- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
19. Slutet

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
516

19.

Slutet.

Det är morgonen efter den dag, på hvilken Algernon Sidney efter väl fullbordad kryssning anlände till Stockholm.

De svårt sårade af dess besättning hafva från fartyget förflyttats till Vanloos hus vid Norrmalmstorg, och bland dem äfven Adolf Skytte.

Han har tillbragt en svår natt, oroad af feberfantasier. Drömmar hafva trängts kring hans läger i brokigt virrvarr och gäckat honom i skepnader af de minnen, som under det vakna tillståndet lifligast sysselsatte hans tankar.

Han hade ännu en gång med Maria vid sin sida banat sig väg genom storm, mörker och upptornade drifvor, till dess han åter stannade vid den välbekanta räddande tröskeln. Men när han trädde öfver denna, hade Maria antagit Elins anletsdrag, och i stället för att vara i Ingrids koja, såg han sig försatt till kapellets sakristia: bödelns grymmma ansikte grinade emot honom, tortyren var
517
i gång, klagoskri skallade i det ödsliga hvalfet, blod flöt öfver dess golf, Ingrid låg rådbråkad vid hans fötter, och ett benrangel, kringfladdradt af en trasig prästkappa, svängde en eldbrand mot hans hufvud. Med Elin i sina armar ilar han ut ... och ser sig på afrättsplatsen omgifven af en spöklik spetsgård, begapad af tusen stirrande, blodtörstiga ögon: bålen flamma, flickan rycktes ur hans armar och släpas till stupstocken, bödelsyxan lyftes öfver hennes hufvud. Adolf uppgifver ett rop av fasa, vaknar för en kort stund till ett oredigt medvetande därom, att han drömt, och ser kring sin säng gestalter, hvilkas drag han ej förmår urskilja. Men dessa undanträngas åter af drömbilder, som röra sig i en förvillande dager af verklighet. Han genomkämpar än en gång sina strider på hafvet, genomlefver åter de långa dagarne af sin fängelsetid ... till dess han ändtligen vaknar, reser sig upp och ser sig omkring med förvånade blickar.

Han befinner sig icke i ett dystert fängelse, utan i ett bekvämt inrättat rum, genom hvars fönstergardiner en mild dager inströmmar. Vid hans hufvudgärd står hans vän Erik och håller hans hand i sin.

-- Du har sofvit oroligt, sade denne och log mildt mot sin vän.

-- Ack, är det du, Erik? ... Ja, jag har drömt rysliga drömmar ... och vet knappt ännu, om jag är vaken. Säg, hvar är jag? Hvad har händt?

-- Du är i goda händer ... bland människor, som vilja din lycka.

-- Min lycka! upprepade Adolf vemodigt och skakade på hufvudet. Därefter tillade han med en innerlig blick på den unge prästmannen: -- är det medlidande
518
eller glädje jag läser i ditt ansikte? Du är dig icke lik ... du ler och har dock tårar i dina ögon. Det måste förestå något, som skakar dig i djupet af ditt väsen. Jag påminner mig nu hvad som händt: vi besegrades på hafvet, jag vardt sårad i början af striden, fördes i land och ... nej, min hågkomst är oredig, men midt under mina drömmar har jag haft ett dunkelt medvetande, att jag är i lagens våld. Säg, väntar mig snart min sista stund ... eller hvarför betraktar du mig så underligt?

-- Jag sade dig ju, att du är bland människor, som älska dig. Liknar väl detta rum ett fängelse?

-- Nej, svarade Adolf och såg sig ännu en gång omkring.

I detsamma öppnades dörren, och Vanloo inträdde.

-- Där är din vän och beskyddare, utbrast Erik.

-- Han! mumlade Adolf, och hans ansikte mörknade, men blott för ett ögonblick, ty Vanloos ädla anletsdrag och lugna ögon uttryckte så mycken hjärtlighet, och hans väsen en så öfverlägsen och oantastlig höghet, att Adolf kände, det hvarje förebråelse här vore oberättigad.

-- Det var, såsom doktorn sade, yttrade Vanloo, -- att ni skulle vakna; han försäkrar mig, att ni är stark nog att uthärda ett kort samtal. Ni längtar helt naturligt att höra, hvad som timat. Och det kan ej verka annat än välgörande, att ni så hastigt som möjligt tages ur er ovisshet. Ni är under mitt tak, under beskydd af den holländska flaggan, död för alla utom för innevånarne i detta hus ... och så snart ni återvunnit edra krafter, skall ni i sällskap med mig och några andra, för er dyrbara personer lämna detta land och följa mig till en annan nejd, där en ärofull verksamhet väntar er -- en
519
sådan som öfverensstämmer med ert lynne ... Detta vare sagdt till en början. Innan vi fortsätta, skall ni styrka er med någon förfriskning ...

