- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
9. Hemligheternas ugn

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Hemligheternas ugn.

Med ofvanstående namn betecknade alkemisterna sina verkstäder, i hvilka månge af dem instängde sig under största delen af sitt lif för att offra åt en lidelse, med hvilken spelraseriet, drifvet till sin yttersta böjd, knappt kunde uthärda jämförelse.

Om ynglingen fattades af denna lidelse, sköt han från sig nöjets bägare, som ålder, hälsa och lefnadslust uppmanade honom tömma: solens glans och blommans doft hade upphört vara till för honom: den ljufvaste flickas kärleksblick, den trognaste väns famn, ärans mest frestande lockelser, allt hvarför hans hjärta klappat, vardt honom som intet: han såg sina kinder blekna, sina lockar glesna, utan att ägna en suck åt sin flyende lefnadsvår: han kände sin själs samklang brusten, sitt hjärta torka och själfva sina tankars strängar slappas, som natt och dag spändes mot ett enda mål; men om världens grundvalar rämnat, skulle hans sista blick varit riktad på smältdegeln.

Mannen offrade den sista fyrken af sin rikedom åt denna lidelse och skulle måhända tömt sina egna barns hjärtblod i degeln, om han hoppats att därigenom komma ett steg närmare gåtans lösning.

Gubben motsåg med ångest sin lefnads ände, emedan han fruktade att gå miste om upptäckten af det stora magisteriet, på hvars sökande han spillt sin ungdoms och mannaålders krafter.

Denna förfärliga lusta, som sannolikt väcktes till lif redan i historiens morgon hos det första bildade folk, som brukade guldet till bytesmedel och värdemätare, slukade under årtusen mänsklighetens ädlaste krafter. De glest bland vårt släkte tände andar, som begåfvats med håg och kraft att sträfva till höga, aflägsna mål och med försakelse af lifvets vanliga fröjder ägna sig åt forskning i naturens och människosläktets gåtor, -- desse andar vändes från en id, som med jättefart skulle påskyndat bildningens gång och ställt oss nu lefvande på en höjdpunkt, hvilken våra efterkommande först om århundraden skola uppnå, -- vändes från denna välsignelserika verksamhet, för att åter och åter förnya de otaliga rönen att göra guld.

Må man ej tro, att dumhet och enfald lågo till grund för dessa försök! Alkemisterna innehade sin tids högsta bildning; de tänkte skarpt och logiskt. Vi göra af svafvel och kvicksilfver ett ämne med alldeles nya egenskaper: cinobern; alkemisterna väntade på samma sätt att genom förening af olika kroppar åstadkomma guld. Man hade ännu ej vunnit den öfvertygelse, att guldet icke är sammansatt af olika ämnen. Och om i framtiden något sätt finnes, hvarigenom åtskilliga af de nu för enkla och osammansatta ansedda ämnena kunna delas i olika beståndsdelar, hvem borgar då för att ej hoppet om att kunna göra guld åter tändes, sedan det i senare hälften af adertonde århundradet slocknade genom det flogistiska systemets och den egentliga kemiens uppkomst?

Ordspråket säger, att intet ondt finnes, som ej har något godt med sig. Detta kan tillämpas på alkemien. Icke blott att hennes idkare gjorde nyttiga upptäckter, som de aldrig väntat: genom deras otaliga rön samlades ock den rika erfarenhet, hvarur mänsklighetens välgörarinna, kemien, sög sin modersmjölk.

Och huru storartad var ej denna lidelse i sina syften! Huru rusande utsikten att med det stora magisteriet i sin ägo kunna ingripa i enskildes, folks och staters, ja hela människosläktets öden! Med denna hemlighet i sitt våld kunde epikuréen förskaffa sig alla nöjen, hvarefter den mest förfinade njutningslystnad förmår trängta; med den kunde den äregirige förverkliga sina mest utsväfvande drömmar; med den fosterlandsvännen grundlägga sitt lands världsvälde, entusiasten för borgerlig frihet krossa tyranniet, människovännen aftorka tusendes tårar.

Vi vilja föra läsaren till den hemlighetsfulla tornkammaren på Sjövik. Järndörren till den flygel, hvari denna kammare finnes, har nyss vridit sig på sina hakar och lämnat inträde åt tvenne män. De stiga vid skenet af en lykta upp för en smal vindeltrappa, som slutar vid en liten dörr af tjocka ekplankor. Äfven denna öppnas, och de båda männen inträda i Hemligheternas ugn.

