Spänn från hästarne, Nils, bred täcken öfver dem och rykta dem väl! Vänsterskon på Grålles bakfot har lossnat: laga att det blir hjälpt... God afton, kyrkovärd! Du passar bra på din tjänst; stånkan står på bordet och väntar dig. Vår sista ölbrygd har lyckats, kan jag säga, utan att skryta... Här ha vi sockenbor och långväga resande, östgötar med ärtsäckar och småländingar med oxdrifter, och törstige sen I alla ut att vara. In, godt folk! I vet, att Vår Herre icke skapade gästgifvaregårdar att stå tomma, ej heller ölkrus att stå fulla.
Så talade Klas gästgifvare, där han stod framför sin förstugukvist bland färdemän, hästar, oxar och vagnar. Han talade ej heller förgäfves, ty många voro de, som gillade hans ord och gingo in i skänkrummet, där en treflig brasa flammade i spiseln, och öl och brännvin rikligt vankades mot vinterkölden. Klas gästgifvare, väl känd af Stockholms hedervärde borgersmän af alla skrån och yrken, allt sedan han var kypare på källaren i Mäster Samuels gränd, och lika väl känd för sitt muntra lynne af alla vägfarande, som färdades mellan södra orterna och Stockholm, gick därefter in i kammaren innanför skänkrummet för att utdela nödiga befallningar åt sin unga, i gästgifveriets hemligheter ännu icke fullt invigda hustru.
-- Nora, sade han, har du tappat af det bästa vinet för herrn där uppe i stora kammaren... jag menar det tullfria vinet, som vi köpte af borgmästaren i Stockholm? Jag såg af det sätt, hvarpå den herrn bar sin hatt och steg af sin häst, att han ej tål uppspädda varor. Den andre gästen där bredvid i gafvelrummet nöjer sig med mindre fin och mer rafflande strupsmörja; det såg jag på hans näsa. Har han beställt något?
-- Jag skickade nyss upp tredje flaskan.
-- Hvad för något?
-- Brännvin.
-- Den karlen stannar här i natt: det spår jag af den fuktiga väderleken. Hör på, Nora, vi hafva många gäster i skänkrummet: Wingåkersfolk, östgötar och småländingar. Mot alla skall du vara höflig, men Wingåkersborna ger du af ölet n:r 2, så länge de äro på nykter kaluf, därefter af n:r 3; östgötarne ger du af ölet n:r 1, så länge de äro på nykter kaluf, därefter af n:r 2; småländingarne däremot ger du af n:r 3, så länge de äro torre, men när du märker takdropp, ger du dem svagdricka. Om östgötar och småländingar efter vana råka i slagsmål, så...
-- Så skall jag väl ropa på dig, Klas?
-- Fall mig icke i talet, Nora! Vissa omständigheter äro här vid lag att taga i betraktande. Först och främst skall du iakttaga, på hvilkendera sidan segern lutar och om båda parterna betalt; då ropar du på mig, och jag ställer mig på den sida, som Försynen förklarat sig för, ty hvarken vill jag trotsa Försynen eller tåla kif och split under mitt tak. Har däremot endera parten icke betalt, så tillåter jag på intet villkor, att någon af mina gäster, dem jag betraktar som mina barn, vräkes ut. Så, Nora, in nu i skänkrummet!
Hon gick, och den klipske gästgifvaren följde henne för att prata med sina gäster. Emellertid hade en ryttare stigit af utanför huset, och inträdde i skänkrummet. Det var en medelålders man med rak hållning, mustascher och sporrade kragstöflar. Han frågade den bugande värden, huruvida en herre, hvars utseende han i korthet beskref, funnes bland gästerna. Klas igenkände beskrifningen och svarade, att den ifrågavarande gästade hans hus.
-- Förlåt mig, herr ryttare, tillade han, på en vink af sin nyfikne vän kyrkovärden, som ville veta den nykomnes namn, -- förlåt min dristighet och tillåt mig...
-- Haf godheten att genast visa mig till hans rum sade ryttaren och gick mot dörren.
-- Genast, herre!... Tvär i vändningarna den där! mumlade Klas, hvarefter han följde mannen upp för trapporna och visade honom dörren till den så kallade stora kammaren.
