Fribytaren på Östersjön / 11. Inkvisitorn (1910) Author: Viktor Rydberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Inkvisitorn.

Sedan pastor Suenonius lämnat Ingrids koja och underrättat sin vän länsmannen, att denne följande dag åter skulle infinna sig i prästgården, för att som pastorns vittne följa honom på de återstående ransakningarna hos socknens för häxeri misstänkta kvinnor, styrde han kosan mot sitt hem, för att vid middagsbordet styrka sig med lekamlig spis.

Så nitisk tjänsteman länsman Askelin annars var, skulle han gärna velat undandraga sig detta åliggande, men pastor Suenonius hade förevisat honom en skriftlig befallning från lagman Skytte, och länsmannen måste således foga sig.

Suenonius sysslade under vägen med hvarjehanda betraktelser. Han talade för sig själf, och de väldiga steg, med hvilka han klef genom de på vägen hopade drifvorna, vittnade mindre om hans längtan efter middagsbordet, än om ett i häftig rörelse försatt sinne.

Det var hans fasta öfvertygelse, att de förföljelser han nu på eget bevåg öppnat, sedan han länge väntat

125

på uppmaning därtill från sina förmän inom kyrkan, vore Gud ett täckeligt verk, påkalladt af tidens kraf. Och den tanke att mörkrets furste i honom, Suenonius, funnit en farlig motståndare, uppfyllde honom med en sådan stolthet, att om han nu på vägen mött den lede frestaren lekamligen, skulle han icke vikit ett steg, utan med brinnande stridslust slungat mot honom de bibelspråk, som han för detta ändamål samlat och hade redo.

Suenonius förbisåg icke, för hvilken fara han utsatte sig genom sitt nit. Det är ju naturligt, att afgrunden skulle rikta sina hvassaste pilar mot en så fruktansvärd fiende, för att genom svåra hemsökelser afskräcka honom från sin påbörjade verksamhet. Suenonius väntade det värsta för sig själf och de sina.

Suenonius var i detta ögonblick mer upprörd än eljest, ty hans fåfänga hade under förhöret med Ingrid sårats i sin ömtåligaste punkt. Så väl hon som den unge Skytte hade vågat yttra ett ogynnsamt omdöme öfver de predikningar, hvarmed han söndagligen undfägnade sin församling och utandades hela glöden af sin teologiska öfvertygelse. Han ville ej tillstå för sig själf, att hvad han kände häröfver var hätskhet, härledd af sårad egenkärlek; nej, det var smärta öfver tvenne själars tillstånd, af hvilka den ena redan var såld åt djäfvulen, den andra svindlade på fördärfvets brant.

Upptagen af sådana känslor och betraktelser hade Suenonius hunnit till grannskapet af sitt hem, socknens prästgård, en rödmålad byggnad, vid en liten bäck, omgifven af björkar. Sommartiden, då bäckens klara vatten lekte på sin hvita sandbädd och björkarnas kronor voro löfvade, tog sig denna boning, där hon låg mellan

126

rågfält och ängar, så idyllisk ut, att en förbiresande ej kunde föreställa sig annat än trefnad och en ljus världsåskådning där inom.

Suenonius hade knappt öppnat grinden, som förde till den gräsvuxna gårdsplanen, förrän hans hustru, åtföljd af ladugårdspigan och drängen, kom honom till möte.

Fru Suenonia var en äldre människa, änka efter den förre kyrkoherden, och hade, enligt tidens sed och konsistorii föreskrift, som bihang till pastoratet öfvergått på dennes efterträdare. Detta ekonomiska äktenskap, vid hvars ingående inga andra känslor än brödkänslan gjort sig gällande, var icke olyckligt. Hon lefde i sina hushållsbestyr, han i sina ämbetsförrättningar och teologiska studier, ingendera störde den andre, och så gick dag efter dag utan kärlek och utan kif.

-- Här står vackert till, må du tro!... med dessa ord väckte fru Suenonia sin man ur hans grubbel, -- Stella har störtat i ladugården, medan du var borta.

Suenonius lyfte hufvudet och såg framför sig sin hustru, som vred händerna af förtviflan, sin ladugårdspiga, som grät bittra tårar öfver förlusten af sin älskling, och gårdsdrängen, som med betänklig min ref sig i sitt linhåriga hufvud.

-- Stella, vår bästa ko? frågade Suenonius.

-- Ja visst! Sådant elände, sådant elände!

-- Där ha vi det, sade pastorn. -- Kvinna, hafva inga andra olyckor inträffat i mitt hus, medan jag var frånvarande?

-- Är det icke nog hvad som skett, eftersom du spörjer så?... Stella, vår bästa ko! Nu ha vi bara Stjärna och kvigan kvar...

