser så sträng och mörk ut.

-- Fjolla! Hvarför rädes du prästen mer än någon annan? -- Så, unge herre, låt mig nu varsamt hjälpa er på med rocken, och jag hoppas att eder arm i morgon bittida skall vara frisk.


Elin hade ej misstagit sig. Två män hade nyss gått igenom grinden och syntes nu, vadande i snön, närma sig Ingrids koja. Den ene af dem var kyrkoherden magister Suenonius i full ämbetsskrud, med bibeln under armen. Den andre, som troget klef i de fotspår Hans Vördighet trampat, var länsmannen Askelin. Äfven han var klädd i ämbetsdräkt.

-- Käre bror går alltför fort, sade den tjocke och i tunga kragstöflar utstyrde länsmannen pustande. -- Vi komma tids nog in i den kulan ändå. Förlåt mig, käre bror, men jag måste be dig stanna ett ögonblick och låta mig hämta anden. Pu! Ursäkta, att jag frågar än en gång... kära bror vet, att jag ej är rädd för Fan... men är du väl rustad med andans drabbtyg?

-- Helvetets portar skola icke vara oss öfvermäktiga, svarade Suenonius. -- Räds icke, bror Jöns!

-- Rädas? Hvem talar om rädas? Tror käre bror, att jag är rädd? Jag påyrkar endast varsamhet, som är alla dygders moder.

Länsmannen pustade än några ögonblick, lik en tröttkörd häst, och fortsatte så färden med ökadt mod, då han såg förtruppens säkra hållning. Han aktade det emellertid icke alldeles onödigt att för sig själf upprepa ett slags besvärjelseformel, som han lärt i sin barndom och nu, i grefvens tid, påminde sig:

»Jöns, det är mitt namn,
Mig till heder och ingen skam;
Det är mig i dopet gifvet
Och i lifsens bok inskrifvet.
Mörkrets furste, flykten tag!
Bort, du svarte afgrundshund!
Ty ditt välde afsvor jag
I mitt döpelseförbund.»

Mumlande dessa ord inträdde länsmannen tätt bakom prästen i Ingrids stuga.

-- Guds fred! sade Suenonius, i det han fäste en ovänlig blick på Ingrid. -- Jag kommer till dig, kvinna, i Herrens namn och å mitt heliga ämbetes vägnar.

De i rummet innevarande öfverraskades obehagligt af denna högtidliga, i predikareton framsagda hälsning. Elin darrade och smög sig nära intill Adolf. Denne, som var färdig att aflägsna sig, såg undrande på prästen och den bakom hans rygg framkoxande länsmannen, i hvars feta ansikte fruktan och en mödosamt tillkämpad ämbetsmannavärdighet på ett löjligt sätt blandade sig. Adolf beslöt att stanna kvar, så vida den i fråga kommande saken tilläte hans närvaro, och han fattade Elins hand, för att lugna henne.

-- Ett ovanligt ärende synes vara å färde, sade Ingrid. -- Sitten ner, gode herrar, och hvilen er! Och om I ej misstycken en liten förfriskning efter vandringen, vill jag bjuda er smaka mitt öl...

-- Nej, omaka er icke därmed, inföll Suenonius. -- Vi förtära ingenting under ert tak.

-- Gud bevare oss därifrån! mumlade länsmannen med en åtbörd, som om han skjutit en giftbägare ifrån sig.

-- Men hvad kan orsaken vara, att jag finner unge herrn på Signildsborg här? frågade Suenonius med ett misstänksamt ögonkast på Adolf.

Adolf omtalade i få ord nattens äfventyr och den omvårdnad han och hans ledsagarinna åtnjutit hos Ingrid.

Men Suenonius rynkade ögonbrynen, mumlade något om »gjordt» väder och upphof därefter åter sin stämma:

-- Jag kommer för att i närvaro af denne lagens tjänare förhöra dig, Ingrid, om din själs tillstånd och din jordiska vandel, hvarom mycket ondt säges. Du är ett af fåren i min hjord, och det är herdens plikt att eftersöka de pestsmittade och skilja dem från de andra, på det att ej hela hjorden må gå till grund. Svara mig först och främst: hvarför har jag ej sedan länge sett dig i templet, där ordet förkunnas genom min mun?

