- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
17. Ett misslyckadt statsstreck

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
347

Ett misslyckadt statsstreck.

En vacker, solbelyst förmiddag, tre veckor efter de händelser, som nyss skildrats, rullade en ståtlig, fyrspänd vagn genom Skanstull in i hufvudstaden. Det var Vanloos ekipage.

Det härliga vårvädret hade utlockat Stockholms beau monde. Vagnar, stora och klumpiga, men glänsande af siden och förgyllning, med lakejer bakpå och lakejer på fotstegen, rullade förbi hvarandra på gatorna, och ryttare på ståtliga hästar bugade i sadeln och lyfte med en sirlig armsvängning på sina fjädrade hattar, hvarhelst något vackert ansikte blickade fram mellan vagngardinerna.

-- Den rike främlingen är återkommen ... detta var den anmärkning, som allmänt gjordes, där Vanloos ekipage banade sig väg, och mer eller mindre djupa, mer eller mindre förtroliga hälsningar mötte den stolte och afundade mannen från alla sidor.

Vid Norrbro anhölls han af tvenne ryttare, som genast svängde om sina hästar och redo fram på hvar sin sida om vagnen.
348

-- Välkommen åter, mynher Vanloo! ropade den ene lifligt, medan den andres ceremoniella hälsning utvisade en mindre förtrolig bekantskap med den välkomnade personen.

Den förre var herr Gustaf Drake, den andre gardesöfversten Gustaf Helmer Lilje, en af dem, som under balen på Sjövik undertecknat sammansvärjningen, och genom sin ställning vid hären en af den Skytteska sammansvärjningens pelare.

-- Jag har i sanning längtat efter er, mynher Vanloo, ropade Drake; -- måtte ni kommit i en lycklig stund!

-- Man kommer lyckligt nog, då man ej kommer för sent, svarade Vanloo. -- Hvad nytt från Sjövik, herr Gustaf Drake?

-- Intet annat nytt, än att jag vantrifves i min ensamhet därstädes. Ni finner mig därför här: jag har på några dagars tid sökt hufvudstadens förströelser. Om grannfamiljen på Signildsborg kunde jag däremot hafva mycket att förtälja, men ni får tids nog lära känna dessa nyheter, ty de äro på hvar mans läppar.

-- Såå ...

Vanloo vände sig till den andre ryttaren och bytte några artighetsfraser med denne.

Drake ämnade just ånyo öppna samtalet med en fråga, när mynher Vanloo funne sig hågad att emottaga hans besök, då hans värjgehäng, som sannolikt varit vårdslöst spändt, lossnade, och värjan föll till gatan.

-- Dii avertite omen![1] utbrast Vanloo i en kall, skämtsam ton, då skramlet af svärdets fall mot gatstenarne drog hans uppmärksamhet åt denna sida.
349
Därefter hälsade han de bägge ryttarne, gaf kusken tecken att köra fortare, och vagnen rullade bort.

-- Fy d--n, jag tål inga holländare, sade Lilje till Drake, sedan denne af en förbigående fotgängare låtit räcka sig sin värja, -- jag tål ingen dryg köpslående republikansk mynher, och allra minst den där. Hans artighet smakar af nedlåtenhet ... hans blick föreföll mig spotsk ... den holländske hunden!

-- Den här är dock ingen vanlig holländare och icke ens en vanlig människa, anmärkte Drake, som emellertid väl märkt, att det låg något utomordentligt frostigt i Vanloos ton och hållning, skarpt afstickande mot den förtroliga ifver, hvarmed han, Drake, hälsat honom välkommen.

Sigurd, som var förberedd på sin herres ankomst, emottog honom i porten till hans vid Norrmalmstorg belägna hus. Då vagnen rullade in på gården, hälsades Vanloo af Algernon Sidneys manskap med hurrarop, och de raske sjöbussarne, alla klädde i blårandiga ylleskjortor och hvita benkläder, trängde sig kring honom för att trycka hans händer.

Desse män voro af olika folkprägel och tungomål ... de voro samlade, en och en, med strängt urval, under de vidlyftiga resor Vanloo gjort i båda världshalfvorna; men deras ansikten, som företedde alla färgöfvergångar mellan den götiske nordbons hvitröda och den spanske kreolens bronsfärgade hy, buro samma uttryck af raskhet, glädtighet och bottenärlighet; de hade med sin kapten till medelpunkt, med ömsesidig aktning och fostbrödralag under gemensamma faror till föreningsband, sammansmält till ett starkt helt. Det var ett kosmopolitiskt och likväl strängt
350
slutet samhälle, hvari det ej var lätt att förvärfva medborgarrätt.

-- Kapten, ropade en af desse män, styrmannen Blackwell, -- börjar ni icke ledsna vid landbacken? Vi önska alla snart komma i verksamhet. Algernon Sidney är fullt färdig att sticka ut ... ni skall skynda att se honom, kapten: han ligger där så stolt, fin och fejad, och längtar bara, han som vi, att komma ur hamnen.

De kringstående instämde i Blackwells ord och uttryckte alla sin önskan att med det första få lämna landbacken.

Vanloo lofvade, att det ej skulle dröja länge, innan Algernon komme att utbreda sina segel för hafvets vindar, och underrättade sina män, att han längre fram på dagen ämnade taga sin vackra brigg i ögonsikte.

Manskapet tågade tillbaka till Kastellholmen. Endast Sigurd stannade hos Vanloo.

Läsaren har sannolikt redan gissat, att Vanloos resa stod i samband med fru Agnes Drakes. Han hade lämnat henne i ett fridfullt landthus på Selands bokskuggade strand och därefter ilat tillbaka till Stockholm, där de väntade politiska händelserna kräfde hans närvaro.

Dessförinnan hade han dock under vägen gjort ännu ett besök i sin födelsebygd.