127

-- Tyst! sade Suenonius, -- klaga icke, men bered dig att för Herrens skull lida mer än detta! Bered dig att varda utfattig, husvill, krank... och klaga icke! Den som omgjordat sig med svärdet och dragit till strids mot Leviatan, får ej svikta, om ock marken darrar under hans fötter. Den onde hafver, såsom Jobs historia klarligen intygar, fått makt öfver våra jordiska ägodelar; dem må vi i striden gifva till spillo och vaka, att han ej får makt öfver våra själar...

-- Du gör dig och oss alla olyckliga, klagade fru Suenonia. -- Har jag icke länge sedan sagt, att något sådant skulle hända? Hvarför bråkar du med häxor och trollkäringar? De skola med den ondes hjälp fördärfva oss. Käraste man, hör hvad jag ber! Jag har hvarken natt eller dag ro, så länge...

-- Tig, säger jag! Du talar, såsom fåfängliga kvinnor tala. Men jag tackar Gud för hvad som skett, ty nu hafva vi ett nytt bevis på kraften af häxornas afgrundskonster. Djäfvulens brud, Ingrid på Tallmossen, har med sina besvärjelser dödat kon; därom kunna vi nu vittna inför tviflande människor. De blinde skola se och de döfve höra. Men jag skall fortsätta mitt verk och icke nedlägga svärdet, förrän de onda äro utrotade ur min hjord.

Fru Suenonia var rof för den vidskepligaste ångest, men lade band på sin tunga, ty hon visste, att motsägelse skulle tjäna till intet.

Man gick in och satte sig till middagsbordet, där husbondefolket delade samma kost med sina tjänare, och Suenonius, oaktadt sina torftiga omständigheter, alltid hade en stol för fattige vandrare.

Efter måltiden läste pastorn det sist utkomna numret

128

af »Ordinarie Posttijdender», som lagman Skytte tillsändt honom. Den tänkvärdaste underrättelsen, som meddelades däruti, var, att man i den fromma staden Dresden för några månader sedan på en dag bränt elfva häxor. Då pastorn läste detta, suckade han för tusende gången öfver de svenska myndigheternas försumlighet att anordna en allmän undersökning i trolldomsväsendet.

Natten kom och pastorn drömde så lifligt, att Ingrid på Tallmossen och Karin på Moen sökte bortföra honom på någon afgrundsridt, att han var osäker, huruvida det var dröm eller verklighet, då han, ångestfullt stönande och drypande af svett, vaknade fram emot morgonen.

Stellas död och hans egen dröm bidrogo ej att afkyla den ifver, hvarmed han nu redde sig att fortsätta sin verksamhet som inkvisitor. Han väntade otåligt på länsman Askelin, som ändtligen infann sig, försedd med skrifdon; och sedan de båda vännerna intagit en duktig frukost, gåfvo de sig åter ut på upptäcktsresor.

Besöket gällde denna gång Karin i Moen.

Emot middagstiden lände de till Karins ensliga koja, djupt inne i skogen.

Den usla dörren var tillbommad, och kring kyffet rådde den djupaste tystnad.

Prästen slog några slag på dörren, men intet tecken tillkännagaf, att någon lefvande varelse fanns därinne.

-- Käringen är icke hemma, sade länsmannen med lättadt hjärta. -- Käre bror, vi få gå härifrån med oförrättadt ärende.

-- Nej, sade Suenonius, jag ser inga spår, som leda från stugan, men väl spår som leda hit till dörren. Häxan är hemma.

129

-- Anamma en sådan skarpsynthet! tänkte länsmannen och tyckte nu tiden inne att mumla sin bekanta besvärjelseformel:

»Jöns är mitt namn» &c.

Suenonius gick till kojans enda fönster, i hvilket de flesta hornskifvorna voro söndriga och hålen tillstoppade med trasor. Han ryckte bort en trasa och spejade in genom hålet.

-- Hon är hemma, sade han i segerton.

-- »Mörkrets furste, flykten tag!» mumlade länsmannen.

Suenonius bultade åter på dörren. Men Karin tycktes icke hågad emottaga besök. Prästens slag genljöd i rummet innanför, men gumman förhöll sig tyst och stilla.

Nu kunde Suenonius icke längre tygla sin otålighet. Han sparkade upp dörren och gick eller snarare kröp in i det låga kyffet. Länsmannen följde honom, såsom ångern följer en förhastad gärning.

En usel säng, ett haltande bord, en sågkubb, som tjänade till pall, en vattenbalja och en spinnrock utgjorde kyffets bohag. I spiseln satt en katt, som spände gnistrande ögon i de inträdande.

Men dessa ting hann ingen af de objudne gästerna taga i ögonsikte. Deras uppmärksamhet fästes genast vid kojans ägarinna, som låg på golfvet med hufvudet lutadt mot spiselmuren.

