- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
3. Jakthuset

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
3.

Jakthuset.

Petrus fick ännu en god halftimme öfverlämna sig åt sina funderingar öfver besöket hos Ingrid och öfver hvarjehanda andra ämnen, funderingar, som endast någon gång stördes af hästens snafvande på den dåliga vägen innan hans herre uppnått målet för sin färd, och stannade utanför det ofvan omtalade jakthuset.

Det var ett gammalt trähus, omgifvet af en igenvuxen trädgård, hvars murkna och af mossa öfverhöljda fruktträd Petrus, som son af en trädgårdsmästare, måste åse med verkligt medlidande. En ensligare tillflyktsort undan världens buller kunde en åt betraktelser eller vetenskapliga sysselsättningar hängifven eremit svårligen välja. Rundt omkring stod den mörka furuskogen, hvars tystnad sällan stördes af vedhuggarens yxa, och nästan lika sällan sågs en vandrare eller ett åkdon skrida förbi på den oländiga vägen.

Sedan Drake genom en betjänt anmält sin ankomst, mottogs han på trappan med öppna armar af ställets ägare, Bengt Skytte i egen person, och infördes i ett afskildt beläget rum, det lärda riksrådets studerkammare.

Den ena väggen upptogs af ett bokskåp, innehållande ett par hundra skinnklädda folianter; vid en annan voro hopade allehanda redskap, om hvilkas ändamål en astronom eller kemist i våra dagar skulle sväfva i ovisshet. Midten af det genom tjocka gardiner förmörkade rummet intogs af ett stort skrifbord, betäckt med böcker och handskrifter. I kaminen lågade en brasa, oaktadt höstaftonen var särdeles blid.

Riksrådet Skytte hade sett sina femtio år, men var ännu i sin oförsvagade mannakraft. Den magra gestalten med de snabba skiftande rörelserna, det långlagda ansiktet med dess lifliga minspel och kvicka ögon tillkännagåfvo ett sangviniskt temperament, ett fladdrande lynne; men på samma gång tydde den krökta näsan, den tunna, något framstående underläppen och den spetsiga hakan på ett ovanligt mått af slughet och skarpsinne, likasom den höga och breda pannan på ett öfverlägset förstånd.

Hans ansikte var infattadt i ramen af en allongeperuk, den han, för att dölja sitt grånande hår, sällan aflade till och med i ensamheten, ty, såsom han själf förklarade, han ville ej, att spegeln skulle påminna honom om krafternas aftagande, just under en tid, då han så väl behöfde dem; denna vördnadsbjudande hufvudprydnad nedföll i ett svall af lockar öfver en fotsid, himmelsblå nattrock, som han välbehagligt svepte om sig, i det han satte sig i en länstol och anvisade sin gäst ett dylikt hvilosäte i sitt grannskap.

Sedan de vanliga artighetsformlerna växlats, uppstod riksrådet, som i allmänhet hade svårt för att i några minuter sitta kvar på samma plats, ringde på en kammartjänare och befallde denne hämta ett par flaskor burgunder och tillsäga kocken om kvällsvard.

Burgundern kom. Medan de första glasen af det ypperliga vinet tömdes, gick samtalet ännu något trögt, men tilltog i liflighet, allt eftersom djupet i den först öppnade flaskan minskades. Det var dock hufvudsakligen å riksrådets sida denna liflighet spordes. Med en lätt och behaglig stämma ingick han på åtskilliga ämnen, som visserligen icke rörde de ärenden, för hvilka denna sammankomst ägde rum, men, såsom angående riksrådets enskilda förhållanden, måste bidraga att framkalla den förtrolighet och öppenhjärtighet, som här mellan fyra ögon ömsesidigt önskades.

Det viktigare samtalet uppstod först sent på aftonen, sedan supéen var undangjord, vid det förtroliga skenet af några vaxljus och under fortsatt, ehuru icke öfverdrifvet pokulerande.