-- Sigurd, sade Vanloo under samtalets gång -- mina spaningar efter min mor och min syster hafva äfven denna gång varit fruktlösa. Icke ett spår upptäckt, som kunde föra mig till dem själfva, om de ännu lefva, eller till deras grafvar, om de äro döda! Men jag kan ej med denna ovisshet om deras öde lämna fädernejorden. Det var en af mina ungdomsdrömmar, att jag en gång, rik och ärad,
351
skulle återvända till min moders hydda; det var hoppet därom, som i lifvets strid förljufvade medgången och stärkte mitt mod i motgången ... Ack, fortfor Vanloo till sig själf, -- jag undrar, om hon åldrats mycket, min arma mor ... och Elin ... hon borde nu vara en blomstrande ungmö.

-- Hör, min vän, fortfor Vanloo efter en stunds tystnad, -- jag har under denna resa kommit att tänka på ett medel, som måhända säkrare och hastigare än något annat skall leda mig till målet. Jag vill i alla rikets kyrkor låta efterlysa mina fränder. Efterlysningen skall innehålla en noggrann uppgift om deras släktskap och forna lefnadsförhållanden, så att intet misstag må äga rum. Om de ännu äro bland de lefvandes antal, skola de således få veta, att deras son lefver, att han ifrigt längtar att träffa dem, och att Vanloo, medlem af den holländska beskickningen i Stockholm, med nöje vill upplysa, hvar de skola finna honom. Men hvad som skall ske måste ske snart. Jag skall ännu i dag träffa de för detta ändamål nödiga åtgärderna ... och för att förvissa mig därom, att efterlysningen skall spridas så snabbt och fullständigt som möjligt, vill jag utverka den ett rum bland regeringskungörelserna. -- Men nu till något annat! Hafva många papper från de sammansvurnes läger under min frånvaro kommit i dina händer?

-- Ja, en hel hop, kapten. Med guld kan man göra underverk, det är visst och säkert. Jag har nedlagt dem i den ordning, de inkommit, i kaptens skrifbord.

Vanloo tillbragte en god timme med att genomläsa dessa handlingar. Detta studium intresserade honom synbart. Han läste uppmärksamt, försjönk i djupa betraktelser och steg ibland upp för att med raska steg mäta golfvet.
352

Då han slutat läsningen och nedlagt papperen, var uttrycket i hans ansikte särdeles gladt.

Sedan Vanloo badat, frukosterat och gjort sin toalett, gick han, följd af Sigurd, ut till sin brigg, som ännu låg för ankar på sitt förra ställe utanför Kastellholmen. Bland de talrika örlogsmän, som, dels öfverbyggda, dels i segelfärdigt tillstånd, lågo förtöjda utanför Skeppsholmen och Kastellholmen, funnos visserligen många som i storhet öfverträffade, men ingen, som kunde täfla med Algernon Sidney i byggnadssättets skönhet och ändamålsenlighet. Briggen var lika mycket föremål för sjömäns som »landkrabbors» förtjusning. De förre beundrade hans redbara egenskaper, som bevärad »sjöbåt», de senares ögon bestuckos af hans prakt.

Algernon Sidney var nu, afvaktande ett besök af sin kapten, smyckad i sin högtidsskrud. En mängd flaggor och vimplar af alla färger svajade från hans smäckra master för den friska vinden; portarne i bastingeringen voro öppnade och visade en fruktansvärd tandrad af blank metall: alla ändar voro väl instufvade, löpande tågvirket hårdt ansatt och rårna sorgfälligt brassade. Behagfull och likväl fruktansvärd hvilade den vackra briggen så lätt och luftigt på vattnet, som om han vore färdig att höja sin köl öfver de små solglittrande böljor, som lekte däromkring.

Då Vanloo nalkades, mannades rå, ett hurrarop höjdes, och de män, som hade befälsposter ombord, samlade sig vid fallrepstrappan för att emottaga sin kapten.

Vanloo trampade sitt kära däck med en ynglings glädje. Han granskade allt från kölrummet till masttopparne, och allt var i bästa lag.

Därefter utdelade han några ordres, bland hvilka äfven
353
var den, att manskapet skulle lämna sina härbärgen i land, uppgöra sina skulder därstädes och flytta ombord för att i hvarje ögonblick vara färdigt till afsegling.

-- Kapten, sade Sigurd, i det han pekade på ett fartyg, som låg på något afstånd från Algernon Sidney, längre ut från stranden, -- kan ni gissa hvad detta är för en sjöbjörn?

Det fartyg, hvarpå Sigurd fäste sin herres uppmärksamhet, var tackladt som brigg och bar holländska flaggan. Det var högriggadt, plattdäckadt, något längre och smalare än Algernon Sidney, samt försedt med en hög buktig akter.

Vanloo svarade:

-- Han är byggd för snabbsegling, men aktern är nog hög, och kranbalkarne ligga för långt akterut: han kommer att stampa starkt i sjögång. Hvad är det för en gynnare? Han ser mig misstänkt ut. En holländare är det icke, ehuru jag ser honom bära holländska flaggan.

-- Briggen heter Scylla, kapten, och har en lika hvass tandrad som Algernon Sidney. Gissar ni icke, kapten?

-- Ha, jag förstår ...

-- Ja, det är den hedervärde köpmannen Zacharias Jansens brigg, bestämd att göra mycket fredliga resor här emellan och Amsterdam. Men jag svarar icke för, att ej den beskedlige sjövargen på resan kommer att bita ett och annat får, så vida han bara får tid att sätta käkarne i gång.

-- Jag måste ombord på den där Scylla, sade Vanloo. -- Hör hit, Fredrik! Sätt låringsbåten i vattnet! Vill du göra sällskap, Sigurd?

-- Nej, för tusan, kapten, det går icke an. Zacharias Jansen skulle lukta brändt horn, om han såge mig i ert sällsap.
354

Vanloo lät ro sig öfver till Scylla.

-- Är er kapten ombord? var hans första fråga, sedan han med ett tag i röstet svingat sig upp på däck.