Tunga andedrag vittnade, att gumman sof. Uttrycket i hennes af ålderdom och svält härjade ansikte var spöklikt. De grå hårtestarne lågo nedåt pannan, ögonen voro öppna, men vridna så i sina gropar, att endast hvitögat var synligt.

130

Länsmannen ryggade tillbaka vid denna ohyggliga syn. Själfve Suenonius kände en rysning. Men han repade hastigt mod och ropade:

-- Se, se! Se bara hvad som ligger bredvid henne!

-- En ugnsopa! Allt är klart som dagen! utbrast länsmannen.

-- Hon är nyss hemkommen från Satans gästabud. -- Himlen gynnar oss på ett märkvärdigt sätt. Vi göra stora, förvånande upptäckter. Askelin, jag skall till domkapitlet i Strängnäs och teologiska fakulteten i Uppsala insända en skriftlig berättelse om det här, styrkt af dig och mig med ed och underskrift... Men hvad är det för afgrundstyg hon har bredvid sig där i skålen?... Utan tvifvel den trollsmörja, hvarmed häxorna höja sig i luften och på ofattligt kort tid flyga långa sträckor...

-- För att vara smörja, tyckes det vara nog tunt, anmärkte länsmannen, i det han skyggt ögnade skålens innehåll.

Skålen innehöll i själfva verket ett utkok af bella donna, hyoscyamus, frön af datura och giftiga svampar. Gumman hade berusat sig med denna dryck, hvars tillredningssätt var en hemlighet, tillhörig de s. k. kloka kvinnorna, och hvars verkningar äro högeligen märkliga. Angripen af den andliga farsoten, hade den gamla kvinnan, som älskade denna dryck, emedan han för någon tid friade henne från det vakna lifvets elände och sänkte hennes sinnen i en värld af det skönaste färgspel, -- hade hon på de senaste tiderna med stegrad lidelse berusat sig af densamma och under ruset i ökad liflighet återfunnit de bilder, som i det vakna tillståndet fyllde hennes inbillningskraft. Hon drömde om mystiska fester,

131

firade under mörka nätter på härligt upplysta berg; hon drömde sig ung och skön sväfva i vilda, hvirflande dansar än med vackra ynglingar, än med ryslige demoner; hon drömde sig sitta vid bord, dignande under smakliga rätter och vällusttändande drycker, som hon tömde under tonerna af förtrollande musik; hon drömde, huru hon i ljuf halfslummer vid strängaspel sväfvade genom rymden än på en lätt silfversky, än på resedon af vidunderligaste slag, en ugnsraka, en bock o. s. v. Och drömmarne voro så lifliga, att hon efter uppvaknandet tog dem för renaste verklighet. Efter sin första dröm af detta slag trodde gamla Karin, fasande för sig själf, för himmelska och jordiska straff, att hon verkligen varit i Blåkulla och ingått förbund med det ondas furste; icke blott hennes fantasi, utan äfven hennes samvete sjuknade, och i detta hemska läge tog hon med ett slags raseri sin tillflykt undan fasan och eländet till nya rus af denna mystiska saft.

I sådant tillstånd har hon nu påträffats af Suenonius och länsmannen. Sedan de en stund betraktat den sofvande, fattade prästen henne i armarne och skakade henne af alla krafter. Länsmannen tog mod till sig, för att hjälpa pastorn i hans försök att väcka gumman. Men då reste sig katten, som låg i spiseln, sköt rygg och lät höra ett hväsande ljud, som ej tydde på vänligt uppsåt.

-- En katt! Ha! ropade Suenonius, som nu öfver allt såg tecken och under. -- Fånga katten, bror Askelin! Han skall varda oss ett nytt bevis ...

-- Käre bror, huru är det möjligt, att man kan bevisa något med ...

132

-- Fånga honom, säger jag! Det är ingen vanlig katt, den där. Gervasius Tilberiensis omtalar, att häxor, som vid en luftridt nedföllo i Rhônefloden, förvandlade sig till kattor och på det sättet undkommo sina förföljare. Fånga honom...

Men länsmannen kände efter denna upplysning än mindre lust än förut att befatta sig med kattjakt. Suenonius grep hans käpp och måttade ett slag mot den misstänkta skepnaden, men Karins trogna husdjur, den enda varelse, som delade hennes ensamhet, gjorde ett hastigt sidosprång och flydde under sängen, hvarifrån det allt emellanåt lät höra sitt ilskna hväsande, tills det, utjagadt från denna tillflyktsort af länsmannens käpp, gjorde ett nytt språng tvärs öfver rummet och kilade ut genom den på glänt stående dörren.

