- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
15. Adolf Skytte i Stockholm

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
15.

Adolf Skytte i Stockholm.

Det första Adolf Skytte gjorde, då han efter en snabb resa anländt till Stockholm, var att gå till det kungliga slottet, som inom sina vidsträckta murar hyste icke blott det högsta, landet ägde, utan äfven det lägsta och mest föraktade, dess fallne och brottslige medlemmar.

Märkvärdigt nog var kronohäktet just under den kungliga familjens rum. Men väldiga murar och tjocka trossbottnar skilde dock makten, högheten och glansen från brottet, mörkret och förtviflan; de där ofvan stördes ej af fångarnes suckar och kedjornas skrammel; och de där nedan i sina underjordiska kyffen, hvilkas gallrade gluggar lågo tätt öfver slottsgrafvens vattenyta, afbrötos ej heller i sina dystra betraktelser af festernas sorl och musikens toner.

Adolf skyndade till den ena af det vidlyftiga palatsets borggårdar, där han visste, att fängelset fanns, i hopp att få se Elin och Ingrid, som kort före honom måste anländt till sin sorgliga bestämmelseort.

Men detta hopp uppfylldes icke; de tunga järndörrarna voro redan bommade bakom dem. Adolf frågade den gamle fångvaktaren, som med nyckelknippan vid sitt bälte vankade på sitt område af gården, om tvenne för häxeri anklagade kvinnor nyligen anländt. Fångvaktaren ögnade den unge riddersmannen med förundran, ty Adolfs fråga hade gjorts med en viss häftighet, men svarade, att två kvinnor, en gammal och en ung, i själfva verket helt nyss anförtrotts åt hans vaksamhet, och att han af den medföljande vakten hört, att de voro häxor, som gjort mycket ondt i sin hembygd.

Adolf frågade vidare, hvar deras fängelserum var beläget. Fångvaktaren, som tyckte, att den unge herrn var bekajad med ett alldeles ovanligt mått nyfikenhet, pekade in i en af de mörka korridorerna och svarade:

-- Där längst inne till vänster.

-- Vid hvilken tid af dagen släppas de ut att hämta frisk luft? var Adolfs tredje fråga.

-- Hm, svarade fångvaktaren, -- icke är just någon viss tid utsatt, då de båda fångar, som den ädle herrn efterfrågar, få gå ut och vädra sig; det blir naturligtvis, då de andre fångarne få gå ut: det vill säga under förmiddagarne, då några i sänder släppas i den där inhägnaden.

Med dessa upplysningar måste Adolf vara nöjd. Han beslöt att nästa förmiddag återvända till borggården, i hopp att då hafva bättre lycka.

Sedan den unge Skytte förskaffat sig en bostad -- två anspråkslösa rum i ett hus vid Götgatan, hos hvars ägare han vid sina tillfälliga besök i Stockholm plägade taga härbärge -- begaf han sig till sin farbroder, riksrådet Bengt.

Adolf stod till denne i ett vida förtroligare förhållande än till sin far. Herr Bengt hade alltid afundats herr Johan, att han ägde en son; herr Bengt skulle så gärna själf velat äga en, icke så mycket för att se sitt ättetal fortsatt, som ej mer för ett visst annat ändamål. Herr Bengt var nämligen, såsom vi veta, ett vidtsväfvande snille, som på sina från politiska göromål lediga stunder lät sitt ljus lysa i de mörkaste vinklar af forskningens område och hvälfde de djärfvaste planer till hela mänsklighetens pånyttfödelse. Må ingen tro, att hans studier och upptäckter inskränkt sig till filologien och dylika torftiga vetenskaper! O, nej! Lösningen af teologiens, filosofiens och politikens svåraste spörsmål hade han på sina fem fingrar; det fanns ingenting mellan himmel och jord, som ej hans filosofi icke bara drömt om, utan uppfattat, genomskådat och systematiserat. Det må således icke förundra oss, att han äfven uppgjort ett fullständigt uppfostringssystem, tillbörligen indeladt i paragrafer och sträckande sig från den tidpunkt, då gossen (flickorna voro ej upptagna i systemet) plägar få sin första tand, till den, då han skall ingå i det medborgerliga lifvet.

Detta system, som han af goda skäl ej tordes offentliggöra till mänsklighetens bästa, skulle han dock gärna i hemlighet velat tillämpa på en egen planta, förvissad, att denna, vattnad af sådan visdom, måste uppväxa till ett hela jorden skuggande träd.

Vi veta nu, hvarför herr Bengt så lifligt önskat äga en son; vi veta äfven, att det outransakliga Ödet vägrat honom denna gåfva, utan tvifvel till stort men för människosläktet. Med dess varmare deltagande hade han därför omfattat sin brorson, men då han insåg, att brodern Johans religiösa åsikter lade ett oöfvervinnerligt hinder i vägen för honom att försöka sitt uppfostringssystem på Adolf, måste han inskränka sig till att i hemlighet inverka på dennes andliga utveckling. Det var herr Bengt, som satt de första kätterska skrifterna i den unge studentens hand och väckt hans håg för forskning. Härigenom uppkom dem emellan en förtrolighet, som än mer främjades af riksrådet Bengts ungdomliga lynne och sprittande väsen, så himmelsvidt skildt från lagman Johans sträfva och kärfva natur.

Att Adolfs natur för öfrigt var föga besläktad med herr Bengts, torde redan för läsaren vara klart. Utom det nära blodsbandet var det blott det samfällda i deras studier, som förenade dem; men äfven i dessas syften voro de helt olika. Målet för Adolfs forskningar var att af förnuftet få bekräftelse på de satser, som hans religiösa känsla manade honom att antaga som sanna; han sörjde, då han kom till negativa utslag, och kände sig olycklig i sina tvifvel. Herr Bengt däremot gnuggade sina händer af förnöjelse, då han lyckats nedrifva något, som hitintills gällt för en oförstörbar sanning eller, med sin dialektiska fyndighet förmått bringa osäkerhet och förvirring i något, som af alla antagits som solklart och axiomatiskt. Den beundran han hyste för sitt eget skarpsinne kom honom att icke känna den tomhet, som brist på tro och öfvertygelse annars plägar medföra.

Adolf emottogs hjärtligt af sin farbror, som var vid det ypperligaste lynne, emedan han nyss slutat en inlaga (den elfte i ordningen) till Svea Hofrätt i sin rättegång, och lyckats få denna inlaga så kvistigt hopfogad, att han förutsåg, hvilka myror hon skulle alstra i de lagkunnige herrarnes hufvud.

-- Oändligt välkommen, käre brorson! sade han; -- du kommer, som om du vore kallad. Jag har en timmes ledighet för att göra min klädsel, innan jag beger mig till grefve Per, och detta tråkiga göromål må väl kryddas med ett angenämt samtal. Först skall du berätta, huru det står till på Signildsborg med dina föräldrar och min kära dotter; därefter kallar jag in Johan, och medan han hjälper mig på med kläderna, skall du säga mig din tanke om de betänkliga politiska satser den oförskämde engelsmannen Thomas Hobbes behagar drifva till det kungliga enväldets förmån.

Medan riksrådet yttrade detta, kastade han en mönstrande blick på sina silkesstrumpor och skor.

