På hafvet.

Dimman hade skingrats och himmelen börjat klarna. Morgongryningen låg öfver hafvet, synranden i öster färgades af en purpur, som matt återskimrade på den grå vattenytan och Scyllas hvita segel. Drake stod akterut vid flaggkistan, vid hans sida Ruys och f. d. Upsalastudenten Ligelius, andre löjtnanten ombord. Besättningen var uppställd på däck. Drake blottade sitt hufvud och talade:

-- Kamrater, landbacken och vårt förflutna lif ligga bakom oss, hafvet och framtiden framför oss. Jag har redan pröfvat er, jag känner er och vet, att ingen af er med saknad skådar tillbaka på hvad han lämnar. Vi afskaka det gamla, våra namn, våra minnen, de band, som fängslat oss vid ett samhälle med förtryckande och orättvisa lagar. Vi bilda en stat för oss själfve: vi svara på förtryck med hämd. Kamrater, om I förstått mina ord och gillen dem, så svaren!

-- Ja, ja! ropade de fleste och svängde sina hattar.
438

-- Väl, jag är då er kapten. Mitt namn ibland er är Becker. Jag skall föra er till glada äfventyr, till njutning och rikedomar. I läggen ert öde i mina händer. Jag skall leda det som en man, och ve mig, om jag sviker! Men ert samtycke bör vara fritt. Om I därför föredragen att såsom besättning på en krämareskuta resa mellan Stockholm och Amsterdam med en hyra af två gulden och ett måttligt dagtraktamente af fläsk och ärter, då drar jag mig tillbaka och öfverlämnar befälet åt denne aktningsvärde köpman, herr Zacharias Jansen, som står vid min sida.

-- Nej, lefve kapten Becker! ropade besättningen.

-- Jag hör, att I förstån mig, och då vi nu således äro ense, så vill jag i denne, som jag nyss kallade Zacharias Jansen, föreställa er min närmaste man i befälet, som I ären skyldige en ovillkorlig lydnad, så länge han handlar på min befallning. Kamrater, denne man är Ruys, från ungdomen en af hafvets frie söner.

-- Vi känna honom väl, sade besättningens tvenne åldermän. -- Vi hafva seglat både under honom och Tomkins.

-- Bra, bra, sade Drake och skakade hand med desse gamle flibustierer. -- Vi hafva således icke idel nybörjare med oss.

-- Och denne unge, men pröfvade man, fortfor han, pekande på f. d. Upsalastudenten, -- har jag på Ruys’ förord valt till min andre underbefälhafvare. Hans namn... Hvad är det ni heter? tillade han, vänd till denne.

-- Mitt namn skiftar med den ställning jag intager inom och utom samhället, svarade f. d. studenten; -- för närvarande heter jag Felix, ty jag är för båldt lycklig.
439

Besättningen känner mig redan under detta namn: hvarje annat är öfverflödigt.

-- Och nu, mina gossar, skola vi med fyllda bägare hälsa den uppgående solen och dricka för uppfyllelsen af våra förhoppningar ... Ruys, se till, att manskapet förplägas, men vaka öfver skick och ordning! Så länge vi äro under segel, tål jag inga utsväfningar.

Adolf Skytte hade, lutad mot stormasten, lyssnat till detta tal. Han gick nu fram till Drake. Denne lade sin hand på hans axel och sade:

-- Följ mig! Jag står nu till er tjänst.

Adolf följde Drake till akterkajutan, där ett längre samtal ägde rum dem emellan.

Andre löjtnanten, som var en ifrig musikus och bar flöjten med sig antingen i rockfickan eller i bältet bredvid pistolerna, höll, sedan han nedstörtat två eller tre bägare vin, ett tal, hvari han i bombastiska ordalag prisade besättningen för hennes raska uppförande under striden med de förföljande båtarne, hvarefter han ur den kajuta, han delade med Ruys, hämtade ett slags stränginstrument, på hvilket han knäppte under afsjungande af följande sång:

Korsaren.

     Seglen upp! Från världens vimmel,
     Från en lumpen mänskoskara
     Styr jag ut att frihet andas
     På min salta ocean.
     Fri som molnet på sin himmel
     Vill kring stormfylld rymd jag fara
     Hän mot land, som fjärran randas
     På min stolta vädjoban.
440

     Hvart vi styra hän, du frågar;
     Vänd vår stäf dit stormen kallar,
     Om mot öster eller väster,
     Hvart den ystra böljan går;
     Dit, där norrskensglorian lågar
     Öfver Zemlas vilda hallar,
     Eller dit, där lifvets gäster
     Vandra i en evig vår.

     Fritt må tusen åskor ljunga
     Kring den mörka himlabågen,
     Må vår synkrets, hvart vi blicke,
     Svepa sig i molnig skrud,
     Må bland stalper skeppet gunga;
     Desto högre fröjd i hågen!
     Intet västansmek du skicke,
     Sänd en afgrundsstorm, o Gud!

     Slockne på vår led hvar stjärnas
     Trånadsblick! Jag ödet ställer
     Vid vårt roder ... Brusen, vågor,
     Och med barm orkanfylld sväll,
     Hvita segel, som en tärnas
     Barm den hafsskumhvita sväller,
     När dess trånads första lågor
     Tändas i en mystisk kväll.

     Eja, mina vilda gossar,
     Lidelsernas bleka trälar,
     Orgien vinkar, vågor stänka
     Skum på pannans feberglöd;
     Tills att hajens gap förlossar
     Våra orobrända själar,
     Låt oss njuta, låt oss dränka
     Djupt i vällust lifvets nöd!
441

     Flibustier, när stormen skakar
     Himlafästet, hafvet larmar,
     Störtsjön spolar genom spruckna
     Fogningar i skutan in,
     Och hvar planka rysligt brakar,
     Skratta vi i flickans armar,
     Håna döden vällustdruckna,
     Domnande af fröjd och vin.

     Ha, mångpröfvade, du skrattar
     Doft, som uftjut i ruiner,
     Och du skakar grånad hjässa,
     Tyngd af synder utan tal.
     Väl ditt stumma svar jag fattar,
     Dystert i din blick det skiner:
     »Ingen drufva lät sig pressa,
     Som kan döfva själens kval.»

     Sant, men lifvets tyngd förbanna
     Må den fege. Vinden skockar
     Moln mot norr, mot polarringen,
     Följom dit dess vilda flykt!
     Låt oss trampa jordens panna,
     Gamla Tellus’ hvita lockar,
     Polens snö, där ännu ingen
     Dödligs fot ett spår har tryckt!

     Där det bleka norrsken flammar,
     Och med stjärnbeströdda vingen
     Svanen lyser regioner
     I en evig svepningsskrud,
     Där i dödens hemska kammar
     Intet öga speglat tingen,
     Ingen mänskostämmas toner
     Manat nejdens återljud.
442

     Där i halfårslånga natten
     Jättehöga, vålnadslika
     Isberg öfver hafvet sväfva,
     Piskade af böljors skum.
     Och på dimbetäckta vatten
     Kämpa, krossas eller vika,
     Och af stridens åskor bäfva
     Vind och våg kring öde rum;

     Där, kamrater, må vi hamna,
     Allra högst på Tellus’ hjässa,
     Se det gamla klotet hvälfva
     Under oss sitt tröga lopp.
     Där vi våra flickor famna
     Och vår sista drufva pressa
     Tills af dödens kyla skälfva
     Nerverna i domnad kropp.

     Se’n, så länge eterns floder
     Kring planetens bana svalla,
     Stå af oss de frusna liken
     Trotsigt där på axelns topp
     Vittnande som minnesstoder
     Inför himlens stjärnor alla
     Om en åtrå, evigt sviken,
     Om ett evigt gäckadt hopp.

Då han slutat, slog han instrumentet i kras mot relingen.

Akterkajutan var rymlig och väl upplyst af två fönster. Tvenne af dess väggar pryddes af vapen, upphängda i festoner; de andra upptogos af hyllor, på hvilka, utom åtskilliga nödvändighetsting, sågos böcker och redskap, som visade, att Drake sörjt för utvägar att äfven på hafvet tillfredsställa sin lidelse för alkemien.
443

Sidorna upptogos af soffor. Drake hade slagit sig ned på den ena och Adolf Skytte midt emot honom på den andra.

Den unge Skyttes ansikte var nästan oigenkänligt: hans hy var gulblek, hans ögon insjunkna.

Han hade af Drake äskat förklaring öfver den förflutna nattens tilldragelser och öfver det, som ännu tilldrog sig omkring honom, ty af allt detta förstod han intet, och hvad han anade förekom honom osannolikt.

-- Skytte, ni ser framför er en man, som till sitt yttre fullkomligt liknar den granne ni sedan er barndom känt under namnet Gustaf Drake till Sjövik. Han var bekant som flitig landtbrukare, god hushållare och stilla undersåte ... en personlighet, som i intet annat skilde sig från de vanligaste människor, än i sitt otillgängliga lynne, sin kärlek för ensamhet och sitt rykte för att i hemlighet vara alkemist. Nåväl, denne man har nu afkastat sin förklädnad och visar sig för edra ögon sådan han är. Under sin kalla yta dolde han en vild harm öfver människornas uselhet och slafsinne, ett glödande hat till förtrycket, och hans själ hvälfde i sin ensamhet djärfva planer att straffa, förbättra, omskapa. Denna natt, som befriade er ur ert fängelse och genom en lycklig slump förde er till mig, har vittnat min första plans fall. Jag har försökt att med krafter, hvilkas ringhet skulle uppvägas af deras plötsliga verkan, kullkasta det mångvälde, som förtrycker vårt fädernesland ...

Drake omtalade nu, att han i spetsen för sin fåtaliga skara brutit in i slottet, för att fängsla förmyndareregeringen och riksrådet, hvarvid han låtit öppna fängelseportarne; att försöket misslyckats och att han med sitt
444

folk flytt ombord å detta fartyg, som han för denna händelse hållit i beredskap.

-- Och här ser ni mig nu, fortfor han, -- som en biltog man, lössliten från hemjorden och allt, som vid henne fängslade mitt hjärta. Skampålar, sådana man uppreser åt högförrädare, hvilka lyckats rädda sina hufvud, äro de enda minnesvårdar, som skola påminna folket om namnet på den, som ville befria det från dess tyranner. Skall jag nu sörja som en kvinna, skall jag med korslagda armar förtviflad stirra på min lyckas ruiner, skall jag kanske utan motstånd lämna mig i mina fienders händer och frivilligt lägga mitt hufvud under bilan? Nej, lejonet kämpar in i döden, vargen grinar i sista ögonblicket mot jägaren, ingen varelse i naturen låter frivilligt afhända sig sin tillvaro ... och jag vill ej utan strid åt uslingar, dem jag föraktar, afstå min rättighet att fröjdas åt solens ljus och himmelens friska vindar. Skytte, förstår ni mig?

-- Ja, svarade denne, hvars blick under Drakes tal vann ny glans.

-- Dessa plankor, fortfor Drake, -- äro mitt nya fädernesland, mitt konungarike, och denna stat, som gungar på vågen, har samma rätt, som de vid landbacken fastkedjade. Angrip honom och han försvarar sig, förolämpa honom och han anfaller! Låt folket hungra, och det kastar sig öfver ett svagare, för att suga dess blod!

-- Ni har rätt, utbrast Adolf Skytte eldigt. -- Vi bilda här en stat för oss själfve och vilja åt den häfda alla en sådans rättigheter. O, det är rusande att känna sig fri, att kunna afskaka dessa band, sedvanor och fördomar, som inom ett åldrande samhälle hvarje bortgånget
445
släktes förvändhet i en ständigt ökad börda kastar på de efterkommandes skuldror. Drake, vi vilja här icke blott kämpa för vår tillvaro, såsom de vilda djuren; vi vilja som frie män strida för grundsatser, för hvad vi anse förnuftigt och rätt. Vi förklara krig mot förtrycket, ondskan, lumpenheten, vi skola värna de svage, ödmjuka de högmodige, rycka masken af hycklare, nedslå tyranner, öppna en fristad för förföljda ... vi skola utgjuta de ondes blod och aftorka de lidandes tårar. Vi skola vara ett Guds plågoris för den föraktliga världen... Eller huru? Gillar ni mina ord?

-- Ja, svarade Drake, -- ni har tagit dem ur mitt hjärta.

-- Godt ... Jag är då er med lif och själ.

Adolf Skytte räckte Drake sin hand.

Drake tryckte den, men tänkte inom sig:

-- Dessa svärmiska drömmar skola snart försvinna. Jag står ensam bland det råa pack jag samlat omkring mig, och behöfver en vän från min egen klass inom samhället. En vän, en brud, hvad fordrar korsaren mer för att vara lycklig?

Drake och Skytte lämnade kajutan. Solen gick nu upp och öfvergöt hafvet med sin morgonglans. Vinden bedarrade hastigt, och seglen, som nyss svällt för en frisk kultje, hängde mot masterna.

-- Hvad är nu er första plan? frågade Skytte. -- Hvart ämnar ni styra kurs?

-- Ut i världshafvet, svarade Drake.

-- Hör, sade Adolf hastigt, -- vi hafva landsmän i Amerika. Svenskar bo och bygga vid Delaware. Deras samhälle har efter tapper kamp mot holländarne dukat
446
under för list och öfvermakt i förening. Holländarne öfverrumplade nybygget och äro nu dess herrar. Svenska fanan har blifvit skymfad af detta krämarefolk. Böra vi ej hämnas? Böra vi ej undandraga våra landsmän ett skymfligt ok och återförvärfva åt Sverige dess lott i den nya världen?

-- I sanning, sade Drake, -- er plan är värd att tänka på. Våra krafter äro visserligen nog ringa för ett dylikt företag, men vi kunna måhända påräkna engelsmännens bistånd eller förena oss med några af de friseglare, som svärma i Västindiens farvatten ... Ja, min vän, jag gillar ert förslag: vi skola försöka det. Vi förklara således holländarne krig, och hvarhelst holländska flaggan möter oss på hafvet, är hon för oss en uppmaning att angripa och hämnas.

-- Bra, tillade Drake för sig själf, -- jag har nu ett skäl, som han skall gilla, då jag angriper de holländska krämareskutor, som möta mig på min väg. Blott en smula förgyllning af bevekelsegrunderna, och denne unge man skall anse mig och sig själf för mänsklighetens frälsare, medan vi plundra köpmännens specerier på äkta fribytaresätt.

-- Väl mig, utbrast Adolf, -- ni är den man jag sökte, den vän, hos hvilken jag finner en ande, likstämd med min. Drake, jag har en bön, som länge sväfvat på mina läppar, och den jag nu vet, att ni skall uppfylla.

-- Tala!

-- Vi skola ej lämna detta land utan att gifva den grymma fanatismen en blodig minnesbeta. Vi få ej lämna det, utan att rädda de olyckliga, som vidskepelsen vill kasta i bålets lågor.
447

-- Hvad menar ni? sade Drake öfverraskad. -- Är det fråga om häxorna, eller förstår jag er rätt?

-- Ja ...

-- Det är för sent. Jag vet, att de skulle brännas denna morgon.

-- Se mot öster! Solskifvans nedersta kant vidrör ännu hafvets spegel ... och där i väster ligger, skymd bakom det skogvuxna skäret, stranden med afrättsplatsen.

-- Vi äro sannolikt förföljde ... vi behöfva hvarje ögonblick för att vinna öppna hafvet.

-- Seglen hänga slappa, vinden har stillnat, och snart skall ingen fläkt krusa hafvet. Våra förföljare äro likasom vi beroende af vinden. Drake, fortfor Adolf, -- bland dessa olyckliga finnas tvenne...

-- Jag vet, inföll Drake ...

-- Nåväl, då ert folk denna natt sprängde min fängelsedörr, skyndade jag till deras fängelse, fann det tomt och har sedan dess sökt fasthålla det hopp, att de lyckats rädda sig. Men de voro svaga, hjälplösa kvinnor, och jag rädes ... Med ett ord: ni måste uppfylla min begäran, eller jag fordrar att varda ensam satt i land ...