Efter detta lilla mellanspel ruskade och skakade man gumman med förnyad våldsamhet, men utan annan verkan, än att hon började tala oredigt i sömnen.

Nu hittade länsmannen på det knepet att ösa vattnet i baljan öfver henne; han dristade dock icke göra det, utan att därvid mumla sitt

»Jöns är mitt namn» &c.,

men denna åtgärd medförde sin åsyftade verkan. Den gamlas ögon började vridas, pupillen visade sig under ögonlocket, och nu stirrade hon på de båda männen med en medvetslös, spöklik blick.

-- Är jag hemma? mumlade hon och förde handen till sitt gråsprängda hufvud.

-- Du har redan länge varit hemma efter din afgrundsresa, fördömda häxa, röt Suenonius med en röst,

133

som väckte gumman till full sans och kom hennes skrumpna lemmar att skälfva.

-- Har ni sett mig komma? Jag är förlorad, utbrast hon med hjärtslitande stämma.

-- Ja, det tjänar till intet att neka. Du kommer rakt från Blåkulla, du Beelzebubs utkorade.

-- Hvem är ni? sade Karin, i det hon satte sig upp och stirrade på männen; -- det är prästen... länsmannen... aj, jag är förlorad, säger jag! Nåd, käre herrar! Säg ingenting för folket! De skulle döda mig, de skulle bränna mig lefvande... Om I hafven hjärta för en gammal, olycklig, eländig...

-- Du vidgår således, att du varit i Blåkulla?

-- Hvad skall jag göra? Men om I hysen förbarmande med den gamla, olyckliga Karin, så skall Gud...

-- Gud! Vågar du nämna hans namn, du utskott? röt prästen.

-- Angif mig icke! Gör mig icke olycklig! bad den gamla med skallrande tänder och kröp bönfallande till prästens fötter.

-- Förbannelse öfver dig, du hedning, du prästinna hos de Efesiers Diana! Du skall först stekas i jordisk eld och sedan i de eviga svafvelsjöarne. Du har ingen misskund att vänta. Släpp mina fötter, eländiga, eller jag sparkar dig undan!

-- Käre bror, hafva vi icke nu hört och sett nog för full bevisning? vågade länsmannen hemställa.

-- Vi hafva sett nog. Låt oss lämna detta ställe, för att slippa höra hennes tandagnisslan. Ur vägen, häxa!

-- Ha, nu minnes jag, skrek gumman och pekade på Askelin, -- skall icke du hysa medlidande med mig,

134

du som också var med på festen? Jag såg dig i dina stora stöflar dansa med kvinnorna på berget, och vid bordet satt du bredvid mig. Minnes du det?

-- Jag! Är du galen, kvinna? ropade länsmannen likblek och tog ett steg tillbaka, hvarvid han föll baklänges öfver sågkubben.

-- Jo, du! fortfor Karin och uppgaf ett ohyggligt skratt. -- Nu har jag dig. Angif mig, om du törs, och du skall få göra mig följe till galgbacken.

-- O, hvilken lömsk, förfärlig lögn! klagade Askelin, i det han steg upp. -- Bror Suenonius, skyndom härifrån! Blodet i mina ådror isas.

-- Var lugn, broder, sade Suenonius. -- Jag inser allt för väl, att detta är en lögn, ämnad att förslöa rättvisans svärd. Där är din käpp, min vän; låt oss gå!

-- Ja, låt oss gå! Hu!

Länsmannen aflägsnade sig så skyndsamt som hans tjänstemannavärdighet tillät. Suenonius däremot gick med säkra, långsamma steg och hörde med stålsatt mod de förbannelser, som genljödo efter honom bland skogens stammar. --

Sedan de båda inkvisitorerna besökt tvenne andra kojor och äfven där gjort åtskilliga mer eller mindre viktiga iakttagelser, återvände de mot aftonen till prästgården, där de efter intagen förfriskning genast satte sig ned att skrifva en promemoria öfver saken.

Under detta arbete stördes de af fru Suenonia, som med andan i halsen ilat dit från visthuset, för att underrätta dem, att Ingrid på Tallmossen och hennes dotter nyss öppnat gårdsgrinden och närmade sig.

135

Suenonius skyndade ut. Länsmannen nöjde sig med att från ett fönster åskåda uppträdet.

Ingrid hade kommit för att tala förtroligt med sin själasörjare och för honom förtälja sin lefnads händelser. Hon ville med skäl tala till hans förstånd, med böner till hans hjärta, för att skingra de misstankar han hyste mot henne och beveka honom afstå från de förföljelser, hvilka hon blott allt för riktigt anade som förestående. Hon hade medfört sin Elin, emedan hon visste, att en sörjande mor ej kan framställa en mer hjärtgripande bön än att visa på sitt barn.