Adolf framlämnade Marias bref. Han förmodade, att flickan där antydt på den händelse, som jagat honom från hemmet. Men sedan herr Bengt genomögnat brefvet, kastade han det på sitt skrifbord och sade:

-- Jag finner med nöje, att hon är frisk och ännu trifves väl på landsbygden. För öfrigt det vanliga pjollret. Nå väl, min gosse, låt oss nu taga itu med vår Hobbes, sedan jag kallat in Johan ...

Herr Bengt ämnade just ringa på sin kammartjänare, då Adolf förekom det genom att bedja honom om ett enskildt samtal.

-- Vid Jupiter, utbrast riksrådet och skakade som vanligt sin allongeperuk. -- Du förekommer mig, som om du hade något särdeles viktigt, att förkunna. Nå väl, jag står till din tjänst, men skynda dig!

Adolf omtalade nu i största korthet, att han råkat i oenighet med sin far med anledning af deras olika tankar om tvenne kvinnor, anklagade och häktade för trolldom, och att denna oenighet gått därhän, att Adolf måst lämna Signildsborg.

-- Bror Johan är sig lik, sade riksrådet, då Adolf slutat sin berättelse, -- hederlig, förträfflig karl, därom är ingen fråga, men en smula inskränkt och allt för tillgänglig för tidens fördomar. Det var en ledsam tilldragelse, min käre Adolf, men bror Johans vrede skall väl en gång lägga sig, och till dess får du försöka lefva så drägligt som möjligt här i Stockholm. Men för att nu återgå till vår vän Thomas Hobbes, fortfor riksrådet, i det han ställde sig framför spegeln -- så vill jag förmoda, att du läst hans Elementa philosophica, och jag skulle rätt gärna höra dina åsikter om...

-- Ack, min bäste farbror, jag är i sanning icke nu vid lynne att samtala i dylika ämnen. Jag kommer för att bedja er skaffa mig en sysselsättning, passande för min samhällsställning, medan jag vistas här i Stockholm.

-- Gärna, gärna, svarade herr Bengt och betraktade sina spetsmanchetter, -- det skall bli mig ett stort nöje att vara dig till tjänst. Du är min brorson, och det är ditt bästa förord. Hvad vill du bli, min gosse?

Jag emottager hvilken lämplig sysselsättning, som ni tillbjuder mig och jag kan bestrida.

-- Du är min brorson, säger jag än en gång, och kan således fylla hvilken plats som helst. Men du får ej nöja dig med litet, ingen simpel skrifvareplats i ämbetsverken, ingen underordnad tjänst i hären. Nej nej, du är berättigad att fordra mycket, och jag skall genomdrifva dina billiga anspråk ... Bra, tillade riksrådet för sig själf och tog en pris ur sin gulddosa, -- det här kan ge nytt uppslag till en liten uppfriskande tvist med herrar riksförmyndare ... jag skall fordra mycket för gossens räkning, och då de beviljat det, skall jag fordra än mer ... och när de för andra gången gifvit efter, skall jag med harm tillrättavisa dem och fordra än mer. Vid Jupiter! en lustig hetsjakt ... till dess tidpunkten kommit, då de ha ingenting och jag allt att bortgifva.

Denna tanke förekom herr Bengt så rolig, att han beslöt verkställa den. Att Adolf därigenom länge skulle nödgas vänta, innan han försattes i en nyttig och förströende verksamhet, tog farbrodern ej i beräkning. Emellertid upprepade han sitt löfte att med det första skaffa Adolf en hedrande syssla i rikets tjänst. Sedan han därefter gjort honom några ytterligare frågor om hans bostad och ekonomi, lofvat införa honom vid hofvet och gifvit honom det goda råd att dela sin tid mellan allvarliga studier och ett gladt umgänge med unga jämlikar, ringde han på sin kammartjänare och ägnade sig med dennes hjälp så ifrigt åt sin klädsel, att Adolf fann sin närvaro öfverflödig och anbefallde sig.

Innan Adolf följande morgon styrde sina steg till slottet, hade han omsorgsfullt klädt sig, emedan han förmodade, att han under sin vandring på borggården skulle nödgas träffa åtskilliga bekanta inom hofpersonalen och bland gardesofficerarne, hvilkas kasern var inom slottets murar. Detta inträffade äfven: man omringade honom, lyckönskade honom att ändtligen hafva insett hufvudstadens stora företräde framför landsbygden och tog honom i anspråk för åtskilliga glada tillställningar, som skulle äga rum samma och nästföljande dag.

Under dessa samtal visade sig Adolf så tankspridd, att hans vänner däraf fingo anledning till skämtsamma infall. Han uppehöll sig i grannskapet af fångarnes inhägnad och riktade som oftast sin blick genom gallerverket på de olycklige, som, till större delen tyngde med kedjor och fotblackar, vandrade därinne under fångknektarnes tillsyn eller sutto på bänkar längs väggen, njutande den korta stund, som det förunnades dem, af ljuset och den friska luften. Adolf såg bleka ansikten, som uttryckte alla skiftningar af sorg, förtviflan, vildhet och förhärdelse; men de arma, för hvilkas skull han kommit dit, visade sig icke, ehuru han hela förmiddagen troget väntat i hopp att ändtligen få se dem. Men när järndörren tillslöts bakom den siste fången, inhägnaden var tom, samt vaktparaden med klingande musik i spetsen och hillebardierer mellan sina rotar tågade öfver borggården för att uppställa sig framför slottets stora trappa, lämnade Adolf nedslagen palatset och återvände till sin ensliga bostad.

Följande morgon besökte Adolf ånyo sin farbror i hopp att få ett längre samtal med honom. Hans afsikt var att söka väcka herr Bengts deltagande för Ingrid och Elin och förmå honom använda sitt inflytande till deras bästa.

Herr Bengt hade nyss lämnat sängen, då Adolf anmälde sig. Unge Skytte infördes i sängkammaren och fann sin farbror sysselsatt med läsningen af ett bref.

-- Vackra nyheter! ropade riksrådet mot Adolf, så snart denne visade sig i dörren. Du är mig en skön fågel. Din far skrifver här en lång epistel på sitt vanliga manér, en verklig jeremiad, hvaraf jag blott kunnat förmå mig genomläsa hälften, men detta är också tillräckligt. Du har burit dig dumt åt, min gosse, rasande dumt, och det är din egen skull, om du varder ett åtlöje för hela världen. Hvad fan har du haft att beställa med häxorna? Bror Johan säger helt trohjärtadt, att du är vriden i hufvudet af en kärleksdryck och att du tillställt förskräckliga uppträden i ditt hem. Du är förlorad, min vän; i morgon känner sannolikt hela Stockholm den här skandalen; de vidskeplige skola åse dig med ömkan, de fördomsfrie utskratta dig.

-- Det bekymrar mig föga, svarade Adolf; -- må dumheten ömka och hjärtlösheten skratta. Om någon vågar öppet förolämpa mig, skall jag veta tillrättavisa honom. Jag är nöjd, att jag ej förlorat något i edert upplysta omdöme, min farbror ...

-- Däruti misstager du dig, inföll riksrådet Bengt med en viss skärpa i rösten; jag skulle öfverse med tusen lättsinniga upptåg, men jag förlåter aldrig en dumhet, som kastar löje på namnet Skytte ...