-- En så öppen fråga kräfver öppet svar, gaf Ingrid till genmäle. -- Jag och mitt barn förrätta vår andakt här hemma genom läsning af Guds eget, rena och tydliga ord. Men edra predikningar förstår jag icke: ni talar om papister, kalvinister och synkretister och nedkallar Guds förbannelse öfver deras hufvud. Det finnes i världen nog hat och kif, utan att man tränger till sådant från predikstolen.

Suenonius' svartmuskiga ansikte svartnade än mer, och hans blick glödde under de buskiga ögonbrynen.

-- Skrif, sade han till länsmannen, som ur sin ficka framdragit ett ark papper, jämte bläckhorn och penna, och lagt det på bordet bredvid prästens bibel, den han, som ett säkert värn mot trolldom, makat så nära sig som möjligt; -- skrif, att denna kvinna öppet vidgått, att hon ej besöker kyrkan, emedan där utlägges den rena evangeliska läran och fördömas papistiska, kalvinistiska och synkretistiska villfarelser.

-- Skall ske, sade länsmannen och förde pennan till papperet, men lade den åter bort, sedan han ritat en bokstaf och gjort en stor plump.

-- Käre bror, sade han, med tanken på den kinkiga stafningen af ordet synkretist, -- jag känner mig så häpen öfver detta gudlösa svar, att min hand nekar sin tjänst.

-- Jag förstår, inföll Suenonius, -- Satan kan döfva armar, det är kändt, och han vill här komma sin tjänarinna till hjälp.

-- Tillåt mig föra protokollet, sade den unge friherren; -- äfven min ene arm är visserligen döfvad...

-- Såå! utbrast Suenonius och länsmannen på en gång, och den senare företedde en bild af den djupaste förskräckelse.

-- Men orsaken därtill, fortfor Adolf, -- är det fall jag gjorde, då min släde stjälpte i natt under yrvädret, och jag hoppas, att den genom Ingrids försorg snart skall varda frisk. Däremot är min högra hand i brukligt tillstånd, och om ni tillåter...

-- Skrif då hvad jag sagt, nådige herre, uppmanade Suenonius, under det Adolf intog länsmannens plats.

Under tiden hade Elin tvekande närmat sig prästen. Hon såg honom rädd och bedjande i ögonen och sade:

-- Tala ej så hårda ord till min mor, bäste herre! Du skrämmer oss.

-- »Du!» röt Suenonius och stötte flickan tillbaka. -- Har din hedniska mor lärt dig att äfven i det yttre visa sidvördnad för Herrens tjänare?... Dock, tillade han med mildare röst, då han varseblef det bedjande uttrycket i Elins ansikte, -- jag dömer dig kanske för hårdt. Förlåt min häftighet, mitt barn! Min själ är i upprördt tillstånd... Men dina böner äro spillda på hälleberget, ty min plikt bjuder mig förfara med stränghet.

-- Gå ut, Elin, sade Ingrid och klappade sin dotter på hufvudet; -- dröj en stund hos vår grannkvinna och kom sedan tillbaka! Detta samtal skall, som jag hoppas, icke räcka länge.

-- Nej, jag vill icke gå ifrån dig. Låt mig stanna här!

-- Lyd mig nu som alltid, mitt barn! Jag tror, att vi ingenting hafva att frukta.

Elin tvekade. Hennes blick riktades än en gång bedjande på prästen, och vände sig från dennes dystra anlete till den unge Skytte, som nu slutat skrifva.

-- Lyd din mor! Jag stannar hos henne, tills du återvändt, sade han med ett uppmuntrande leende, som likt en ljusstråle trängde till Elins hjärta.

-- Du är god... du skall försvara henne, så tänkte Elin, och detta hopp läste Adolf på hennes panna och i den innerliga blick hon skänkte honom, i det hon långsamt gick ut.

-- Jag har nu skrifvit, sade Adolf till Suenonius. -- Vill ni höra?

-- Nåväl!

Adolf läste:

»På herr pastor Suenonius' fråga, hvarför ej Ingrid på Tallmossen bevistar gudstjänsten i kyrkan, svarades af henne närmast med de orden, att hon och hennes dotter fira sin andakt hemma genom läsningen af Guds klara och tydliga ord, det hon förstår, hvilket åter ej är fallet med herr pastorns predikningar, emedan de, i stället för att förkunna Kristi kärleksfulla lära, som bjuder frid på jorden och människorna en god vilja, sysselsätta sig med teologiska, för allmogen obegripliga tvister och hufvudsakligen gå ut på förbannelser öfver papister, kalvinister och synkretister. Och tillfogade nämnda Ingrid sin enfaldiga mening, att det på jorden finnes nog hat och kif, utan att man tarfvar höra sådant från predikstolen.»