De karlar, som voro på däck, blängde likgiltigt på Vanloo. En af dem gaf sig tid att svara, att deras kapten nyss gått i land, hvarefter han fortsatte det gräl, hvari han var stadd med kamraterna.

Det folk, hvarmed kapten Zacharias Jansen bemannat sin brigg, var, att döma af »snitten i deras klyfvertar», snarare ägnadt att inflytta i ett tukthus. Karlen som svarat på Vanloos fråga, bar ett af fylleri uppsvälldt ansikte, vanställdt af öppna eller med plåsterlappar skylda blodviten. Med den skräfliga ton, hvari han på plattyska utöste sitt ovett mot kamraterna, tycktes han vilja gifva tillkänna, att han under kaptenens frånvaro var högsta hönset i korgen. De öfriges utseende var föga mer förtroendeingifvande.

Vanloo gick ett slag kring däcket och synade allt med mönstrande blickar. Utrustningen såg gammal och lagad ut, men var fullständig, ändamålsenlig och i tämligen godt skick. Kanonerna, till antalet lika många som Algernon Sidneys, voro gamla, rostiga, hade utseende af att i många år legat blottställda för vind och väder utanför något kronans förrådshus, men de voro likväl tydligen valda med kännareblick.

Nu framträdde till Vanloo en man af besättningen, på hvilken han förut icke gifvit akt. Det var en ung, högväxt karl, hvars ansikte, klädsel och hållning på ett i ögonen fallande sätt skilde honom från de andra. Hans ansikte var fint tecknadt, men blekt, magert och prägladt af öfverdåd och tillgjord munterhet; hans hållning, ehuru
355
i hvarje rörelse själfsvåldig och vräkig, förrådde icke dess mindre en man af uppfostran; hans dräkt var en blandning af sjömannens och studentens: på hufvudet bar han en »sydväst», kring halsen en vårdslöst knuten långhalsduk, och hans smärta lif var inknäppt i en gammal luggsliten sammetsrock af det vanliga studentsnittet.

-- Hör på, -- sade han i närgången ton, i det han lade sin hand på Vanloos skuldra, -- hvem söker han här?

Vanloo vände sig om mot talaren. Denne drog sig för hans kalla blick ett par steg tillbaka och lyfte något förlägen på sin »sydväst», hvarvid han blottade en vacker panna och de rikaste blonda lockar.

-- Ursäkta, fortfor han i höfligare ton; -- söker min herre vår kapten och redare, den utmärkt aktningsvärde herr Zacharias Jansen, så vill jag underrätta, att han helt nyss lämnade detta förträffliga fartyg och lät ro sig till Skeppsholmen. Men om ert ärende är sådant, att det kan förtros åt en annan, så är jag hans högstbetrodde man och vill gärna stå till er tjänst ... Tyst, karlar, ropade han därefter till de grälande matroserna, i det han ur fickan framtog en flöjt och slog den värste skrikaren i hufvudet med densamma, -- tyst, fördömda pack, då andre löjtnanten talar!

-- Ni är således andre löjtnant på detta fartyg?

-- Ja.

-- Ni är svensk till börden?

-- Det vete fan; jag är kosmopolit.

-- Ert fartyg är ovanligt starkt väpnadt ...

-- Ja, som ni ser. Man får vänta sig allt, då man, som vi, göra resor i farliga farvatten. Vi ämna oss
356
härifrån till Holland, men sedan därifrån till Ostindien, där det är bättre förråd på sjöröfvare än här på hafsmåsar.

-- Godt, jag har nu tillfredsställt min nyfikenhet, hvilket var mitt enda ärende här. Som gammal sjöman ... jag är ägare till briggen, som ligger därborta ... roade det mig att se ert fartyg på nära håll.

-- Åh, tusan, jag har hört, att den rike Vanloo skall vara ägare till den där präktige briggen. Det måste således vara...

-- Alldeles: jag är Vanloo ... Och enär ert fartyg bär den holländska flaggan, så var detta än ett skäl för mig att besöka detsamma.

Andre löjtnanten, såsom den unge mannen behagade kalla sig själf, bugade under tystnad.

Då Vanloo därefter gjorde min att lämna däcket, skyndade sig ynglingen att nedfira fallrepstrappan.

Hunnen ett stycke från Scylla, hörde Vanloo från dess däck en vildt munter flöjtdrill. Det var utan tvivel andre löjtnanten, som nu trakterade samma instrument, med hvilket han nyss förut trakterat den skrikige matrosen.

-- Nå, hvad tycker ni, kapten? frågade Sigurd, sedan Vanloo återkommit till Algernon Sidney; -- er motståndare är just icke att förakta, eller huru?

-- Nej, svarade Vanloo, -- men dess bättre.

En halv timme därefter lämnade Vanloo i Sigurds sällskap sitt fartyg och tog hemvägen öfver Skeppsholmen.

Skeppsholmen var den tiden nästan obebyggd; blott en större byggnad, amiralitetshuset, fanns där. Men där rådde icke dess mindre stor liflighet, ty många örlogsbåtar lågo på stranden för att lagas, och där vimlade både av sysselsatta och sysslolösa människor.
357

Bland de senare sågs äfven en liten man, som med sänkt hufvud och armarne korslagda på ryggen vandrade af och åter. Han bar en sedesamt tillskuren långrock, anspråkslösa strumpor och skor med silfverspännen. Vanloo ansåg honom vara en köpman, funderande på någon vinstgifvande spekulation.

-- Det är Ruys, kapten, sade Sigurd hastigt. -- Han bör icke se mig i så förnämt sällskap som ert.

Sigurd stannade, till dess Vanloo hunnit ett stycke framför honom.

Vanloo fann sig hågad att se mannen på närmare håll. Han gick fram och väckte honom ur hans funderingar med följande ord på holländska språket:

-- Tillåt mig fråga: är ni holländske köpmannen Zacharias Jansen?

Ruys såg upp, blottade sitt hufvud och gjorde en kruserlig bugning.