-- Jag hoppas, att ni skall ändra er åsikt, då ni hört mig utveckla bevekelsegrunderna för mitt handlingssätt.

-- Låt mig slippa höra en dylik utveckling! Jag vet allt hvad du vill säga ... men spara mig det! Allvarsamt förälskad i en Canidia, en kvacksalfverska, som aldrig gjort annat än plåstrat med bönder och läst besvärjelser öfver sjuka galtar! ... Fy tusan! Och för en dylik kvinnas skull ställa till uppträden, reta gallfeber på din far och röra upp himmel och jord! I sanning, vore jag icke din farbror, skulle jag skratta helt hjärtligt åt din narraktighet, men nu känner jag förargelse däröfver, ty det blir en visa för Stockholm.

-- Ni ogillar således, att jag sökte rycka den stackars flickan undan en skymflig misshandling ... att jag vill rädda oskyldiga, hvilkas lif sväfvar i fara till följd af fördomar, dem ni lika djupt som jag föraktar?

-- Ja, i sanning, jag måste säga rent ut, att jag ogillar det på det allra högsta. Den, som tågar i härnad mot rådande fördomar, får dyrt plikta för omaket.

-- Jag väntade icke att få höra dylika ord af er, min farbror. Skall man då af fruktan kväfva sin känsla för sanning och rättvisa?

-- Om jag svarade på den frågan med ja, skulle du helt säkert utbrista i långa och många utrop öfver din käre farbrors feghet, hjärtlöshet och så vidare. För att spara mig detta, vill jag därför endast uttrycka mitt hopp, att du med åren skall sansa dig och varda en så klok och förståndig människa som någon annan. -- Du, min gosse, fortfor han -- är stöpt i samma form som din far. Du är en rättsfanatiker och en samvetspedant, du som han, och enda skillnaden ligger i er uppfostran och edra meningar. Hans åsikter öfverensstämma med hans tid och hans ställning. Därför och endast därför står han på säker botten. Vill äfven du ha fotfäste under dig, måste du lära dig att jämka och mäkla. Dygdemönster äro outhärdliga varelser, och allra outhärdligast, när de äro unga. De äro icke människor; de äro viljemekanismer, som nagga oss andre, när de icke kunna krossa oss. För fan, du måtte väl vara något annat än ett stycke samvete, regleradt af filosofiska satser. Kan du icke pumpa upp ur ditt hjärtas djup en lifvande dryck lättsinne och laisser aller? De dumme moralisterna ha ännu icke kommit under fund med att en människa utan lättsinne aldrig kan förvärfva lefnadsklokhet. För öfrigt är ju själfve din Descartes en mäklare med samvetet. Ändrar han icke sina Principia med de där orden du vet om sin underkastelse under »katolska kyrkans myndighet» och »de klokares omdömen»? Du vill frälsa ett par människolif. Godt och väl. Men är det så mycket värre, att några kvinnor brännas å båle af den gudfruktiga dumheten, än att tusentals män slaktas på valplatsen af den ogudaktiga ärelystnaden? Det senare får du låta ha sin gång; det förra må du också finna dig i. Du har icke vuxit, du, som jag på solsidan af det Skytteska stamträdet; men därför är det väl icke nödvändigt, att du skall vara en sådan tjurskalle, som vill med pannan mota tidens framrullande afgudavagn. Du gör din sak en bättre tjänst, om du ställer dig bland åskådarne och låter dem höra litet gyckel med afguden. Du saknar ännu lefnadsklokhet, min vän.

-- Och jag hoppas, att jag aldrig skall förvärfva henne, om det ej kan ske utan med offer af det bästa i människonaturen. Nej, min farbror, edra förhoppningar skola aldrig uppfyllas: jag skall aldrig urarta till en kall, räknande, feg och krypande usling utan heder och grundsatser ...

-- Så, så... redan i eld och låga! mumlade riksrådet Bengt; -- där ha vi de fruktade utropen! ... Men säg mig då, min gosse, hvad vill du vara?

-- Hvad jag är: en hederlig man.

-- Godt, godt. Men vet du, hvad som väntar en hederlig man, om han uppträder mot tidens flärd och fördomar?

-- Menar ni martyrkronan?

-- Narrkåpan!

-- Jag har hört nog, sade Adolf och tog sin hatt; -- och som jag ännu ej förvärfvat tillräcklig världsklokhet för att tillbakahålla ett ogynnsamt omdöme mot hvem det vara må, som förtjänt det, så måste jag säga er, att edra lefnadsåsikter förekomma mig föraktliga.

-- Aj, där sökte du måtta en puff åt mitt samvete och ett dråpslag åt mitt goda lynne, sade riksrådet Bengt. -- Men det lyckades dig icke, min gosse.

Och herr Bengt började deklamera ur Horatius:

Lenit albescens animos capillus [1] &c.

-- Farväl, galenpanna! ropade han till den bortgående ynglingen. -- Jag väntar icke, att du skall komma och bedja mig om förlåtelse, förrän jag gjort dig till en man i staten.

Men Adolf lämnade sin farbrors hus med den föresats att aldrig mer sätta sin fot därinom.

Herr Bengts förutsägelse, att Adolfs äfventyr snart skulle vara kändt i hufvudstaden, fann denne sannad redan följande dag, då han, i hopp att få se Elin, åter infann sig på borggården. Han hade knappt visat sig i slottsporten, förrän han emottogs af en skrattsalva från en mängd unga herrar, som samlats där och nu alla, under fortsatt skämt, riktade sina ögon på honom.

-- Han kom verkligen: jag har vunnit mitt vad, ropade en.

-- Mina herrar, inföll en annan, -- vi måste se häxan för att öfvertyga oss, att en trolldryck kan verka, utan att understödjas af ett par vackra ögon.

-- Det märkvärdiga är, att hon lär vara en gammal käring, ful som satans farmor, försäkrade en tredje.

-- Jag ville se ett ömt uppträde mellan dem, utbrast en fjärde, hvars ord hälsades af en ny skrattsalva.

Den unge Skytte kunde ej tygla sin vrede, helst han i den muntra flocken såg flere honom alldeles okända personer, hos hvilka ett dylikt skämt ej kunde ursäktas af den frihet, som får råda mellan närmare vänner. Han gick fram och äskade i häftiga ordalag en förklaring.

-- Hvad vill ni oss? genmälde den äldste i hopen. -- Ämnar ni förbjuda oss att skratta? Det vore väl fan! Nej, unge man, lyd mitt råd och drag åt h--e!

Den, som talade så, var öfversten Steinberg, drottning Kristinas forne gunstling, allmänt känd för råhet och trätlystnad.

-- Ni talar föga värdigt en riddersman, och såsom ni talar, skall ni ock handfaras, utbrast Adolf Skytte, rodnande af harm, och slog öfversten öfver munnen med sitt värjfäste.

Detta väckte allmän uppståndelse. Steinberg ville genast draga blankt, men hindrades därifrån af några i hopen.

-- En förbrytelse mot den kungliga borgfriden! ropade en.

-- Ut, ut! ropade andra -- här få inga klingor dragas. Saken måste uppgöras på annat ställe!

Steinberg rasade, men man tog honom under armarne, och hopen lämnade borggården, utan att uppträdet iakttagits af andra än de vaktgörande soldaterna och ett par fångknektar.