Lyktans flämtande sken lyste på en omgifning, värdig att målas med en Rembrandts pensel. En del af rummet var upptagen af en mot väggen stödd ugn, murad med många öppningar, af hvilka tvenne vidgade sig till härdar, försedda med blåsbälgar. Ugnens olika afdelningar stodo i förbindelse med hvarandra medelst rör, dels af järn, dels af eldfast tegel. Vid ugnen sågs ett pumpverk, hvarmed vatten från tornbrunnen kunde uppdrifvas genom ett i väggen doldt rör. Till vänster stod ett väldigt skåp, dels upptaget af hyllor för flaskor och burkar, dels af en mängd små lådor för mineralier och alkemistiska blandningar, alla, för undvikande af misstag, försedda med planetariska eller kabbalistiska tecken eller ock med endast för de invigde fattliga namn, sådana som Proteus, Gamle Adam o. s. v. Till höger sågs ett annat skåp med böcker och handskrifter, och under det en soffa och ett bord, hvarpå alkemistiska arbeten lågo uppslagna. Rundt om väggarna voro hopade retorter, kolfvar, deglar och instrument af det vidunderligaste utseende. Här och där grinade från väggarna hufvudskallar eller hängde benrangel af hvarjehanda djur; ty alkemisterna togo under letandet efter de vises sten sin tillflykt icke blott till den oorganiska, utan äfven den organiska naturen.

Dagens ljus hade ej på åratal lyst in i denna kammare, om ej någon nyfiken stråle lyckats smyga in genom de stängda fönsterluckorna.

Den ene af de inträdande männen tände nu en från taket nedhängande lampa. Hennes sken darrade på Drakes och Vanloos anleten.

-- Här är mitt arbetsrum, sade Drake; -- jag prisar mig lycklig, att jag kunnat öppna det för en man som ni.

-- Ett enda ögonkast öfver detta rum öfvertygar mig, genmälde Vanloo, -- att jag i er mött en man, som med allvar och kraft ägnat sig åt vetenskapernas vetenskap. Jag prisar mig lika lycklig som ni öfver vår bekantskap. Huru länge har ni drifvit dessa studier?

-- Allt ifrån min ungdom. De år jag tillbragte vid universitetet ägnade jag åt förstudier i vetenskapen; jag gjorde mig då bekant med hennes teori, så vidt som det var mig möjligt att uppspåra dugliga källor för detta studium. Jag dömde mig till en asketisk eremits försakelser och använde så mycket som möjligt af de penningar, min fader sände mig, till att skaffa de nödiga böckerna, dem jag mången gång måste uppväga med guld. Först efter min fars död var jag i tillfälle att göra rön, ehuru ej i så stor skala som jag önskade.

Medan Drake talade, ögnade Vanloo hans bokförråd, som innehöll en tämligen rikhaltig samling alkemistiska skrifter: han fann där arbeten af Albertus Magnus, Libarius, van Helmont, Arnold de Villanova, Basilius Valentinus och Theophrastus Paracelsus, äfvensom nyare arbeten af Thurneysen, Glauber, Brandt m. fl.

-- Men låt oss nu, sade Drake, -- med er tillåtelse skrida till verket! Nattens timmar äro korta. Gif edra befallningar, och jag verkställer dem!

-- Väl, min herre, jag vill nu först undersöka inrättningen af er ugn.

Under skarpsinniga anmärkningar, som styrkte Drake i hans höga tanke om Vanloos inblick i guldmakeriets hemligheter, föregick denna undersökning.

Vanloo lofordade ugnen och anvisade Drake den härd han önskade begagna.

Därefter frambar Drake två skinnkappor med kapuschonger, till skydd mot ugnshettan. Medan Vanloo pådrog det ena af plaggen, sade han med blicken stadigt riktad på Drake:

-- Jag minns i detta ögonblick en händelse, som tilldrog sig vid ett tillfälle alldeles sådant som detta. Jag hade gjort bekantskap med en fransk alkemist och inbjudits till hans laboratorium. Dylika inbjudningar äro sällsynta, ty antingen är den inbjudne underlägsen eller jämgod med sin värd i vetande, och då har denne senare ingen fördel utan snarare skada af besöket, eller ock är han honom öfverlägsen, och i detta fall bör den senare, med någon kännedom om människonaturen, inse, att gästen ej till honom afstår ett uns af sitt högre vetande. Jag anade därför en snara och var på min vakt, öfvertygad, att fransmannen ej trodde mer än han själf ville af min försäkran, att jag ej var mästare, utan likasom han, lärling i den ädla konsten. Fransmannen frambar, likasom ni, tvenne arbetsdräkter, en för sig och en för mig. Men då jag var sysselsatt att påtaga min, rusade min värd emot mig, fattade med ena handen kapuschongen, som han sökte vrida kring mitt hufvud, lyfte i den andra en knif, och ropade: »Guldreceptet, eller jag skär halsen af er!» Men jag var beredd på försöket. Jag grep om mannens arm, alldeles så som jag nu griper om er...