-- Hvad är detta? utbrast Suenonius. -- Ni skrifver ej hvad jag dikterar.

-- Jag skrifver, såsom jag själf hört henne svara.

-- Nådige herre, ni lägger ord i denna kvinnas mun, som hon aldrig yttrat...

-- Meningen i mina ord var denna, inföll Ingrid.

-- Tig, kvinna!... Och er, nådige herre, säger jag, att ni skymfat mig på ett ovärdigt sätt och förfalskat protokollet...

-- Herr pastor, sade Adolf Skytte, -- väg edra ord bättre, eller, vid Gud, skall ni stå till svars för en ärerörig beskyllning mot en riddersman!

-- O, min Gud, mumlade Suenonius, -- jag ser, hvarthän det redan gått med sonen till den gudfruktige herren till Signildsborg. Att äpplet skall falla så långt från trädet! Det kommer sig af läsningen utaf gudlösa skrifter, som en gång med sina boksmeder skola uppbrännas i den eviga elden... det kommer sig af den förbannade Cartesius, som redan fått sin dom och nu dväljes i det yttersta mörkret, dit ock alla hans lärjungar skola samlas...

-- Jag märker, att ni letat bland mina böcker, inföll Adolf. -- Fortsätt, om det lyster er, förhöret! Jag fortsätter att anteckna...

-- Det kommer sig, fortfor Suenonius, -- af den förhäxade luften i detta hus, hvilken lätt angriper ett redan genom ogudliga studier från Herren till det onda bortvändt sinne. Filosofer, magi och trollkonor tillredas i samma afgrundens gryta. Uppteckna ni, nådige herre, efter er uppfattning! Jag hafver ett godt minne, och den här närvarande lagens tjänare likaledes. I dem skola vi uppteckna.

-- Visserligen, visserligen, med friherrens benägna tillåtelse, sade länsmannen tankspridd.

-- Min andra fråga till dig, Ingrid på Tallmossen, är, om du vill tillstå, att du är hemma i åtskilliga hemliga konster, såsom att bota människor och kreatur medelst trollsalfvor och besvärjelser, fortfor Suenonius.

-- Jag svarar härpå, att jag är något kunnig i att bota människor, icke medelst trollsalfvor och besvärjelser, utan medelst salfvor och andra läkemedel, tillredda af örter, som Försynen för sådant ändamål låter växa på våra marker. Besvärjelser känner jag icke, och jag tror, att sådana skulle mer lända till skada än nytta. Men innan jag på mina likar djärfves bruka de medel, om hvilkas gagn eller skada i olika fall jag, en fåkunnig människa, endast kan döma af yttre tecken, plägar jag alltid bedja en tyst bön till Gud, ty däraf tycker jag, att min inblick i sjukdomen klarnar, och att mitt sinne, som ofta sträfvar emot, fogligare uthärdar åsynen af plågor och elände.

-- Du lägger dina ord så väl, som om en viss ande hviskade dem i ditt öra. Skrif, broder länsman... jag menar: skrif i ditt minne... att Ingrid på Tallmossen på min andra fråga tillstod, att hon missbrukar Guds heliga namn att därmed fördrifva sjukdom från människor och boskap.

-- Från människor och boskap, upprepade länsmannen.

-- Herr pastor, inföll nu Adolf, -- upptag icke illa, att jag gör er följande förslag: uppskjut detta förhör, till dess ert sinne blifvit lugnare och er uppfattningsförmåga klarare. Ni skall annars, mot er vilja, bringa en anklagelse till stånd, som möjligen kunde kosta en oskyldig människa lifvet.

-- Nådige herre, sade Suenonius, -- jag skall ödmjukt söka fördraga än mer smälek af en yngling, hvars förste ledare jag varit på religionens väg.