Hela skaran begaf sig, liksom på tyst öfverenskommelse, öfver Norrbro till en öppen trädgård bakom Björenclouska palatset.

Trädgårdsportarne stängdes.

-- Mina herrar, sade därefter en ung grefve Horn, -- innan vi skrida till ytterligare åtgärder, måste en förklaring föregå, och då jag ej har uppdrag att aflägga henne i allas namn, vill jag göra det i mitt eget. Jag förklarar således för min del, att friherre Skytte var skyldig att af oss fordra upprättelse, och att öfverste Steinberg uppfört sig ovärdigt en adelsman.

-- Vi instämma, ropade alla, med undantag af Steinberg.

-- Väl, sade Adolf Skytte, -- jag ser i detta erkännande en fullkomlig upprättelse och kräfver ingen annan.

-- Men jag, skrek Steinberg, -- är icke nöjd med en dylik uppgörelse. Jag är dödligt skymfad af denne grönskålling, och han eller jag skall stanna på platsen.

-- Vill ni nödvändigt slåss, genmälde Adolf, så måste jag tillkännagifva, att jag åter mot er ämnar måtta icke min värjas udd, utan hennes fäste.

-- Riktigt! ropades i korus med en enhällighet, som visade, att Steinberg hade ingen medkänsla att påräkna bland de närvarande. Utstött ur kretsen af sina jämnårige, hade denne man, liksom fordom Catilina, vändt sig till det yngre släktet, i hvars upptåg och förströelser han deltog på ett för hans ålder föga värdigt sätt; men då han icke ägde en skugga af den nämnde romarens förmåga att blända och hänföra, inskränkte sig de känslor, hans unge umgängesvänner hyste för honom, till ett illa doldt förakt.

Ytterligare retad af dessa ord blottade Steinberg sin värja och ropade:

-- Drag genast blankt, eller jag stöter ned er, ni oförskämde pojkvalp, ni ättling af en skräddare, ni kostlige tillbedjare af en häxa! Drag, säger jag...

Men trogen sin föresats lossade Adolf sin värja ur gehänget, utan att blotta klingan. Han fattade om slidan, riktade värjfästet mot Steinberg och intog den vid fäktning vanliga ställningen.

Detta trots, som uppdref Steinbergs vrede till det yttersta, var dess vådligare, som denne var känd som god fäktare och ifrig envigesman.

-- Drag blankt, eller är ni förlorad! ropade flere röster varnande till Adolf, medan Steinberg ett ögonblick vägde mellan sin vrede och det skymfliga i att angripa en så rustad motståndare.

Men då den unge Skytte ej gjorde min af att följa rådet, gick Steinberg honom rasande in på lifvet. Adolf afledde flere stötar och begagnade ett ögonblick, då hans motståndare gjorde ett nytt misslyckadt utfall, för att ånyo slå honom med värjfästet i ansiktet.

Åskådarne voro färdiga att hälsa denna lyckade, men vådliga rörelse med ett bravorop, då Steinberg gjorde ett nytt utfall och sårade Adolf i underlifvet. Ynglingen vacklade och föll i armarne på dem, som ilat fram att stödja honom.

En af de närvarande skyndade till närmaste fältskärsstuga för att skaffa hjälp åt den sårade, medan andra öppnade hans kläder och sökte hämma blodflödet.

Föga kunnige i förbindningskonsten skulle de svårligen lyckats, om ej en man, som hitintills på något afstånd vandrat fram och tillbaka i trädgården som en liknöjd åskådare af striden, nu skyndat fram. Det var en reslig, mager och något krokryggig äldre herre, klädd i tämligen luggslitna kläder.

-- Gif rum, gossar, sade han i trumpetande ton, som utströmmade till hälften ur hans mun, till hälften ur hans näsborrar, -- jag förstår mig på sådana här saker bättre än ni, och fullt så väl som våra tyske fältskärer... Bah, fortfor han, i det han lutade sig öfver Adolf och undersökte såret, -- den värjstöten gaf er icke resbref till evigheten, unge man.

-- Hvem är den där? hviskade en i hopen.

Herrn, som frågan gällde, tycktes hafva skarp hörsel, ty han svarade själf:

-- Jo, mitt namn är Skutenhjelm, och att jag är antikvarius kan ni se på den där gamle rocken.

Med dessa ord afkastade han nämnda plagg, sönderslet sin ena skjortärm och gjorde däraf ett förband, medan han halfhögt mumlade:

-- Synd om skjortan! Det var den enda hela jag ägde.

Skutenhjelm verkställde förbindningen både fort och väl och höll härunder i samma trumpetande ton en straffpredikan till de unge herrarne för deras grällystnad och smak för tvekamp.

-- Jag önskade se alla envigeskämpar spetsade som flugor på sina egna värjor, försäkrade han; -- och hvad särskildt herr grefve Steinberg vidkommer... men hvar fan är herr grefven? Han har gått, tror jag... Nå, då vill jag förtiga mina varma önskningar för hans välgång och i stället anmoda ett par af herrarne att taga den här olycksfågeln under vingarne och föra honom upp för den där trappan.

-- Hvart vill ni föra mig? frågade Adolf.

-- Till mina rum; jag bor där uppe, svarade Skutenhjelm.

I början ville Adolf icke mottaga detta bevis på tjänstaktighet och deltagande af en man, som blott till namnet var honom bekant, utan begärde att föras till sin bostad; men Skutenhjelm visade sig, oaktadt sin nyss ådagalagda skarpa hörsel, döf för hans motsägelser. Adolf vardt den besynnerlige mannens gäst, tills denne med biträde af en tillkallad kirurg hunnit ordentligt ansa och förbinda hans sår, hvarefter en vagn skaffades, hvari Adolf kördes till sitt hem vid Götgatan.

Ryktet om detta envige spreds snart genom hela Stockholm, utpyntadt med vidunderliga tillägg, som ställde det i närmaste samband med historien om trolldrycken och Adolfs kärlek till häxan. Den unge Skytte var dagens samtalsämne. Folkmassor stodo hvarje förmiddag skockade på borggården för att uppfånga en skymt af de beryktade trollpackorna, och de förnäme drefvos af sin nyfikenhet att besöka dem i deras fängelse och begapa dem som vilda djur. Riksrådet Bengt var utom sig af förargelse och skref långa epistlar till lagman Johan om den skandal hans son efter ett par dagars vistelse i hufvudstaden lyckats åstadkomma; det fattades föga att herr Bengt delade sin brors öfvertygelse, att Adolf genom den förmenta kärleksdrycken förvridits i hufvudet; åtminstone lät han icke i sina bref påskina annat.

Ryktet nådde äfven Adolfs vän Erik, den unge prästmannen, om hvilken förut varit taladt i denna berättelse. Han skaffade sig underrättelse om Adolfs bostad, skyndade dit och fann honom sängliggande af sitt sår, som ehuru icke lifsfarligt, likväl kvarhöll honom vid sjukbädden.