Med ena handen stödd på sin staf, med den andra hvilande i dotterns, närmade hon sig med ödmjuk, men värdig och ädel hållning. Och vid hennes sida gick Elin, blek och bedjande.

Ladugårdspigan, som var sysselsatt på gårdsplanen med att mjölka Stjärna, tog vid åsynen af de kommande till flykten.

Men Ingrid och Elin hade ej hunnit fram till trappan, förrän Suenonius upphof sin stämma och utöste öfver deras hufvud vredens glödande skålar.

Ingrid ville tala, men Suenonius öfverröstade henne. Hon var färdig att digna under hans förbannelser och den fasa hon kände i sin själ; men då hon höjde blicken mot himmelen och såg tecknet af Guds allestädesnärvaro utbreda sig öfver henne och hela jordens rund, andades hon lättare. Och sedan hon höjt blicken mot höjden, lät hon den ej sjunka, så länge prästen ännu fortfor med sina förbannelser.

Men Elin hade knäböjt i snön och dolt sitt hufvud i vecken af sin mors klädning.

På detta uppträde föllo solens sista rosenfärgade

136

strålar, spridande nu såsom oräkneliga gånger ett paradisiskt skimmer öfver en tafla af mänsklig förvändhet och mänskliga lidanden.

-- Vik hädan, du Endors häxa med din dotter! röt Suenonius. -- Gå, gå! Vi mötas inför domaren, som med lagens svärd skall utrota dig och din afkomma från jorden. Gå... och besvärj din furste och herre att hemsöka mig och de mina med alla olyckor, som han kan gjuta i mänskliga käril! Jag bäfvar icke. Gå, gå!

Ingrid upplyfte sin dotter, fattade hennes arm och aflägsnade sig, utan att säga ett ord. På en bänk bredvid grinden lade hon den bibel, som Suenonius under besöket i hennes stuga kvarglömt.

I detta ögonblick utträdde gårdsdrängen ur drängstugan med en gammal muskedunder i handen. Han förde vapnet till ögat och lade an på den bortgående Ingrid.

-- Håll! ropade Suenonius. -- Hvad gör du, människa?

-- Jag vill bara se, om häxan är hård mot varghagel, svarade drängen tryggt.

-- Låt vara det försöket! Hör du!

-- Men, sade drängen, -- hvad gör det? Hon går nog fri; det är icke farligt. Och i alla fall vore det väl bäst, att hon finge en knäpp, innan hon hinner fördärfva oss allesamman?

Och den envise drängen ville för andra gången lägga an, då en i detta ögonblick tillstädeskommande person gjorde, hvad Suenonius ej skulle hunnit göra: rycka vapnet ur hans händer.

Den nykomne var Adolf Skytte, som från en annan sida anländt till prästgården.

137

Han anade hvad som händt. Tvekande ett ögonblick, om han skulle skynda efter Ingrid och Elin eller vända sig till pastorn, på hvars ansikte han läste den vildaste förbittring, beslöt han sig för det senare, ehuru han insåg, att tillfället nu mindre än annars gynnade en förbön för hans skyddslingar. Ödet kunde ej fört honom dit i en olyckligare stund än denna.

Suenonius mottog den unge Skytte med en mörk blick. Fru Suenonia, som vid länsmannens sida åskådat uppträdet med Ingrid, skyndade däremot ut, neg djupt för den förnäme gästen och bad honom under många onödiga ursäkter stiga in.

Då Adolf var ensam med länsmannen och pastorn, frågade den sistnämnde i afmätt ton:

-- Hvarmed kan jag vara nådige herrn till tjänst?

-- Jag kommer, sade Adolf, -- för att äska en förklaring af er öfver de afsikter ni hyser mot de båda kvinnor, som ni nyss visat från er tröskel. Jag misstänker, att dessa afsikter icke äro de bästa.

-- Nådige herre, er far känner dem mycket väl. Vänd er till honom, och han skall nog gifva er tillräckliga upplysningar i ämnet. Det enda han icke känner, men hvarom jag i sinom tid skall underrätta honom, är den besynnerliga vänskap ni hyser för häxan och hennes dotter. Jag vet, att ni föraktar er gamle lärares råd, nådige herre; annars skulle jag säga: akta er själ för djäfvulen! Han försticker sig stundom äfven bakom ett vackert anlete. Ni är på väg att fångas i den ondes garn.

-- Spara mig edra goda råd, herr pastor, och gif mig i stället den förklaring jag önskar! Ni inser väl, att jag ej med samma eftertryck kan tala till min far

138

som till er i ett ämne, hvaruti vi äro af så olika meningar. Och för öfrigt torde ni och ingen annan vara den närmaste att förklara er öfver edra egna uppsåt.