-- Ni förkastar således mitt förslag? Upplys då er forne lärjunge i följande punkt, i hvilken han är oviss och undrande. Huru vågar ni i kyrkan hålla förböner för de sjuke? Om Ingrid missbrukar Guds namn, då hon som hjälparinna kommit till kvalens bädd och ber om ljus och styrka åt sig själf och hälsa eller lindring åt den lidande; så måste väl ni i än högre mån göra er skyldig till samma missbruk, då ni, kanske mången gång utan en känsla af verkligt medlidande i ert hjärta, uppläser edra förböner enligt stadgadt ritual och därefter icke läger två strån i kors för att med mänsklig hjälp bispringa plågans rof?

-- O, hvilken sofistik! Detta öfverskrider alla gränser! Fortgå, unge Bileam, på denna väg, och ni skall snart höra, huru själfva åsnorna upphäfva sin stämma mot eder!

-- O, o! Ja, själfva åsnorna! upprepade länsmannen och nickade tankspridd till sin vän pastorn.

-- Ni vill således icke upplysa mig i denna punkt?

-- Jag ämnar ej sätta min fot i de giller, som ni för den utlägger... Men jag vill fortsätta mitt förhör och framställa den tredje frågan. Ingrid, vill ni tillstå, att ni lärt er ogudaktiga läkekonst af djäfvulen?

-- Herr pastor, sade Ingrid, -- mitt tålamod är nu uttömdt. Jag vill ej spörja med hvilken rätt ni gör dessa frågor, ej heller i hvilket uppsåt; men jag förklarar, att jag ej vidare ämnar svara på dem. Lämna mig, gå till er själf och hör ert samvete, innan ni tager ett steg, som ni måhända i evigheten får ångra. Jag öfverlämnar mig i Guds hand.

-- Skrif, länsman, i ditt minne, att Ingrid på min tredje fråga, om hon lärt sin ogudaktiga läkekonst af djäfvulen, gaf ett undvikande svar... Du vill väl icke heller medgifva, o kvinna, att du med blicken kan förhäxa boskap, att du kan tillrättaskaffa tjufgods, slå ut ögat på frånvarande människor, ställa till storm och oväder, göra mjölkharar, förvandla dig till ko och varulf... du vill väl icke yppa, att du ingått förbund med Satan och under de kristna högtiderna reser till Blåkulla för att gästa hos din onde brudgum? Men vänta, här finnes väl medel att i sinom tid lösa en bunden tunga. Kvinna, bered dig på det värsta!

Med dessa ord reste sig Suenonius från sin stol.

-- Läs nu, fortfor han, -- dina besvärjelser på min rygg, döda boskapen i min ladugård, bringa sjukdom öfver mig och mina barn! Försök hvad dina afgrundskonster mäkta! Men jag säger dig, att jag skall stå skottfri under Gideons sköld mot dina onda pilar! Min förtröstan står till en makt, väldigare än din... en makt, som krossat assyrernas tusen sinom tusen stridsvagnar i spillror och med järnsko nedtrampat härar, talrikare än hafvets sand.

Efter detta afsked till Ingrid bugade sig prästen för den unge friherren och lämnade stugan, åtföljd af länsmannen, som icke glömde att spotta tre gånger bakom sig, innan han gått öfver tröskeln.

*

Prästen och länsmannen hade knappt lämnat rummet, förrän Ingrid likblek segnade ned på en stol. Unge Skytte skyndade att föra vattenbägaren till hennes läppar. Hon drack och kände sig vederkvickt.

-- Tack, unge herre, sade hon ett ögonblick därefter, -- för ert ädla uppförande i denna stund! Det var Försynen -- o, det känner jag djupt! -- som under nattens oväder förde er hit. Ni har stått som en skyddsängel vid min sida och hållit mitt mod upprätt. När jag hörde er tala så, och då jag betraktade ert vackra ansikte och edra milda ögon, då kände jag, huru jag syndat, att jag i så många år ej förmått kväfva min ovilja och mina misstankar mot alla dem, som tillhöra ert stånd... Men säg mig, nådige herre, hvilket uppsåt tror ni, att pastorn haft med detta besök och dessa frågor?

-- Låt honom hysa hvilket uppsåt som helst, sade Adolf; -- ni, Ingrid, må i alla hänseenden vara lugn, ty ni har ju ingenting att förebrå er.