Vanloo gjorde ett steg mot Drake och fattade hans högra arm, som doldes af hans kappa.

-- Och, fortfor han lugnt, -- jag vred mordvapnet ur hans hand, alldeles så som jag nu fråntager er denna knif.

Vanloo hade verkligen vridit en knif ur sin värds hand. Drake ryggade tillbaka. Han sökte framstamma någon förklaring, men Vanloo sade:

-- Var obekymrad, min ädle värd! -- jag drager inga förhastade slutsatser af hvad som skett. Mitt förtroende till er är ännu detsamma, som då jag beslöt att följa er hit. Vi äro alkemister från topp till tå. Se här, -- fortfor han och kastade en pistol på bordet, -- äfven jag har vidtagit mina varsamhetsmått. Det ena får uppväga det andra. Vi känna ju hvarandra ännu så litet! Ni, som mången annan, kunde ju misstänka mig att vara en farlig äfventyrare, mot hvilken man, i en stund som denna, måste vara beredd på försvar...

Drakes afsikt var i själfva verket icke den, som Vanloo misstänkte.

-- Mynher Vanloo, inföll han, -- jag bedyrar, att denna knif af en ren tillfällighet kom i min hand. Jag plär hafva honom i en ficka på denna kappa och...

-- Ursäkter äro alldeles öfverflödiga...

-- Nej, utbrast Drake lifligt, -- de äro icke öfverflödiga om den minsta misstanke vaknat i er själ. Skola vi enligt vår öfverenskommelse arbeta tillsammans, måste det ske med oinskränkt förtroende å ömse sidor.

-- Dess bättre, om sådant är möjligt! Hvad mig vidkommer vill jag göra allt för detta lika önskliga som sällsynta förhållande. Och hvad skulle jag väl göra här uppe, om jag redan kände konstens yttersta hemlighet? Hvilket gagn hade jag då af edra kunskaper och edra rön? Nej, min herre, vi behöfva ömsesidigt hvarandra... se där vårt föreningsband!

Drake räckte Vanloo handen. Denne låtsade missförstå afsikten; i stället för att utbyta ett handslag, räckte han honom sin pistol och sade:

-- Jag lämnar er denna såsom underpant på mitt förtroende. Det är ett dyrbart vapen, och ni skall ej finna många dess likar. Låt oss nu skrida till verket!

Ugnen eldades. På härden ställdes en degel, hvari lades efter hand en mängd olika mineralier och kemiska preparat, sedan man förut, enligt Vanloos föreskrift, nogsamt vägt dem. Vanloo stod framför timglaset och tycktes uppmärksamt betrakta hvarje fallande sandkorn. Tid efter annan vinkade han till Drake att med blandningen förena de utvalda ämnena, som i sin ordningsföljd lågo bredvid honom på en afsats af ugnen. Drake gjorde detta med den ena handen, under det han med den andra drog bälgen. Hans blick var oafvändt riktad på Vanloo. Intet ord byttes; det rådde i kammaren en tystnad, som endast stördes af bälgens gnisslande och nattvindens suckar därute.

Eldskenet från ugnen och återglansen af degelns i skiftande färger spelande innehåll föll på Drakes bleka, skarpt tecknade anlete, som till hälften doldes af skinnkapuschongen. Den dräkt han bar och det uttryck af nästan ångestfull spänd väntan, som röjdes i hela hans hållning, stämde väl med det mystiska intrycket af det hela.

Det blandade ljuset från ugnen och lampan samlade sig på vissa punkter till starka ljuspartin, afbrutna af flämtande halfskuggor, medan andra delar af rummet voro höljda i mörker genom de fantastiska skuggorna från ugnsmuren och bohagstingen.

Flere minuter förflöto under tystnad. Sedan det sista preparatet tömts i smältdegeln, närmade sig Vanloo ugnen, ögnade den smältande massan uppmärksamt, återvände till bordet, uppknäppte kappan och framtog ur en ficka i sin lifrock en liten silfverflaska.