-- Jag tackar er än en gång, så öppnade riksrådet detta samtal, -- för er godhet att infinna er här på min kallelse. Ingen tid var att förlora, enär jag i morgon måste återvända till Stockholm för att intaga min föga afundsvärda plats vid rikets rådsbord. Här kunna vi emellertid tala med hvarandra öppenhjärtigt och utan fruktan för lyssnande öron: detta är just fördelen af att någon gång vistas i en sådan vildmark som denna. I hufvudstaden däremot är man numera ingenstädes säker för spejare och utliggare. Af sådana vimlar det öfverallt. De la Gardies parti spanar på Bjelkes, och Bjelkes på De la Gardies; begge spionera med gemensamma syften på hertigen och oss, och därtill komma de utländska sändebuden, som söka utleta hvarandra och alla öfriga. Osäkerhet öfver allt och ganska få att lita på. Allt kommer an på att dölja egna kort och se i andras. Jag hoppas att hafva lyckats i den saken för vår flocks räkning. Våra trumf äro ännu icke utspelade, min vän, men tiden är snart inne. Och ni, Drake, ni är densamme ni alltid varit: med lif och blod tillgifven salig konungens broder, hertig Adolf Johan...

-- Med lif och blod tillgifven min egen framtid, och ingenting annat, inföll Drake kallt.

-- Godt, godt! utbrast riksrådet och klappade Drake på axeln. -- Man vet, hvar man har en sådan man. Ett annat svar skulle nästan ingifvit mig misstankar. Vi kämpa alla enhvar för sin framtid, sina planer; men då vi söka efter medlen för deras främjande, är det dess bättre, då vi finna ett gemensamt sådant, som vi med samlad kraft kunna sätta i rörelse... Vi aflägga nu masken, vi båda, såsom vi ofta gjort inför hvarandra... Således: hvad är hertigen? En skanskorg, som vi betäcka oss med, då vi kringränna fästningen... den tomma medelpunkt, kring hvilken vi alla, vänner af fosterlandet och af oss själfve, draga vår kedja.

-- Alldeles rätt, sade Drake. -- Jag förstår mycket väl, huru det är möjligt, att personer finnas, som uppträda mot regeringen, oberoende af själfviska afsikter och endast drifne af vördnad för den aflidne konungens vilja, sådan hon i hans testamente finnes uttryckt. Men öfver mitt förstånd är, att någon skulle kunna taga parti för denne furste af ren tillgifvenhet för hans inskränkta, narraktiga och odrägliga person...

-- Ni sade't, vid Jupiter! inföll riksrådet och fortfor med en viss patos: -- O, om ni visste, hvad jag lidit och lider af Hans Durchlaucht! Hans obeslutsamhet, misstänksamhet och våldsamma lynne skulle afskrämma hvarje annan än mig från blotta tanken på att söka fast fot i dyet af en sådan själ. Det är lika svårt att med järnkedjor binda hafvets böljor, som att fängsla honom vid ett bestämdt mål och bestämda medel för dess uppnående. Hans hat till riksförmyndarne är outsläckligt, men han rufvar öfver det overksam som draken öfver sin skatt. Han behöfver ständigt vid sin sida någon, som eggar honom till dåd utan att synas honom öfverlägsen, som kufvar honom och spelar hans ödmjukaste tjänare... som framför allt förstår att iakttaga försiktighet, ty hertigen är den opålitligaste varelse under solen och skulle i nödfall, för att rädda sig själf, spela förrädare mot sina vänner. Att i hans händer lämna något, om än det ringaste, varaktiga bevis på våra afsikter, vore att sälja sig åt bödeln. Ni inser däraf, min vän, huru svårt...

-- Jag vet, inföll Drake, -- att ers excellens är den ende, som förenar tillräckligt skarpsinne och tålamod för att vara den osynlige länken mellan hertigen och de missnöjde. Men säg mig nu: hvad är på senare tider gjordt för vårt bästa? Äro vi ett steg närmare målet eller ej? Skenbarligen synes allt stå på samma punkt som för ett år sedan. Jag kan ej förlika mig med detta tvekande, vankelmod och eviga uppskjutande, om man med ett enda djärft slag på en gång kan vinna allt.

-- Hvad som är gjordt? Har ni då tålamod att höra mig uppräkna de snart sagdt oräkneliga mödor jag haft, för att till ett någorlunda sammanhängande och rörligt helt förena alla dessa intressen och människor...

-- Som hvar för sig äro så föraktliga!