-- Alldeles, alldeles, svarade han, -- mitt namn är Zacharias Jansen.

-- Från Rotterdam, eller huru?

-- Alldeles, nådige herre ... ja, det vill egentligen säga: från Amsterdam.

-- Eller från Alkmaar måhända?

-- Från Alkmaar? upprepade Ruys med en skygg blick. -- Nej, som jag sade, från Amsterdam.

-- Vi äro landsmän. Mitt namn är Vanloo. Känner ni detta namn?

-- Visserligen ... Icke skulle jag vara den ende, som är okunnig därom, att vårt land äger en så utmärkt medborgare härstädes. Ert namn, mynher, är mig för öfrigt bekant af gammalt: hvilken holländare känner icke det
358
inom och utom handelsvärlden ärade namnet Vanloo? Jag har mången gång undrat, mynher, om ni är son af hufvudmannen för firman Vanloo & Comp. i Rotterdam eller af gamle Vanloo i Batavia ...

-- Jag är den senares arfving, svarade Vanloo kort. -- Men låt mig skärskåda er närmare, hederlige Zacharias Jansen! Se upp, min vän och visa utan onödig blygsel ert bottenärliga ansikte! Vid Jupiter, detta är en underbar, jag må säga opassande lek af naturen och slumpen ...

-- Hvad menar ni, mynher? stammade den föregifne köpmannen, som tycktes hindras af ett sendrag i nacken att höja någon annan del af ansiktet än ögonstenarne till sin vederpart.

-- Ja, hvad säger ni själf? Må det ej kallas ett opassande skämt af naturen och slumpen, då den förra gör en ärlig köpmans ansikte fullkomligt likt en viss spetsbofs, och den senare ökar likheten genom att vanställa bägge med alldeles likadana ärr och skråmor.

-- Mynher, jag förstår icke, mumlade Jansen, kritblek om hela ansiktet, med undantag af nästippen, som under alla lifvets förhållanden glänste af samma purpur.

-- Jag skall i få ord förklara saken, herr Zacharias Jansen. Jag har fått signalementet på en gammal förhärdad skurk, som heter Ruys, bördig från Holland till föga heder för dess aktningsvärda folk ... Ni känner väl ryktesvis namnet Ruys?

-- Huru sade ni? Ruys? Nej, mynher, honom känner jag icke.

-- Hans namn är annars icke alldeles okändt bland köpmän och sjöfarande. Om ryktet förmäler sant, var
359
han löjtnant under den bekante sjöröfvarkaptenen Tomkins, hvars benrangel jag för femton år sedan såg hänga i kedjor vid Themsens utlopp. Sedan lär han under några år idkat sjöröfveri på egen hand, fast utan särdeles framgång: dock, om jag minnes rätt, kapade han ett fartyg från samme Vanloo i Batavia, som ni nyss nämnde. Om hans senare öden är jag icke heller alldeles okunnig ... Men jag märker, att detta samtal icke roar er. Således till något annat! Ni är ju ägare af briggen Scylla?

-- Ja, mynher, redare och kapten i en person.

-- Jag kommer nyss från ert fartyg: jag har varit ombord på detsamma ...

-- Såå, mynher! Stor förlust för mig, att jag ej var närvarande, då ni gjorde mig den äran ...

-- Det är en präktig brigg, er Scylla ...

-- Åh, mynher, anspråkslös, mycket anspråkslös.

-- Fan heller! Jag har sällan sett ett handelsfartyg med större anspråk på att mäta sig med en medelmåttig örlogsman. Men jag upptager er dyrbara tid, herr Jansen. Blott ännu en fråga: när ämnar ni lätta ankar?

-- Icke än så noga bestämdt. Jag ligger här i åtskilliga affärer ... Sedan varder det en långresa, mynher. De kanoner ni sett, stå där för malajernas räkning ... Malajerna äro ett farligt folk ... ja, ni känner dem nog bäst, mynher, ni som är från Batavia ... Som jag säger: ett farligt...

-- Godt. Farväl, herr Jansen! Måhända mötas åter våra banor: jag ämnar mig åt samma håll som ni.

-- Hå, det skulle fägna mig. Farväl, mynher!

Zacharias Jansen hälsade med en ytterst djup bugning den bortgående Vanloo, vände sig därefter om, torkade
360
ångestsvetten ur pannan, drog några djupa andedrag och mumlade:

-- Förbannelse! Det är som jag säger: här spökar midt på ljusa dagen. Landbacken bränner mina fötter. Hvarför sölar Drake? Jag står icke ut med det här.

*

Det var den 30 Maj. Riksrådet Skytte hade på aftonen af denna dag återkommit från en utflykt till Görväln, hertig Adolf Johans egendom, två mil från Stockholm.

Herr Bengt såg tankediger ut. Sammansvärjningen skulle följande dag utbrista.

Hemkommen fann han på sitt skrifbord en biljett, hvars utanskrift, ställd till honom, var tecknad med den af honom själf uppfunna chiffern. Icke litet förundrad häröfver, bröt han det honom obekanta sigillet och läste följande rader:

»Den skarpsinnigaste kan någon gång visa sig oförsiktig, den klokaste tarfva råd, då ett stort och farligt företag stundar. Uppbränn edra hemliga papper!»

-- Hvad betyder detta? frågade sig herr Bengt orolig. -- Hvem har skrifvit detta? Är något förräderi med i spelet? Är jag upptäckt? ... Nej, rådet är allt för godt för att komma från en fiende. Men har en vän skrifvit det, så är ju detta hemlighetsmakeri onödigt. Vi träffas ju dagligen och kunna under våra öfverläggningar muntligen uppmana hvarandra till nödig varsamhet.

Han ringde på sin kammartjänare och frågade, hvem som framlämnat brefvet. Kammartjänaren förhörde sig hos de andre domestikerna, och svaret vardt, att
361
brefbäraren varit en sjömansklädd karl, som emottagaren icke kände.