-- Min vän, jag har aldrig tvekat att bifalla er önskan, såvida blott någon utsikt finnes att verkställa den räddning ni åsyftar. Jag har blott öfverlagt med mig själf, huru det hör ske. Spetsgården bildas sannolikt af en truppstyrka, och afrättsplatsen uppfylles af en nyfiken, fanatisk folkmassa. Så vida vindstilla fortfar hela dagen, är det för öfrigt min afsikt att kasta ankar icke här, men blott en fjärdedels mil härifrån, utanför den strand, som mina fäder af ålder ägt. Jag vill säga deras vålnader och min ärfda borg mitt sista farväl.
448

-- Ha, utbrast Adolf, i detsamma Scylla passerat förbi de skär, som undanskymt stranden, från hvars största, ett stycke inåt landet belägna böjd några rökpelare uppstego mot den klara morgonhimmelen. -- Fort! Ser ni.

-- Häxbålen äro redan tända, sade Drake. -- Vi komma för sent. Men icke dess mindre ...

Han gaf manskapet befallning att väpna sig och sätta ut båtarne. I detta ögonblick uppsteg i hans minne bilden af den sköna, bleka flicka han en gång sett, då han på sin väg till Bengt Skyttes jakthus aflade ett besök i Ingrids stuga. Han visste, att denna flicka och hennes mor voro i de olyckligas antal, och ehuru han inom sig förbannade hela denna tillställning, till hvilken han endast samtyckte för att göra Skytte sig förbunden, beslöt han dock att rädda de bägge kvinnorna, om han ej komme för sent och detta kunde ske utan för stora vådor.

Båtarne sattes i sjön. Drake och andre löjtnanten följde med. Ruys stannade med en del af manskapet ombord å Scylla, som lades bakom det skogbevuxna skäret på det sätt, att kanonerna i händelse af förföljelse skulle kunna skydda manskapet, då det åter stege i båtarne.

Karlarne voro försedde endast med sådana vapen, som de kunde dölja i kläderna: med knifvar och pistoler. Drake och Skytte buro, likasom de andre, kavajer och slokiga hattar: med sitt affallna ansikte, sin af fängelseluften bleknade hy var den senare i denna dräkt nästan oigenkänlig.

Det hela hade utseendet af en fredlig skeppsbesättning, som lockats i land af sin nyfikenhet att se autodaféen. Det väckte därför intet uppseende, när skaran öfverskred strandklipporna och tågade uppför sluttningen af den sandås, hvarpå afrättsplatsen var belägen.
449

En ofantlig folkmassa var samlad på stället. Drake och Skytte trängde, åtföljde af besättningen, fram till spetsgården, som omgaf stupstocken och bålen.

De hade kommit för sent. Skarprättarens yxa hvilade redan bredvid den af blod öfversköljda stupstocken, de flesta bålen voro halfbrunna, och bödelsdrängarne voro just sysselsatta att antända det sista.

Vid den motsatta sidan af spetsgården och innanför densamma stod lagman Skytte jämte de öfrige medlemmarne af den domstol, som dömt de olyckliga, och bredvid honom pastor Suenonius, som hågen att öfvervara afrättningen gifvit kraft att lämna sjuksängen.

-- Här är intet att göra. Låtom oss återvända! hviskade Drake.

Adolf svarade ej. Hans blick var häftad på det rysliga skådespelet.

-- Fort härifrån! Vi sväfva i fara att upptäckas, fortfor Drake och fattade Adolf i armen för att draga honom med sig.

De stodo tätt bakom den af soldater bildade spetsgården, och rundt omkring dem var manskapet från Scylla skockadt, så att faran för en upptäckt på nära håll icke var stor. Men nu vände sig den man om, som stod i ledet närmast Adolf ... det var den gamle Rask ... och hans blick föll tillfälligtvis på Adolfs ansikte. Han tycktes i början ej igenkänna honom, ty han vände sig åter bort, men snart riktade han en ny mönstrande blick på ynglingen, liksom för att öfvertyga sig, att han ej sett miste, hvarefter han hviskade:

-- Nådige herre!
450

Sedan han med dessa ord fäst Adolfs uppmärksamhet, tillade han hastigt:

-- Ingrid och hennes dotter voro icke med. De ha i natt flytt ur sitt fängelse, efter hvad det säges.

-- Har du sett rätt? Är du förvissad därom?

-- Ja.

-- Kom hviskade Drake, som med oro gifvit akt på detta samtal.

Adolf följde honom.

På återvågen meddelade han Drake hvad han hört. Men den glädje, som fattat honom vid den gamle Rasks ord, försvann som den kommit, då intrycket af det rysliga skådespel han lämnat med förnyad styrka öfverväldigade honom i förening med den tanke, att samma öde förr eller senare måste träffa Elin och hennes mor, ty huru skulle dessa hjälplösa kvinnor i längden kunna undandraga sig lagens polyparmar, dölja sig för fanatismens i alla vinklar spejande blick? Adolf blickade upp mot det blå himlahvalfvet och tänkte på Försynen, som enligt Skriftens ord räknat hvarje människas hufvudhår, men dessa ord läto honom blott i fantasien än en gång skåda det blodiga hufvud han sett på ett af bålen, bredvid den kropp, från hvilken det af bödelsyxan var skildt. Detta hufvud, som tillhört den unga flicka, som anklagade sig själf för häxeri, var prydt af rika lockar, i hvilka Adolf sett bödeln fatta, då han nedlade det på den ved, öfver hvilken det skulle förvandlas till aska.

-- Nej, tänkte Adolf och sänkte sin blick mot jorden, -- denna tro är blott en villa, från hvilken människan ej vill lösslita sig, emedan hon känner sig själf för svag att motstå de grymma naturmakter, midt ibland hvilka
451
hennes tillvara uppspirar. Över jordens rymd rullar det blinda ödets triumfvagn, och hjulen krossa hvad de möta på sin väg.

Båtarne lade ut från stranden och återvände till Scylla.

Medan Adolf öfverlämnade sig åt dylika tankar, satt äfven Drake tyst och sluten. Han fördjupade sig i den gåta, som sysselsatt honom, allt sedan han räddade sig ombord å Scylla: bevekelsegrunderna till Vanloos handlingssätt, de vägar, på hvilka han måste hafva utspanat sammansvärjningen, och de ord han yttrade, då han trodde sig hafva Drake i sitt våld.

Denna gåta var Drake oförklarlig: han kunde ingenstädes finna hennes nyckel.

Men under det han grubblade häröfver, uppsteg hos honom en hemlig ångest; det förekom honom, som om han fordom, för lång tid tillbaka, sett Vanloos ansikte, han visste icke när eller under hvilka förhållanden ... hans i grunden vidskepliga sinne började uppskakas och i den mystiske mannen ana ett sändebud från den öfvernaturliga världsordning, för hvars lagar hans onda samvete i sina få obevakade ögonblick bäfvade.

Scylla lättade åter ankar. En fullkomlig vindstilla rådde. Man måste utsätta bogserbåtar, för att få briggen af stället.

Medan detta arbete pågick, kom Adolf Skytte att närmare betrakta andre löjtnantens ansikte. Han tyckte sig igenkänna det. Det påminde om en ung man, som han under sin första vistelse vid universitetet lärt flyktigt känna, och hvars kort därefter inträffade missöden väckt allmän uppmärksamhet.
452

Han gick fram till andre löjtnanten och sade:

-- Hafva vi icke sett hvarandra förr under andra, lyckligare förhållanden?

-- Det är möjligt, svarade denne.

-- Ni är Felix Ligelius?

-- Tyst, inföll andre löjtnanten och visade Skytte för första gången ett allvarsamt anlete. -- Jag bär icke längre min fars namn och vill icke höra det nämnas här. Jag heter Felix, ingenting vidare.

-- Så, för fan, tillade han, -- att ni ändå kände igen mig! Jag skulle knappt igenkänt er, om jag ej hört ert namn. Nå, välkommen till oss, friherre Skytte! Här väntade jag minst att se er, men ... quo fata trahunt retrahuntque sequamur[1].

Samtalet afbröts, ty Adolf märkte, att det icke föll andre löjtnanten i smaken.

Den unge Ligelius var son af en prästman och hade vid universitetet gjort sig känd såväl för flit och utmärkta själsgåfvor, som för mycken äregirighet, stolt sinnelag och äfventyrligt lynne. Han vardt efter slutad lärokurs preceptor i en förnäm familj, men då han här förälskade sig i husets dotter och det ömma, men oskyldiga förhållandet mellan de unga snart upptäcktes, jagades han skymfligt på porten. Han återvände därefter till Uppsala. En ung högadlig student, släkting till den ifrågavarande familjen, var inspector illustris för det landskap studerande Ligelius tillhörde. Denne herre, som ansåg, att »vanbördingen» med sin förmätna kärlek förolämpat honom såväl som hans släkt, och för öfrigt icke kunde tåla Ligelius’
453
stolta och själfständiga väsen, företog sig att vid ett offentligt tillfälle skymfa denne. Ligelius svarade på skymfen med en utmaning. Hans motståndare tillbakavisade den, men begagnade sig däraf för att utverka hans förvisning från universitetet. Samma dag förvisningsdomen afkunnades uppsökte Ligelius sin fiende i dennes bostad, tvang honom slåss och tillfogade honom ett värjstyng, som var nära att fortskaffa den unge inspectorn till hans fäder. Samma natt flydde Ligelius till Stockholm, gick ombord på en utländsk skuta och lämnade fäderneslandet. Sedan dess hade han genomlefvat öden, hvilkas berättande skulle fylla en diger bok. Tanken på den framtid, hvaraf han själf väntat så mycket, men som nu var förspilld, förtog honom i olyckans stunder styrkan att föra en stilla och fläckfri lefnad, äfven om utväg till en sådan stått honom öppen: såväl för att döfva sina minnen, som drifven af sitt lynnes art, kastade han sig in i ett vildt äfventyrarelif. Han hade lefvat bland indianer och malajer, bland buckanierer och flibustierer, bland människor, hos hvilka de yppersta dygder lågo som pärlor i gyttjan af de gröfsta laster, bland vildar, äfventyrare, fridlöse och brottslingar. Öfver allt hade han bland desse vetat att göra sig gällande, ja beundrad, ty hans natur dref de dygder och de laster, som rådde hos hans omgifning och af den aktades, till deras yttersta spets; men ingenstädes fann han tillfredsställelse för sin oroliga själ: en djup förtviflan hade drifvit honom från land till land, från haf till haf, från äfventyr till äfventyr, till dess han, öfvervunnen af hemlängtan, återvände till sitt fädernesland.

Anländ dit, hade han begifvit sig till sin födelsebygd, smugit omkring sin faders hydda, till dess han, okänd af
454
honom, fått se hans ansikte, hade därefter besökt sin mors graf, sin barndoms lekplatser och åter skyndat bort. Fädernejorden brände under hans fötter. Han hade där intet vidare att uträtta och beslöt ila nya öden till mötes. I Stockholm hade han på sjömanskrogarne träffat ett par kamrater från Västindien och med desse låtit värfva sig af herr Zacharias Jansen, sedan han i dennes person lärt känna den gamle, ännu icke glömde flibustieren Ruys.

Detta var i korthet andre löjtnantens lefnadshistoria.

Bogseringen fortsattes, till dess Drake befallde att åter fälla ankar. Scylla var då innanför en krans af dels kala, dels skogvuxna skär, strax utanför mynningen af en liten vik, hvars stränder pryddes af mörk barrskog. Det var Sjöviks hamn.

Scylla var icke ensam. På ett gevärshålls afstånd från det ställe, där hon låg förtöjd, fanns ett annat fartyg, men osynligt för hvarje vanligt öga och bemannadt af evigt sofvande män. Vattenytan bredde sig lugn och glittrande öfver masttopparne, och fiskarne lekte öfver däcket.

Den ende, som såg denne kamrat, var gamle Ruys. Hans ögon voro väl ej skarpare än många andras, men han såg fartyget dock som en hägring hvila på sin forna ankarplats. Han igenkände dess vattengång, dess rigg, hvarje dess rå, segel och tåg; han hörde till och med ett vildt sorl från dess däck och varsnade bleka ansikten öfver dess reling, alla med sina stirrande blickar fästa på honom.

Orsaken till denna tillfälliga skarpsynthet var utan tvifvel den, att Ruys under natten och morgonen tittat djupare i bägaren än någon annan. Han hade först druckit om med sina bägge vänner, de gamle flibustiererna,
455
och därefter under bogseringen allt emellanåt fyllt och tömt sin bägare; men alkoholångorna måste under inflytelsen af en dyster, inbunden sinnesstämning hafva samlat sig i en viss del af hjärnan, där inbillningskraftens verktyg torde finnas, och lämnat de öfriga i sitt vanliga tillstånd, ty ingenting, utom den glåmiga, fiskartade glansen i hans ögon, röjde, att han intagit en för stor laddning spirituosa, och han skötte så punktligt som vanligt sina förrättningar ombord.

Nu stod han på gångbordet, stirrade på spökskeppet och torkade ångestsvetten från sin panna. Och ju längre han stirrade, dess mer antog hela omgifningen det utseende, som det hade, då han sist var här. Solen strålade så varm och klar, som det höfves en Junisol, men för Ruys förvandlade hon sig dock till nattens måne, hennes glans till ett höstligt månsken, och han lyssnade, om ej från strandens klippor skulle höras samma signal, som då kallade honom att möta sin herre.

Ur dessa fantasier väcktes gamle Ruys af Drakes röst. Han vände med möda sina ögon från den punkt, hvarpå de häftat, och gick fram till kaptenen.

-- Vi hafva i dag ingen vind att vänta, sade Drake. -- Vi stanna således här. Jag går i land och återvänder först mot natten. Kräfves min närvaro, så finnes jag på Sjövik, dit raka vägen från den där viken leder. Under min frånvaro skall du öfva besättningen efter mitt kommandosätt att sköta seglen.

-- Skall ske, svarade Ruys. -- Hör, kapten, fortfor han halfhviskande, -- ser ni den där?

Han trodde sig visa på spökskeppet, men pekade mot den punkt af hafsbottnen, där skonerten var sänkt.
456

Drake svarade blott med en mörk blick på sin förste löjtnant och befallde honom hissa ned skeppsjullen.

Drake tillfrågade Skytte, om denne ville följa honom i land. Svaret vardt i öfverensstämmelse med den förres hemliga önskan, men Skytte anmodade honom i stället att medtaga ett bref, som följande morgon genom någon af Drakes tjänare kunde förskaffas från Sjövik till Signildisborg.

-- Gärna, svarade Drake, -- men skrif varsamt och tillåt er icke ens en aflägsen antydan på den person, hvars öden ni kommer att dela. Gustaf Drake är död för alla utom för er.

Adolf skyndade att skrifva detta bref. Det var till hans mor. Han omtalade, att han flytt ur sitt fängelse ombord å ett fartyg, med hvilket han nu ginge att söka sin lycka i främmande land. Han slutade med ett hjärtligt farväl till sin mor och en hälsning till sin far, att om ödet skonade hans lif, skulle han en gång, då tiden hunnit läka gamla sår, återvända med fläckfri ära till sitt fädernesland och sitt hem.

Medan detta bref skrefs, hade Drake afkastat sjömanskläderna och pådragit en ståndsenlig dräkt. Han tog brefvet, gaf Ruys och Felix några ytterligare instruktioner och lät därefter ro sig i land.

Under hans frånvaro öfvades besättningen, enligt hans befallning, af Ruys och Felix att efter signalpipan sköta seglen. Skytte förströdde sig en stund med att åse dessa öfningar, som snart gingo rätt väl, emedan många af besättningens medlemmar voro sjövane karlar, som lärt sig tjänsten på fartyg af olika slag: på örlogsskepp, handelsfartyg och kapare. Men snart vardt Adolf öfverväldigad
457
af trötthet: han hade på de bägge sistförflutna dygnen knappt tillslutit sina ögon. Han gick till akterkajutan, kastade sig på en soffa och sjönk i en orolig sömn.

Då han vaknade, var solen nedgången och aftonkylan inströmmade genom de öppna fönstren. Andre löjtnanten syntes i dörren.

-- Ha, ni är vaken nu, Skytte, sade denne. -- Godt! Vindstillan fortfar, himmelen ser grådaskig ut, och vi få snart regn. Men det är ej detta jag skulle anmäla, utan jag ville fråga er, om ni har något emot att, medan vi vänta på kapten Becker, titta in i det hål, som Ruys och jag bebo på detta i allo aktningsvärda fartyg. Hvaba? Jag tycker det vara skäl för varelser, som ödet hopbundit i samma koppel, att bilda närmare bekantskap. Ni äger att välja. Föredrager ni att vara ensam, så må ni bereda er därpå, att jag i hela timmar plågar er med löpningar på min flöjt.