Denna lämnade i ett mindre glaskärl tre eller fyra färglösa droppar af sitt innehåll.

Nu tog Vanloo en viss förut vägd mängd kvicksilfver, kastade det i degeln och hällde omedelbart därefter det färglösa fluidet i blandningen. Drakes öga hade följt hvarje rörelse af hans hand och fästes nu på degeln, hvari de olika elementen tycktes hafva råkat i häftig strid. Blandningen kokade och kastade bländande gnistor kring sig.

Vanloo fattade trähandtaget till en af de metallstafvar, som stodo i en vinkel af ugnen, drog kapuschongen djupt ned öfver ansiktet, och började med stafven röra i degeln.

Sedan detta fortfarit en minut, bröt han tystnaden med följande ord:

-- Nu är första akten utspelad. Vi kunna draga oss tillbaka, ty för styckets fortsättning sörja nu de krafter, som vi väckt till lif.

Vanloo lämnade ugnen, kastade sig i soffan och torkade med en duk sin svettdrypande panna.

Men Drake stannade ännu framför härden. Den olidliga hettan hade betäckt hans annars bleka ansikte med en onaturlig rodnad, och svettdropparne pärlade utför hans panna; men hans blick var, likasom bunden af någon förtrollning, häftad vid degeln. För hvarje färgskiftning i denna förekom det honom, som om en ny förlåt upprullats öfver hemligheternas hemlighet... gåtan, efter hvars lösning hans själ törstade. Det var en frändskap mellan glansen i dessa ögon och det färgspel, som förrådde ett naturlif af egen art inom den lilla världen af närskylda eller fiendtliga element, hvilka människohand från skilda håll här sammanbragt.

-- Huru länge dröjer det, innan vi få se utgången? frågade han långsamt.

-- En fjärdedels timme. -- Till dess måste ni hafva tålamod.

-- Tålamod! upprepade Drake, då han omsider lämnade härden. -- Hvad är en fjärdedels timme för den, som i långa år väntat och bidat... för den, som af sin andes finaste nerver oupphörligt måst tvinna nya strängar åt tålamodets båge, sedan de gamla af ständig spänning brustit? Är ni alkemist och har likväl icke känt denna retelse, som dag och natt stör kroppens och själens hvila? Har ni ej som jag, utmattad af nattvak, studier och olyckliga rön, misströstande vändt er bort från degeln, för att i nästa ögonblick åter längta dit?... Jag talar så till er, ty ni måste hafva förnummit detsamma som jag... Men aldrig, min herre, aldrig har ni bragt eller kan någonsin bringa denne Molok så stora offer, som jag har gjort!

Vanloo trodde sig förstå andemeningen af dessa ord.

-- Jag har offrat honom en furstlig förmögenhet, sade denne. -- Har ni kunnat offrat mer?

-- Mer! svarade Drake med nästan högtidlig tonvikt och ryckte kapuschongen från sitt mörka ansikte. -- Mitt valspråk är: Aut Cæsar aut nihil [1]. Antingen skall jag nå lyckans högsta höjd eller störtas i fördärfvets djupaste afgrund... Se här, fortfor han, i det han under bordet, framför hvilket han stod, framdrog en flaska och en bägare, -- här äro drufvor, som mognat under söderns himmel och insupit strålarne från en varmare sol! Låt oss dricka, mynher Vanloo! Med dessa safter lifvar jag under nattens timmar de slappnade nerverna, det sviktande modet. Mynher Vanloo, låt oss dricka tvemännings ur samma bägare, liksom vi dricka lif eller död ur samma vetandes källa!

Drake fyllde bägaren till randen och tömde honom i ett drag. Allt vittnade, att han var i en häftig själsspänning... måhända hans vanliga tillstånd, ehuru han utanför väggarna af sin hemliga verkstad visste undertrycka dess yttringar.

Vanloo förebar något skäl, hvarigenom han, utan att såra sin värd, kunde tillbakavisa bjudningen.

-- Jag måste i sanning beundra er, sade han, -- då jag nu finner, att ni med så gränslös hängifvenhet ägnat er åt letandet efter fullkomlighetens tinktur och likväl förmår lägga förnuftets band på denna ädla lidelse, när andra värf påkalla er uppmärksamhet. Få äro de af våra medbröder, som mäkta det. Ni gör utländska resor, ni sköter edert jordbruk; med ett ord: ni lefver äfven utanför väggarna af er tysta verkstad...