-- Nej, sade Adolf, -- jag tarfvar ingen sådan ... jag har många frågor att göra er.

-- De skola sedan nöjaktigt besvaras, sade Vanloo och ringde på kammartjänaren. Denne inbar de begärda förfriskningarna, och Adolf öfvervann sin otålighet till förmån för sina af sjukdomen medtagna krafter.

Under återfärden till Stockholm hade Vanloo vidtagit nödiga åtgärder att hålla Drake i okunnighet om sin följeslages öde. Drake hade sett Adolf vid början af striden falla till däcket; men visste ej om han var död eller sårad. Efter det samtal mellan Vanloo och Drake, för hvilket vi ofvanför redogjort, hade intet ord dem emellan skiftats: den senare förhöll sig stum och sluten, samt var sannolikt så upptagen af dystra själfbetraktelser, att han ej ägde en tanke för sina olyckskamraters öde. Först när fartyget åter befann sig i Stockholms skärgård, vardt Sigurd, som på sin kaptens befallning höll sig i grannskapet af Drake, af denne i likgiltig ton tillfrågad rörande Adolf Skytte. Sigurd svarade, att han icke visste någonting om den ifrågavarande personen, men att liket af en yngling af nog hyggligt utseende för att vara fribytare, blifvit funnet bland de fallne, samt att detsamma på mynher Vanloos befallning, i stället för att kastas i sjön, hade jordats bredvid dem, som stupat af Algernon Sidneys besättning. Drake frågade icke vidare: han tog för gifvet, att ynglingen varit Skytte.

Innan fartygen seglat förbi Värmdön, hade Vanloo låtit fälla ankar och öfverflytta samtlige fångarne, med
520
undantag af Drake, ombord å Scylla under tillräcklig vakt. Scylla kvarstannade på sin ankarplats, och Algernon Sidney inlopp ensam i Stockholms hamn.

Till följd af dessa åtgärder hade ännu intet rykte hunnit spridas, att Adolf Skytte påträffats å sjöröfvarefartyget, än mindre, att han sårad dvaldes i Vanloos hus. För öfrigt hade denne beslutit att under inga omständigheter till de svenska myndigheterna utlämna någon annan af fångarne än Drake. Fribytarne hade förgripit sig på holländsk egendom, voro till största delen främmande undersåtar och hade tagits af ett fartyg under holländsk kronoflagga: de svenska myndigheterna hade på dem intet gällande anspråk. Vanloos afsikt vara att gifva dem pardon, öppna dem utsikt till en ny lefnadsbana och därigenom, om möjligt, rädda dem åt en hederlig framtid. --

Vi återvända till Adolf. I det samtal, som uppstod mellan honom och Vanloo, vardt nu å ömse sidor allt, som vidkom Drake och Adolfs vistelse ombord å Scylla, förklaradt.

-- Ni står nu för mig i ett helt annat ljus, sade Adolf, -- men hvad skall ni väl tänka om mig ... hvad skall jag tänka om mig själf? Detta samtal ingifver mig icke tröst, utan fruktan. Ni ser, att ödet neddragit mig djupare och djupare ... jag förmår ingenting däremot: mina bästa uppsåt afla af sig endast sådana gärningar, som människorna måste stämpla som brott.

-- Den domstol, svarade Vanloo, -- som här har att skipa rättvisa, är lycklig nog att endast behöfva se till själfanklagarens själstillstånd och driffjädrar för att bedöma halten af hans gärningar. Ur denna synpunkt är ni rättfärdigad. Minst skulle det tillkomma mig att bryta
521
stafven öfver ert hufvud; ty jag står hos er i stor tacksamhetsskuld, och roten till er olycka har uppspirat ur det ädla deltagande ni hyst för tvenne hjälplösa, af samhällets fördomar grymt förföljda varelser, som äro mig kärare än allt på jorden.

-- Hvad menar ni? utbrast Adolf öfverraskad.

Erik tryckte hans hand och såg på honom med glädjestrålande ögon.

-- Jag skall genast förklara mina ord, sade Vanloo och lämnade rummet.

-- Jag förstår honom icke, sade Adolf oroligt till Erik, -- men jag känner en aning ...