-- O, välkommen, sade Adolf och räckte Erik handen; -- hvad jag har längtat att se och tala med dig! Det var min afsikt att besöka dig, då ödet i skepnaden af Steinbergs värja nödgade mig afstå därifrån. Sätt dig bredvid mig, min vän, och lyssna med tålamod till mina ord! Jag känner allt för väl de rykten, som gå om min person, men hoppas, att åtminstone du icke skall ogilla mitt handlingssätt, fördöma eller förlöjliga det, då jag yppat sakens sammanhang. Ack, det kännes hårdt att vara bunden vid sjuksängen, omgifven af idel främmande människor, som nästan frukta att nalkas mig för att gifva mig den hjälp mitt läge kräfver ... det kännes hårdt att under allt detta plågas af fruktan för vänners öde. Om du finner mig blek och affallen, så är orsaken icke det sår, som nödgar mig till overksamhet ... Endast modershjärtat, fortfor Adolf, i det han fattade ett bref, som låg på det bredvid stående bordet, och förde det till sina läppar, -- är sig likt, men äfven det oroar mig med sin rädsla och nedtynger mig med ömma förebråelser. Ack, du finner nu, huru vederkvickande din åsyn måste vara för mig!

Adolf förtäljde omständligt sin senaste historia: sitt förhållande till Ingrid och Elin och följderna däraf. Lika varmhjärtad som Adolf själf och föga mindre häftig, då hans rättskänsla och deltagande voro upprörda, omfamnade Erik sin vän och tillkännagaf i de lifligaste uttryck sitt bifall till hans tankar och handlingssätt, om ock detta såsom man kunde vänta, ej varit fritt från inflytelse af mänsklig svaghet.

Det enda, som Erik ogillade, var Adolfs hat till Suenonius, hvilket framlyste bjärt, då han talade om denne. Erik fann detta hat förklarligt, men orättvist.

-- Suenonius, sade han, -- är ömkansvärd, men på samma gång förtjänt af aktning. Han strider oegennyttigt och utan människofruktan för hvad han anser vara rätt. Om huru mången kan man väl säga detsamma? Hvarje oförskräckt man, som rätt lifligt och innerligt känner sin plikt att verka för det sanna och goda, är i världens ögon fanatiker: han kan icke hysa fördragsamhet med det onda, utan måste bekämpa det, hvar helst han ser det framträda.

-- Nog! inföll Adolf otåligt. -- Du söker förgäfves mildra min afsky för denna människa, hvars hjärtlöshet och grymhet uppfyller mig med fasa, hvars djuriska dumhet ingifver mig äckel. Jag har svurit en dyr ed att... Men nog af! Låt oss tala om annat! Jag vill taga din hjälp i tillkall för Elin och hennes mor. Du är präst och bör kunna få tillträde till deras fängelse...

-- Jag har redan tänkt därpå, sade Erik.

-- Dess bättre. Gå dit, hälsa dem från mig och gif dem den tröst, som religionen och ditt hjärta kunna äga! Om de tarfva något, som medlidandet har rätt att skänka dem, så gör mig därom underrättad, och återvänd snart och omtala allt hvad du sett och rönt!

Erik uppfyllde sin väns önskan. Det tilläts honom att i fångpredikantens sällskap besöka Ingrid och Elin. Han fann dem inspärrade i samma rum med giftblanderskor, barnamörderskor och liderliga kvinnor. Mor och dotter sutto i den aflägsnaste och mörkaste vrån af det förpestade rummet; de kalla murarne hindrade dem aflägsna sig längre från de gudlösa hädelser, de vilda utbrott af förtviflan och samvetsagg, som de hvarje stund af dagen måste vittna, eller från den grymma nyfikenhet, hvarför ´ de voro föremål. Denna nyfikenhet förbjöd dem äfven njuta den korta stund, som unnades fångarne att röra sig i fria luften; vaktknektarne hade fåfängt sökt tvinga dem att visa sig för den gapande folkmassan, som hvarje förmiddag omgaf inhägnaden, och hvars sorl trängde ned till deras fängelse.

Den unge prästmannen närmade sig de båda olyckliga. Elin hvilade hufvudet i moderns knä; Ingrid satt lutad mot muren och stirrade på golfvet. Då Erik stod framför dem, upplyfte Ingrid sitt anlete och gjorde en ofrivillig åtbörd, som uttryckte hennes önskan att få vara ostörd.

-- Herr pastor, sade hon med svag röst, -- om ni endast kommit för att, såsom er ämbetsbroder, omvända mig från en väg, den jag aldrig trampat, så är mig ert besök till plåga i stället för hugsvalelse. Det är mig icke möjligt att ångra brott, som jag icke begått. Men om ni kommit för att i mitt sinne, som nu börjar tvifla, ingjuta ny tro på Guds Försyn och undergifvenhet under Hans vilja, då är ni välkommen, ty därtill tränger jag.

Fångpredikantens närvaro hindrade Erik säga allt hvad han önskade.

-- Jag hoppas, sade han halfhögt, att vinna ert förtroende, då jag säger er, att ett samtal med herr Adolf Skytte föranledt mig till detta besök.

Vid ljudet af Adolfs namn såg Elin upp, och hennes ansikte ljusnade. Hon ville säga något, men Erik vinkade till henne att tiga och räckte Ingrid en bok, i det han sade:

-- Denna bok är skrifven till tröst och uppbyggelse för dem, som försmäkta i fångenskap, såväl skyldiga som oskyldiga. Jag skänker er den, att den skall sprida ljus i ert fängelses mörker.

Sedan han talat en stund med Ingrid och Elin och sökt ingjuta ny förtröstan i deras hjärtan, lämnade han dem med löfte att återkomma.

Det lyckades snart Erik omstämma fångpredikanten till deras förmån och på dennes förbön utverka, att Ingrid och Elin förflyttades från det för kvinnorna gemensamma fängelserummet till en egen kammare, där de fingo vara ensamma med hvarandra. Han lyckades äfven öfvertala fångvaktmästaren att mot vederlag förskaffa dem bättre föda än den vanliga usla fångkosten. Detta och den tröst, hans besök gåfvo de stackars fångarne, var allt, som han till deras båtnad kunde uträtta.

De dagar, som förflöto, innan Adolf Skytte tillfrisknat, skredo för honom med pinsam tröghet. Erik och läkaren voro de ende, som besökte honom i hans ensamhet.

Med glädje hälsade han därför den stund, då läkaren ändtligen tillät honom lämna sina rum. Han skyndade ut och vandrade en hel dag i hufvudstadens omgifningar, som nu börjat smyckas af vårens grönska. Men när han vid skymningens inbrott kommit till staden och fördjupade sig i de trånga gatorna, kände han en dyster sinnesstämning återvända. Sedan han en stund irrat omkring utan gifvet mål, beslöt han ställa kosan till sin bostad. Kommen till Slussbron, mötte honom en lång, krokig, i kappa höljd skepnad, som först gick förbi, men hastigt vände om och slog honom på axeln.

-- Så vidt jag ser rätt, är det friherre Adolf Skytte, yttrade en trumpetande röst i hans öra.

-- Herr Skutenhjelm? sade Adolf, som nu igenkände mannen.

-- Alldeles. Det fägnar mig att åter se er på benen... men, vid Olympens alla gudar! hvad ni ser olycklig ut! Har den lilla rispa, som jag hade nöjet förbinda kunnat åstadkomma en sådan förändring hos en frisk yngling? Det är icke möjligt. Det måtte då vara den allmänt omtalade trolldrycken, som...