Ryttaren trädde in.
Samme man, som läsaren redan känner under namnet Vanloo, mottog honom med ett vänligt handslag och sade:
-- Välkommen, Sigurd! Jag har väntat dig här en timme. Fyll ditt glas och mäl dina nyheter!
-- Herr kapten, svarade den nykomne, i det han satte sig ned, -- jag har ingenting annat att mäla, än att denna spaning, likasom de föregående, varit fruktlös. Jag har på den aftalade mötesplatsen sammanträffat med flere af ert folk: ingen hade upptäckt ett spår af hvad vi söka. Och likväl är hvarje vik af kusten genomletad från Stockholm ned till Kalmar. Min blick skulle funnit skonerten under hvilken förklädnad som helst; de tre fruktansvärda dagar, som jag på den tillbragte, gå aldrig ur mitt minne. Ej heller har jag kunnat igenfinna ett enda af de ansikten jag såg ombord, ehuru jag besökt hvarje hamn, hvarje krognäste, där dylikt folk plär uppehålla sig; jag skulle nästan tvifla, att fribytarne valt vinterkvarter vid östersjökusten, om vi ej hade haft dem i kikaren, till dess stormen skilde oss åt på höjden af Gottland.
-- Godt, Sigurd, vi få trösta oss öfver utgången af edra spaningar därmed, att mina tvifvel om anförarens person numera fullkomligt skingrats.
-- Är ni öfvertygad, kapten, att det är samme man?
-- Ja, svarade Vanloo, -- jag är öfvertygad därom, men känner föga glädje däröfver...
-- Huru?
-- Hämdens arm är förlamad, ty han kan ej drabba brottslingen, utan att krossa tvenne oskyldiga hufvud...
-- Jag tror mig förstå er...
-- För öfrigt, min vän, sade Vanloo och lutade pannan i handen, -- för öfrigt vet du väl, att det var andra känslor än hämdens, som förde mig hit. Ynglingens eld har brunnit ut i min barm, de stormande lidelserna lagt sig till hvila. Om jag vid min hitkomst mött den man, som jag i mina forna olyckliga stunder så ofta förbannat, om jag mött honom som en aktningsvärd medborgare och god familjefader, om jag hade funnit, att han förljufvade den enda kvinnas dagar, som jag älskat, nåväl, jag skulle då räckt honom handen till försoning och aflägsnat mig för alltid. Jag skulle oigenkänd gått bort att ånyo kasta mig in i lifvets tummel... Sigurd, den visshet, jag vunnit om hans person, utplånade min sista drömbild. Jag har äfven sett henne och skall snart veta, om de aningar äro sanna, som hennes sorgsna drag väckte i min själ.
-- Och om så sker, kapten?
-- Då gäller det att handla... men huru, det beror ej endast af mig. Jag har skådat för djupt in i lifvet för att tro på människans förmåga att ofelbart planlägga. Hon kan blott draga gagn af den vind, som ödet låter blåsa. Det är vår lott att uppgöra planer och se dem korsade... Sigurd, hur är det med mitt folk?
-- Väl, herr kapten. De längta blott att få tala med er och trycka er hand.
-- Hälsa dem från mig, och se till, att de i hvarje ögonblick äro färdiga.
-- De förtälja med stolthet, att de sett er på Stockholms gator i sällskap med landets högste och ypperste, och beklaga, att de på er befallning ej få blotta sina hufvud för er. Hvad de älska och beundra er, kapten!
-- Jag känner dem.
-- Kapten, sade Sigurd, och blickade forskande i Vanloos ögon, -- ni synes mig i dag något dyster i ert sinne.