-- Som icke gäckar dig ... Nej! Men var lugn ... fatta dig! Dig väntar en glad öfverraskning.

Dörren öppnades åter. Vanloo inträdde, förande vid handen två damer.

-- Min mor och syster, sade han.

Adolf var för ett ögonblick stum af öfverraskning: han ville ej tro sina egna ögon. Men Elin skyndade att taga honom ur hans tvifvel. Hon ilade med ett glädjerop emot honom, fattade hans hand och utbrast:

-- Igenkänner ni mig icke, gode Adolf? Det är ju jag ... Elin! Och här är min mor ... och han, Arnold, är min bror. Nu skola vi icke mer skiljas, utan alltid vara tillsamman.

Läsaren har utan tvifvel lättare att föreställa sig än författaren att skildra det uppträde, som nu följde, med alla dess glädjeyttringar och förklaringar. När ändtligen Vanloo med mor och syster drog sig tillbaka, och Adolf i lugn kunde samla sina tankar för att skärskåda sammanhanget mellan det förflutna med dess sorger och faror,
522
det närvarande med dess glädje och framtiden med dess ljusa förhoppningar, sjönk han till Eriks bröst och sade: -- huru underbara äro Guds vägar!

* * *

Tre veckor efter detta uppträde sväfvade Algernon Sidney, fredligt följd af sin motståndare Scylla, på Kattegatts spegel. Aftonsolen kastade sitt purpursken öfver hafvet. En lätt bris fyllde seglen.

På Algernon Sidneys akterdäck syntes en liten grupp, som under tystnad betraktade den i fjärran försvinnande svenska kusten, tills den sista punkten af densamma dök under synranden. Då höjdes ur deras hjärtan en gemensam suck, och de sträckte sina armar mot öster, mot fäderneslandets flyende stränder.

Men Algernon Sidneys manskap hurrade, svängde sina hattar och hissade, som deras kapten befallt, den svenska flaggan bredvid den holländska.

Den lilla gruppen bestod af Vanloo, fru Agnes, Ingrid, Elin och Adolf Skytte.

Vanloo hade hämtat fru Agnes från den tillflyktsort, han förskaffat henne på Seland.

Intet rykte om de händelser, som timat, sedan hon lämnade sitt sorgliga hem, hade nått hennes fristad, och Vanloo hade beslutit, att de skulle förblifva en hemlighet, till dess en ny lycka hunnit för Agnes uppspira under vård af hans broderliga kärlek.

Sorgliga minnen förmå ej slita bandet mellan fäderneslandet och de barn, som måste lämna dess strand ... de förmå det ej, äfven om hoppet om en lyckligare
523
framtid på en annan kust förenar sin makt med deras. Detta rönte de alla, som nu voro samlade kring Vanloo; men de hade en tröst i hvarandras kärlek, och skilsmässans bitterhet kändes blott som ett vemod, ljuft blandadt i känslan af deras sällhet.

*

Ryktet att Drake var gripen som sjöröfvare och öfverlämnad åt de svenska myndigheterna att straffas, flög som en löpeld genom hufvudstaden. Vanloo hade för änkedrottningen samt grefvarne Brahe och De la Gardie uppvisat den skrifvelse, hvari holländska regeringen begärde Drakes utlämnande, och till dem hemställt, huruvida de önskade utlämna honom eller själfva tillämpa lagen på honom. Man valde det senare som det minst skamliga, ty Drake var svensk adelsman af gammal ätt och stod i släktskapsförbindelse med många ansedda familjer, och man kände den skymf han tillfogat sitt namn som i viss mån återfallande på adelsståndet. Man beslöt därför att genom en hastig ransakning och dom förkorta skandalen och tysta de onda tungorna så fort som möjligt.

Ingen var ifrigare att förorda ett hastigt förfarande än riksrådet Skytte. Visserligen hade han för sin politiska ställning föga att frukta, om undersökningen, såsom han räddes, skulle sträcka sig till Drakes högförrädiska försök mot rikets råd, samt denne i sista stunden upptäcka planen för sammansvärjningen och utpeka sina medbrottlingar; ty vid Drakes påståenden kunde under sådana omständigheter föga afseende fästas, och allt, som
524
förmådde bevisa anklagelsens giltighet, var urvägenrödt. Men icke desss mindre förnam herr Bengt med stor hugnad, det de fleste herrarnes åsikt var den, att man borde inskränka sig till en ransakning öfver sjöröfveriet och lämna det politiska åsido, dels för att förkorta undersökningen, dels för att icke åt offentligheten och allmänhetens prat prisgifva en sak, öfver hvilken man en gång beslutit kasta hemlighetens slöja.