-- Nåväl, mina uppsåt och gärningar äro icke mörkrets; de kunna väl tåla dagens ljus. Jag vill därför uppfylla er önskan. Jag är af Herren satt till herde öfver en ringa del af hans stora hjord, jag har ett heligt kall, hvars tunga ansvar skulle komma mig att bäfva, om jag ej samvetsgrant ägnade det alla mina tankar och hela min kraft. Fordom önskade jag mången gång predika hedningarne evangelium, för att med offret af mitt lif förvissa mig själf, att jag ej vore en ovärdig Herrens stridsman. Men tiderna hafva nu skiftat, och jag inser, att min verksamhet är lika nödig här, som i de aflägsna öarnas hedniska mörker, sedan Satan med fräckaste djärfhet börjat uppträda bland oss till att förföra Guds församling. Vi hotas af den rysligaste syndaflod, ity att den onde genom magiska konsters förlänande rycker till sig otaliga själar. I Tyskland och andra kristna land hafva gudfruktige furstar, lärde teologer och samtliga prästerskapet insett nödvändigheten att med jordiska medel sätta en damm för floden, enär de andliga till intet hjälpa. Mitt samvete bjuder mig att inom min trånga krets göra detsamma. Jag vill utrota Baals präster och prästinnor ur min hjord, innan de hinna sprida smittan längre än de gjort. Lagen bjuder mig därtill sin arm, och jag skall ej tillbakaskjuta honom. Våra fäder, som voro bättre och frommare än vi, hafva stadgat, att trolldom är lifssak: man skall steglas och kona brännas... se sjätte kapitlet i Höghmälisbalken och Wästerås Stadga 1527. Ni känner nu mina uppsåt, och jag skall ej afstå

139

från dem, fast jag vet, att jag har den farligaste sak för händer, långt farligare än den att predika bland hedningarne, ty de kunna blott taga mitt eget blod, men de, som jag nu med Gud förföljer, kunna äfven bringa fördärf öfver allt hvad jag mest älskar på jorden.

Suenonius hade talat med ovanligt lugn, men Adolf kände ej större fasa öfver hans ord än öfver den dystra glöd, som brann i hans blick och vittnade, att ingenting, hvarken förnuftskäl, böner eller hotelser, skulle kunna rubba hans öfvertygelse och uppsåt.

-- Anser ni er vara förvissad, att Ingrid på Tallmossen är en af dessa farliga människor? frågade han med en fruktan, som han ej förmådde kufva.

-- Hon! utbrast Suenonius häftigt. -- Hon är öfversta prästinnan i ondskans tempel... hon är Leviatans älsklingsbrud.

-- Hvilka bevis har ni härför?

-- Bevis? Ni Cartesianare! Gå i min ladugård, och ni finner där ett af dessa bevis, som ni i allt, ja äfven i det himmelska, med sådan ifver efterletar! Bevis! Jo, ser ni, dylika har Herren gifvit mig i hand, slående bevis, oemotsägliga bevis, bevis, som kunna gripas med händerna, och icke sådana, som de ogudaktige metaphysici utspinna ur sina förmörkade hjärnor!

Och Suenonius började en med fördömelser öfver Cartesius och andra filosofer späckad berättelse om sin nyss slutade inkvisitionsvandring och alla de upptäckter han härunder gjort, samt glömde ej heller det järtecken, att den ena af hans kor utan synbar sjukdom störtat, medan han var borta att anställa förhör med Ingrid.

Den unge Skytte förvånades och skulle trott, att

140

prästen drömt allt detta, om ej denne haft en Per Sannare närvarande i länsmannen, som, för hvarje gång det vädjades till honom, steg upp från sin stol och under en bugning för nådige herrn styrkte prästens utsaga.

Huru förklara dessa företeelser? Adolf kunde det icke, allra minst nu, då hans hjärta sammanpressades af fruktan för Elins och hennes mors öde.

-- Men, sade han, -- huru kan man tro, att dessa arma, fattiga varelser stå i förbund med onda öfvernaturliga makter! Hvad skulle fresta dem till ett slikt förbund? Hvilka förmåner skulle kunna uppväga de förföljelser, för hvilka de utsätta sig, den afsky, hvarmed människorna stöta dem ifrån sig, deras fruktan och samvetsagg och framför allt deras visshet, att de förspillt sin själs salighet? Endast de mest lockande jordiska fördelar, höghet, ära, rikedom och skönhet, skulle kunna motväga allt detta hos en lättsinnig, fördärfvad eller genom nöd och elände förtviflad människa. Och likväl se vi dem, som misstänkas som häxor, vara rof för fattigdom, förakt och bräckligheter...