-- Jag ingår på ert förslag, svarade Skytte, -- så mycket hellre som jag tror, att vi kunna varda vänner.

-- Såå? Det fägnar mig ... Nå, hjälp mig då att muntra gamle Ruys, som i afton är alldeles kollrig. Det måtte vara väderlekens skull. Gubben har tjockt blod och har, han som andra, ett slags mask i hjärtat, hvilken just plär vakna och suga på hjärtrötterna i stunder som denna, då natten är inne, himmelen lofvar regn, och hjärtats ägare vill sofva. Gubben väntar oss i det omnämnda hålet vid en flaska vin och en måltid, så god som Scyllas kock förmår tillreda åt sitt stränga befäl.

Skytte följde andre löjtnanten till dennes och Ruys’ gemensamma kajuta.

Den gamle flibustieren satt vid ett med flaskor och
458
bägare belamradt bord framför en lampa, hvars sken föll på hans ansikte och visade dess af ångest stämplade drag. Han syntes vid de bägge ynglingarnes inträde vakna ur djupa tankar, ty han spratt till och betraktade dem med en själlös blick.

Kajutans utseende gaf tillkänna, att hvarken förste eller andre löjtnanten voro måne om bekvämlighet.

Adolf smakade föga af den uppdukade anrättningen, ehuru den gjorde kocken all heder, men deltog dess ifrigare i pokuleringen, ty han kände behof af retande medel. Sällskapet förekom honom ingenting mindre än trefligt. Den gamle Ruys’ osammanhängande ord, hans tankspridda förvirrade svar, hans bleka darrande läppar, hans ohyggliga, tillkonstlade grin, då han tillfälligtvis uppfattat några af andre löjtnantens infall och ansåg sällskapstonen fordra ett tecken till munterhet, gjorde på Adolf det vidrigaste intryck, som icke försvagades af f. d. studentens vilda, uppsluppna munterhet. Det röjde sig hos dem bägge en förtviflan, som endast yppade sig på olika sätt, och Adolf drack djupt af det eldliga vinet för att öfvervinna den iskalla rysning, han kände i kretsen af dessa nya bekantskaper.

-- Hej, gamle sjöbjörn, sade, då pokuleringen länge fortgått, andre löjtnanten och slog Ruys på axeln, -- hvad kommer åt dig? Är du sömnig? Vill du icke dricka mer? Du måste, gubbe.

Ynglingen fyllde åter den gamle flibustierens bägare.

-- Skona honom, sade Adolf med en blick på Ruys, som sjunkit tillsammans och under ihärdig tystnad stirrade framför sig. -- Han tyckes redan hafva fått mer än nog.

-- Prat, inföll Felix. -- Jag känner honom. Han
459
liknar hafvet, som aldrig öfverfylles, huru många strömmar än flöda dit. Drick, gubbe, och var glad! Vinet gör dig ung, glad, sprittande, modig ... vinet gör dig lyckligare än en gud ... Men, för fan, ni har rätt: han är sig icke lik. Det är första gången jag sett den mannen duka under i striden med Bacchus.

Ruys öppnade läpparne och mumlade:

-- Jag kommer ...

-- Bra, han bryter sin tystnads insegel och öppnar sin vältalighets slussar. Fortsätt, gubbe! Du sade, att du kommer. Det vill säga, att du återkommer till dig själf ...

-- Det vill säga, inföll Ruys, i det han rätade sig och såg sig omkring med en fullt medveten blick, -- det vill säga, att jag kommer till dem, som kalla mig.

-- Fy, gubbe! Du är drucken och pratar galenskaper. Upp på däck och tag en pyts vatten öfver hufvudet!

-- Jag skall taga mer.

-- Dess bättre.

-- Ack ... mitt fädernesland ... mitt Alkmaar ... och mitt landthus vid hafvet ... Allt åt helvete! mumlade Ruys.

-- Hvad pratar du?

-- Galenskaper ... Fyll min bägare, du ungtupp!

-- Du börjar krya dig. Din bägare är redan full. Skål, gamle hedersman!

-- Det var siste bägaren, sade Ruys, sedan han tömt den. -- Nu skall jag ha ett friskt bad, och sedan är det såsom det skall vara. Felix, när du hör Drakes signalpipa, så pass på ...

-- Var lugn!
460

-- Och säg honom, att om han icke lyder kallelsen, så komma de snart och hämta honom med våld.

-- Vinet har förvirrat din hjärna. Upp och slå två, tre, fyra, fem pytsar öfver ditt tokiga hufvud! Gif sedan dina ordres, och jag skall lyda dem!

-- Det var sant! jag höll på att glömma ... fortfor Ruys, i det han framtog en nyckel ur en ficka på sitt bälte och lämnade den till Felix. -- Hör du, ofjädrade stormfågel, i det där skåpet ligga några börsar och dukatrullar. Du skall dela dom lika mellan mina gamla kamrater Parker och Sullivan. Jag litar på din redlighet.

-- Uppskjut din frikostighet, tills du blir nykter! Annars ångrar du den måhända.

-- Nej, när man anträder en ny resa, bryr man sig ej om sådana småsaker. Jag går nu upp på däck och låter herrarne fortsätta leken, så länge den kan räcka.

Ruys lämnade kajutan.

-- Den gamle mannen är olycklig i sin själs innersta, sade Skytte, när Ruys gått. -- Han tyckes ha något på sitt samvete ...

-- Han är rusig, svarade Felix kort.

-- Och ni... äfven ni, Ligelius, döljer under ert glada skämt en afgrund af förtviflan. Vi äro olycklige, båda, men ni mer än jag. Låt oss klinga för en bättre framtid, för ett lif af bragder och en ädel död!

-- En skål för människosläktets förintning! För världsbranden! För jordens grusande i atomer! ropade Ligelius och stötte sin bägare mot Skyttes.

-- Jag känner en dragningskraft till er, Ligelius, fortfor Skytte. -- Edra första missöden äro mig bekanta. Ni är föga äldre än jag, ni är en bildad man, och våra
461
öden skola måhända länge vara gemensamma. Räck mig därför er hand till vänskap!

-- Till kamratlighet, till bistånd i faror, svarade Ligelius och tryckte hans hand; -- men till vänskap, nej! Förvånas icke! Jag skall förklara mig. Ni anser mig olycklig. Ja väl, men hvem bland mänsklighetens myriader kan tala sanning och säga: jag är lycklig? Tillvara och olycka äro i längden detsamma. Få äro de ögonblick, hvilkas fröjd ej blandas med bittra minnen eller fruktan för framtiden, och sådana ögonblick äro öfverretningens, icke det friska tillståndets. Jag kan ej beklaga mig, ty jag har njutit mer än de fleste. Jag har hört en blyg, oskuldsfull flicka stamma, att hon älskade mig ... var det ej ett ögonblick af sällhet? -- och jag har haft en vän ... Det var bland buckaniererna på San Domingo. Midt bland desse vilde sällar fann jag ett barn -- en gosse med en flickas blida drag och en hjältes hjärta. Då han enligt våra lagar skulle välja en fosterbroder, valde han mig. Han föll vid min sida i en strid med spanjorerna. Ha, i sanning en präktig gosse med sina djärfva, strålande ögon och sitt läderkyller, färgadt i buffelblod! En gosse, som aldrig ljugit, aldrig hycklat, aldrig känt rädsla; som hungrande gaf sitt bröd till dem, som voro hungrigare än han; som alltid hade handen lyft till slag mot de öfvermodlige och hjärtlöse; som icke tålde att se ett djur misshandladt, men log åt egna plågor och dog med ett skämt på läpparne! O att dö som han -- ung, glad, obefläckad af den syndiga världen, efter ett pojklif af sagor, äfventyr, lekar och drömmar!

Ligelius kastade sig på sin säng och dolde ansiktet i händerna.
462

Men i nästa ögonblick steg han åter upp och tillade i förändrad ton:

-- För fan, jag tror, att jag har varit svag ... varit löjlig ... jag har också druckit mycket, och ni får skrifva den här utgjutelsen på vinets räkning. Jag är annars en glad själ. Skål, Skytte!

Andre löjtnanten lämnade nu kajutan, för att göra ett slag öfver däck och se till det vakthafvande manskapet. Skytte följde honom. Han frågade efter Ruys. Ingen hade sett denne. Man letade öfver allt och fann slutligen hans kavaj liggande under ett af akterfönstren i kaptenens kajuta. Den gamle flibustieren hade genom detta fönster släppt sig ut i sjön, simmat till det ställe, där skonerten var sänkt, och där gått till botten.

Förste löjtnantens försvinnande gjorde djupt intryck på besättningen. Hon ansåg det för ett olyckligt förebud, och hvarje man kände sig hemfallen åt en nedslagen sinnesstämning, åt dystra aningar, som genom ömsesidiga meddelanden ytterligare stärktes. Skytte och Ligelius, som påminde sig Ruys’ besynnerliga uppförande och förvirrade sinnestillstånd, kände sig nästan förvissade om hans öde. Ligelius befallde emellertid att utsätta skeppsbåtarne och undersöka det närmaste grannskapet kring fartyget. En af dessa båtar återvände snart och medförde ett lik, som man hittat mellan de granitblock, hvilka, lossnade från de vittrande strandklipporna, bildat en förmur för dessa mot böljornas anfall.

Natten var mörk och regnet hade nu länge fallit i strida strömmar. Man tände skeppslanternorna och samlade sig kring liket. Det var ohyggliga lämningar af en kropp, som länge måst hafva legat i vattnet. Dess
463
ansikte var nästan bortruttnadt, och några klädtrasor betäckte dess uppsvällda lemmar.

-- Hvem denne i lifvet varit är svårt att säga, anmärkte andre löjtnanten. -- Gossar, I skolen förskaffa honom ro i hans oroliga graf. En säck, en kula, och återigen i hafvet med kadavret! Af oss skola väl de fleste vandra samma väg.

Löjtnantens befallning uppfyldes. De öfriga båtarne återkommo, en efter annan, utan att kunna lämna någon upplysning om Ruys. Besättningen skockade sig i små grupper på däck och utbytte i hviskande ton sina tankar om dessa händelser. Då och då ljöd genom mörkret sorgliga skrän från nattfåglarne, som dvaldes i strandens och de kringliggande skärens klyftor.

-- Det börjar blåsa upp, sade andre löjtnanten till Skytte; -- jag förmodar, att Becker icke fördröjer sig i land. Han torde snart vara här. Vill ni för en liten omväxlings skull följa mig i land och invänta honom där med slupen?

Adolf biföll.

Slupen roddes in i viken. Strax innan den uppnått stranden, ljöd Drakes signalpipa.

* * *

Drake hade intill skymningen uppehållit sig på Sjövik. Han hade ensam genomvandrat de öde rummen och tillbragt hela timmar i tornkammaren, där han haft sitt laboratorium. Vanloo spökade i hans tankar: han genomgick i minnet alla stunder han i denna kammare tillbragt med honom, genomlefde allt, som dem emellan förefallit allt ifrån deras första bekantskap genom Bengt Skytte,
464
men förmådde ingenstädes finna ett sammanhang mellan dessa minnen och den gåta, som fruktlöst sysselsatte hans tankar.

Kort före skymningen satte han sig att skrifva. När han förseglat brefvet, lät han kalla sin ridknekt.

Den unge Petrus infann sig. Drake ställde till honom några frågor rörande familjens på Signildsborg befinnande, och Petrus, som vid middagstiden träffat kammarjungfrun Johanna, visste att gifva godt besked på dem alla. Bland annat han berättade var det, att lagmannen efter häxornas afrättning rest till Stockholm, så att friherrinnan och fröken Maria nu voro de enda af herrskapsfamiljen, som voro hemma.

Petrus befalldes därefter att genast rida till Signildsborg och lämna brefvet till Johanna med uttrycklig tillsägelse, att hon, utan att visa det för någon annan, borde öfverräcka det til sin fröken. Han skulle sedan återvända till Sjövik, men lämna sin häst i ett torp vid insjön helt nära råmärkena mellan de bägge herrgårdarne.

Detta ärende behagade Petrus, och utan att vidare fundera öfver saken begaf han sig på väg.

Framåt kvällen återkom han. Ärendet var riktigt uträttadt. Han medförde till och med en liten biljett från den, som emottagit brefvet.

Drake lät Petrus gå. Då han var ensam, bröt han biljetten och läste följande rader:

»Gustaf Drake, jag börjar frukta er. Jag darrar för midnattstimmen. I Himmelens namn, kom icke!»

-- Bra, sade Drake och sönderref biljetten. -- Jag kommer.

Kort före midnatten sadlade Drake själf en häst,
465
svepte sig i en kappa och lämnade för alltid sina fäders gård.

Allt var i denna stund tyst i den ensliga borgen. Endast den gamle portvaktaren var vaken: gikt och andra krämpor hindrade honom att njuta sömnens vederkvickelse. Då hästens steg genljödo i porthvalfvet, öppnade han dörren till sin lilla kammare och trädde ut med en lampa i ena handen och nyckelknippan i den andra.

Han lyste på ryttarens ansikte och sade:

-- Åh, nådig herre, är det verkligen ni?

-- Hvartill denna fråga?

-- Er varsel har ofta gäckat mig under de sista nätterna, herre. Jag har hört slag på porten, och då jag öppnat, har jag tyckt mig se er rida in men om morgonen fanns ni icke i borgen.

-- Du är gammal, skumögd och vidskeplig. Däraf komma sådana syner. Farväl, gubbe! Din herre skall hädanefter icke störa din nattfrid.

-- Min nattfrid är så ringa, men då jag var så ung som ni, sof jag godt, helst sådana nätter som denna.

-- Du får snart sofva länge nog i grafven. Farväl, gamle trotjänare!

Sjöviks port stängdes för sista gången bakom dess siste herre af Drakesläkten.

Drake red bort mot Signildshorg, i början i sakta mak, därefter raskare, ty han kände en vindfläkt genom regnet, och tänkte på Algernon Sidney, hvars segel den kanske redan fyllde.

Under vägen stannade han vid det ofvan nämnda torpet, hämtade den af Petrus där i ett öppet lider kvarlämnade hästen och fortsatte, förande denne vid tygeln,
466
sin ridt, till dess han hunnit in i Signildsborgs allé. Där band han hästarne vid ett träd och öppnade järngrinden, som mellan tvenne Atlasfigurer med himmelsklot på sina skuldror förde in till den öppna borggården.

Den gamle herregården var försänkt i hvila. Öfver allt mörker och tystnad. Blott från ett af fönstren skimrade ljus. Bandhundarne, som mot natten plägade lössläppas, uppgåfvo ett doft skall och nalkades hotande den nattlige gästen, men så snart de i denne igenkänt en bekant, tystnade de och återvände till sitt bo.

Drake smög uppför trappan, gick med ljudlösa steg genom en lång, mörk korridor och stannade vid den sista af dörrarna. Sedan han funnit låset, öppnade han den sakta och trädde in.

En lampa upplyste rummet. Där inne satt en svartklädd flicka med pannan tryckt mot fönsterrutan, lyssnande till regnets vemodiga sorl.

Hon spratt till vid dörrens buller, steg upp och riktade sin mörka blixtrande blick på skepnaden, som stod framför henne.

I detta ögonblick hördes från borggården ett skramlande ljud, som med vissa uppskof upprepades. Det var tornklockans slag, som förkunnade midnatten.

-- Midnattstimmen! hviskade Drake och fattade flickans arm. -- Kom!

-- Ni är här ... och jag besvor er dock att icke komma, utbrast Maria Skytte och trädde bäfvande tillbaka.

-- Om du besvurit mig på dina knän, jag skulle likväl kommit. Maria, jag älskar dig, och du skall följa mig att dela min lott på det stormande hafvet. Jag stred
467
nyss för att vinna en drottnings krona åt dina lockar. Striden är förlorad: jag är fridlös; med hvarje vindfläkt, som förer regnskuren mot detta fönster, nalkas mina förföljare. Kom! Ingen tvekan, flicka! Jag känner dig: du är min tvillingsjäl, och om din kvinnliga instinkt för ett ögonblick besegrat din kraftfulle ande, så lyder jag blott din inre vilja, då jag nu svär, att jag är känslolös för din fruktan, att jag är döf för dina böner, att du skall följa mig, om jag ock med våld skall föra dig härifrån.