Herr Bengt ansåg det dock icke öfverflödigt att genom en hemlig kanal ställa sig i förbindelse med fången och förespegla denne, att hans mäktige vänner, förvissade om hans tystlåtenhet, skulle göra allt hvad de kunde för hans räddning. Medan herr Bengt å ena sidan genom detta medel sökte binda Drakes tunga, påyrkade han, såsom vi nämnt, å andra sidan ett hastigt afgörande af brottslingens öde.

Ransakningen tarfvade i själfva verket icke dragas ut på längden. Saken var klar, och Drake gjorde inga undflykter. Han vidgick kort och godt, att han under flere somrar idkat sjöröfveri, samt att han varit stadd på ett nytt sådant tåg och nyss kapat en holländsk kofferdifarare, då han af Vanloo öfvermannades. Med ett ord: han bekände allt i själfva hufvudsaken, men tillbakavisade alla frågor rörande biomständigheterna med det svar, att sådana spörsmål vore öfverflödiga. Man trodde, att han ouppmanad skulle erbjuda en förklaring öfver det politiska odådet, men äfven häruti iakttog han tystnad. Hans hållning under ransakningen var lugn, hans ton kall och stundom gäckande. Han hade uppgjort räkningen med sitt öde; det hopp, hvarmed herr Bengt ville bedraga honom, slog ingen rot i hans själ. Mer af stolthet än
525
af förtroende till denna förespegling iakttog han tystnad om sin förbindelse till honom och de andre deltagarne i sammansvärjningen.

Innan han genom Sigurds berättelse kommit till den falska öfvertygelsen, att Adolf Skytte stupat, hade han på dennes delaktighet byggt ett svagt hopp om räddning genom den Skytteska släktens och dess fränders och vänners inflytande. Men sedan han öfvergifvit äfven detta hopp, lät han icke heller under ransakning Adolf Skyttes namn komma öfver sina läppar.

Dödsdomen afkunnades och lydde på arkebusering. Drake emottog domen med alla tecken till likgiltighet. Den präst, som skickades att bereda fången till döden, tillbakavisades.

Tidigt om morgonen efter den dag, på hvilken dödsdomen fallit, och medan Vanloo ännu vistades i hufvudstaden, vardt Drake utförd på slottsgården att undergå sitt straff. En pluton musketörer var uppställd inom fångarnes inhägnad, slottsportarne voro stängda, och endast några få vittnen närvarande. Drake gick med fasta steg till den plats, som anvisades honom på obetydligt afstånd från fronten, afdrog rocken, blottade bröstet och emottog lugnt de dödande kulorna.

* * *

Innan vi ända denna berättelse, torde det vara skäl att med några ord redogöra för de andra, i densamma mera framstående personernas öden.

Ära den som äras bör! Vi börja således med riksrådet Bengt. Hans studier i den stoiska filosofien buro åtminstone i praktiskt afseeende inga frukter. Hans orolige
526
ande kastade honom in i nya stämplingar, med hertig Adolf Johan till medelpunkt, hvilka slutligen hade till följd, att han utstöttes ur riksrådet. Han lämnade då sitt otacksamma fädernesland och ströfvade omkring i Europa under skiftande äfventyr. Han uppträde en tid i Paris och anmälde hos Ludvig XIV och ministern Colbert, att han var i besittning af stora politiska hemligheter, hvilka han tillbjöd sig att yppa, sannolikt i beräkning på klingande vederlag, ty hans kassa var för tillfället i klent skick, men då man syntes misstro honom, lämnade han Frankrikes hufvudstad och begaf sig till kurfursten af Brandenburg. Här hade han till en tid bättre lycka. Han föreslog kurfursten att samla alla Europas tänkare, lärde och snillen i ett enda samhälle där de, underhållne af kurfursten, skyddade af egna friheter och åtnjutande fullkomlig samvetsfrihet, skulle bo och arbeta tillhopa. Samhället skulle bära namnet Sophopolis eller de vises stad och herr Bengt naturligtvis vara borgmästare i densamma. Förslaget behagade fursten, herr Bengt uppbar en betydlig summa för dess förverkligande, och ritningen till den nya akademiens sigill var redan färdig; men olyckligtvis hörsammade ingen af de snillen, herr Bengt omtalat, kurfurstens inbjudning, och de underrättelser om herr Bengts person, hvilka från Sverige kommo till kurfursten, voro af så föga gynnsam art, att denne slutligen tog sin hand ifrån honom. Sedan denna plan ramlat, företog herr Bengt en hetsjakt från stad till stad efter hertig Adolf Johan, som också var stadd på resor, men som varsamt undvek att möta sin fallne bundsförvandt. Sedan herr Bengt ledsnat vid denna jakt, sysselsatte han sig med hvarjehanda: han skref jeremiader till den unge konungen
527
och äskade upprättelse för sin af riksförmyndarne förolämpade person, han bråkade med alkemi och lärdt författarskap och lär till och med, enligt hvad ryktet påstår, rest omkring och hållit folkmöten, vid hvilka han skulle predikat ateism. Slutligen återvände han till Sverige, men måste nödtvunget afhålla sig från all politisk verksamhet. Han afled år 1683, och som ett för mannen kännetecknande drag må anföras, att hans betjäning trodde hans död vara förställning, tills de började känna liklukten.