-- Vänta, nådige herre, inföll Suenonius, -- ni förbiser, hvilken lockelse det onda och förbjudna i sig själf äger för den fördärfvade människonaturen, helst om det insveper sig i det hemlighetsfulla; ni förbiser, huru förledande det är att genom lönliga medel råda öfver naturen, om ock detta välde inskränker sig till att kunna skåda in i det tillkommande och skada medmänniskor, utan att gagna en själf. Ensamt detta är tillräckligt att förklara, hvarför en människa af fri vilja afsäger sig Gud och förskrifver sig till djäfvulen. Men denne äger än flere mäktiga lockelser. Han känner vårt kötts svagheter

141

och gör dem sig till vinning. Ni säger, att det afgrundens anhang, som jag vill utrota, lider af nöd, förakt och bräckligheter. Ja väl, sådan är vanligen deras yttre lott, men jag vill visa er sakens frånsida. Ingen hednisk furste förmår med all sin makt frambesvärja sådana köttsliga njutningar som de, ingen syndig ung Epicurus vältra sig i sådan vällust som dessa åldriga kvinnor, hvilkas lifssaft är förtorkad. De fara, när de så vilja, till gästabud hos mörkrets furste, de fråssa vid hans bord af rätter till smak och utseende de läckraste, fast de äro idel uselhet; de rusa sig med drycker, hvilkas sötma gömmer sinnlighetens glöd, de njuta med alla sinnen och alla nerver en vällust, hvarom endast en afgrundsandes förpestade inbillning kan skapa sig en aning. Och hvad deras förtappade själar vidkommer, så lofvar dem lögnens konung, att de efter döden skola få ro och fortsatta njutningar i hans rike.

I denna väg fortfor samtalet en stund. Suenonius var icke svarslös, ja, han hade oemotsägligt öfvertaget, så länge Adolf ännu höll sig på renlärighetens område. För att nedslå prästens skäl, måste han lämna detta och draga skarpare vapen. Striden vardt allt hetare och bittrare; Adolf afkastade alla varsamhetens tyglar, Suenonius alla höflighetens, med hvilka han hitintills tillbakahållit utbrotten af sin vrede och sin fasa öfver ynglingens kätterska förvillelser; allt efter som den unge filosofen med djärfvare logik bragte den fanatiske teologen i trångmål, dessmer öfvergick denne från tankeutbyte till ursinniga utgjutelser af sin sjudande galla och uppriktiga smärta. Länsmannen grufvade sig, svettades och pustade; fru Suenonia, som lyssnade vid dörren, darrade i alla lemmar.

142

-- O, min Gud, utbrast slutligen Suenonius och kastade sig ned på en stol, detta är för mycket... för mycket för mig, som älskat denne yngling så varmt, för mig, som vårdade hans själ i barndomen, såsom trädgårdsmästaren vårdar den späda liljan! Han är en giftig bolmört, ett farligt ogräs, som måste uppryckas med roten! Du vet, Gud, att jag är utan skuld i hans fall! Hans redlige fars hjärta skall kanske brista, då jag säger honom, hvilken orm han fostrat vid sin barm, men jag får ej dölja sanningen. Akta dig! Du har smädat vår heliga lära, du har fräckt utbredt dina villomeningar i dagens ljus. Icke börd och icke frändskap skall rycka dig undan straffet. Din far skall förbanna dig, din släkt afskaka dig, såsom en ruttnad frukt, från sina grenar, dina landsmän drifva dig ur sina landamären...

-- Ja, landsflykt är straffet för sådant, enligt 4 kapitlet Konungabalken, mumlade den lagkunnige länsmannen för sig själf.

-- Jag tviflar ej, inföll Adolf Skytte, i det han med rodnande panna steg upp och fäste en flammande blick på prästen, -- jag tviflar ej, att ni skall göra allt, hvad ert fromma hat ingifver er till min skada. Anklaga mig för irrlärighet, gudahädelse eller hvad ni vill, skilj faderns hjärta från sonens och drif mig från mitt hems tröskel! -- Jag tror er äga makt därtill... Men jag svär... hör ni, jag svär... att om genom ert förvållande ett enda hår krökes på de bägge värnlösas hufvud, för hvilka jag nu fruktlöst talat till ert förvildade hjärta, så skall jag med denna hand på er utöfva vedergällningens blodiga rätt.

-- Om mitt lif offras på Herrens altare, så tackar jag Honom, om ock offerknifven föres af en älskad

143

lärjunge. Edra hotelser, likasom edra böner, äro spillda på hälleberget. Lämna mig nu och öfverlägg med er själf om edra mordiska uppsåt! Min tid är knapp, och jag har ett stort arbete för handen.