-- Alldeles! För att, säger jag, utkasta de olika slags lockbeten, som dessa olika slags fiskar hafva fastnat på? Några vilja ett, andra ett annat. Man måste således skickligt dölja det myckna, hvarigenom splittring kan uppkomma, och framhålla det lilla, hvarom de alla kunna förlikas. Och hvad mer är: medan vi föra denna falang i slaget, får ingen mer än några få hufvudmän känna stridsplanen, som annars lätt skulle falla i fiendens hand...

-- Väl! sade Drake och tömde sin bägare. -- Jag medgifver, att mitt tålamod är ej så stort som min beundran öfver ers excellens' förmåga att öfvervinna dylika svårigheter. Låt oss därför tala i få ord! När behöfver ni mig?

-- I hvilken stund som helst, min vän. Riksdagen sammanträder om några månader, och innan han åtskiljes, skall allt vara afgjordt.

-- Ni tror det?

-- Då eller aldrig. Inom de tre ofrälse stånden hafva vi redan starka försänkningar. Adeln är ej tillgifven hertigen, men så snart strecket är utfördt, skall den tredje klassen inom detta stånd med Rålamb i spetsen gå öfver på vår sida, ty i samma ögonblick vi ryckt makten ur förmyndarnes händer, upphäfva vi grefvarnes företrädesrättigheter. För själfva kuppens utförande tarfvas sådana män som ni...

-- En stöt, och lerbelätet ramlar, utbrast Drake, hvars blod började upphetsas af vinet och samtalet. -- Hvar är egentligen deras makt? Ingenstädes i himmel och på jord, om ej i de lydandes inbillning. Folket hatar dem, likasom det hatar oss alla, som äro privilegierade...

-- Men denna inbillning är en världsmakt, min vän...

-- Hon är ett sken...

-- Hon är bådadera. Maktens symbol är makten själf.

-- Hör oss någon? utbrast Drake och reste sig upp.

-- Var lugn! Jag är lika rädd om mitt hufvud, som ni om ert.

-- Godt. Hvad kräfves mer än att en natt häkta desse män, hvar i sin säng, ja, i nödfall döda dem? Ingen hand skall lyftas till deras försvar. Tio beslutsamma själar, se där hvad vi behöfva, för att i våra händer flytta väldet öfver millioner...

-- Sakta, sakta, min vän! Bakom de fem svage dödlige, som kallas riksförmyndare, står en odödlig och helig makt, som ingen strafflöst kan angripa. Den makt kan ni kalla lagen eller nationens samvete, ja om ni så vill, konungamakten. Vi måste uppträda i den skymfade rättvisans namn, vi måste så att säga hafva en helig skrift att trygga oss till inför det rättroende folket...

-- En sådan skrift är den aflidne konungens testamente...

-- Ja visst, och vi måste hafva en laga skylt att uthänga...

-- Hertingen...

-- Alldeles! Och vidare är det för all god mänsklig ordnings skull nödvändigt, att några röster från folkets ombud stadfästa våra åtgärder i samma stund de vidtagas. Det är den heliga smörjelsen, hvarförutan vi varda fågelfrie äfventyrare. Ni får dessutom icke alldeles utelämna ur räkningen, att de fem i sina händer hafva samlade alla trådarne till statens maskineri. En ryckning på dessa trådar, och tusen automater sättas i gång, tusen pennor fullklottra lika många pappersark med trollska runor och besegla dem med maktens signet, medan tusen andra automater gripa kring pikar och musköter... Konsten är således att på en gång samla de där trådarne i egna händer, att öfverraska de tvekande med en gjord sak, tysta de samvetsgranne med lagens bokstaf, muta de egennyttige med hedersrum och företräden. Jag har sagt, huru tredje klassen inom adeln skall vinnas; ofrälse stånden stå redan med ena foten i vårt läger, och Enander, Prytz och Per Ersson skola, hvar inom sitt stånd, få dem att lyfta den andra foten äfven. Ett års skattefrihet skall vinna hela det arbetande folket; de indragna grefskapen sätta oss i tillfälle att kasta ett sådant lockbete åt hopen. Inom själfva hufvudstadens garnison äga vi äfven försänkningar. Se här, min vän, fortfor riksrådet, som öppnade en låda i sitt arbetsbord, -- här är en lista öfver de pålitligaste och inflytelserikaste männen inom vår flock; Banér och andre, åt hvilkas varsamhet man ej kan förtro sig, äro uteslutne. Desse män, som utgöra kärnen i vår trupp, äro färdige att med ed och underskrift binda sig vid vår sak. En dylik förpliktelse är god att hafva. Jag föreslår en sammankomst hos er, Drake, på Sjövik. Hon kan bemantlas af ett vanligt kalas, min vän; ni bjuder edra grannar och bekanta utan afseende på politiska färger... ju brokigare blandningen, dess bättre...