-- Min herre, afbröt honom Adolf, -- ehuru jag till er står i en tacksamhetsskuld, tillåter jag mig likväl anmärka, att ert skämt hvarken är kvickt eller passande.

-- Ho, ho, skrattade Skutenhjelm, -- detta är en förträfflig inledning till en tvist, som kan ge tillfälle till nytt envige. Släpp icke tillfället ur händerna, unge man! Ni synes vara mycket stridslysten. Fortsätt! Utmana mig! Jag mottager utmaningen och låter er själf välja vapen. Jag har en ypperlig vapensamling där hemma, hvarom ni med egna ögon kunnat öfvertyga er ... en bättre samling än någon svensk antikvarius före min tid. Väljer ni skytiska bågar med fiskbenspilar eller forngötiska stenhammare eller galliska bronssvärd? Eller kanske ni föredrager att svänga en tre alnar lång tveeggad värja, som tillhört antingen Starkotter eller Ramundur jätte, men som Stiernhielm påstår vara ett fredligt kröningssvärd, som endast någon pustande härold släpat på? Välj själf! Men om ni verkligen icke känner törst efter en gammal antikvaries blod, så följ honom hem och visa, att ni har större törst efter hans öl. Med ett ord: jag bjuder er på en anspråkslös kvällsvard i sällskap med en tredje person, som ni skall tycka om.

Med dessa ord fattade Skutenhjelm Adolf under armen. Denne, som kände föga lust för sällskap, vägrade i början, men Skutenhjelm förnyade sin bjudning i så godlynta ordalag, att han antog densamma.

-- Låt oss tala utan omsvep med hvarandra, fortfor den gamle antikvarien. -- Jag inbillar mig, att de dumma rykten, som äro i omlopp, bestämt er för att fly alla sällskap. Men ni är nedstämd och tarfvar förströelser; och som man alltid fattar vänskap för den man haft tillfälle att visa en liten tjänst, vill jag härmed säga, att min dörr är öppen och mitt sällskap tillgängligt för er. Och som jag af mången hört, att min person lär vara löjlig, så hoppas jag, att ni också skall finna något nöje i densamma.

Medan Skutenhjelm genomvandrade staden och öfver Norrbro begaf sig till Björenclouska huset, där han bodde, underhöll han honom med sägner om gator och märkvärdiga hus, förbi hvilka de gingo, och späckade dem med anmärkningar af så torrolig art, att Adolf, utan att veta huru, fann sig försatt i godt lynne.

När de hamnat i Skutenhjelms anspråkslösa bostad, där det såg mycket antikvariskt ut, från ägaren själf till svärden, som prydde väggarna, och de gammalmodiga, men bekväma länstolarne, tände värden ett talgljus, hälsade sin gäst välkommen och började framplocka det ena vedträet efter det andra ur en skrubb, som tjänade honom på en gång till vedbod och förvaringsplats för antikvariska sällsyntheter.

-- Jag kunde visserligen låta Kajsa, min gamla hushållerska, förrätta det här görat, anmärkte Skutenhjelm, -- men först och främst är det en god kroppsrörelse, sedan man hela dagen sutit och ritat runstenar, och för det andra har Kajsa på senare tiden blifvit något bekväm af sig... nåja, hon har också hushållat åt mig i trettio år eller därutöfver ... allt sedan jag var student... hon har rättighet både att vara knarrig och en smula lat.

Skutenhjelm tände nu veden i den väldiga kaminen, flyttade ett bord och tre länstolar i grannskapet af brasan, framtog desslikes två rökpipor, af hvilka han bjöd sin gäst den ena, och ropade med ett besynnerligt strupljud på Kajsa.

Kajsa gaf sig god tid, innan hon hörsammade sin herres rop. Slutligen visade sig en trindlagd, snyggt klädd gumma, i hvars ansikte knarrighet, hjärtlighet och ärevördighet voro på ett eget sätt blandade.

Sedan hon nigit för Adolf, vände hon sig till sin herre med denna fråga:

-- Nå, hvad vill han nu igen, herr antikvarius?

-- Duka upp en kvällsvard för tre personer! befallde Skutenhjelm, i det han tände sin pipa.

-- För tre personer? utbrast gumman. -- Gu'bevars, hvad herr antikvariusen nu vill slå på stort! Men hvarifrån vill antikvariusen ta den ene tallriken? Han vet ju, att han bara har två!

-- Tyst, Kajsa! Du står ju och förråder de djupaste hemligheterna af min statshushållning.

-- Ja, hela världen må gärna veta, huru antikvariusen hushållar, för det är oförsvarligt. Köper han icke upp för flere hundra daler gammalt onyttigt stenskräp och järnbitar och sådant där, men tänk, en simpel lertallrik har han icke råd att köpa.

-- Tyst, säger jag! ... Och låna mig den tallrik, som fattas!

-- Nå, en tallrik kan han väl få låna af mig, men huru skola vi göra med maten?

-- Vi skola naturligtvis äta upp den: det är gifvet.

-- Ja, men först ska' jag väl skaffa den, kan jag tro, och eftersom antikvariusen i afton slår på stort, så nöjer han sig väl icke med den vanliga anrättningen.

-- Prat! Bulla upp hvad du har utan krus, gumma! ... Förlåt mig, fortfor Skutenhjelm till Adolf, -- ni får bereda er på en aftonmåltid, som icke ens den mest utsväfvande inbillningskraft kan ge ett sken af att vara lukullisk. Ni har framför er en gammal ungkarl med inskränkta anspråk på sig själf, men stora på sin gästs öfverseende ... Kajsa, jag säger dig, bulla upp hvad du har, och om du tycker, att något fattas i ditt förråd, så står penningpungen där borta i fönstret.

-- Penningpungen står där nog, men antikvariusen minns kanske icke, att den är tom. Antikvariusen gaf bort de sista tre dalerna i middags till den gamle soldaten, som kom och tiggde. Det är en skam att vara så slösaktig...

-- Tyst, Kajsa, det kommer dig icke vid. I morgon inhändigar jag mitt kvartalshonorarium, och då är pungen åter full. Fan till hushållsbekymmer! Hvarför kan icke människan lefva som liljorna på marken, de där intet spinna...

-- Ja, inte spinner antikvariusen heller, så pass lik är han en lilja, och icke församlar han något i ladone... så pass lik är han en fågel. Nå, fortfor gumman, -- jag skall göra så godt jag kan, och det är antikvariusens egen skuld, om det icke blir bra.

Medan Kajsa höll på att duka bordet, anlände Skutenhjelms andre gäst. Det var en gammal man af ädelt och vördnadsbjudande utseende, med hög panna och stora ögon, som lyste af snille och glädtighet. Adolf igenkände i honom Georg Stiernhielm, den firade skalden, svenska folkets gunstling.

Skutenhjelm skyndade emot sin vän och förman inom antikvitetskollegium och skakade hans hand. De bägge herrarne plägade regelbundet supera tvenne aftnar hvarje vecka i hvarandras sällskap, skiftesvis i Stiernhielms och i Skutenhjelms bostad. Det var denna gång den senares tur att vara värd. Rätterna voro alltid desamma, men glädtigheten för hvarje gång ny.

Sedan Skutenhjelm för sin vän föreställt Adolf, och denne med en djup bugning gifvit sin vördnad tillkänna, iklädde sig Stiernhielm en gammal nattrock, mottog ur Skutenhjelms hand sin vanliga pipa och slog sig ned i en länstol med fötterna på spiselhällen.