Adolfs blod var i häftigaste jäsning. Han gick några slag fram och tillbaka öfver golfvet, stannade likasom tvekande, kastade sin kappa öfver axlarna, och sade något lugnare, i det han tog sin hatt:

-- Kom ihåg min ed i ett ögonblick, då ert galna nit känner sig på väg att svalna för eftertanken! Ni torde då besinna, att om ni drifver mig till det yttersta, så skall icke blott ert eget blod, utan äfven mitt brott, komma öfver ert hufvud. Jag förlåter er ert skymfliga uppförande mot mig, och mitt sista ord till er skall vara en sista bön: tänk er för! Bringa icke fördärf öfver en stackars änka och hennes barn, öfver er själf och er forne lärjunge!

Med dessa ord aflägsnade sig Adolf genom en dörr, som från prästens kammare ledde ut i det fria. Han undslapp därigenom, utan att veta det, ett uppträde med fru Suenonia, som hade lyssnat vid den andra dörren och ville med knäfall för den unge Skytte beveka honom att ej lämna stället, innan en försoning mellan honom och hennes man kommit till stånd. Hon förstod ej, att en sådan försoning var omöjlig.

Nu skyndade hon, med tårar i ögonen och likblek af förskräckelse, in till sin man, men denne hämmade det hotande ordflödet, innan det hunnit genombryta läpparnes fördämning, med några kärfva påminnelser, att det höfves en kvinna tiga i mäns församling, att hon ej skulle inblanda sig i en sak, som hon ej begrepe o. s. v.

144

-- Det är icke farligt, käraste fru, försäkrade länsmannen välvilligt; -- bara en liten träta... en liten öfverilning af den unge herrn... Betyder intet... alls intet.

Om fru Suenonia lugnades af länsmannens försäkran är ovisst; hon återvände suckande till sina hushållsbestyr.

Men pastor Suenonius tillbragte den öfriga delen af aftonen med att göra ett utkast till den redogörelse för sin upptäcktsresa, hvilken han ämnade insända till domkapitlet och teologiska fakulteten i Uppsala.

Följande söndag höll han inför den talrikt samlade menigheten en predikan i samma ämne, förtalde hvad han själf rönt om häxornas konster, utpekade Ingrid på Tallmossen, Karin på Moen och två andra kvinnor vid deras namn, varnade, hotade och straffade. Det var en predikan, hvars råa vältalighet omöjligen skulle kunnat öfverträffas. Kyrkan fylldes af predikantens röst, som himlahvalfvet af åskans dån; hans ord, nedslående som blixtar, ömsom uppskakade och förlamade.

Man kan föreställa sig hvilket intryck de måste göra på människor, hvilkas sinnen redan voro sjuka, hvilkas inbillningskraft redan länge vimlat af rysliga bilder, hvilkas själar voro nedtryckta under en hemsk fasa. De sutto bleka och darrande i sina bänkar, än stirrande på prästen, än böjande hufvudet under ljungeldarne, som flammade från predikstolen. Flere kvinnor och barn svimmade, andra angrepos af krampryckningar. När predikan var slut, och den sista psalmen skulle sjungas, kunde endast spridda stämmor deltaga i sången.

Därefter, när folket var färdigt att lämna kyrkan, steg Suenonius fram för altaret, upprepade, hvad han förut sagt, att han ämnade öfverantvarda Satans tjänare

145

och tjänarinnor inom sin församling i lagens händer, och uppmanade alla närvarande, som lidit af häxornas konster, frestats af dem att öfvergifva Gud eller annars sett eller hört något, som mot dem kunde lända till bevis, att under veckans lopp infinna sig i prästgården och för sin själasörjare aflägga sanningsenlig berättelse därom.

Under hela den följande veckan var prästgården belägrad af människor, som ditkommit för att lämna upplysningar om eller anföra klagomål mot häxorna. Alla en uppjagad fantasis skräckbilder, alla sjukdomar och andra olyckor, som timat folk eller fä i socknen, skrefvos på deras syndaräkning. Suenonius fann sig nästan dränkt i bevis. Det tarfvades minst fjorton dagar för att anteckna och ordna dem. Han arbetade från morgon till kväll med järnflit, tog sig knappt tid att styrka sig med mat och lämnade ej sitt skrifbord för någon längre stund, utom de följande söndagarne, då han förrättade gudstjänsten i sin kyrka.

Under denna tid besökte han ej heller sin vän och gynnare, lagman Skytte på Signildsborg, och denne var af gikt hindrad att hälsa på prästen. Adolf, som dagligen väntat, att Suenonius skulle infinna sig, och icke kände orsaken till det skenbara lugn han iakttog, började hoppas, att prästen sansat sig och afstått från anklagelserna så väl mot honom själf hos fadern, som mot Ingrid. Han skulle snart på ett förskräckligt sätt tagas ur denna villfarelse.