-- Jag vill i detta afseende ställa mig edra påbud till efterrättelse, sade Drake och genomögnade listan.

-- Men nu från politiken till andra ämnen! sade riksrådet. -- Vill ni veta, hvarmed jag på mina från fosterlandets spörsmål lediga stunder förströr mig? Jo, min vän, med ett arbete, som skall fördunkla många af själfve de forntide vises yppersta verk...

-- Jag gissar, hvarom frågan är, sade Drake lifligt och pekade på de besynnerliga instrumenten; -- ni fortsätter edra studier i vetenskapernas vetenskap...

-- Nej, min vän, inföll riksrådet och skakade sin allongeperuk, -- jag har öfvergifvit jakten efter det röda lejonet och ägnat mig åt en mindre farlig, men lika ädel vetenskap: språkforskningen.

-- Sol præcipuarum linguarum subsolarium[1], läste Drake på titelbladet till den lunta, som riksrådet lade framför honom. Han sköt henne med synbart förakt tillbaka.

-- Prisom oss lycklige, min unge vän, fortfor riksrådet, -- att vi stäfjat denna hetsande, förskräckliga jaktlust! O ni känner lika väl som jag, hvilken oemotståndlig förtrollande makt ligger i dessa nattliga studier, då tanken fördjupar sig i kabbalas afgrund och från sfinxerna, som dväljas i hennes labyrinter, söker locka de vises sten; då man lutad öfver degeln följer metallernas skiftande glans och darrande väntar undergång eller herravälde öfver världen...

-- Och ni har kunnat öfvervinna denna lidelse! utbrast Drake med ett tvifvel, som han ej kunde dölja.

-- Än ni?

-- Jag... jag har egentligen aldrig känt henne. Ryktet ljuger, som påstår, att jag sysslar med alkemi.

-- Dess bättre för er! I förtroende sagdt: vet ni, huru mycket krut jag sistlidna år fruktlöst spilde på jakten efter lejonet? Två års ränta af mitt friherreskap i Ingermanland, det vill säga omkring 36,000 daler silfvermynt! Endast tanken på mitt älskade barn, min Maria, och hennes framtid har förmått mig afstå från dessa förföriska studier. Och likväl är jag ännu icke säker på mig själf. Det är en farlig frestelse att fortsätta, då man för sina ögon ser andras framgång...

-- Ers excellens, hvad menar ni därmed? inföll Drake, i hvars ansikte hvarje muskel spändes.

-- Ni känner naturligtvis Vanloo...

-- Det namnet har jag aldrig förr hört.

-- Hvad? Dock, det är sannt: ni har sedan er hemkomst föga varit i hufvudstaden. Där, må ni veta, hör man i dessa dagar knappt annat än det namnet.

-- Hvem är då Vanloo?

-- Hvem han är? En enkel fråga, men svår att svara på, ty Vanloos egenskaper äro så många, att jag ej vet, hvilken jag skall framhålla som den främsta. Att han, efter hvad namnet tillkännagifver, är holländare, det är i våra ögon hans sämsta egenskap; samtidigt med er återkomst hitlände han med holländska beskickningen och har sannolikt själf något hemligt uppdrag från sitt lands regering. Att han är lärd och i synnerhet har vidsträckt kunskap i språken, det är en grundlig egenskap, som icke lyser i världens ögon, men intagit mig till hans förmån... Tänk bara, fortfor riksrådet, som själf var ifrig språkforskare, -- han talar svenskan som en infödd, ehuru han förut aldrig varit i Sverige, känner de ost- och västindiske indianernas lika väl som finnarnes och lapparnes tungomål! Dock må jag säga, att jag funnit honom klen i grekiskan...