-- Och ni? inföll Drake. -- Är ni ej lika ifrig forskare som jag? Och likväl lefver ni i stora världen; ingen skulle ana, att ni ägnar er åt de hemliga studierna!

-- Mina tankar äro dock sällan långt från dem.

-- Vet ni, om det icke förhåller sig så äfven med mig? fortfor Drake och tömde än en bägare. -- Vet ni, om jag ej med mina resor och andra sträfvanden haft till mål att skaffa näring åt den omättlige degeln? Men jag har dock ett högre mål än detta. Hvad är guldet annat än ett medel att råda öfver världen? Mitt horoskop är ställdt: jag är född att befalla, kufva, krossa eller gå under... Och detta hafva ej endast stjärnorna förutsagt; jag känner det i min egen barm.

-- Ni är en märklig man, min ädle värd. Ödet synes ej hafva anvisat er eder rätta plats.

-- Är Ödet en makt, som för oss alla i ledband? Eller kunna ej starke andar länka dess gång? Fattas ej dess domslut just i de väldiges egna hjärnor? Vi få se!... Men tiden är inne att förnimma, om elden i vår härd vill utlämna den gyllene nyckeln till vår gåta. Eller hvad säger ni?

-- Tiden är inne. Lyft degeln från härden och undersök innehållet!

-- Är ni öfvertygad om en lycklig utgång?

-- Var lugn: jag känner kraften af rabbi Chisdai ben Israels tinktur.

-- Vi få se! sade Drake i högtidlig ton och gick fram till härden. Han aflyftade degeln och såg utan att draga anden. Därefter tog han en liten tång och letade i askan och bottenfällningarna, till dess han funnit en fast massa, som han grep med tången och doppade i vatten. Sedan hon svalnat, undersökte han henne med feberaktig häftighet och utbrast:

-- Det är guld!

-- Jag lyckönskar er och mig, sade Vanloo, -- att jag skingrat edra tvifvel och gifvit er ny kraft att i förening med mig arbeta i vår vetenskap. Vi veta nu, att gåtan kan lösas af dödlige, och vi hafva för våra forskningar en utgångspunkt, som ingen alkemist före oss ägt.

-- Och denna, sade Drake, i det han fattade silfverflaskan, -- denna lilla tingest innesluter den största af alla jordiska hemligheter! I hennes färglösa droppar flyta de ädlaste ämnena i vår planets beståndsdelar, vår jords jungfrublomma! I henne finnas samlade några af de jordytans få urgrand, som äga kvar sin ursprungliga renhet, ännu ej blandats med de förgängliga varelsernas stoft, ej fuktats af blod eller tårar.

-- Men, fortfor han -- denne rabbi Chisdai ben Israel, som ägde den stora hemligheten, hvaraf kom det, att han ej vann lycka och storhet?

-- Ah, sade Vanloo, -- ni har ej öfvervägt, med hvilken fara ägandet af denna hemlighet är förbundet: det märker jag af er fråga. Inser ni ej, att den verklige guldmakaren är fågelfri i samma ögonblick han är känd som sådan? De rike äro hans dödsfiender, ty deras rikedom grundar sig på guldets närvaro i deras och frånvaro i andras händer; guldets värde sjunker i samma mån, hvari dess myckenhet tilltager, och om guldreceptet en gång är allmännare kändt, skola dessa skatter, hvaröfver de girige rufva, förvandlas till aska. De fattige åter skola jaga guldmakaren som ett vildt djur; de skola intränga i hans sängkammare och med knifven på hans strupe affordra honom hans konst. Han är förlorad, om ej den konung eller furste, i hvars land han lefver, tager honom i sitt hägn; men detta lämnas honom då mellan tjocka murar fjärran från alla likar, där han, så länge han lefver, måste arbeta för att fylla sin beskyddares skattkammare, medan alle andre konungar och furstar af fruktan för hans växande makt skola trakta efter den inspärrades lif. Den lyckligaste lott en upptäckt adept har att vänta är lifstidsfängelse i ett torn, vid hvars port lönmördare lura. Ni förstår nu måhända, hvarför rabbi Chisdai ben Israel fruktade att väcka uppseende. Jag har förut förtalt, huru tinkturen kom i mina händer. Rabbinen hade på sina handelsresor vågat sig in i Spanien. Inkvisitionens skarpa ögon genomskådade dock hans förklädnad, och den gamle mannen skulle lyst vid nästa autodafé, om ej det allsmäktiga guldet öppnat hans fängelses port och genom tusen faror banat honom väg till Cadiz, där han räddade sig ombord på mitt fartyg. Jag lofvade föra honom till Holland, det Förlofvade Landet för vår tids israeliter. Då han under sjöresan insjuknade och kände döden nära, upptäckte han för mig de bägge silfverflaskornas märkvärdiga innehåll och gaf mig dem af tacksamhet för den tjänst jag visat honom. Men själfva sättet, hvarpå denna tinktur tillverkas, guldreceptet, är en hemlighet, som han tog med sig i den graf jag gaf hans lik under böljorna.