Uppmaningen var för öfrigt onödig, ty herr Bengt, som var beredd både på det ena och det andra, hade redan offrat sin brefväxling med de sammansvurne åt lågorna. Han hade vidtagit både denna och alla andra upptänkliga åtgärder för att, i händelse strecket misslyckades, från sin person afvärja om icke misstankarne, så den bindande vissheten om delaktighet i sammansvärjningen.

Han stoppade biljetten till sig, gick hvisslande några steg öfver golfvet, förtöjde sig därefter i sin länstol och afvaktade lugnt, bläddrande i Plinius’ naturalhistoria, skymningen, då flere af de sammansvurne skulle infinna sig hos honom.

Den förste, som kom, var Gustaf Drake.

-- Har ni skrifvit detta bref? var herr Bengts första fråga, i det han räckte biljetten till Drake.

Sedan Drake genomögnat den, framtog han sin brefväska och räckte Skytte en breflapp, skrifven med samma stil.

-- Och jag, förklarade Drake, -- ämnade spörja er, om ni skrifvit denna biljett, som en okänd i dag lämnat min betjänt. Innehållet i bägge är detsamma.

-- Detta är besynnerligt, utbrast herr Bengt.

-- Lilje, Frisendorff och Graan, hvilka alla jag vid middagstiden träffat, hafva mottagit alldeles dylika varningar, fortfor Drake. -- Men det båtar föga att söka utfundera gåtan. Ers excellens, jag har, som ni vet, nyss återvändt från ett kort besök på Sjövik och kan till er frambära en hjärtlig hälsning från er kära dotter ...
362

-- Tack, min vän! Då ni leder samtalet på familjesaker, påminner jag mig, att jag icke uttryckt, huru djupt jag beklagar er hustrus dödliga frånfälle. Ni lär ha fått underrättelsen därom i går ...

-- Ja, min stackars Agnes dog i Köpenhamn ... hon hann ej längre mot södern, den arma flyttfågeln, innan naturen återkräfde sitt lån ...

-- Emellertid vet jag, sade herr Bengt med en lätt dragning på mungiporna, -- att detta hårda slag ej skall beröfva oss det verksamma biträde vi af er vänta oss: ni bär ert öde som en man ...

-- Var lugn, inföll Drake, -- min förlust gör mig icke alldeles likgiltig för de stora ärenden vi hafva för händer ...

-- Fäderneslandet, fortfor herr Bengt, -- fäderneslandet och dess stora intressen gälla mer än äfven de dyraraste enskilda ...

-- Alldeles rätt ... men låt oss återgå till vårt ämne. Ni kommer från hertigen?

-- Ja.

-- Och ni är öfvertygad, att han ej, som vanligt, tvekar i sista stunden?

-- Därför är tillräckligt sörjdt. De bref, som han skall framlämna till konungen, änkedrottningen, rådet och riksstånden ligga färdiga på hans bord. Den sexspännige statsvagnen, i hvilken han skall göra sin Odyssé, står redan färdig. Och i det afgörande ögonblicket skall vår vän landshöfding Graan, hvars välde öfver hertigen ni känner, stå vid hans sida och gjuta ny olja i hans mod som allt för lätt slår öfver i vankelmod ... För öfrigt har jag gjort hvad jag kunnat för att inlära honom den roll han skall spela och styrka honom i hans beslut.
363

-- Klockan 9 i morgon afton är han således hos konungen ...

-- Ja, och tio minuter efter det ögonblick, ni sett hans statsvagn rulla ut från borggården, är ordningen kommen till er att göra slag i saken. Er skara är tillräcklig och pålitlig?

-- Ja.

-- Vi träffas således, min vän, i riksrådets sessionssal. Jag fägnar mig på förhand åt nöjet att se er häkta mig.

-- Jag har sagt er förut, ers excellens, att ni bör undvika detta nöje, och jag uppmanar er än en gång att i tid lämna salen och antvarda edra medbröder och herrar riksförmyndare åt deras öde.

-- Akta er, Drake! Öfverskrid icke edra instruktioner! Jag har sagt er: ingen onödig våldsamhet!

Den ton, hvari herr Bengt yttrade detta, klingade blott till hälften uppriktig.

-- Och jag har svarat: den roll, som är mig förtrodd, är sådan, att hvarken jag själf eller någon annan kan i förväg utstaka gränsen för mina tillgöranden. Mitt handlingssätt skall bero af oberäkneliga omständigheter.

-- Gör, som ni finner för bäst, men jag beder er: ingen blodsutgjutelse! Och detta så mycket mer, som hvarje våldsamhet är öfverflödig. Alla de af Liljes officerare, som äro tillgifne regeringen, äro i morgon utbjudne till hans egendom, halfannan mil från staden, och det i slottet varande manskapet kommenderas uteslutande af våra anhängare. De ende vi hafva att frukta äro Sparre och hans folk, men vi ha ombesörjt, att Sparre samtidigt med ert inträngande i slottet blir fängslad, och hans
364
regemente ligger för öfrigt så spridt kring staden och malmarne, att det ej skall hinna samlas, innan kuppen är slutad. Ni har således inte farligt motstånd att vänta.

-- Dess bättre, sade Drake. -- Jag hoppas emellertid, att alltsammans skall försiggå så hastigt, att ingen skall gissa hvad som är å färde förrän det är slut.

-- Ni låter dock bevaka slottsportarne, så snart ert folk hunnit in ...

-- Ja, och jag ämnar utsläppa fångarne i kronohäktet, för att öka förvirringen och gifva ett falskt aflopp åt den talrika slottsbetjäningens uppmärksamhet. Man skall i första ögonblicket tro, att bullret och folkrörelsen uppkommit genom ett uppror af fångarne.