-- Han är således språklärd, men hvad vidare? frågade Drake otålig.

-- Han är utmärkt ryttare, skicklig fäktare, ståtlig till sitt yttre, älskvärd i sitt sätt att vara...

-- Aha! Således en ny medtäflare till Klas Tott och Gustaf Otto Stenbock om damernas ynnest! Nå ja, Tott börjar åldras, och Stenbock är upptagen med änkedrottningens ärenden, så att en förstärkning i detta hänseende torde vara välkommen. Jag lyckönskar ers excellens till denna märkliga bekantskap.

Drake yttrade detta i en ton af gäckeri. Riksrådet Bengt smålog, lekte med guldsnusdosan mellan fingrarne och fortfor:

-- Vänta, bilden är ännu icke färdig. Tillåt mig göra ännu ett par drag och döm sedan! Vanloo har verkligen det gemensamt med Stenbock, att han är damernas gunstling och icke minst änkedrottningens. För någon tid sedan botade han henne för en svår bröståkomma, som trotsat öfrige läkares bemödanden...

-- Han är således äfven läkare, den märkvärdige holländaren!

-- En verklig underdoktor, min vän, ehuru han handterar medicinen som han handterar värjan...

-- Mordiskt?

-- Ha, ha! Nej, likt en leksak, som han gör ett förvånande konststycke med, och sedan bortkastar. Saken var den, att hennes majestät ådrog sig bröstlidandet till följd af en förkylning på sjön, då högstdensamma med sin hofstat profseglade en präktig, af guld och siden glänsande speljakt, som förärats henne af just samme Vanloo. Han ansåg således, att hon borde få bot, där hon fått sot...

-- Mannen är då rik!

-- Rik, som om Pactolus strömmade genom hans västficka. Det är hans rikedom, hans furstliga rikedom, som är quinta essentia af hans lysande egenskapar. Han strör guld, såsom Banér och Steinberg[2] strö ovett omkring sig. Och ur hvilken källa tror ni, att han öser dessa rikedomar? Vid den lefvande Guden! Han är adept.

Riksrådet yttrade dessa sista ord med ett uttryck af mystisk högtidlighet En lätt muskelrörelse öfver ögonbrynen och en lifligare glans i blicken visade, att de gjort intryck på hans gäst.

-- Är ers excellens öfvertygad därom? frågade han med djup stämma.

Riksrådet sänkte rösten till en hviskning, då han svarade:

-- Jag säger er så hemligt som under biktens insegel, att han inför mina ögon förvandlat kvicksilfver till guld.

-- Ha! Hvarje tvifvel på sakens möjlighet är således skingradt! utbrast Drake.

-- Hvem har någonsin tviflat? inföll riksrådet. -- Förvandlade ej Raymond Lullus, den store filosofen, 30,000 skålpund bly till guld i närvaro af konung Edvard I, af hvilket guld de första rosenoblerna präglades? Äro ej kropparnes i det oändliga gående förändringar genom eldens inverkan ett stort sannolikhetsbevis, att de alla äro sammansatta af och kunna delas i vissa urämnen, och att de kroppar, som synas osammansatta, endast kräfva ett starkare värmemått eller en viss förening med andra kroppar, för att sönderdelas? Samla de egenskaper du finner hos guldet, samla dem från olika håll och olika kroppar på en punkt och i en kropp, och du har -- guld!... Nåväl, Drake, finner ni ännu något intresse vid den mannen... vid Vanloo?

-- Jag kan ej neka det.

-- Ni får kanske snart tillfälle göra hans bekantskap, ty han har föreslagit mig att sälja detta jakthus... en förträfflig tillflyktsort för en i stora världen lefvande adept, det måste ni medge... och jag tviflar ej, att jag kommer att gå hans önskan till mötes.

Samtalet öfvergick nu på ämnen, som ej stå i sammanhang med denna berättelse. Det var sent på natten, då Drake sade farväl till sin värd och, åtföljd af sin ridknekt, återvände till Sjövik.


[1] »Solen af de förnämsta språk under solen.»

[2] Två ökände grälmakare, den förre son af fältherren Johan Banér.


The above contents can be inspected in scanned images: 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:02:55 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fribyt/jakthus.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free