-- Nåväl, Skutenhjelm, sade skalden muntert, har du lyktat din lärda afhandling om den märkvärdige kopparhjälmen, som är funnen under Oxenstjernas källare?

-- Ja, svarade den tillfrågade, -- jag har nu afhandlingen färdig och hoppas att till fullo hafva bevisat, att det verkligen är en hjälm, förskrifvande sig från kopparåldern och således äldre än Odens invandring. Du är en arg tviflare, Stiernhielm, men denna gång kommer du till korta. Jag uppträder i lärdomens fulla rustning, med vapen lånade af Herodotus, Diodorus och många andra. Se här, fortfor han, i det han från väggen nedtog den förmente hjälmen och visade honom för Adolf, -- hvilken seende människa kan förneka, att detta varit en kämpes hufvudprydnad?

Adolf synade tingesten och anmärkte, att om det varit en hjälm, måste den forne ägaren haft ett underligt formadt hufvud.

-- Ja, det nekar jag icke, utan bevisar tvärtom i min afhandling, att hyperboreerne eller nordens forne innebyggare haft samma bruk som ännu många stammar bland de västerländske indianerna: att de medelst trästycken tillplattat sina nyfödda barns hufvudskålar och därigenom gifvit dem en ovanlig form. Bucklorna på den här hjälmen bevisa, att han skyddat sin herre i många bardalekar, där dryga hugg vankat, och det sot, som ännu finnes här och där i fördjupningarna, ådagalägger, att hjälmen tillika med de öfriga vapnen prydde det bål, å hvilket kämpens döda kropp brändes, och sedan jordfästes med hans askkruka. Detta styrkes ytterligare däraf, att jag bredvid hjälmen fann bitar af ett sönderslaget lerkäril. Nå, Stiernhielm, vill du höra min afhandling, medan vi vänta på maten?

-- Nej, nej, jag är redan till hälften öfvertygad, och afhandlingen får jag tids nog höra uppe i antikvitetskollegium. Men gif hit den kostbara reliken och låt mig ögna den närmare! ... Låt se! Hvad är det där för ett hål i honom? Kan du förklara det?

-- Där har fordom den knapp varit, hvarvid hjälmprydnaden var fäst, upplyste Skutenhjelm.

-- Men hvad är då detta? fortfor Stiernhielm, i det han stack ett finger i hålet och frampetade en liten sammanrullad papperslapp; -- ett fynd, vid Jupiter, ett märkvärdigt fynd, som bevisar, att hyperboreerne under kopparåldern nyttjade lumppapper!

-- Gif hit! ropade Skutenhjelm ifrigt och ryckte papperslappen ur sin väns hand; -- hm, mum, mum, det här öfvergår allt förstånd. Låt se, kanske finnas några runor skrifna därpå ... runor? Nej! ... Hm!

-- Läs högt! sade Stiernhielm.

-- Hm, mum, mum, brummade Skutenhjelm, medan han genomögnade papperslappen, hvarunder Adolf tyckte, att hans långa näsa växte.

-- Nåväl, inföll Stiernhielm, -- hvilka märkliga upplysningar inhämtar du af detta fynd?

-- Hm, du är dig lik, Georg, mumlade Skutenhjelm med en förlägen blick på Adolf och en hvass dito på Stiernhielm, hvarvid denne utbrast i skratt.

Adolf började förstå, att Skutenhjelm var offer för något skämt, och han fick genast bekräftelse därpå:

-- Hör själf och döm, huru ovärdigt man handfarit mig, sade Skutenhjelm. -- På denna lapp står att läsa: »Att denna koppar tillhört min saliga mors köksredskap och jämte skärfvorna af ett lerfat blifvit nedgräfd i min källare för att bereda herr antikvarien Skutenhjelm tillfälle att skrifva en lärd afhandling, intygas af Gabriel Turesson Oxenstjerna. Vittne: Georg Stiernhielm.»

-- Jag slog ju vad med dig, att jag skulle draga dig vid näsan! sade Stiernhielm kiknande af skratt. -- Vill du kanske än en gång ingå på ett sådant vad?

Adolf kunde icke tillbakahålla ett utbrott af sin munterhet, och Skutenhjelm själf glömde hastigt sin förargelse och kastade sig på soffan under ett gällt skrattande ho, ho, ho!

Därefter fattade han det oskyldiga kopparkärlet, öppnade dörren och ämnade just slänga ut det i förstugan, då Kajsa mötte honom med matbrickan.

-- Hvad tar han sig nu till, antikvarius? utbrast hon. -- Bevars, vill han nu kasta bort den där hjälmen, som han i morse sade, att han icke vill sälja för hundra daler? Nej, ge mig honom hellre, så skall jag pracka den på kopparslagaren.

-- Hvad har du att bjuda på, Kajsa? frågade Stiernhielm, -- tyskt hvetebröd, ägg, skinka, öl ... bravo! Och söt mjölk! Ypperligt, Kajsa.

-- Ni ser nu, sade Skutenhjelm till Adolf, då de togo plats kring bordet, -- hvad jag har att bjuda på, men vill ni göra mig till nöjes, så följ Stiernhielms föredöme, ty han håller anrättningen till godo och äter som en äkta dalkarl. Holla, Stiernhielm, ropade han till denne, som redan fördjupat sig i en närmare undersökning af skinkan, -- jag kom just nu att tänka på ditt gamla ordkast med Terserus. (Till Adolf:) Ni har väl hört omtalas det? Terserus påstod som god teolog, att hebreiskan är det äldsta af alla språk, men Stiernhielm bevisade på sitt vanliga sätt, att svenskan är det äldsta, och att det talades redan i paradiset. Namnet Adam betyder, att den första människan skapades af damm, och namnet Eva kommer däraf, att Adam förundrad utropade he, hvad! då han vaknade och såg allas vår stammoder vid sin sida. Hvad tycker ni om förklaringen? Är hon icke fiffig?

-- Jag har hört, svarade Adolf, -- att hon åtminstone medförde den verkan herr Stiernhielm önskade på åhörarne. Drottning Kristina, hofvet, professorerna och alla studenterna lära skrattat i korus, och Terserus förstummats af häpnad.

-- Alldeles ... Men tror ni då ej, att Stiernhielm menade allvar? frågade Skutenhjelm.

-- Sannerligen, sade Adolf och fäste en tvekande blick på Stiernhielm, som tyst och allvarsamt skar i skinkan, -- jag vet ej, hvad jag skall tro. Jag tviflar nästan...

-- Tviflar? inföll Skutenhjelm; -- nej, han menade nog allvar, var öfvertygad därom! Holla, Stiernhielm, upprepade antikvarien, som, genom att föra samtalet på detta ämne, ville taga en liten hämnd, -- har du grundat ut ännu, hvar paradiset låg? Eller tvekar du ännu i valet mellan Fittja, Danderyd och Loudden?

-- Svara du på en annan fråga, -- månne det fanns runstenar i paradiset?

-- Runstenar? Ho, ho! Runstenar i en splitter ny värld!