-- Godt. På skrå-handtverkarne kunna vi lita. Frisendorffs utliggare hafva bearbetat dem. De äro i morgon samlade i sina härbärgen, där fri undfägnad då vankar, och på gifvet klockslag sätter sig hopen i rörelse, omgifvande hertigens vagn, då han begifver sig till Ridderskapet och Adeln. Medan hertigen talar därinne och folkmassan skrålar därutanför, skall underrättelsen om rådets och förmyndarnes häktning anlända till ståndet, hvarefter Liljes regemente tågar upp och samtidigt härmed ett sändeskap af våra anhängare inom ofrälsestånden anländer, för att uppmana hertigen mottaga förmynderskapet och regeringstyglarne.

Sedan samtalet, som fördes i hviskande ton, fortfarit en stund, anlände Romann, hertigens förtrogne, i sällskap med tvenne riksdagsmän af borgareståndet, som voro invigde i de sammansvurnes planer. Den öfverenskomna tiden, då de skulle samlas, var nu inne. Man gick till ett aflägset rum, den vanliga mötesplatsen under
365
de hemliga öfverläggningarna. Bakporten till huset var lämnad öppen, och de väntade herrarne kunde således, utan att anmälas, inträda till värden.

Efter hand infunno sig Ribbing, Lilje, Frisendorff, Graan och de andre.

Alla hade mottagit bref från samma hemliga hand, lika lydande med dem, som tillställts riksrådet Skytte och herr Gustaf Drake. Alla hade äfven tagit varningen i akt. Hon skulle utan tvifvel åstadkommit farhågor och förvirring i lägret, om icke hvar och en, Drake inbegripen, i tysthet misstänkt, att hon kommit från ingen annan än herr Bengt själf, som naturligtvis ville hafva hvarje spår af sin delaktighet i anläggningen utplånadt, ifall denna mot all sannolikhet skulle misslyckas. Herr Bengts varsamhet var känd, och ingen rubbades i sin öfvertygelse, när han uppvisade det bref äfven han erhållit.

-- Han har skrifvit det själf, den gamle räfven ... så tänkte de alla.

Allt var redan ordnadt, rollerna utdelade, försiktighetsmåtten träffade: det gällde nu blott att göra ett slags repetition, innan skådespelet började.

Denna repetition upptog emellertid en god del af natten. De sammansvurne hade ända intill dessa timmar tagit hela saken visst icke lättsinnigt, men dock med lätt sinne: deras noggranna kännedom om svagheten hos den styrelse, de gingo att störta, hade icke blott verkat därhän att stärka deras mod, utan äfven aflägsnat hvarje betänklighet af högre art.

Men nu, då förhänget var färdigt att lyftas och skådespelarne skulle framträda inför folket för att spela om dess väl och ve, om dess helgd och majestät, om kronan
366
och bilan, -- nu voro där få bland de församlade, som ej kände en hemlig ångest. Denna vek dock så småningom för inflytandet af den lugna hållningen hos herr Bengt, sammansvärjningens ledare, och den vilda beslutsamheten hos Drake, som fått den farligaste rollen sig förtrodd.

-- Och nu, mina herrar, sade herr Bengt slutligen, i det han reste sig upp, -- nu återstår ingenting, som hindrar oss att gå till en lugn och angenäm hvila. Öfverläggningen är lyckligt ändad. Handlingen återstår ... men tålamod! Inom tjugofyra timmar skola vi ömsesidigt lyckönska oss öfver vår goda saks seger.

*

     Den 31 Maj.

     Första uppträdet.

Professor Spole[2] lofvade för denna afton månsken och klart väder.

Månen hade visserligen inställt sig i rätt tid, men det klara vädret uteblifvit, hvilket bevisar, att den lärde astronomen, om han ock var ofelbar i de nativitetsspådomar, hvarmed han gjorde sin almanacka smaklig, likväl icke alltid lyckades uträkna alla nyckerna hos den ostadiga väderleken. Kvällhimmeln hängde molndiger öfver Sveriges hufvudstad, och mörkret ökades af en tjock dimma, som lägrat sig vidt och bredt öfver Mälarens och Saltsjöns stränder och talrika holmar, samt afundsjukt förbjöd månen, när han någon gång lyckades få fri utsikt mellan molngardinerna, att lysa på annat än toppen
367
af Birger Jarls väldiga torn och de grå husgrupper, som lågo strödda på de högsta punkterna af Södermalm.

De mörka och trånga gatorna i den inre staden upplystes sparsamt af talgdankar, som här och där flämtade i lyktor öfver portarne och förstugorna till de bättre husen. Varsamme fotgängare hade väpnat sig med lanternor; de förnämes vagnar omgåfvos af fackelbärare.

I den inre delen af staden, i de gator och gränder, vid hvilka handtverkerierna uppslagit sina bopålar, rådde denna afton en ovanlig liflighet. Icke så till förståendes, som om bullret från de verkstäder, från smedernas, kopparslagarnes, snickarnes och alla andra yrkens, hvilkas flit på ett hörbart sätt ger sig tillkänna, förrådt en trägnare verksamhet än vanligt; tvärtom: de taktmätiga hammarslag, hvilkas klang plägade hälsa morgonsolen, så snart tornväktaren på Brunkeberg gifvit den vanliga morgonsignalen, och sedan, efter ett kort uppehåll vid middagstiden, fortforo att genljuda, till dess samme hedersman förkunnat ankomsten af hvilans timme, hade denna afton alldeles förstummats, ehuru det hvarken var sabbat eller sabbatsafton. De röda lågor, som här och där från cyklopernas verkstäder, genom de trånga portarne, med osäkert sken lyste vandrarens steg, voro släckta; de glada sånger, som plägade ledsaga hyfvelns glättande gång öfver de kvistige ättlingarne af skogen, kunde nu icke förnimmas; ja, om en nyfiken ekvilibrist vågat en klättring upp för väggarna af de grå, i gammaltysk stil byggda husen, och skådat in mellan de fina spindelväfsgardiner, som i brist på andra prydde fönstergluggarne till skomakarnes och skräddarnes verkstäder, skulle han svårligen funnit en enda syl, en enda nål i rörelse.
368

Och likväl rådde i dessa kvarter en ovanlig liflighet. Hvarhelst en förgylld drufklase eller andra väl kända, sällan missförstådda vartecken förkunnade en hugsvalelseort för törstande strupar ... och sådana vartecken funnos många ... där fick äfven hvarje förbigående de otvetydigaste och mest genomträngande bevis därpå, att den arbetsamma befolkningen icke var utdöd, fastän verkstäderna för tillfället stodo tomma. Alla källare och värdshus, där mästare af samma skrån plägade samlas, alla dylika, som voro af mer kosmopolitisk natur och i lika gästvänliga armar inneslöto skräddaren som skomakaren, och slutligen alla härbärgen för vägfarande yrkesvenner voro öfverfyllda af larmande gäster.