Gustaf Drake fattade om Marias midja och ville lyfta henne upp i sin famn.

Hon slet sig lös.

-- Hör mig, sade hon, då Drake åter närmade sig henne, -- hör mig och...

-- Maria, dina ord äro fåfänga. Jag känner dig, jag har blickat i din själs innersta. Du älskar mig ...

-- Nej, utbrast Maria med strålande ögon, -- jag älskar dig icke ...

-- Du ljuger. Du älskar mig, du vill följa mig, du har beredt dig på denna stund. Hvarför finner jag dig annars här, klädd, vakande, väntande? Mellan dig och mig höfves ingen förställning. Vi äro skapade att sammanflöda såsom regndropparne därute ...

-- Låt mig tala! Jag skall följa dig ... jag har vakat och väntat för att följa dig ...

-- Ha! utbrast Drake, slöt henne i sina armar och tryckte en glödande kyss på hennes läppar.

-- Ja, fortfor Maria, -- jag skall följa dig, icke af kärlek, utan af förtviflan ...

-- Af förtviflan? Nåväl, förtviflan är en stark länk, en väldig boja, ett mäktigt föreningsband mellan tvenne
468

själar, som båda förtvifla. De söka hvarandra för att hvar med den andra fylla sin tomhet ...

-- Ja, sade Maria, -- min själ söker din, och kan jag någonsin älska en annan, så är det du, ty du är en man efter mitt sinne. Drake, jag har i denna natts ensliga stunder kväft mitt hjärtas röst och öfverlagt, vägt med förståndets vikter, såsom ockraren väger och öfverlägger om vinst och förlust. Jag har sagt mig, att om jag stannar här, så är det för att förtvina bland hvardagliga människor, under långsamt skridande dagar, som likna den ene den andre och i sin enformighet ej kunna bringa mig att glömma mig själf. Om jag följer dig...

-- Då skall du under strider och stormar glömma dig själf och vakna, för att älska den ende, som är värdig din kärlek, som är så viss om ditt hjärta, att han föraktar att fråga dig, hvem hans medtäflare är. Nu känner jag dig åter, Maria, sköna flicka, korsarens djärfva brud! ... Hästarne vänta där ute ... och Scylla väntar att få utbreda sina segel för nattens vind ... Vi skola icke förlora ett ögonblick ...

Drake fattade Marias hand. De skyndade ut. Han kastade sin kappa öfver henne, satte sin bredskyggiga hatt på hennes hufvud för att skydda henne mot regnet, förde henne öfver borggården, lyfte henne upp i sadeln ... och de sprängde bort vid hvarandras sida.

Först när de hunnit förbi Sjöviks herregårdsbyggnad, och skogen, genom hvilken vägen förde till egendomens hamn, låg framför dem, saktade Maria sin hästs lopp. Hon drog ett djupt andetag: hennes minnens nejd låg nu bakom henne, det mörka okända framför henne. Det började uppstå tankar i hennes själ, för hvilka hon själf
469
fruktade ... men hon ville ej vackla, och hon sporrade sin häst för att hastigare nå det mål, där hvarje tvekan komme för sent.

Drake red tyst vid hennes sida, till dess de hunnit fram till viken.

-- Vi äro framme, sade han i en ton af segerfröjd, i det han tätt vid Marias sida höll in sin häst och slog sin arm kring flickans lif, likasom för att i sista ögonblicket försäkra sig om sitt byte. -- Vinden lefver upp, böljorna ha vaknat ur sin slummer, naturmakterna gynna oss. Säg nu farväl till det förflutna! För dig börjar ett nytt lif, flicka ... i nästa ögonblick gungar du på hafvet.

Drake förde hvisselpipan till sin mun och blåste signalen.

Från viken hördes årslag, som närmade sig.

-- Briljant, min gunstling, -- sade han, i det han steg ur sadeln och klappade favoritgångarens hals, -- du har för sista gången burit din herre. Jag ger dig din frihet. Farväl!

Han kastade tyglarne öfver hästens hals, och denne, som längtade tillbaka till stallet, gnäggade sakta, vände sig om och försvann i mörkret.

-- Ohoj! Becker! hördes andre löjtnantens röst från stranden.

-- Här! svarade Drake och fattade Marias hand för att hjälpa henne ur sadeln.

Men han hade knappt känt, att denna hand darrade i hans, förrän hon häftigt lösgjorde sig. Maria hade bland de samtalande röster, som hördes från stranden, där båten lade till, urskilt en, hvars klang aldrig förfelade att tränga till djupet af hennes hjärta.
470

-- Det är Adolf! utbrast hon och grep krampaktigt om hästens tyglar.

-- Ja, svarade Drake, -- jag ville bereda dig en öfverraskning ... du är icke ensam ... du har en barndomsvän, en frände ...

Två skepnader närmade sig hastigt. Det var andre löjtnanten och Adolf Skytte. Maria vände plötsligt sin häst, piskade hans hals med tyglarne, tryckte klackarne i hans sidor, manade honom med ett halfkväfdt ångestrop, och innan Drake hunnit uppfatta uppsåtet med denna rörelse, hade hon sprängt bort.

Han hörde hofslagen af hennes häst; hon var redan långt borta, innan han instinktmässigt utsträckte sin arm för att hejda hennes flykt.

-- Becker, sade Adolf Skytte och trädde fram till honom ...

Drake stod orörlig och blickade in i skogens mörker.

-- Kapten, sade andre löjtnanten, -- medan ni varit borta, hafva tvenne händelser timat. Den ena, att vinden kryat upp sig, och den andra, att fan måtte ha tagit vår i allo aktningsvärde ... Men hvad kommer åt er? Ni är barhufvad, utan kappa, stum och orörlig som en bildstod. Har ni varit i strid? Jag tycker mig höra hästtramp ...

-- Förbannelse! mumlade Drake och vände sig hastigt om.

-- Hvad har skett? frågade Skytte. -- Hvem var det, som nyss lämnade er?

-- En kvinna, svarade Drake med bittert tonfall på detta ord. -- Kom!

Drake gick med skyndsamma steg till båten. Mörkret
471
hindrade hans följeslagar att betrakta hans ansikte som var skräckinjagande med sina spända muskler, sammanpressade läppar, djupt neddragna ögonbryn och den rynkade pannan, kring hvilken de regndrypande lockarne oordnadt svallade.

Det var ej så mycket den bråda förlusten af henne, hvilken han utsett till sin brud, det var skickelsens förnyade och i hans ögon underbara framträdande för att ånyo i sista ögonblicket korsa hans beräkningar, som i denna stund öfverväldigade honom. Han personifierade sitt öde och betraktade det, allt sedan han förlorat tron på sin lyckliga stjärna, som en osynlig, öfvernaturlig motståndare, i kampen mot hvilken han kände samma af dödskänsla genombäfvade njutning, som då han på hafvet kämpade mot en orkan.

Drake var ingen klyftig metafysiker, och han omakade sig föga med att söka lösa motsägelsen mellan detta hans snarare kända än tänkta föreställningssätt och den tro han hyste på ett oundlvikligt öde, mot hvilket hvarje kamp skulle vara fruktlös.

-- Må denna dunkla makt styra händelsernas lopp, såsom det styr världsklotets ringdans vindarnes flykt, vågornas gång, lågornas fladdrande rörelser! Må det i sin hand hafva trådarne af folks och enskildas lycka och undergång! Öfver min hjärnas fibrer styr min egen ande: han är konung inom sin värld. Jag ställer kraft mot kraft, ande mot ande, och dukar jag under, kan jag åtminstone håna.

Med denna tanke höjde han åter sin panna. Under det roddarne med jämna årtag läto slupen ila öfver vattnet, såg han upp till de jagande molnen, och då den glänsande
472
Aldebaran, hufvudstjärnan i hans horoskop, blickade fram mellan dem, lyfte han sin hand mot himmelen, och hans bröst vidgade sig vid den tanke, att hans öde, det måtte forma sig huru som helst, icke varit för ringa att tagas i öfvervägande, då världsmekanismen inrättades, och att från tidens början stå tecknadt i himmelens lysande hieroglyfer.

-- Kapten, sade nu andre löjtnanten, -- under er frånvaro har en ledsam händelse inträffat ombord. Vår gamle Ruys är försvunnen ...

-- Försvunnen? utbrast Drake.

-- Ja, ja, icke alldeles försvunnen. Han finnes nog, men efter all sannolikhet på sjöbottnen.

Andre löjtnanten omtalade nu allt, som stod i sammanhang med Ruys’ försvinnande, och glömde till och med icke att frambära hans hälsning till Drake.

Denne lyssnade under tystnad. När berättelsen var slutad, lade båten till vid sidan af Scylla. Så snart Drake kommit upp på däck, gaf han ordres att lätta ankar.

Underseglen hissades. Drake, som bättre än någon af sitt manskap kände skären på denna punkt af kusten, stannade själf vid rodret, till dess Scylla hunnit ut ur skärgården.

Emot dagningen kallade han Felix och den gamle Parker till sig. Den förre utnämndes till förste underbefälhafvare, den senare till andre.

Vinden var sydvästlig och ökades mot morgonen i styrka. Drake lät tillsätta alla klutar. Morgonmisten låg ännu öfver hafvet, men skingrades mer och mer, ju närmare det led mot soluppgången, och samlade sig slutligen i form af en lätt solrök kring synranden.

Drake vandrade tigande fram och åter öfver däck.
473

Daggdropparne glänste i hans mustascher, hans blick flög allt emellanåt spejande öfver synranden.

-- Vi hafva förlorat tid, sade Felix till Skytte. Då synranden klarnar få vi sannolikt se någonting där.

Han pekade mot en punkt på Scyllas lälåring.

Denna förmodan sannades. Allt eftersom töckenranden i norr upplöste sig, framträdde tydligare ur densamma linierna af ett segel.

-- Det håller samma kurs med oss, kapten, anmärkte Parker.

-- Algernon Sidney! sade Drake till sig själf. Han befallde genast att brassa dikt bidevind. Sedan denna manöver blifvit verkställd, stod han länge akterut bredvid rorgängaren med blicken än riktad på seglet i norr, än på flöjeln och förmärsseglets lik i lovart.

-- Kapten, sade Felix, i det han gick fram till honom, -- det anar mig, att vi få slåss ...

-- Tror ni det? afbröt honom Drake kort.

-- Ja, så vidt det där är Algernon Sidney ...

-- Vi få se ... Hvad vill ni för öfrigt?

-- Jag vill blott säga, att besättningen är vid trumpet och nedslaget lynne. Själfve gamle Parker och gamle Sullivan, mellan hvilka jag nyss delade vår i allo aktningsvärde, hädangångne vän Ruys’ kvarlåtenskap enligt den aflidnes muntliga ...

Drake gjorde ett tecken af otålighet. Ligelius, som uppfattade det, lämnade honom och gick, hvisslande en glad visstump, fram till Skytte för att meddela honom sina förhoppningar om en snart förestående blodig dust. Men i detta ögonblick vinkade Drake från den plats, han
474
intagit på en kanon, Skytte till sig och sade halfhögt med lugn röst till denne:

-- Vi äro förföljde. Det fartyg ni ser där är Algernon Sidney, holländaren Vanloos brigg.

-- Vanloo?

-- Ja, jag har redan sagt er, i hvilket förhållande den mannen trädt till mig.

-- Men hvad har Vanloo med er att göra? Var han icke er vän och under hela den sistförflutna vintern en nästan daglig gäst i ert hus?

-- Han har afkastat masken och visat mig en dödsfiendes anlete ... men hans bevekelsegrunder känner jag icke. Må han akta sig! Spelets utgång är beroende af stridslyckan, och ve honom, om hon vänder sig till min fördel!

-- Men hvarför stannar ni icke, utbrast Adolf häftigt, -- och öppnar strid? Denne usling bör näpsas. Våra krafter äro väl föga eller intet underlägsna hans. Låt oss invänta honom!

-- Er önskan öfverensstämme allt för mycket med min egen böjelse; men har ni glömt, för hvilket mål vi föresatt oss att lefva och verka? Skola vi, om icke nödvändigheten bjuder det, uppoffra de ringa krafter, öfver hvilka vi bjuda, i en strid, där vi i händelse af seger blott vunnit hämnd för en enskild oförrätt?

-- Nej, sade Skvtte och tryckte Drakes hand, -- ni har rätt.

Drake lämnade sin plats och gick öfver däck, utdelande ordres, samtalande med manskapet och allt emellanåt mätande afståndet mellan Scylla och förföljaren.

-- Parker, sade han, --- varsko rorgängaren och se
475
till, att masterna på den där hålla ens! Löjtnant, låt sträcka på stag och barduner! ... Min vän, fortfor han till Skytte, -- den omtalade nödvändigheten kan infinna sig. Scylla är en skarp bidevindseglare, men så länge brisen icke är friskare, håller den där henne stången.

Afståndet minskades synbart under förmiddagen. Vinden var ojämn och under korta mellanskof så svag, att han knappt fyllde seglen. Man gjorde den iakttagelse, att förföljarne med sådan vind seglade bättre än Scylla.

Drake var tyst och förbehållsam. Han svarade kort på de frågor Skytte stundom ställde till honom.

För att lätta Scyllas rörelser befallde han att flytta ankarne längre akterut och omstufva ballasten.

Detta verkade något. Under den följande timmen höll Scylla trallen med Algernon Sidney och afståndet förblef oförminskadt. Emellertid gjordes bogsertågen klara för den sannolika händelse, att stiltje skulle inträffa.

Besättningens sinnesstämning var, såsom Ligelius anmärkt, dyster och nedslagen. Drakes ögon riktades tillfälligtvis på en karl, som med korslagda armar stödde sig mot bastingeringen och, hvarje gång han passerade förbi, betraktade honom med trotsiga blickar.

Drake stannade hastigt framför honom.

-- Skjut upp den där trossen, befallde han.

Mannen rörde sig ej ur stället.

-- Fort!

-- Kapten, sade han, -- jag har tagit hyra på ett handelsfartyg, men ej på en kapare, eller hvad detta är. Jag har ingenting med er att göra. Min befälhafvare var Zacharias Jansen.

Flere af besättningen stodo i grannskapet och hörde
476
detta samtal. Drake ansåg det vara nödvändigt att gifva en varnagel. Han drog en pistol ur gördeln och sköt karlen för pannan.

Det intryck denna handling gjorde på besättningen var till manstuktens förmån. Man kände ännu icke tillräckligt den nye befälhafvaren, men hans kalla hållning och öfverlägsna kännedom i sjöyrket hade redan verkat, och flertalet bestod för öfrigt af karlar, vane vid kapare-justice och blodsutgjutelse.

-- Det var nödvändigt, sade Drake till Skytte, i det han vid dennes sida gick akter ut. -- Ombord å ett förföljdt fartyg får lagskipningen ej göra långa omständigheter.

-- Rätt, anmärkte gamle Sullivan till de karlar, som skockat sig kring liket, medan detta upplyftes, för att kastas öfver bord. -- Den här Becker påminner mig om kapten Laurent ... han gjorde kort process, han också. Har ni hört talas om kapten Laurent, gossar? Det var den käckaste karl, som någonsin trampat ett däck, och hans like kommer aldrig mer i världen. Jag seglade under honom vid ett tillfälle, då han angreps af två spanska galärer, hvardera på sextio kanoner. Hvad tror ni han gjorde? Jo, han ställde en karl, en glad och öfverdådig djäfvul, lik den här Felix, med brinnande lunta vid krutdurken med order att vid första vink spränga oss i luften, och så säger han till oss: »midt emellan de bägge skeppen skola vi segla och skjuta till höger och vänster!» Och knappt var detta sagdt, förrän det skedde. Spanjorerna väntade icke en så djärf manöver, och vår handgevärseld tilltygade dem så illa, att de rent af förlorade besinningen [2].
477

Vi kommo undan och kapade en timme därefter midt för deras näsa en spansk silfverskuta, utan att de lagade sig till att komma henne till hjälp.

Vid middagstiden timade en så hastig omkastning i vinden, att Scylla för en stund vardt liggande i järn. Detsamma inträffade med Algernon Sidney, men så snart denne fått seglen ombrassade, sköt han hastigare fart, och afståndet minskades åter med några kabellängder.