-- Eller stenyxor eller kopparhjälmar? ... Nej, min vän, det lärer där icke funnits, och jag undrar, hvilken figur du skulle gjort i paradiset, om vår Herre försatt dig dit på Adams tid. Hvad tror ni, friherre Skytte? Skulle icke vår vän, i harmen öfver bristen på fornlämningar, gått och hängt sig i kunskapens träd på godt och ondt? Skada, att icke så skedde! Eva skulle blifvit bortskrämd af en sådan frukt på det förbjudna trädet. Där ser man, huru mycket ondt kan uppkomma af att folk ej hänger sig i rätt tid.

-- Tillåtes det nu äfven mig att göra herr Stiernhielm en fråga? sade Adolf, sedan antikvarien urladdat sig en ny skrattsalfva.

-- Gärna, svarade Stiernhielm.

-- Jag är nyfiken att lära känna herr Stiernhielms verkliga tanke om svenska och hebreiska språkens ålder. Det är mig svårt att tro vår värds försäkran, att ni på fullt allvar framställde nyssnämnda sats.

-- Känner ni de vise männens valspråk? frågade Stiernhielm tillbaka.

-- Nej.

-- Det ena är Dulce est sapere [2], det andra dulce est disipere in loco [3]. Hvilketdera valspråket jag vid tillfället följde, är och skall äfven förblifva en tvistefråga för sysslolösa hufvud, som ej ha annat att grunda på.

Sedan samtalet fortgått i denna skämtsamma ton, till dess det enkla kvällsmålet var slutadt och de tre herrarne bildat en halfkrets kring den falnande brasan, öfvergick det nu på den unge Skyttes förhållande till Elin. Stiernhielm förde samtalet på denna punkt så grannlaga, att Adolf, långt ifrån att såras af hans frågor, fann en tillfredsställelse uti att svara och meddela den i själfva sin ystra glädtighet vördnadsvärde mannen allt, som tyngde på hans bröst.

-- Bra, min vän, sade Stiernhielm och tryckte Adolfs hand, när denne talat ut, -- ert handlingssätt är värdigt en ädel yngling. Men mod, mod! Bär er panna upprätt inför dårarne, och afvakta med sinneslugn hvad den kommande tiden bär i sitt sköte! ... Hvad tror ni väl? Äfven jag har varit på väg att stämplas för trolldom och det icke mindre än två gånger. Det var den tiden, då jag var professor i Dorpt. Jag studerade naturvetenskaperna och hade skaffat mig åtskilliga instrument, som voro för allmänheten okända. Bland dessa instrument voro ett solglas och ett förstoringsglas. Med det förra antände jag i öfverdrifvet godt lynne skägget på en lifländsk bonde. Gubben vardt så förskräckt, att han med möda kunde hållas från att anklaga mig för domstol som trollkarl. En annan gång råkade jag värre ut efter ett dylikt skämt. Jag hade en ämbetsbroder Virginius, professor i juridiken, en beskedlig karl, som jag tillät mig åtskilliga små upptåg med. Virginius hade fått i sitt hufvud, att jag ägde en spiritus, och anmodade mig enträget att få se honom. Då han oupphörligt förföljde mig med denna önskan, beslöt jag spela honom ett spratt. »Du skall få se honom,» sade jag, »om du kommer till mig i afton; men du måste aflägga högtidlig tysthetsed.» Eden aflades, och jag hade allt redo, då mannen kom. Jag hade lagt en viss liten insekt under mitt förstoringsglas, och utgaf den för min spiritus. Då Virginius såg det sexfotade, kraflande vidundret, bleknade han och drog sig häpen tillbaka. Inom två dagar visste hela Dorpt, att Virginius sett min föregifne spiritus; trots sitt tysthetslöfte hade stackaren skvallrat om hvad han sett eller trott sig se, för sin hustru, under hvars toffel han stod, och frun i sin ordning omtalat det för sina skvallersystrar. Följden vardt, att jag stämdes inför en nämnd af teologer och jurister, och jag måste bekväma mig till icke blott att visa, huru allt tillgått, utan äfven afgifva en ny trosbekännelse för att ådagalägga min renlärighet.

-- Och ni kunde aflägga denna bekännelse med godt samvete? inföll Adolf.

-- Ja, svarade Stiernhielm allvarligt, -- jag är god lutheran; jag skulle annars icke gjort det.

Så fortgick samtalet, skiftande mellan skämt och allvar, tills midnatten nalkades. Då bröt Stiernhielm upp, och den lilla aftonkretsen upplöstes. Adolf emottog med glädje de bägge herrarnes inbjudning att hädanefter deltaga i deras samkväm, ty de timmar han nu njutit af umgänget med desse snillrike och ädle män hade ländt honom till vederkvickelse.

Men olyckligtvis dröjde det ej länge, innan både Stiernhielm och Skutenhjelm bortkallades från Stockholm, den förre i ett förvaltningsärende, den senare för att undersöka, beskrifva och afteckna märkvärdiga fornlämningar på De la Gardies egendomar i Västergötland. Efter skilsmässan från dem lämnade Adolf sällan sin bostad och mottog endast besök af Erik, som allt emellanåt meddelade honom underrättelser om Ingrid och Elin.

Erik iakttog med ängslan sin väns allt mörkare sinnesstämning och försökte allt att skingra henne, men denna uppgift öfverskred hans krafter.

Så förflöt April månad för den unge Skytte.

I det sista af de bref, som Adolf under denna tid mottog från sin mor, meddelade hon en nyhet från granngården Sjövik. Fru Agnes Drake hade, följd af en sin fars forne trotjänare, som förblifvit i hennes tjänst, samt af två eller tre andra manliga och kvinnliga tjänare anträdt en sydländsk resa, i hopp att få sin vacklande hälsa återställd. Hon skulle fara landsvägen till skånska kusten och öfver sundet taga vägen genom Danmark till Rhenlanden. Vidare hette det i brefvet, att herr Gustaf Drake inom kort, så snart han hunnit ordna viktiga ekonomiska göromål, ämnade resa efter sin hustru och med henne tillbringa sommaren utomlands. Detta hade friherrinnan hört af herr Gustaf själf, som nu gjorde nästan dagliga besök på Signildsborg. Äfven Vanloo hade samtidigt med Agnes anträdt en resa till södra Sverige.

En kväll kort därefter fick Adolf genom Erik veta, att det ting, där målet mot de föregifna häxorna skulle förekomma, hade öppnats, samt att Ingrid och Elin samma dag ditförts med kronoskjuts.

Adolf hade knappt emottagit denna underrättelse, förrän han kallade på sin värd, uppgjorde sin skuld till denne och befallde, att hans häst i morgongryningen skulle vara sadlad.

Tidigt följande morgon red Adolf ut genom Skanstull och tog vägen till Signildsborg, i hvars nejd, på en fjärdedels mils afstånd, häradets tingshus var beläget.


[1] Det hvitnande håret mildrar sinnets häftighet.

[2] Det är ljuft att dricka ur vishetens brunn.

[3] Det är ljuft att skämta i rätt tid.


The above contents can be inspected in scanned images: 253, 254, 255, 256, 257, 258, 259, 260, 261, 262, 263, 264, 265, 266, 267, 268, 269, 270, 271, 272, 273, 274, 275, 276, 277, 278, 279, 280, 281, 282, 283, 284, 285, 286

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:02:58 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fribyt/skytte.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free