Vi vilja följa läsaren till ett värdshus af det förstnämnda slaget vid Baggensgatan.

Dess skylt föreställde den ryktbare »Jerusalems Skomakare» med lästknippan på ryggen, vandrande mellan två skummande muggar. Angenämt nog för en evigt törstig, evigt vandrande skomakare! Under denna målning stod att läsa hans och värdshusets namn: Ahasverus, och därunder prunkade i förgyllda bokstäfver en vers, uppmanande hvarje ärlig skomakare, som med heder bestått gesällprofvet och vunnit riktigt burskap inom skrået, att stiga in, men rådande hvarje annan att, som ovärdig, passera förbi.

Källaren Ahasverus var således den ljufliga ort, dit hvarje medlem af Stockholms i allo aktningsvärda och dessutom helt nyss af regeringen med nya privilegier hedrade skomakareskrå styrde kosan, då arbetet för dagen var ändadt, för att dricka sitt stop och stöpa sin kanna. Kannstöperiet var det enda yrke, hvari enhvar tog sig
369
friheten att fuska, såsom rätt och billigt är inom hvarje fritt samhälle. Och då, som nu, kunde man tala icke blott huru dumt, utan huru högt som helst om statens ärenden, utan att man hade att frukta någon lurande angifvare. Spioneriet har i Sverige aldrig velat riktigt frodas, oaktadt ett och annat ömt försök att uppdraga denna utländska planta i vår jord och vänja henne vid vårt råa luftstreck.

Det vimlade af gäster i den af några tranlampor och talgdankar lysta källarsalen, på hvars kalkrappade väggar hvarjehanda med grofva kolstreck tecknade namn och tänkespråk stodo att läsa. Om bland de senare fanns »Skomakare, blif vid din läst», är dock osäkert: de flesta voro utgjutelser mot skråets fiender, fuskarne och adelns skattefrie handtverkare.

Om någon med stället och dess kunder förtrogen i detta ögonblick inträdt, skulle han lätt nog iakttagit, att rörelsen bland dem var lika ovanlig som välfägnaden var riklig.

-- Käre värd, fyll stopen än ett hvarf kring hela laget! Jag betalar!

Så ropade en liten man, klädd i den vanliga borgerliga dräkten, i det han lade en hand full silfvermynt på disken och därefter återvände till en midt på golfvet samlad grupp, med hvilken han under lifliga åtbörder underhållit sig.

-- En för båldt frikostig karl den där! Han måtte vara rik som en grefve, yttrade en gråhårig borgare, som helt lugnt drack sitt öl i ett hörn af salen, till sin granne. -- Känner ni honom?

Denne granne var en ung man af tyst och
370
tillbakadraget väsen. Likasom gråhårsmannen bredvid sig hade han hitintills inskränkt sig till att höra och se.

-- Nej, svarade han, -- jag vet mig aldrig hafva sett honom.

-- Hm, det var besynnerligt. Han säger, han som ni, att han fått sitt mästarebref i Lübeck. Jag tycker därför, att ni borde känna hvarandra, då ni som landsmän och yrkesbröder vistats i en främmande stad.

-- Säger han det? Då ljuger han. Jag har aldrig förr sett hans ansikte. Ja, jag misstänker, att den karlen aldrig i sin lefnad gjort så mycket som en becktråd.

-- Ja, jag tror nästan detsamma, men karlen har i alla fall rätt i hvad han säger. Vi ha stora orsaker till missnöje, och här tarfvas en regementsförändring, det är visst och säkert. Om bara unge kungen snart vore myndig! Men innan den tiden kommer, ha väl de förnäme herrarne ätit upp oss med hull och hår. Ja, här är mången bland oss, som vill, att yxan skall gå, men det är få, som töras fatta i skaftet ... och därför håller jag mig undan, jag också.

Den unge mästaren från Lübeck svarade intet härtill, utan skådade tankfull i sitt stop.

-- Ni synes ej vara road af politiskt tal, fortfor gubben; -- nå, låt oss då tala om annat! Har ni hört, att trollpackorna i morgon skola brännas?

-- Jag har hört sägas det. Ämnar ni er ut att se det?

-- Det bör ingen försumma, tycker jag. Verkstaden får i morgon hvila; jag och mina gesäller vilja i daggryningen ge oss på väg till afrättsplatsen. Hustru min och barnen få väl ock göra sällskap; annars ge de sig icke till freds.
371

Nu afbröts de bägge männens samtal af den lille frikostige främlingen, som uppstigit på en stol och under häftiga armsvängningar började följande tal till den kring honom sorlande hopen:

-- I samlade vänner och skomakare! Jag har sagt eder, att jag, äfven jag, haft äran tillhöra ert skrå, men jag öfvergaf det i rätt tid, ty jag såg, hvarthän det lutade. I stån på fördärfvets brant, mina vänner! I skolen inom kort med hustrur och barn svälta ihjäl, och kronan skall flå edra lik, för att med eder hud lappa sin penningpung, sedan er sista skärf försvunnit i den bottenlösa tomma taskan. Som jag säger, jag kastade läst och syl och tafla hin i våld och slog mig på andra hederliga näringsfång, som bättre gälda arbetarens svett.

-- Hör bara! Hör! skreko åtskillige bland de kringstående.