-- Men säg: kan det vara orätt, kan det vara synd att hjälpa sjuka medmänniskor? Jag har gjort det utan all vedergällning; jag har icke ens räknat på de tillfrisknades tacksamhet, sedan jag länge sett, huru de, i stället för att tacka mig, visa mig vidskeplig rädsla och afsky. Skulle jag verkligen hafva missförstått Kristi lära om kärleken till nästan?

-- Jag åtminstone har uppfattat hans lära alldeles som ni, Ingrid. Låt icke i sista stunden de grundvalar svikta, som ni i hela ert lif byggt på, stackars kvinna! Och jaga förskräckelsen ur ert sinne! Det kan omöjligen drabba er något ondt; om den ursinnige prästen i sitt blinda nit verkligen ämnar förfölja er, skall hans tilltag stranda mot lag och rätt. En oväldig domare måste prisa och ej fördöma era gärningar.

-- Lagen, herre, stadgar det rysligaste straff för trolldom... Och... jag vill yppa allt för er. Det är icke blott prästens hotelser, som komma mig att bäfva; det är något värre, något besynnerligt och oförklarligt. Människorna här i nejden hafva gripits af en verklig fasa för mig; de mötte mig förut med skygg aktning; nu fly de mig som en pestsmittad. Och än mer: det bor i socknen en gammal kvinna vid namn Karin, om hvilken folket påstår detsamma som om mig, att hon är förfaren i hemliga konster. Jag mötte denna kvinna, som jag aldrig gjort något ondt, för två dagar sedan på landsvägen. Hon nickade med hemlighetsfullt utseende; jag hälsade tillbaka och ville gå förbi. Då grep hon mig i armen och sade halfhögt: »du går nu så stolt förbi, som om du ej kände mig, och likväl dansade vi rätt förtroligt tillsammans vid höstgillet på Påskberget.» -- Hvad menar du? frågade jag. »Tyst, tyst», svarade hon, »ingen skall veta därom; men till påsken kan du ju taga dotter din med dig till mästaren.» Och då hon talade så, liknade hon en vansinnig. Samma dag mötte jag en gammal grannkvinna, som haft till födkrok att läsa besvärjelser öfver sjuka och ser mig med oblida blickar, emedan hon anser mig ingripa i sitt näringsfång. Hon hviskade i mitt öra: »hvarför förledde du mig att deltaga i höstgillet hos Satan?» Äfven af henne äskade jag förklaring öfver detta vanvettiga påstående, men kunde ingen få... Säg mig nu, herre, huru förklara detta? Mitt hjärta sammanpressas af hemska varsel. Och stundom under de senaste dagarne har en yrsel fattat mig och jag därunder sett de rysligaste syner.

Adolf visste ej hvad han skulle svara. Äfven han kom nu att fästa sin uppmärksamhet vid ett tecken, hvarpå han hitintills icke synnerligen aktat, emedan han ansett det såsom en tillfällighet utan vidare betydelse. Han hade nämligen märkt, huru prästerna under de senast förflutna tiderna, likasom genom en tyst öfverenskommelse, ofta valt till ämne för sina predikningar det välde, som afgrunden alltmer vinner på jorden medelst magiska konsters förlänande åt hedniskt sinnade människor; han hade äfven märkt, att samma ämne nu med förkärlek omordades i de högre kretsarna, och började ana, att detta stod i samband med de besynnerliga företeelser, som visade sig hos den okunniga massan.

-- Det förefaller mig, sade han tankfull, -- som om människornas sinnen hastigt smittats af något osynligt gift och hela världen förvandlats till ett dårhus. Detta är väl en gissning utan grund, men det finnes i vår tidsålder många stinkande pölar, hvarur ett dylikt gift väl kan utveckla sig.

-- Jag tror mig fatta, hvad ni menar, nådige herre, sade Ingrid. -- O, man behöfver blott läsa något i de heliga evangelierna och jämföra deras höga förebilder med oss själfva, för att se huru fördärfvade, huru föga kristliga vi äro.

-- Och denne präst! sade Adolf, hvars tankar återvände till Suenonius, -- hafva väl forntidens blodigaste afgudar ägt en tjänare, som kan mäta sig med honom? Och likväl är han ingen skurk: den fanatiska människan tror sig handla rätt och Gudi behagligt.