Om herr Bengts sköna dotter Marias senare öden hafva vi olyckligtvis inget uppbyggligt att mäla. Några år efter de händelser, som här skildrats, trädde hon i en oloflig förbindelse till grefve Gustaf Banér, medan dennes hustru ännu lefde. Denna förbindelse väckte stort uppseende och åstadkom Banérs förvisning från hofvet. Sedan hans olyckliga hustru kort därefter aflidit af sorg, vardt Maria Skytte visserligen grefvinna Banér, och tidens slappa moral tillät henne snart att som sådan återvända till hofvet och där spela en i det yttre lysande roll ... men lycklig var Maria aldrig: hennes minnen, och hennes hårdsinte makes illa dolda förakt bidrogo att förgifta hennes dagar och midt under ett lysande hoflif rikta hennes längtan på grafven. --

Häxförföljelsen rasade i Sverige under flere år, och pastor Suenonius fortfor att i densamma vara framstående, till dess läkaren Urban Hjärne och några andra, som förde det sunda förnuftets talan, lyckades stäfja fanatismen. Suenonius var en af de siste, som lät öfvertyga sig om sin villfarelse; han afvisade länge hårdnackadt hvarje tanke på den möjlighet, att han med svärd och bål förföljt och dräpt så många oskyldiga; men när denne tanke
528
med allt större kraft trängde sig på hans samvete, dukade hans svaga förstånd under: han vardt vansinnig och slutade sitt lif i dårkistan.

Hans vän, länsman Askelin, frikändes lyckligt från den anklagelse, som gamla Karin riktat mot honom, och lefde många år som en nitisk kronans tjänare.

Långt innan Urban Hjärne lyckades omvända de maktägande och förmå dem inställa häxförföljelsen, hade lagman Johan börjat vackla i sina grundsatser om trolleriväsendet. Under de häxerimål han måste handlägga öppnades hans ögon mer och mer för verkliga förhållandet. Detta inverkade naturligtvis äfven på hans omdöme öfver sonens handlingssätt. Så snart Erik, som ofta besökte lagmannen och förvärfvat sig hans förtroende, märkte denna förändring, framlade han för den gamle herrn tvenne bref, som han efter Adolfs skilsmässa från fäderneslandet fått från denne. Såväl genom dessa bref, som genom Eriks muntliga upplysningar, vann nu lagmannen kunskap därom, att de kvinnor, för hvilkas skull Adolf förverkat sin fars gunst, voro den ansedde holländaren Vanloos mor och syster, att Adolf lefde i ett lyckligt äktenskap med Elin, att han vid Vanloos sida funnit en ärofull verksamhetskrets i sitt nya fädernesland, och att den enda längtan, han ännu kände ouppfylld, vore att åter få omfamna sina föräldrar. Den gamle Skyttes ögon fylldes vid dessa underrättelser af tårar, han skref genast och besvor sin son att oförtöfvadt återvända till sin far, som trängtade efter försoning. Lagmannen räknade de dagar, som måste förflyta, innan han åter kunde få trycka sin son i sina armar. Slutligen kom Adolf, åtföljd af Elin, Ingrid och Vanloo, och den skönaste försoningsfest firades.
529

Äfven fru Agnes hade åtföljt sina vänner till Sverige, men hon uppträdde icke bland sina forna bekanta. Hon besökte blott sin Hedvigs graf och återvände därefter med det lilla nybygget tillbaka till det land, där ett lif af glädje för henne uppblommat.


The above contents can be inspected in scanned images: 516, 517, 518, 519, 520, 521, 522, 523, 524, 525, 526, 527, 528, 529

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:03:00 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fribyt/slutet.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free