Drake lät nu kalla besättningen akterut.

-- Kamrater, sade han med hög röst, -- det fartyg, som pressar oss i kölvattnet, är detsamma, hvars båtar vi gåfvo en minnesbeta, då vi lågo under Värmdön. Det söker strid med oss; det vill hämnas. Jag känner er ännu allt för litet, men jag är öfvertygad, att I ären stridsdugligt folk. Huru många af er ha förut luktat krutrök? Alla sådane gå åt babordsidan!

Med Parker och Sullivan i spetsen gick hela besättningen öfver åt babord. Där funnos någre, som i själfva verket aldrig varit med i en träffning, men desse blygdes att vidgå det och följde kamraterna. Felix, som stod vid sidan af Drake, framtog sin flöjt och ledsagade marschen med några flöjtlöpningar.

-- Bra! ropade Drake. -- Nu tillbaka till styrbordssidan alla de, som fägna sig åt tillfället att få slåss! De andre stanna där de äro.

Åter tågade hela besättningen tvärs öfver däck, och åter ledsagade Felix marschen med några flöjttoner.

På Drakes kinder uppsteg en lätt rodnad och hans ögon glänste.

-- Gossar, sade han, -- det är bra. Däcket klart till aktion! Fram med handgevären och ladda kanonerna!
478

Denna befallning emottogs med lifliga hurrarop. Den mulna sinnesstämningen hade försvunnit.

-- Det börjar arta sig bra, sade Ligelius till Skytte. -- Ni söker vapen, tillåt mig förse er ur min arsenal.

Ligelius räckte Skytte sina pistoler.

-- Men ni själf? sade Adolf.

-- Jag har andra vapen, dem jag begagnar vid högtidliga tillfällen. Jag går nu och gör min stridstoalett.

Ligelius afkastade tröjan, pådrog den gamla studentrocken, som troget följt honom från Uppsalatiden, och stack i bältet två pistoler, som tillhört hans fosterbroder bland buckaniererna. Däruti bestod hans så kallade stridstoalett.

Därefter gick han öfver däck och tillsåg, att allt gjordes i vederbörlig ordning för aktionen.

Men sedan vinden kastat om, vardt han med hvarje ögonblick jämnare och starkare. Scyllas segel svällde åter för en frisk bris. Svarta moln skockade sig i sydväst, solens sken blef blekt gulaktigt, vattenytan mörknade och hof sig snart i långa skummande vågor: det liknade sig till storm. Drake, som med Skytte och Ligelius ställt sig akter ut och, medan manskapet ännu fortfor att ordna allt för striden, iakttagit motståndaren, såg, att denne nu tog in några af sina öfversegel. Ett föraktligt leende spelade härvid på hans läppar. Den gamle Parker steg fram och frågade kaptenen, om han trodde, att Scylla med denna skarpa vind kunde bära en sådan segelmassa. Drake besvarade denna fråga blott med en tillsägelse att brassa seglen hårdare. Scylla flög pilsnabbt framåt, skummet yrde kring hennes stampdäfvert, störtsjö på störtsjö vräkte sig öfver hennes bog och kranbalkar.
479

Före skymningen hade Algernon Sidneys segel dykt under synranden. Drake, som allt sedan han kom ombord, icke njutit någon hvila, lämnade nu däcket, kastade sig på en soffa i akterkajutan och somnade. Vid midnattstiden vaknade han, gjorde ett slag öfver däck, visiterade hundvakten och gick därefter åter till akterkajutan tillika med Skytte, som hitintills jämte Ligelius kvarstannat däruppe. Vinden och sjögången fortfor, utan att öfvergå till egentlig storm, och Scylla länsade undan med hela sin segelmassa utbredd för den skarpa brisen.

Skytte lade sig på den andra soffan i akterkajutan, men kunde icke sofva. Hans öron fylldes af böljornas brus och det suckande, tunga andedrag liknande ljud, som under stark sjögång med jämna uppehåll fortplantar sig genom fogningarna på ett med elementen kämpande skepp. Bilder från de händelser han nyss genomlefvat blandade sig i hans själ med tankar på det kommande, men allt i oredigt virrvarr, till dess han kände dvalan smyga genom sina lemmar och försjönk i ett tillstånd, sväfvande mellan sömn och vaka.

Medan detta tillstånd fortfor, förnam han tunga suckar, kväfda ångestrop ... han spratt till och vaknade åter till fullt medvetande. Det var mörkt i kajutan. Han hörde Drake stiga upp från sitt läger, famla på en hylla, där elddonet stod, och slå eld.

-- Huru är det med er? frågade Adolf, då han vid skenet af lampan, som Drake tände, betraktade hans slappa, spöklika anletsdrag.

-- Jag har sofvit oroligt, svarade denne.

-- Ni måtte ha drömt ...

-- Nej.
480

-- Ni darrar, Drake, i alla lemmar, ni är sjuk.

-- Prat ... jag är aldrig sjuk ... jag känner blott en kyla i blodet ... natten är kall ... Sof ni, Skytte!

Drake svepte sig i en kappa, tog en bok i handen och satte sig att läsa.

Men efter några minuter kastade han boken, steg upp, drack en bägare vin och lämnade kajutan.

Vinden fortfor med oförminskad kraft, då Adolf i soluppgången infann sig på däck. Synranden var klar, intet segel kunde spåras i norr, Scylla hade lämnat sin förföljare långt bakom sig. Men kranbalksvis i lovart upptäcktes ett segel, af hvars form man slöt, att det tillhörde en holländsk kofferdifarare. Den låg på samma bog som Scylla och visade allt tydligare sina linier mot den ljusblå synranden.

Drake hade knappt fått ögonen på detta segel, förrän han vinkade Felix afsides.

Scyllas kurs ställdes nu rakt på kofferdifararen, och portugisiska flaggan hissades.

-- Hvad betyder det, att ni hissar den flaggan? frågade Skytte, i det han gick fram till Drake.

-- Hvilken annan skola vi välja? Vi hafva ännu icke beslutit om en egen flagga åt vårt statsskepp, svarade Drake med en axelryckning.

-- Nåväl, hvad är er afsikt?

-- Det fartyg, ni ser där, bär holländska flaggan. Det skall roa mig att utbyta den jagades roll mot den jagandes.

-- Ämnar ni angripa det?

-- Ja. Har ni kanske glömt vår öfverenskommelse? Eller har ni någonting däremot, att holländarne få bidraga
481
till vår krigskassa, då vi nu gå att befria våra landsmän vid Delaware från deras ok?

Drake yttrade detta i en ton af spe, som dock undgick Adolfs öra.

-- Ingen flagga, tillade han, -- bör kunna lifligare påminna desse schackrande, flegmatiske röfvare, desse vår tids fenicier, att det finnes ett folk, af hvars olycka de begagnade sig, för att frånstjäla det dess storhet, och som därför törstar efter hämnd. Det är fred på papperet mellan Portugal och Holland, men i verkligheten fortfar kriget lika förbittradt som någonsin, och hvar helst deras flaggor mötas på hafvet, tvingas den ena att stryka för den andra. Ni skall se, att Mynher ganska väl förstår hvad vi mena, då vi utbreda Portugals färger för vinden. Han seglar som en tacklad skopa, men icke dess mindre skall han, då han fått oss riktigt i ögonsikte, tillsätta alla klutar i det fåfänga hoppet att komma undan ...

Samtalet afbröts af ett rop från utkiken, som varsnat en julle strax för-ut i lä. På kammen af en bölja sågs en liten båt och i den en man, som bönfallande sträckte sina händer mot briggen. Felix slungade i rätta stunden med säker hand en tross till mannen; han fattade den, var i nästa ögonblick vid briggens sida, och klättrade, medan jullen kantrade mot densamma, upp på däck.

Besättningen skockade sig kring den okände. Det var en spenslig, halfnaken karl med gulbrun hy och långt tagellikt hår. Hans blick flög öfver de kringstående, och då den funnit Drake och Skytte, hvilkas klädedräkt utmärkte dem från de andra, kastade han sig på knä framför dem och tryckte deras händer mot sin panna.
482

-- Det är en holländsk slaf, en inföding från Java, yttrade Parker, -- det ser jag på hans klyfvert.

-- Stig upp, sade Drake på holländska språket. -- Hvem är du och hvarifrån kommer du?

Den tillfrågade reste sig upp, pekade med ett vildt ögonkast på den förföljde kofferdifararen och svarade på samma språk:

-- Jag kommer från den där.

-- Har du rymt?

-- Nej, jag vardt i natt kastad öfver bord.

-- Förklara dig!

-- Herre, se min rygg, se mina skuldror och säg, om jag ej hade skäl att göra hvad jag gjorde!

Javanesaren visade på de nakna delarna af sin kropp. Hans rygg och skuldror voro betäckta af rysliga sår.

-- Så hafva de misshandlat mig, fortfor han. -- De hudflängde mig och ingnedo sand i mina sår ...

-- Och hvarför gjorde de detta? frågade Skytte häftigt.

-- Herre, vredgas icke på mig! Jag var deras slaf och gycklare. Då vinden var stilla, och de hvite, edra likar, ej hade annat att göra än dricka sitt eldvatten och röka i skuggan af seglet, då plägade jag dansa för dem och förvrida mitt ansikte och slå trumma eller blåsa flöjt. Och då voro de nöjda, skrattade åt mig och sparkade mig endast stundom. De hade köpt mig, för att jag skulle roa dem på det sättet; jag var deras slaf och har måst följa dem länge. -- Men jag hade en vän med mig, en trogen vän som påminde mig om den tid, då människohandlaren icke hade fångat mig, utan då jag fri och lycklig vandrade i min ös skogar, med min hustru och mina
483
barn ... den vännen var min hund. Men vännen dog för två dagar sedan, de slogo ihjäl honom för mig; jag blef då både vred och ledsen och ville icke mer dansa för dem. De slogo mig hårdt med tågänden, men jag dansade likväl icke. Då bundo de mig och hudflådde mig, men jag dansade ända icke. Då bundo de mig åter och gnedo min sargade rygg med ballast-sand, men det kände jag icke, ty mina fäders Gud beröfvade mig känseln och besinningen ... och dansade gjorde jag ändå icke.

-- Hvilka nidingar! utbrast Skytte.

-- Jag önskade dö, men jag ville också hämnas, fortfor javanesaren, och hans blodsprängda ögon riktades än en gång på det holländska fartyget. -- Jag gömde en borr hos mig, och i natt smög jag ned i kölrummet och började borra. Men de flesta af mina herrar voro vakna, ty det blåste lika starkt som nu. De upptäckte mig, drogo mig upp på däck och kastade mig i hafvet. Men då de trodde, att jag gått till botten, satt jag under akterhvalfvet och höll mig fast i sortlinan. Sedan klättrade jag upp och sönderskar surringarna till den ene låringsbåten, så att han föll i vattnet, hvarefter jag hoppade efter och simmade till honom. I gryningen såg jag ert fartyg ... och nu är jag hos er. Gör med mig hvad ni vill! Men jag är törstig, min strupe bränner: af barmhärtighet gif mig vatten!

En matros skyndade att efterkomma hans begäran.

-- Denne man står under mitt hägn, sade Drake, vändande sig till besättningen. -- I skolen behandla honom väl ... Skytte, hvad tyckes er om detta?

-- Jag säger, svarade denne, -- att om människorna äro Guds afbilder, är Gud ett vilddjur ... Man från Java,
484
vi skola hämnas dig! Vi förfölja dina tyranner. Då vi upphunnit dem, skall du åt mig utpeka den grymmaste af dina bödlar, jag skall hugga honom i stycken, och du får svalka din hämnd i hans blod.

-- Ja, svarade javanesaren och tryckte Skyttes hand till sin panna.

-- De där måtte vara värre än de röde människoätarne, anmärkte Parker. -- Visserligen har jag varit med om mycket, jag också, men icke om något sådant ... Då jag seglade under kapten Rameau, näst Laurent den käckaste karl bland flibustiererna, så brukade vi leka med de katolske präster, som vi fingo tag uti, som katten leker med råttan. Då vi hade knipit en sådan där spansk präst, så bugade vi oss för honom, och kaptenen förde honom till sin kajuta, där ett bord med frukter och andra läckerheter var dukadt. Och då prästen ätit, sade kaptenen: »sista rätten är en kötträtt; vänta, den blir strax färdig.» Kocken, som stod bakom prästens stol, skar därmed öronen af honom, och öronen stektes, saltades och pepprades, och prästen tvangs med pistolen för pannan att äta upp dem. Visst var detta hårdt, men så bör man betänka, att det skedde till Guds och religionens ära, och dessutom äro alla spanska präster de grymmaste vilddjur: de bränna sina egna landsmän lefvande vid sakta eld, då desse ej vilja vara fördömde katoliker, och de hetsa blodhundar efter de röde vildarne. --

Denna händelse var Drake välkommen, ty hon uträttade hvad hans argumenter mahända icke skulle förmått: kväfva hos Skytte hvarje betänklighet i afseende på den moraliska halten af det företag, som nu förestod.

Vid skaffningen förplägades manskapet med ett
485
dubbelt mått brännvin. Drake, Skytte, Ligelius och Parker samlade sig, medan jakten pågick, i akterkajutan kring frukostbordet, och här sparades icke heller på Bacchi safter. Ligelius höll på att dricka omkull gamle Parker, som ur ginkruset ständigt fyllde sin bägare, medan den förre höll sig till ädlare safter; men en vältalig blick från Drake afhöll förste löjtnanten från att fullborda andre löjtnantens fall. Tiden medgaf inga orgier. Scylla nalkades med hvarje ögonblick den trögseglande holländaren, och Parker tarfvades på sin post.

Efter halfannan timmes jakt voro de båda fartygen hvarandra så nära, att de å ömse sidor väl kunde räkna antalet af hvarandras kanoner. Det holländska skeppet var en tämligen stor ostindiefarare och som sådan fullständigt beväradt. Alla kofferdifartyg, med undantag af mindre kustfarare, voro under denna osäkra tid, då de sjöfarande folken lågo i oupphörliga tvister samt kapare och röfvare gjorde alla större vatten osäkra, rustade att möta våld med våld.

Den ifrågavarande ostindiefararen hade utlupit från holländsk hamn med en laddning kolonialvaror, som han afsatt i de förnämsta Östersjöhamnarne, och var nu, med späckad penningkista och en laddning hampa, på väg till Batavia.

Drakes förmodan, att holländaren skulle draga misstankar, så snart han fått syn på den portugisiska flaggan, sannades. Han tillsatte alla segel, likväl icke i hopp att komma undan, ty detta var synbarligen omöjligt, utan för att få tid att rusta sig till strid.

Holländaren var nämligen icke beredd att möta ett dylikt äfventyr i Östersjöns fredliga farvatten. Visserligen
486
hade man under de senare åren hört klagas öfver sjöröfverier äfven där, men dessa klagomål voro sällsporda, och den enda fruktan de sjöfarande hyste, i synnerhet då de besökte den östra kusten, var för strandboarne, hvilka ofta medelst falska eldar, tända nattetid på kustklipporna, sökte locka seglaren i fördärf och likt hungriga gamar störtade öfver strandade fartyg.

Åsynen af den portugisiska flaggan hade väckt ostindiefararen ur hans säkerhet, och då den misstänkte seglaren höll rak kurs på honom, försvann i det närmaste hvarje tvifvel om hans uppsåt.

Då fyra eller fem kabellängder skilde de båda fartygen, såg Scyllas besättning, huru ostindiefararen öppnade sina styckeportar och hissade holländska flaggan på stortopp.

Ombord å Scylla var allt ordnadt för strid och äntring. Karlarne hade väpnat sig med alla i spelhuset befintliga vapen. De fleste stodo nu på läsidan vid de laddade kanonerna, med pistoler i bältet, handgevär, pik eller änterbila liggande framför sig bredvid kulplanen eller uppställd mot bastingeringen. Andra hade änterhakarne färdiga. Andra åter, så många manövern kräfde, stodo vid brassar och gårdingar. Alla höllo sig färdige att vid signalpipans ljud ila till äntring.