-- Vet ni, hvad jag vill göra, herre? sade Ingrid hastigt. -- Jag vill skynda till pastorn och på mina knän besvärja honom om misskund, icke för min, men för min dotters skull. Han är dock en kristen präst och en människa och kan ej neka denna bön... För min dotters skull... Nej, han kan ej stöta mig tillbaka. Hvad skall det varda af det fattiga ensamma barnet, om jag ryckes bort!

-- Ingrid, ni plågar nu er upprörda själ med det värsta och mest osannolika...

-- Ja, jag känner nu, huru svag jag är. Jag, en åldrig människa, borde dock förelysa de unge med förtröstan på den Allgode Guden och i bekymrets stund, då själen smäktar, icke glömma källan med det eviga lifvets vatten.

Hon öppnade, liksom af en ingifvelse, bibeln, som Suenonius kvarglömt. Det ställe, där hennes blick först föll, var liksom skrifvet för henne, och hon läste med en röst, som vittnade om den djupaste ångest:

»Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansikte är förfallet för sorgs skull, därtill min själ och mitt inre. Ty mitt lif är förtärdt vordet af bedröfvelse och mina år af suckande. -- Det går mig så illa, att jag är till stor försmädelse vorden för mina grannar och en styggelse för dem, som känna mig; de, som mig se på gatone, de fly för mig. Jag är förgäten af hjärtat såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget käril. Ty många försmäda mig illa, så att hvar man skyr mig; de rådslå med hvarannan om mig och akta taga mig lifvet bort.»

Ingrids röst skälfde; hon kunde ej fortsätta, men pekade med en blick åt sin gäst vid den punkt, hon slutat. Den unge Skytte fortsatte:

»Men jag, Herre, hoppas uppå dig och säger: Du är min Gud. Min tid står i Dina händer: hjälp mig ur mina fienders hand och från dem, som mig förfölja! Låt Ditt ansikte lysa öfver Din tjänare! Hjälp mig genom Din godhet! Herre, låt mig icke till skam varda! Huru stor är Din godhet, den Du dem, som Dig frukta, bevarat hafver och bevisar dem, som tröstar uppå Dig, inför människors barn! Du döljer dem när Dig mot hvar mans hotelser och förskyler dem i hyddone för trätosamma tungor. Lofvad vare Herren, att Han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad! Ty jag sade i min häpenhet: jag är bortdrifven från Dina ögon: likväl hörde Du min böns röst, då jag till Dig ropade.»

Medan Adolf ännu läste, inträdde Elin. Hon hade under sin tvungna frånvaro vandrat omkring i skogen och där i tårar gifvit aflopp åt sin obestämda ängslan för modern. Men innan hon återvände, hade hon torkat sina ögon och sökt lifva sitt mod så godt hon förmådde. Rädd hade hon nalkats stugan och lyssnat vid dörren, innan hon beslöt sig för att öppna; men då hon endast hörde den vänlige herrns röst och allt där inne för öfrigt var tyst, hade hon återfått sitt mod och stigit in. Nu märkte hon huru moderns panna klarnade, allt eftersom Adolf fortsatte läsningen; hennes blick fästes på denne, hennes hjärta började svälla... Och hon anade alldeles icke, att hon gjorde något, som kunde synas opassande och påfluget, då hon, lydande sitt hjärtas trängande kallelse, lade sin hand på Adolfs axel och frågade: får jag kyssa dig?

-- Kära Elin, sade Ingrid öfverraskad, -- du vet icke, hvad du gör. Friherren täckes förlåta henne eller rättare mig, ty jag har ej vant henne vid världens vanliga later, utan låtit henne arta sig efter naturen!

Men Adolf kysste henne och sade:

-- Jag vill vara dig en kär broder, och du skall vara som min syster.

-- Nådige herre, sade Ingrid allvarligt, -- jag känner er sinnesart och förlitar mig därpå.

Det var nu tid för Adolf att återvända till Signildsborg. Han tryckte Ingrids hand, tillhviskade henne några ord om förtröstan till framtiden, kysste Elin på pannan och anträdde sin återfärd efter hästen, som med honom delat icke blott den förflutna nattens äfventyr, utan äfven den kloka Ingrids gästfrihet och omvårdnad.

Men Elins ögon följde honom genom det lilla fönstret, till dess häst och släde försvunnit bakom granarna vid vägen.


The above contents can be inspected in scanned images: 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:02:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fribyt/forhoret.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free