-- Nej, jag är mig lik. Men lynnet är som hafvet: under stiltjen dansa ej dess böljor... Min vän, jag återvänder från ett besök i den nejd, som sett mig födas; jag har hvilat en stund under den låga ås, där jag uppväxte till yngling; jag har igenkänt mossan i stugans timmerfogningar, örterna på hennes torftak; jag har igenkänt den åker jag plöjde, de pilar, som gåfvo mig skugga; jag har åter stått vid den ensamma ek, mot hvilken jag lutade, då jag under mörka höstkvällar stirrade på ljusskenet från min älskades fönster; jag har knäböjt vid min fars grafkulle på den lilla kyrkogården... jag igenkände dess få torfvor bland de nya grafvarna där bredvid... men af mina kära har jag ej funnit ett spår. Ingen visste, hvart de flyttat; den gamle prästen var död, och kyrkoböckerna gåfvo ingen upplysning... Men nog härom sade han med förändrad ton. -- Det är tid för mig att bryta upp. Du återvänder till Stockholm och öppnar där dessa papper. -- (Vanloo räckte honom några förseglade handlingar) -- de innehålla instruktioner för dig och mitt manskap. Jag förmodar, att den summa, jag sist lämnade dig, är tillräcklig för ännu en månad...
-- För två, kapten... Hvad var detta?
Sigurds ord hade afbrutits af ett pistolskott, som aflossades i de samtalandes grannskap. Smällen tycktes kommit från ett närbeläget rum. Ögonblicket därefter hördes tunga steg i trapporna, dörren rycktes upp, gästgifvarens och bakom honom en mängd häpna och nyfikna östgöta- och smålandsanleten koxade in, för att sedan åter försvinna. Hela följet med värden i spetsen rusade därefter till den andra dörren -- den till gafvelrummet... Vanloo och Sigurd följde strömmen. Den sistnämnda dörren var inifrån låst, men Klas gästgifvare sparkade henne upp, och man skyndade in öfver hennes spillror.
Värden och bönderna stodo handfallne vid den syn, som här mötte. På kammarens enda bord flämtade en ljusdank vid sidan af tre brännvinsflaskor och ett vatterkrus, och bredvid sängen låg en karl med ansiktet öfversköljdt af blod. Den olycklige höll ännu pistolen i hand och mödade sig synbarligen, ehuru förgäfves, att lyfta armen, för att aflossa dess andra pipa mot sitt bröst eller ansikte.
Vanloo skyndade fram, ryckte pistolen ur den okändes hand, hällde vattenkruset öfver hans hufvud, torkade det med sin näsduk och undersökte med vandt öga såret.
Det var ej dödligt. Mannen hade tömt sina tre brännvinsflaskor och hans hand varit osäker i det ögonblick han sökt beröfva sig lifvet.
Sigurd visade ut de nyfikne gaparne, gästgifvarn inräknad, och hviskade till Vanloo, medan han hjälpte denne att förbinda den afsvimmades sår:
-- Kapten, jag igenkänner detta ansikte. Huru förunderligt! Ödet har fört i våra händer en af dem, som vi sökt...
-- Hvad? Är du säker därom?
-- Kan man misstaga sig om detta skråmiga, rödskäggiga, besynnerliga ansikte? Hvar tror ni, att man finner dess like i hela världen? Eller tror ni, att man kan glömma det, sedan man sett det under sådana förhållanden som jag? Det är, vid mitt lif, den gamle flibustieren Ruys, väl känd från sina unga dagar i Vestindiens farvatten, och, då jag såg honom sist, underbefälhafvare ombord å vår efterspanade fribytare...
-- Sigurd, sade Vanloo efter ett ögonblicks öfverläggning, -- du stannar här och tager mannen i din vård. Han får ej slippa ur våra händer... för intet pris. Tillita guld, hotelser, hvilka medel du vill! Han är i vårt våld och skall tjäna vår sak. Och när jag skickar dig befallning därom, skall du föra honom till mig.
-- Skall ske, kapten. Samvetet har väl vaknat och med sitt kält gjort gamle Ruys ledsen vid lifvet.
-- Sannolikt är det så. Var emellertid försiktig och skräm ej karlen, innan han återvunnit sina krafter! Bäst är, att du till en början ej visar dig, utan låter honom skötas af gästgifvarfolket. Betala dem bra och försäkra dig om deras tystnad i afseende på hans själfmordsförsök. Jag vill ej, att undersökning skall ske i saken... Och nu farväl, min vän! Jag har ännu i morgon åtskilligt att uträtta.
Vanloo gick, och sedan han med Klas gästgifvare haft ett samtal
mellan fyra ögon, medan stalldrängen sadlade hans ståtlige gångare,
steg han till häst och lämnade stället.