Drake stod på kommandopallen, på gångbordet bredvid honom Skytte. Äfventyrshågen och hoppet om rikt byte uppfyllde besättningen med stridslust, men hos ingen var denna så brinnande som hos Skytte. Hans insjunkna ögon flammade, hans hand, som fattade om den skarpslipade sabeln, darrade af otålighet. Javanesaren höll sig vid hans sida.
487

Scylla höll upp i vinden, för att taga motståndaren på lovartsidan. På två kabellängders afstånd dånade de första skotten. De kommo från holländarens akterkanoner och söndersleto lävanten på Scyllas förmast. Scyllas besättning besvarade hälsningen med ett hurrarop, javanesaren sprang upp på bastingeringen och gaf holländaren sin närvaro tillkänna med vilda, hotande rop och åtbörder.

Inom få ögonblick hade Scylla upphunnit motståndaren. På en kabellängds afstånd gaf hon honom glatta laget af babordskanonerna, och medan vinden kastade rökmassan öfver holländaren, gjorde hon en rask vändning och höll under handgevärseld ned på honom för att äntra.

Holländaren besvarade laget och brassade hastigt back, i afsikt att därigenom komma låringsvis om Scylla för att sedan vända mot vinden, passera henne akter ut och bestryka hennes däck på längden med sina babordskanoner.

Rökmolnet hindrade emellertid holländaren i det afgörande ögonblicket att se fiendens nya ställning, och då han vände, möttes de båda bogspröten. Drakes signalpipa ljöd, och i spetsen för sitt folk släppte han sig med sabeln i hand och pistolen mellan tänderna ned på ostindiefararens däck.

Innan dennes besättning, som till största delen ännu stod vid kanonerna eller var sysselsatt med manövern, hunnit ila fram mot den djärfve angriparen, var fördäcket uppfylldt af hans folk. Öfverraskningen var så bråd som möjligt och fullföljdes genom ett vildt angrepp med pikar och änterbilor, för hvilket de spridda grupper, som stodo midskepps, ögonblickligt bortsopades. Några sökte rikta kanonerna mot fördäcket, men nedhöggos eller flydde
488
akter ut, där massan af holländarne nu samlat sig, och sökte hejda fribytarne med en handgevärseld, som kostade dem några sårade.

Men Scyllas manskap lät ej hejda sig: lifvadt af sin första framgång trängde det, med sina oförfärade ledare i spetsen, mot akterdäcket. Skytte hade af en kula fått ett skrubbsår i vänstra axeln, men han var den förste, som störtade in i den fiendtliga hopen: han kände sina ådror sjuda som lava. En matros, som lyft en handspak öfver hans hufvud, föll, innan han hunnit fullända hugget; i samma ögonblick kände Skytte en kall pistolmynning så våldsamt sättas mot sin mun, att hans läppar sårades, men innan skottet hunnit lossas, hade Felix skjutit angriparen, och dennes kula snuddade tätt förbi Skyttes öra. Holländarne ryggade för den vildt framträngande fribytarskaran: några kämpade ännu, andra kastade redan sina vapen.

-- Där, där! ropade javanesaren, som följt Skytte i spåren och nu, lik en ursinnig tiger, rusade fram mot en storvuxen, rödskäggig holländare, som med lyft änterbila drog sig baklänges mot ratten, -- hämnd på den där! Han skall huggas i stycken!

-- Spökar du, slaf! hväste denne med sammanpressade tänder, måttade ett hugg mot javanesaren, fällde honom med krossadt hufvud till däck, och föll själf i samma stund, träffad i halsen af Skyttes sabel, öfver slafvens kropp, blandande sitt blod med hans.

Mördandet fortfor, sedan allt motstånd upphört, till dess slutligen Drake och Felix satte en gräns därför. De fleste af ostindiefararens besättning hade stupat eller voro sårade; bland de förre voro kaptenen och styrmännen. De öfrige gåfvo sig på nåd och onåd.
489

Fribytarne vore i obestridd besittning af sitt rof. Stridstumultet hade afstannat, mordlusten var mättad och de kvidande ropen från de sårade, som vältrade på det blodsköljda däcket, togo nu mänskligare känslor i tillkall. Medan striden fortgick akter ut, hade ostindiefararens kirurg, en mager, flintskallig gubbe, krupit upp ur storluckan och med en skeppsgosses tillhjälp börjat nedbära de sårade. Drake lämnade nu några af sina män, som voro förfarne i förbindningskonsten, till doktorns biträde, men förklarade för denne, att tiden icke tilläte amputationer, utan skulle de svårt sårade, som ej kunde hjälpas med en vanlig förbindning, kastas i hafvet.

Till denna grymma befallning fann sig Drake föranlåten däraf, att han åter upptäckt Algernon Sidneys segel vid synranden.

-- Den befallningen må ni själf verkställa, svarade den gamle kirurgen med en blick af förakt, -- jag sköter de sårade, som komma under mina händer, och använder mina instrument, där jag finner det nödigt.

-- Hör på, du gamle vampyr, du bensågare och köttkarfvare, -- ropade Felix, som drog Skytte med sig ned till det för de sårade iordningställda skeppsrummet, -- hit med en bindel! ... Där ha vi en, lång som en logglina. Godt ... Af nu med tröjan, ni bärsärk! Jag skall med egna händer förbinda ert sår. Det finnes andra som mer än ni tarfva doktorn.

Adolfs vistelse i skeppsrummet, medan Felix förband hans sår, befriade honom från åsynen af det rysliga skådespel, som under tiden uppfördes på däck, där stupade, afsvimmade och svårt sårade utan åtskillnad kastades öfver bord. Under tiden hade Drake gifvit en del af sitt
490
manskap ordres att så skyndsamt som möjligt laga de värsta skadorna på Scyllas tackel, som af holländarens sista salva var tämligen illa tilltygad: han sporrade deras ifver genom att visa på seglet i norr, som hastigt nalkades för den friska brisen.

Följd af Parker, Sullivan och några andra skyndade han själf att genomleta ostindiefararen. Laddningen var ej af det slag, att hon vid detta tillfälle, då ögonblicken voro dyrbara, kunde reta hans plundringslystnad, men i den holländske kaptenens kajuta, dit han först riktade sina steg, fann han hvad han sökt: penningkistan. Han lät uppbryta henne, och gamle Sullivan, som med en skicklig bändning öppnade locket, uppgaf ett rop af tillfredsställelse, då hans snåla ögon möttes utaf glansen af präglad metall. Kistan fördes i triumf öfver till Scylla och nedsattes i Drakes kajuta.

Fångarne, som under tiden varit inspärrade i skansrummet, uppkallades nu på däck. Drake frågade dem, om de ville tjäna honom. Frågan framställdes i hotande ton: -- några svarade ja, de fleste nej.

De förre skickades genast att deltaga i lagningen af Scyllas tackling, de senare tillätos att stanna kvar å sitt fartyg, ty Drake fruktade i denna stund, då han jagades af en farlig fiende, och hvarje omkast af vinden kunde medföra en ny strid, att öka sin besättning med gensträfvigt folk, som utan tvifvel skulle nyttja första gynnsamma tillfälle att ge luft åt sin fiendskap.

Sedan ostindiefararens kanoner blifvit kastade öfver bord, dess handvapen öfverförda till Scylla, samt fribytarne genomletat allt, ända till fångarnes fickor, och lagt bestick på hvad som föll dem i smaken, gaf Drake sitt
491
folk ordres att lämna det tagna fartyget. Den gamle kirurgen tvangs medfölja, men han gaf ej efter, innan han fått tillåtelse att medtaga samtliga sina patienter. Drake, som visade feberaktig otålighet i ord och rörelser, blygdes i Skyttes närvaro att neka denna begäran, ehuru de sårades förflyttning måste förorsaka tidspillan.

-- Så, min vän, yttrade Felix till Skytte, -- det är nu tid, att vi gå till vår i allo aktningsvärda Scylla. Det här var ett lärospån. För fan, ni har bestått det icke allenast som en man, utan som ... nog af, ni var en djäfvul. Ni slogs besinningslöst, och jag vågar svära, att ni själf icke såg, huru ni utdelade edra hugg. Nå, så är det alltid första gången, men är man van vid saken, sköter man den så lugnt, som beskedligt folk sköter hvarje annat yrke.

-- Vi hafva skipat sträng rättvisa, eller huru? sade Skytte med en dyster blick på det blodsudlade däcket.

-- Rättvisa? Ja. Man kan våga tio mot ett, att rättvisa skipas öfver allt, där människoblod flyter ... Ohoj, kanaljer, fortfor Felix till några karlar, som kommo upp ur akterkajutan, där de plundrat den holländske kaptenens kläder och vinförråd, -- han I icke hört Beckers signal, eller ämnen I stanna här? Bort med trasbyltena, ert pack, och hjälp att släpa på de sårade! ... Skytte, ser ni det där seglet? För fan, vi hafva, innan solen gått ned, en ny dust att vänta ...

-- Dess bättre, sade Skytte.

-- Ja, dess bättre! Från strid till strid, från storm till storm, och döden midt under kanonernas dån eller stormens tjut! Vet ni hvad? Jag känner det kvalmigt både
492
inom mig och i luften, fast det blåser friskt. Vi ha att vänta ett omslag i vädret ... eller i vårt öde.

Med dessa ord skyndade Ligelius att deltaga i arbetet ombord, som af Drake pådrefs med yttersta häftighet.

Snart var Scylla åter segelfärdigt. Änterhakarne lossades, och de båda fartygen, segraren och den öfvervunne, skildes åt. Scylla fortsatte med alla segel utbredda för vinden sin kurs mot södern. Ostindiefararens fåtaliga manskap ordningställde barkassen, för att med denna söka närmaste strand och lämna det stora skeppet, som det ej längre förmådde manövrera, åt sitt öde.

Algernon Sidney hade nu nalkats så mycket, att man från Scyllas däck utan svårighet kunde se de färger han hissat.

Drake lät kalla sitt manskap akter ut.

-- Kamrater, sade han, -- jag lyckönskar mig till den visshet, jag i dag vunnit om er käckhet och stridbarhet. Vår resa har börjat med lyckliga utsikter. Vi hafva förvärfvat rikt byte och skola dela det enligt billiga grundsatser och vedertaget bruk. Men ingen delning kan ifrågakomma, innan vi antingen lämnat denne seglare, som följer oss i kölvattnet, under synranden eller näpst honom, om han skulle upphinna oss. I det senare fallet tviflar jag ej, att vi skola vinna en ny seger, ty I veten alla hvad som väntar, om I lefvande fallen i förföljarens händer. Bättre är att till det sista kämpa om segern, att stupa med vapen i hand, än att dö med repet om halsen.

Fribytarne svarade på detta tal med vapenklang och hurrarop.

Ett vinfat uppbars nu på skandäcket, och manskapet samlades för att i drufvans safter, under bägarklang och
493
muntra sånger, hämta krafter för nya äfventyr. Andre löjtnanten deltog i dryckeslaget, men hade af Drake ålagts att vaka öfver ordningen.

Drake och förste löjtnanten vandrade på akterdäck. Skytte hade för den senare klagat öfver matthet och gått till akterkajutan.

-- Skytte betedde sig bra, yttrade Drake. -- Han har tagit första steget ... och han skall ej kunna vända om ...

-- Bah, inföll Ligelius. -- En svindel, ett feberanfall, ett rus, hvarur han skall vakna med harm och ruelse! Ni värfvar icke den själen åt helvetet, kapten: det förmår ni icke.

-- Hans tärning är kastad, han har blod på händerna, hans hufvud är hemfallet under lagen ...

-- Det var ju hans hufvud redan förut. Men hans bevekelsegrunder, hans tänkesätt skall ni icke förmå att tillskära efter snitten af edla egna ...

-- Än sedan? Hans öde är fastkedjadt vid mitt. Jag begär icke mer.

-- Han skall afsky er, kapten, då han lärt känna er. Märk väl: jag säger detta med all aktning för er person. Boaormen är en aktningsvärd orm, och ändå må man ej undra, att det finnes varelser, som afsky honom. Hajen är en i allo aktningsvärd fisk ... han har ett aktningsvärdt gap och en aktningsvärd matsmältningsförmåga ... och ändå! Men nog. Ni förstår mig. Hvad tror ni om vinden, kapten?

-- Han kommer att hålla i.

-- Ser ni, kapten? Barkassen vänder och styr mot Algernon Sidney.
494

-- De ha upptäckt, att han är deras landsman. Nåväl, Vanloo kan nu få närmare besked om det kap, hans fiende gjort midt under förföljelsen. Jag hoppas, att nyheten skall fägna honom.

De ombord å Scylla varande holländarne hade äfven upptäckt, att briggen i norr bar deras hemlands färger.

-- Det tyckes vara en örlogsman, hviskade en till en annan.

-- Han styr kurs mot oss, genmälde den andre. -- Få nu se, hvem som är den bäste seglaren: däraf beror det.

Såsom Drake förutsagt fortfor brisen hela dagen. Drake lämnade icke däcket ett ögonblick. Han lät åter omstufva barlasten, kasta en del däraf öfver bord och bespruta seglen med vatten för att gifva dem större kraft att fånga vinden. En ångest, som han förstod att dölja för andra, men ej för sig själf, tryckte på hans bröst: han anklagade sig för fruktan och var mer än en gång färdig att beslå öfverseglen, för att invänta Vanloo. Timme efter timme skred: afståndet mellan de bägge fartygen var icke märkbart ändradt: Drakes förhoppning, att Scylla med denna vind skulle segla bättre än Algernon Sidney, sannades icke, och han hade allt att frukta, om vinden skulle bedarra.

Solen gick ned, en stjärnklar sommarnatts milda skymning lade sig öfver hafvet, och förföljarens segel försvann bland hennes skuggor. Först mot midnattstiden lämnade Drake däcket för att njuta en kort hvila, sedan han gifvit nödiga instruktioner åt Parker, hvars ordning det var att bestrida hundvakten.

Brisen fortfor med jämn styrka. Andre löjtnanten
495
gick af och an, varskodde rorgängaren och utkiken och tog sig emellanåt en klunk ur ginflaskan, som för hans räkning stod på nakterhuset. Detta föreföll honom i längden något enformigt, och som han var en man som rönt mycket och gärna berättade hvad han erfarit, kallade han en af karlarne till sig och öppnade för denne såväl sin språklåda som sin flaska. Snart var hela den sysslolösa delen af vakten samlad kring honom för att få sin andel af historierna och ginet. Ingen märkte härunder tvenne skepnader, som stego upp från luckan på skandäcket och försvunno i tacklingen.

En fjärdedels timme därefter, medan Parker fortfor att berätta sina flibustierhistorier, syntes ännu fyra eller fem karlar uppstiga från samma lucka och gå fram mot bogen. De varseblefvos och Parker ropade, i det han, åtföljd af de öfrige, närmade sig dem:

-- Ohoj! Hvad står på!

-- Det är holländarne, inföll en annan. -- Hvad ämnen I taga er till?

-- Som ni ser, svarade lugnt en af dem, till hvilken frågan var ställd, -- vi hissa ned den här jullen.

-- Hvad betyder det? utbrast Parker och drog en pistol ur gördeln. -- Det ser ut, som om ni skulle fundera på något djäfvulstyg. Gå vackert tillbaka ned i skansen, eller skall jag peppra er! Hör du? Fortfor han och riktade pistolen mot den af de holländske matroserna, som nedhissade jullen, -- gå, eller jag ger dig ett nytt stycke bly i din blyskalle!

-- Bevars, svarade matrosen, -- jag skall visst gå. Vi menade intet ondt.

-- Ja, hvad ni menade, så lär ni nog bli hudflängde
496
allihop, så snart Becker vaknar, ni tjockhufvade flundror. Ni inbillar er, att ni kan rymma så här sonika!

Holländarne vände om och gingo tillbaka till skansluckan.

Då de kommit dit, uppgaf den ene en skarp hvissling.

Ögonblicket därefter hördes ett brakande: stormärsrån föll ned på däck midt ibland den öfverraskade vakten, seglen började fladdra, fartyget reste sig hastigt mot lovart.

Innan vakten hunnit sansa sig, hade såväl de vid skansluckan samlade holländarne, som deras båda kamrater, hvilka smugit sig upp i tacklingen och sönderskurit toppläntor och andra tåg, kastat sig i jullen, kapat fånglinan och stött ut från briggen.

-- Myteri! skrek Parker och blåste larm.

Befäl och manskap väcktes ur sin sömn och rusade upp på däck. Så snart Drake hunnit utreda förhållandet, förklarade han för andre löjtnanten, att denne genom sin vårdslöshet förbrutit sitt lif, då Adolf kom emellan och med sin förbön räddade gamle Parker. Folk skickades genast upp att laga skadan, och sedan detta ändtligen skett, befallde Drake att taga in öfverseglen.