-- Att ni ej aftvang honom denna hemlighet!

-- Hvad rädes en man, för hvilken grafvens dörr redan är öppnad? Och för öfrigt skulle tortyr gagnat till intet. Han sade kort före sin död till mig: »Jag har hunnit alkemiens ändpunkt: jag är adept. Men döden skall trycka inseglet på min hemlighet. Om jag upptäckte den, skulle jag varda mitt folks förbannelse och göra det större skada än den, som folkens alla tyranner, från Nebukadnezar till de nu lefvande, tillfogat det. Ty mitt förströdda folks styrka ligger nu ej i spjut och stridsvagnar: den sköld, det håller mot sina förföljare, den planka, hvarpå det sväfvar bland Ödets bränningar, det nya Zion, det uppbyggt mot filistéerna, är guldet. Jag vill ej rycka från den biltoge den staf, hvarpå han fortsläpar sig under sin vandring bland obarmhärtige främlingar, jag vill ej stenlägga den åker, i hvilken ensamt mina fäders säd kan uppspira och fortlefva. Min konst skall dö med mig»... Och nu leka polyperna i hafvets djup med den hufvudskål, hvarinom det stora problemet löstes. Vår uppgift är att genom en kedja af rön utleta, hvaraf rabbinens tinktur består. Det är för detta ändamål jag med nöje tager edra kunskaper och er tid i anspråk. Min egen tid är upptagen af mångahanda sysselsättningar; jag hinner blott utkasta planen för edra undersökningar och ställa dem under den uppsikt, som jag för min egen räkning aktar nödig. Jag ämnar varda en ofta sedd gäst ert hus, men ej er daglige medarbetare inom dessa väggar. Ni förstår mig nu.

-- Ja, svarade Drake. -- Och omkostnaderna för dessa rön...

-- Bestrida vi gemensamt... hälften hvar!

-- De torde uppgå till stora summor...

-- Det är sannolikt. Vi skola närmare kunna öfverräkna dem, sedan vi gjort vår första undersökning. Ni är ju nöjd med öfverenskommelsen?

-- Ja, sade Drake betänksamt, och han tillade för sig själf:

-- Om min förmögenhet spränges på försöket, så skall statsstrecket inbringa mig en ny. Och om statsstrecket misslyckas, nåväl, då antingen faller mitt hufvud under yxan eller jag räddar mig undan på hafvet...

Vanloo afkastade nu alkemistkappan, sade sin värd farväl och ledsagades af denne utför vindeltrappan till en bakport, genom hvilken han nu, i nattens mörker, aflägsnade sig. Hans häst väntade honom i ett torp, ett stycke från herregården.

Men Drake återvände till tornkammaren, satte sig på sin vanliga plats i den gamla soffan, där han så ofta förnött nattens timmar med studium af alkemistiska skrifter, samt framtog några bref från riksrådet Bengt och andre sammansvurne. Han hade läst dessa bref förut, men genomögnade dem åter, för att invagga sig i de drömmar, som han älskade att öfverlämna sig åt. Han lutade sin bleka, i förtid fårade panna i handen och satt så, till dess lampans döende sken efter en sista flämtning slocknade och lämnade honom i mörker. Han steg upp, drog åt sidan luckan till kammarens enda fönster och stirrade på stjärnhimmelen, som för honom, likasom för flertalet af hans samtida, var en mystisk skrift, ur hvars lysande hieroglyfer de dödliges öden kunde utletas. Hans blick följde en stund Saturnus, som med rödaktigt olycksbådande sken lyste vid synranden i Oxens stjärnbild, till dess denne vid sidan af den gnistrande Aldebaran försvann bakom skogen i väster.

Han sköt åter luckan för fönstret och återvände, utan att tända lyktan, till sin sängkammare, sedan han med vand hand kringvridit nyckeln i järndörren till tornet.


[1] Allt eller intet!


The above contents can be inspected in scanned images:
96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:02:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fribyt/hemlighe.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free