-- Förstår jag er rätt, kapten? Ämnar ni invänta fienden? utbrast Ligelius.

-- Ja, svarade Drake, -- hvarför räkna minuterna och ängsligt uppskjuta hvad som dock måste ske? Hvem kan ändra Ödets beslut? Jag har ledsnat vid att vara det jagade villebrådet.

-- Godt, kapten.

-- Jaguaren vänder sig mot sina förföljare, sönderrifver hundarne, sliter jägaren i stycken ... Mina vänner,
497
fortfor han till Adolf och Felix, -- gån ned och njuten den korta hvila, som kan förunnas er! Jag stannar på däck och skall purra er i rätt tid. Om en timme börjar morgongryningen: då är stunden inne.

-- Kom, sade Ligelius till Skytte. -- Jag är meddelsamt stämd, och tiden går fort under samtal ... Nej, icke till akterkajutan! Jag tål icke att se den fördömda penningkistan. Följ mig till min kabyss!

Ligelius tände kajutlampan och slog sig ned på bänken bredvid Skytte.

-- Vi få således en ny dust, sade han, -- jag undrar rätt, för huru många af oss den uppgående solen är den sista ... hör på, Skytte, jag vill ej dölja för er, att jag önskar, att ni vore långt härifrån ...

-- Hvad menar ni? sade Adolf och vände sitt bleka ansikte mot Felix. -- Ni förstår icke hvad ni säger. Vid dessa plankor har jag fäst mitt lifs sista hopp ... Känner ni ej mitt lefnadsmål?

-- Bah, afbröt honom Ligelius, -- ni är en yngling, och det anstår en sådan illa att tala om sitt lifs sista hopp och framför allt att fästa det vid ett så bräckligt ting som detta gamla skeppsskrof. Jag varnar er, Skytte. Förtro er till ingen, utom till er själf! Ja, jag vill tala än tydligare: akta er för den ledsagare, som Ödet gifvit er! Han är en annan, än han för er vill synas. Lägg icke er framtid i hans händer: den är för god att förvaltas af honom. Skytte, er framtid bör kunna varda ljus och lycklig, ty intet samvetsgnagande minne af det förflutna kastar ännu sin långa skugga öfver den bana, som ligger framför er; ni har ännu intet skäl att förtvifla ... ack, lycklig ni!
498

-- Edra råd torde vara välmenta, svarade Skytte, -- men kom ihåg, att jag ej är ett barn! Låt oss tala om annat!

-- Nej, svarade Ligelius, -- ni är det enda föremål, vid hvilket jag i denna stund är hågad att fästa mina tankar. Hör därför än ett råd! Afstå från ert öfverspända uppsåt att spela en hämnande Försyn, så vida ni ej vill dö brottsligare än hvarje brottsling, som ni ämnar straffa! Välj en bana, som ligger inom den mänskliga förmågans område! Begif er till Amerika. Där uppväxa nya samhällen i urskogens sköte: förena er med dem, bygg er ett blockhus, välj en maka, strid med den vilda naturen och utvidga odlingen med en ny torfva! Ni har då med ert fredliga arbete gjort mer för mänskligheten, än ni kan göra med svärdet ...

-- Skämtar ni, frågade Adolf, -- eller är det på fullt allvar ni vill uppbygga mig med moraliska betraktelser? De klinga i er mun rätt besynnerligt.

-- Kan väl vara. -- Var emellertid öfvertygad, att jag menar allvar! Det är ovanligt, men sant. Jag känner inom mig, att jag står vid målet af min bana; då förlorar man hågen för dåligt skämt. Ja, fortfor f. d. studenten, -- en aning säger mig, att mitt lifs elände snart är ändadt. Jag har ofta sett döden i ögonen, och vida betänkligare faror, än den som nu väntar oss, har jag gått till möte, men aldrig har jag känt denna lyckliggörande aning förr än nu. Jag får dö i grannskapet af mitt fädernesland. Kanske skall böljan kasta mitt lik till dess strand och sålunda hjälpa det till en graf i dess jord. God natt, Skytte! Om ni nu föraktar mina ord, så skall ni dock framdeles icke glömma dem.
499

Jag vill sofva och drömma om mina få ljusa minnen. God natt!

Halft förlägen öfver den vekhet han ådagalagt, räckte Ligelius Skytte sin hand; denne steg upp och utbredde sina armar mot honom. Ynglingarne omfamnade hvarandra med värme.

Därefter skyndade Skytte ur kajutan och gick upp på däck för att där afvakta morgongryningen. Han samtalade härunder föga med Drake, som sluten och dyster lutade sig mot hackbrädet, med ögat oafvändt spejande i norr.

Ligelius lade sig på sin säng och somnade. En timme därefter väcktes han af signalen, som kallade alle man på däck.

Algernon Sidneys segelmassa tecknade sig hög och tydlig mot himmelen. Drake lät göra däcket klart till aktion. Hans panna hade hastigt ljusnat, hans blick var lugn, han syntes högre och mer befallande än vanligt. Han gick från man till man och uppmuntrade enhvar att kämpa med dödsförakt. Sedan allt var ordnadt för striden, uppsteg han på kommandopallen.

-- Kamrater, sade han, -- vi invänta fienden, ej för att anfallas, utan för att anfalla. Så snart han kastat änterdraggarne, skola vi vara färdige att äntra honom.

De hurrarop, hvarmed dessa ord besvarades, buro vittnesbörd om besättningens stridslust. Fribytarne visste, att de hade att välja mellan seger och en neslig död.

Då fartygen voro inom kanonhåll, öppnade Algernon Sidney elden med sina bogkanoner. Scylla svarade med sina akterkanonader. Kort därefter började å ömse sidor en liflig handgevärseld, och medan denna fortfor, strök
500

Algernon Sidney i lä om sin motståndare, och de växlade en bredsida på endast några famnars afstånd. Verkan af denna nära eld var förfärlig. Båda fartygen skakades, som om de skulle brista i hvarje fogning, stora delar af bastingeringen krossades, och de kringflygande spillrorna bidrogo att öka den förödelse, som kulorna åstadkommit. Å Scylla stodo två kanoner manlösa, döde och sårade vältrade på däcket, och hela besättningen var för ett ögonblick döfvad af den våldsamma skakningen. Ombord å Algernon Sidney var förstörelsen icke mindre.

Bland de sårade var Skytte, som stått midskepps vid sidan af Ligelius: en spillra hade träffat honom så våldsamt i hufvudet, att han medvetslös och öfverhöljd af blod föll till däcket. Med tillhjälp af en karl, som Ligelius först ropade an, men därefter måste fatta uti och skaka, innan han kunde bringa honom till sans, nedbar han Skytte till kirurgen, som under storluckan träffat sina förberedelser till de sårades emottagande.

-- Här, sade Ligelius, -- har ni er förste patient ... Ni får snart dussinvis! Tag god vård om honom! Huru är det med hans sår? Säg fort, ni säfliga trögdjur!

Den gamle kirurgen synade såret och svarade kärft:

-- Det är farligt.

-- Har ni någonsin räddat någon värre sårad?

-- Ja.

-- Jag tyder ert orakelspråk till det bästa.

Med dessa ord ilade Ligelius åter till sin post.

Motståndarne hade efter utbytet af bredsidelagen förhållit sig overksamme, men blott för några sekunder, liksom för att hämta anden. Röken hvirflade hastigt bort för brisen, och då utsikten åter var fri, ljödo på en gång
501
de fiendtlige befälhafvarnes signalpipor. Drake och Vanloo hade upptäckt hvarandra ... den senare stod på sin kommandopall, den förre hade stigit upp på bastingeringen vid mesanvanten ... och liksom på en hemlig öfverenskommelse höllo fartygen på en gång ned mot hvarandra.

Scyllas manskap lämnade eldvapnen, tog till pikar och änterbilor och skockade sig tätt intill babordsrelingen. Akter-ut skulle Drake själf anföra äntringen, för-ut Parker och midskepps Ligelius, som i rätt tid infunnit sig på sin post och nu med ena handen i storvanten och den andra gripande om sabeln stod färdig att i spetsen för sin skara svinga sig öfver till motståndarens däck.

Nu kastades från Algernon Sidney änterdraggarne, fartygen stötte häftigt tillhopa, sida mot sida, och i samma ögonblick rusade man från ömse sidor till äntring. Efter en strid med skarpa vapen och pistoler på själfva bastingeringen brötos de kämpande linierna: för-ut sprängde sig Algernon Sidneys manskap väg till Scyllas däck och störtade ned med ett vattenfalls häftighet; midskepps däremot var fribytarnes anfall så våldsamt, att det nedbröt hvarje hinder. Ligelius hade med sin skara framträngt ända till storluckan, då en liten tropp, som Vanloo utsett till stöd, ilade sina vikande kamrater till undsättning och genom ett kraftigt inhugg med sina änterbilor gaf striden på denna punkt en ny vändning. Kring Ligelius stupade hans bäste och käckaste karlar; mot honom själf måttades flere vapen, och då Sigurd, som anfört för-ut, efter att hafva rensat Scyllas fördäck, angrep hans glesnade skara i ryggen och fulländade hennes nederlag, stred han ännu med vild fröjd, ensam bland fiender, höljd af sår till dess en pistolkula sträckte honom död till däcket.
502

Akter-ut hade striden antagit en för fribytarne lika ogynnsam vändning. Här kämpade de båda anförarne mot hvarandra. Då fartygen sammanstötte, hade Drake riktat pistolen mot Vanloo, men styrmannen Blackwell, som hoppat upp på bastingeringen, lyft sin änterbila öfver fribytaren. Drake, som såg det blanka vapnet svängas mot sitt hufvud, siktade osäkert, hans kula genomborrade Vanloos hatt: denne senare parerade själf det hugg Blackwell riktat mot fribytarehöfdingens hufvud, och drog sig några steg tillbaka, för att lämna honom fritt tillträde till Algernon Sidneys däck: Drake och några få af hans män sprungo ned på detta, de öfrige vordo i själfva anloppet tillbakakastade af Algernon Sidneys män och angripne på sitt eget område.

-- Gossar, sade Vanloo till de karlar, som kvarstannat omkring honom, -- trängen icke på! Denne är min egen.

Nu började på Algernon Sidneys akterdäck en tvekamp mellan anförarne, medan deras omkringstående män höllo sig tillbaka, men med färdiga vapen bevakade hvarandra.

Båda voro högvuxne, kraftige män, men syntes i detta ögonblick väldigare än någonsin. Vanloos blick var lugn, klar och genomborrande, Drakes sammandragen och glödande af hat. Medvetandet, att hans öde i denna stund skulle afgöras, gaf hans hållning en feberaktig spänning, men på samma gång en prägel af högtidlighet. Knappt stodo de framför hvarandra, förrän han föll ut och måttade en häftig stöt mot Vanloos bröst. Vanloo parerade. Hugg, stötar och parader följde nu brådsnabbt på hvarandra. Drake stred med växande häftighet; Vanloo
503
förblef lugn. Utan att våga draga anden följde de omkringstående striden. Vanloo hade hitintills hållit sig till försvaret: han drog sig nu ett steg tillbaka för sin påträngande motståndare, som i hvarje ögonblick af tvekampen tycktes utveckla hela sin kraft. Vanloos män började darra för sin anförares lif, och de skulle rusat fram till hans understöd, om han ej, midt under striden, å nyo ropat till dem att hålla sig tillbaka. Denna lugnt gifna uppmaning vittnade, att hans uppmärksamhet ej odeladt upptogs af hans motståndare. I nästa ögonblick var stridens utgång afgjord: sedan Vanloo parerat en ny stöt, föll han själf ut och sårade sin motståndare i högra armen strax nedanför axeln. Drakes arm sjönk, medan hans fingrar ännu krampaktigt grepo kring svärdet. Vanloo sänkte sin värja. Drake stod för en sekund orörlig, tog därefter ett steg tillbaka och förde vänstra handen till gördeln, för att uppdraga en pistol. En af hans män störtade fram och ville borra en skeppsknif i segrarens sida, men vardt, innan han hunnit verkställa sitt uppsåt, skjuten. Vanloo själf vred pistolen ur Drakes hand, och denne stod nu afväpnad inför sin dödsfiende.

Drakes blick gnistrade af raseri och förtviflan. Men hans skepnad, som sjunkit tillsammans, likasom träffad af Ödets tunga hand, rätade sig hastigt, han öppnade sina sammanpressade läppar och utbrast stolt:

-- Stöt ned mig, du skändlige förrädare!

-- Försäkren er om hans person, sade Vanloo till sina män, -- och fören honom till min kajuta. Sträcken vapen, karlar, fortfor han till fribytarne, som stodo förlamade af sin anförares ofärd och öfver allt sågo sig omringade af fiender, hvilka från de punkter, där striden
504
redan var afgjord, strömmat till och redan börjat hugga in på dem, då Vanloo hejdade blodsutgjutelsen.

-- Nej, nej, kamrater, ropade Sullivan, i det han skakade på sig och lyfte sin änterbila, -- jag låter icke hänga mig som en hund. Här gäller att döda och dö!

Den gamle fribytaren, som blödde ur flere sår, samlade sina sista krafter och rusade in bland sina fiender men föll nästa sekund i sitt blod med krossad hufvudskål och genomborradt bröst. De öfrige sträckte vapen och gjordes till fångar.

Vanloo skyndade nu öfver Algernon Sidneys däck och från detta till Scyllas. Öfver allt där fribytarne ännu stredo en hopplös strid, några få i det fasta beslutet att dö med vapen i hand, de fleste emedan ingen tid gafs dem att sträcka vapen, satte han en gräns för mördandet. De vildaste och oförsonligaste bland segrarne voro matroserna från den holländske ostindiefararen, hvilka under jakten upptagits å Algernon Sidney. Endast med pistolen i hand lyckades Vanloo hejda deras hämndlågande raseri.

Fångarne afväpnades och samlades under stark bevakning på Scyllas fördäck. Striden var ändad, men segern dyrköpt. Af Algernon Sidneys besättning fanns icke en enda man, som ej af Vanloo blifvit utvald, pröfvad och omfattad med deltagande. Under sin sorgliga vandring öfver det blodsköljda däcket, hvarunder han öfvervakade de sårades, såväl fiendens som hans egnes, omvårdnad, såg han nu många af dessa välbekanta ansikten bleknade i döden eller förvridna af sårens smärtor. En af hans döende män upptäckte honom och räckte honom handen till afsked: Vanloo höll mannens hand i
505
sin, tills hon kallnat, gaf därefter Sigurd befallning att uppsätta en förlustlista och skyndade till Algernon Sidneys kobrygga, där tvenne skickliga kirurger, försedda med talrika biträden, förskaffade de lidande all den hjälp och lindring, som var möjlig.

Vanloo emottogs med ett hurrarop, då han visade sig på kobryggan, där, i trots af allt det elände en dylik plats företer efter en blodig strid, sinnesstämningen bland hans sårade män var glad och många infall vankade, under det den ene halp att förbinda den andre. Efter att hafva inhämtat underrättelse om allas deras tillstånd lämnade han stället för att gå till Scyllas sjukrum, dit de sårade fribytarne blifvit nerburne. På vägen dit stannade han framför en fallen fribytare. Det var liket af Felix Ligelius.

Han betraktade detta bleka ansikte, från hvilket döden nu utplånat den prägel af öfverdåd och tillgjord råhet, som under lifvet vanställt det, och igenkände dragen af den yngling, med hvilken han samtalat, då han första gången var ombord å Scylla.

I detsamma nalkades tvenne af de karlar, som klargjorde däcket, och ville upplyfta liket för att kasta det öfver bord.

-- Nej, sade Vanloo, -- låt det vara.

-- Kapten, inföll den ene matrosen, -- det är en af sjöröfvarne, icke en af vårt folk.

Vanloo hade nämligen tillsagt, att liken af de förre skulle kastas öfver bord; de fallne bland de senare skulle föras i land och jordas i en gemensam graf.

Vanloo behöfde ej framleta orsaker, som möjligen kunde förklara, hvarför denne yngling inkommit och
506
fortgått på sin sorgliga bana; han hade därtill rönt för mycket af världen, och hvarken hans hjärta eller hans världskännedom gjorde honom hugad att uttala en ovillkorlig förkastelsedom öfver enhvar, som ej i likhet med honom gått segerrikt ur lifvets strid. Trädet kastar millioner frön som bortföras af vinden, men huru många af dem finna en lämplig jordmån, huru många af dem, som funnit en sådan, få uppspira i ro ... och återigen huru många af dessa få utan störande inverkan fritt utveckla sig efter sina inneboende anlag till sin urtyps harmoniska former? Kanske icke en af dessa millioner. Så äfven de frön, som falla från mänsklighetens lifsträd.

Vanloo befallde de bägge matroserna att svepa liket i ett stycke segelduk och lägga det på det rum, dit de stupade af hans eget folk voro samlade. Därefter gick han till de sårade, som sköttes af ostindiefararens kirurg. På ett bord betäckt af några mattor låg Skytte med en bindel kring hufvudet; en skeppsgosse stod bredvid och tvättade hans ansikte med ättika och vatten. Då Vanloo framträdde till honom, hade han nyss återkommit till medvetande.

-- Gäcka mig mina ögon, eller finner jag Adolf Skytte här? sade Vanloo öfverraskad.

-- Vårt öde är då afgjordt, utbrast Skytte, så snart han varseblef Vanloo. -- Vi äro slagne ... Hvar är Drake?

-- Han är min fånge.

-- Och Felix?

-- Jag känner icke denne ... Skytte, det smärtar mig, att jag funnit er på detta ställe och under sådana
507
omständigheter, men det gläder mig dock ännu mer, att jag funnit er.

-- Därpå tviflar jag ej, svarade Skytte med en blick af harm och vände sig från Vanloo.

Denne, som visste, att Skytte under den händelserika natten flytt ur sitt fängelse, gissade genast, huru han kommit ombord å Scylla.

-- Huru lyckligt, tänkte han, -- för ynglingen själf och dem som älska honom, att fribytaren icke undkom till öppna hafvet! ... Sigurd, sade han till denne, som nu närmade sig med listan öfver de döde och sårade, -- du får utrymma din kajuta åt denne sårade yngling ...

-- Som ni vill, kapten ... Ni känner honom då?

-- Ja ... och du ser till, att han bekvämt härbärgeras.

-- Skall ske, kapten ... Vår förlustlista är sorglig. Vi hafva förlorat många vänner ...

-- Vår förlust är oersättlig, sade Vanloo, i det han genomläste förteckningen och med blicken dröjde vid hvarje namn.

Han gick åter upp på däck. Däcken voro nu klargjorda, blodet bortsvabladt och de värsta skadorna på skrof och tackling tillsvidare lagade. Fångarne fördelades på bägge fartygen, och Sigurd ålades att med en del af Algernon Sidneys manskap kvarstanna å Scylla, hvarefter änterdraggarne lossades, seglen ställdes i ordning och kursen vändes mot norr.

Först därefter begaf sig Vanloo till sin kajuta, där hans fånge väntade honom. Med ena armen i band och blekare än vanligt satt Drake på en soffa där inne. Då
508

Vanloo inträdde, höjde han sitt hufvud, fäste ögat skarpt på honom och sade:

-- Jag väntade knappt, att ni skulle komma ... Ja, jag trodde nästan, att ni skulle blygas att träda inför mina ögon, men däruti har jag bedragit mig. Nå, dess bättre. Låt nu höra, hvad ni har att säga! ... Men dessförinnan en fråga: hvart ämnar ni föra mig?

-- Jag återvänder till Stockholm för att öfverantvarda er åt lagen, svarade Vanloo.

-- Godt, det väntade jag och har ingen vidare fråga att göra. Jag är nu idel öra, förvissad, att ni skall förskona mig från alla slags salfvelsefulla deklamationer. Ni är af samma ämne som jag: vi äro blott stöpte i olika former. Ni går till ert mål med listens, förställningens, förräderiets vapen, jag med den öppna kraftens ... Ah, Vanloo! er blick krossar mig icke, ert hån skall ej förmå att bringa mitt blod i svallning. Jag har dukat under för mitt öde, och ni är blott dess usla verktyg. Driffjädrarne till ert handlingssätt känner jag icke och vill numera icke heller söka utransaka dem.

-- Ni har, svarade Vanloo, -- intet behof af att ransaka därefter, ty de skäl, som skulle förmå mig eller hvilken som helst att uppträda mot en människa, sådan som ni, ligga i öppen dag. Ni har förklarat samhället krig och är hvar mans fiende. Undra således icke däröfver.

-- Nej, nej, jag undrar icke ... Jag tänker i detta ögonblick endast på de stunder, då ni som gäst vistades under mitt tak.

-- Mina tankar, genmälde Vanloo, -- sammanträffa där med edra. Jag är redo att gifva er en förklaring ...
509

-- Verkligen? utbrast Drake. -- Ni är allt för nedlåtande. Lägg en enda liten gnista hån i edra ord, mynher, och de skola underbart svalka mitt hjärta. Jag å min sida vill gå er nedlåtenhet till mötes och anhålla om en droppe vin: jag känner den törst, som plär åtfölja sårfebern.

Vanloo kallade på en af sina män och lät denne fylla en bägare åt Drake. Sedan karlen aflägsnat sig, fortfor han:

-- Våra banor möttes redan i ungdomen, Gustaf Drake ...

-- Ni har antydt något sådant, men jag igenkänner er icke.

-- Jag är son af en landtman, en bonde, som bodde i grannskapet af er svärfaders egendom ...

-- Ha! utbrast Drake, -- ni ... ni Ingrids son, bonden, som jag lät piska?

Vanloos kinder färgades vid dessa ord af en hög rodnad. Han steg upp, och hans ögon flammade. Men han kufvade hastigt rörelsen i sin barm och tillade i samma lugna ton:

-- Jag är densamme.

-- I sanning, sade Drake, -- detta förklarar mycket ... det förklarar allt. Jag förundrar mig icke öfver att i er hafva funnit en dödsfiende. Naturen gjorde er till ädling, men slumpen lät er födas i bondens koja. Hade slumpen lekt samma lek med mig samt låtit en öfvermodig jämnåring binda mig vid prygelbänken och handfara mig som träl, jag skulle förföljt honom med våld och list, med knif och snara, tills han fallit för min hämnd. Mynher, slumpen har godtgjort, hvad den mot
510
er brutit. Ni står nu på lyckans höjder och ni har vunnit en lysande hämnd: ni har nedstörtat er fiende från maktens tinnar och förer honom nu att dö bland samhällets afskum. Skada, att ni ej förmår krossa hans själ och tvinga honom till edra fötter! Känner ni, tillade han, -- er mors och systers öden? Har ni bevärdigat dessa edra fränder med er höga uppmärksamhet? I annat fall...

-- De äro i min vård, afbröt honom Vanloo. -- Ja, Drake, den skymf ni tillfogade mig bar jag länge med smärta, men tiden läkte detta sår, och jag kunde sedan med lugn tänka öfver det, utan att hämndkänslan därvid lät förspörja sig: jag tänkte på er svartsjuka, ert häftiga lynne, er vårdslösande uppfostran, er samhällsställning med hennes fordringar och fördomar, det själfsvåld, som måste uppkomma genom lagskipningens slapphet, då det gäller att skydda en lägre medborgare mot en högres råhet, och på edra äldre likars föredömen, hvilka ni dagligen såg ostraffadt föröfva orätt och öfvervåld.

Genom att öfverväga allt detta sökte jag mildra min dom öfver er och till min egen lisa utplåna de skarpaste dragen af ert oangenäma minne. Detta lyckades mig, och snart förde mig mitt öde genom så många skiften, öfverhopade mig försynen med så många välgärningar, att jag länge sedan skulle upphört att tänka på er, om ej ert minne varit sammanlänkadt med den flicka, jag älskat ... henne, som varit er olyckliga maka. Men då kom åter ert namn till mitt öra under förhållanden, som måste fängsla min uppmärksamhet. Jag är arfving till den holländske handelsfurste, hvars namn jag bär: jag har haft och har många fartyg på hafvet. Ett af dessa föll i en sjöröfvares våld. Styrmannen å det tagna skeppet var en
511
svensk man, född i nejden af er fars gods. Han igenkände er, omtalade för er besättning, hvem deras anförare egentligen var, och lyckades efter tre dagars fångenskap rymma för att meddela mig den upptäckten, att Gustaf Drake var samme man som sjöröfvaren Becker, på hvars hufvud den holländska regeringen och de båda holländsk-indiska kompanien utsatt höga pris ...

-- Tillåt mig, sade Drake, -- att afbryta er berättelse med en upplysning, som ej bör glömmas vid den ransakning, som väntar mig. Vet ni, hvilka följder er styrmans skvaller hade för min besättning? Hvarom icke, så undersök djupet utanför Sjöviks hamn!

-- Hvad menar ni?

-- Jag sänkte skonerten med man och allt. Det vare sagdt för att fylla er fromma själ med fasa!

-- Ert odåd öfverraskar mig lika litet som er fräcka bikt. Jag känner och vet, att ni är i stånd till allt.

-- Ja, sade Drake med lyft panna, -- jag har aldrig tvekat, aldrig ansett ett mål oupphinneligt. Jag har älskat den bana jag valde för den kraft, som hon tager i anspråk, för de faror, som åtfölja henne.

Vanloo betraktade honom med en blick af ömkan. Drake uppfattade den och tillade:

-- Det där är något, som ni icke förstår.

-- Ni misstager er, genmälde Vanloo, -- jag skådar djupare i er själ, än ni själf förmår. För att hålla ert mod uppe inför mig och inför er själf fråssar ni i åskådningen af er egen inbillade storhet. Jag måste skingra denna er villfarelse. Ni har ingen storhet att skryta af. Själsstorhet vinnes blott genom inre strid. Hos er hafva de andliga redskapen för det goda länge varit domnade:
512
det onda har segrat utan kamp, ni har varit dess slaf, blindt följt er själfviska drift och endast tagit förstånd och viljekraft i anspråk, då ni tvekat mellan tvenne onda beslut. Ni har mod, men det djuriska mod, som naturen nedlagt hos alla varelser, hvilka tarfva denna egenskap till sin själfuppehållelse: ni har beslutsamhet, men ficktjufven, som för en näsduk sätter sin frihet på spel, har den i samma mån som ni.

-- Ert uppsåt är att förödmjuka mig, men hvad mitt olyckliga öde ej förmått, skola icke heller edra sofismer åstadkomma.

-- Jag har ingen annan afsikt än att gifva er min förklaring och därefter lämna er ... Jag vill därför fortsätta. Min plikt manade mig att till min regering och till det holländsk-ostindiska kompaniet, i hvilket jag var direktör, ingifva underrättelse om den gjorda upptäckten. Först ville jag dock förvissa mig, att intet misstag ägt rum. Jag utrustade det fartyg, med hvilket ni nu gjort bekantskap, och lyckades efter en längre kryssning att komma er på spåren, men elementen gynnade er, och ni slapp undan. Därefter förskaffade jag mig från Sverige underrättelser om er; de voro i det hela för er gynnsamma, men där förekom dock en omständighet, som styrkte mina misstankar: den, att ni tidigt hvarje vår gaf er på utländska resor, från hvilka ni först vid vinterns annalkande återkom hem. Saken var grannlaga. Jag föreställde min regering, att ingen begäran om er utlämning borde göras hos den svenska riksstyrelsen, innan man kunde stödja denna begäran på ovederläggliga sakförhållanden, och då jag tillkännagaf min afsikt att göra ett besök i mitt fädernesland, öfverlämnade man, jämte
513
viktigare politiska ärenden, äfven denna sak i mina händer. En fullmakt att å generalstaternas vägnar fordra er utlämning fick jag att framvisa för den händelse, att man kunde finna fällande bevis på er brottslighet.

Jag reste hit. Snart hade jag bevis om er brottslighet, visserligen otillräckliga att grunda en anklagelse mot en man af ert anseende, men klara nog för att hos mig förjaga det sista tviflet därom, att ni och sjöröfvaren Becker vore samma person; er medbrottsling Ruys kom i mina händer. Men med tanken på er maka, ert barn, var det min afsikt att närma mig er, för att varna, ja för att rädda er, om jag i er lefnad kunnat upptäcka en enda aktningsvärd sida eller i ert skaplynne finna en enda punkt, om ock den svagaste, på hvilken det varit möjligt att stödja hoppet om en förbättring. Men detta tillnärmande var svårt, ty ni var en sluten, otillgänglig person, en gåta för er närmaste omgifning, och det skulle blifvit mig omöjligt, om ni icke varit behärskad af en lidelse, som dref er mig tillmötes ...

Drake, som med ett bittert leende lyssnat till dessa ord, inföll nu hastigt:

-- Ni menar min kärlek till alkemien. Vanloo, jag har ännu en fråga att göra er. Vill ni svara på den?

-- Ja, jag har inledt detta samtal, emedan jag anser det vara en plikt mot mig själf och äfven mot er att upplysa er om mina handlingar och deras bevekelsegrunder.

-- Ni anser er således hafva en plikt att uppfylla mot mig, den öfvervunne fienden, den föraktade brottslingen, hvilken ni nyss ställde i jämnhöjd med ficktjufven?

-- Ja.

-- I sanning, ert utstuderade hån skulle bita djupt
514
och giftigt om ni framför er hade en annan än Gustaf Drake ... Min fråga är denna, tillade Drake i en ton, som han sökte göra lugn och likgiltig: -- har ni i våra alkemistiska studier bedragit mig?

-- Nej.

-- Rabbi Chisdai ben Israels tinktur innehåller således den stora hemligheten?

-- Rabbinen trodde det. Själf vet jag icke mer än ni, och det är, att man af denna tinktur får guld.

-- Min uppgift är löst, fortfor Vanloo, -- och så motbjudande hon förekom mig, fick jag dock mod att gripa verket an, sedan jag i botten lärt känna er. Min afsky för er person stegrades till hat, då jag i den olyckliga Agnes’ ansikte upptäckte spåren af den grymma tortyr, ni under långa år låtit henne undergå. Jag räddade henne från hennes bödel och från den skymf, som snart skall öfvergå hans namn ...

-- Ni? utbrast Drake. -- I sanning, här afhöljas många mysterier. Väl, jag anar trådarne i denna.

-- För hennes skull ville jag låta er dö högförrädarens död och spara er sjöröfvarens, men en hämnande Försyn tillstådde icke denna mildring i ert öde: ert slut skall blifva lika skamligt, som er bana varit ...

-- Jag har nu sagt er, hvad jag velat säga, tillade Vanloo. -- Ert öde är gifvet. Må ingen fåfäng förhoppning om jordisk räddning vända edra tankar från det mål, på hvilket de nu vid slutstenen af er bana borde riktas.

Med dessa ord lämnade Vanloo sin fånge. --

Mot aftonen lade Algernon Sidney och Scylla till vid ett skär, där mellan klipporna en frisk ängsmatta utbredde sig, omkransad af saftiga pilar. Här grofvos tvenne
515
grafvar, en större och en mindre i grannskapet af hvarandra. I den förra fingo de offer, som striden kräft af Algernon Sidneys besättning, en gemensam hviloplats; i den senare jordades Felix Ligelius. Vanloo förrättade själf begrafningsakten och höll ett kort, hjärtgripande åminnelsetal öfver sina stupade män, hvarefter briggarne lyfte ankar, lossade en afskedssalva ur alla sina kanoner och fortsatte kursen till Stockholm.

[1] Vi må följa hvart ödena föra.

[2] Denna Laurents bragd omtalas i Raynals »Histoire des deux Indes».

The above contents can be inspected in scanned images: 437, 438, 439, 440, 441, 442, 443, 444, 445, 446, 447, 448, 449, 450, 451, 452, 453, 454, 455, 456, 457, 458, 459, 460, 461, 462, 463, 464, 465, 466, 467, 468, 469, 470, 471, 472, 473, 474, 475, 476, 477, 478, 479, 480, 481, 482, 483, 484, 485, 486, 487, 488, 489, 490, 491, 492, 493, 494, 495, 496, 497, 498, 499, 500, 501, 502, 503, 504, 505, 506, 507, 508, 509, 510, 511, 512, 513, 514, 515

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:03:00 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/fribyt/pahafvet.html

		Fribytaren på Östersjön / 18. På hafvet (1910) Author: Viktor Rydberg Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|