-- Och jag råder er, vänner och skomakare, att i tid göra som jag, ifall I hafven ett hjärta i bröstet för hustrur och barn, som snart skola förgäfves kvida efter bröd ...

-- Det rådet duger icke ... Hvad skulle vi taga oss till, om vi öfvergifva vårt yrke! Nej, nej! sorlade hopen kring talaren.

-- Tyst, vänner, låt mig tala till slut! Det råd jag gifvit er är det enda, som står till buds, ifall I tåligt viljen fördraga det herravälde, som nu trycker och topprider er. Men hafven I mod i barmen, så anstår er detta råd visserligen icke. Det är sant, att regeringen nyligen begåfvat eder med nya privilegier, men hvad äro alla privilegier, då de ej skydda arbetet? Har ej regeringen förklarat, att hvar och en, som vill bygga och bo
372
på Kungsholmen, får arbeta fritt, utan att tillhöra något skrå eller ha genomgått mästerprofvet? Finnes här icke väl hundra skomakare, som utgått ur skrået och till evig skam för borgareståndet gjort sig till de adlige herrarnes tjänare? Nu sula de några par stöflar gratis om året åt den eller den grefliga eller friherrliga eller adliga släkten, och för det priset få de hålla verkstad och äta ut er, ärlige borgare, och de skatter, som de annars skulle gäldat, vräkas också på er. Sålunda varder hvarje borgare nödtvungen att antingen svälta ihjäl eller gifva sig i träldom under adeln.

-- Han har rätt! Bra taladt! Åt helvete med fuskarne och adelsträlarne! skreks i korus.

-- Viljen I därför med hand och mun bistå den rättrådige fursten, hans Durchlaucht hertig Adolf, den salige konungens broder, hvilken, som jag sagt, insett eder nöd, ömmar för er och djupt bekymrad om er välfärd vill göra hvad han kan för ert bästa? Mig tyckes detta icke vara mer än rätt och billigt ...

-- Ja, ja!

-- Jag hafver sagt eder, vänner, att hertigen denna afton omkring klockan 9 åker från slottet till Ridderskapet och Adeln, för att inför detta stånd framlägga edra besvär och uppmana det att tänka på hvad dess och eder frid tillhörer ...

-- Lefve hertigen!

-- Nu är det icke min mening att uppmana eder till våldsamheter och uppror. Nej, vi veta väl, att detta kunde sluta illa för oss alla: vi äro gode undersåtar, all mänsklig ordning undergifne. Jag vill endast fråga er samfäldt, hvad jag redan frågat de fleste af eder enskildt,
373
om I ej ansen det rätt och lämpligt att understödja den gode hertigens bemödanden, därigenom att I samlen alla edra gesäller och svenner och tågen till slottet, för att omgifva hertigens vagn och, medan han talar till herrarne, understödja hans framställning med lämpliga bifallsyttringar, så att de må förnimma, att hertigen icke talar af sig själf, utan är målsman för eder suckan och klagan.

Detta förslag vann det lifligaste bifall.

-- Låt oss då tömma en afskedsskål och därefter gifva oss på väg, ty tiden är inne. I veten måhända, vänner och skomakare, att alla de andra hedervärda skråna ämna göra detsamma som I. Det är en stor och väldig makt, I vänner. Enighet ger styrka: detta vare vårt valspråk!

Nu reste sig den föregifne mästaren från Lübeck och ropade öfver den sorlande hopen:

-- Afskedsskålen vill jag bekosta, och den skall drickas icke i öl, utan i bästa vin, som vår värd har i sin källare. Hej, värd, fattar han vinken? Hvarför står han där och gapar, alldeles som herrarnes fickor gapa efter folkets pengar? Nå, vill han icke tillsluta käften och öppna sprundet, om jag visar honom den här?

Med dessa ord kastade den nye talaren en späckad börs på disken. Klangen af den ädla metallen vingade värdens fötter, och han ilade ut att framskaffa det begärda.

-- Min vän och yrkesbroder, sade talaren N:o 1 och lade sin hand på talarens N:o 2 breda skuldra, -- vore det icke skäl att uppskjuta detta prof på ädel frikostighet, till dess den lyckliga utgången af den viktiga sak, vi nu skola taga om hand, ger oss rätt att i glädje och
374
gamman tömma mer än en skål för hertigen, för borgerskapet och för er själf?

-- Jag dricker ingen skål för hertigen, svarade talaren N:o 2, i det han knuffade talaren N:o 1 åt sidan.

-- Hvad nu? utbrast denne. -- Hvad vill detta säga? Har här kommit en ulf bland lejonen? Akta er ... Hör, hör! fortfor han, i det ett starkt sorl från gatan ådrog sig hans och alla de innevarandes uppmärksamhet; -- våra bröder äro redan i rörelse. Hören I? Upp och förenom oss med dem!

Från gatan hördes bullret af en under sång och skrål förbitågande folkhop.

-- Varen lugna, godt folk, ropade talaren N:o 1; -- märken I icke, att hopen tågar söder ut, och såvida icke staden helt brådt gjort en vändning kring kompassen, ligger slottet, dit frågan ju lär vara att tåga, norr ut härifrån.

Några af de nyfiknare gästerna skockade sig vid den halföppnade källardörren och koxade ut åt den mörka gatan.

-- Vid Gud! jag tror, att det är adelsträlarne och Kungsholmarne, ropade en; --- äro de också i rörelse?

-- Det vore ingalunda underligt, genmälde talaren N:o 2, -- ty jag var i afton för en timme sedan i ett af de värdshus, där sådant folk plär samlas, och hörde där en person, som falskeligen utgaf sig att vara en fri adelshandtverkare, hålla tal och uppmana de samlade att tåga till slottet, för att följa hertigen, emedan denne i afton skulle begifva sig till Rikets Ständers samlingsrum och för dem framställa nödvändigheten af att upphäfva alla skråförordningar.
375

-- Ah! Hvad säger ni? Är det möjligt? ropade alla.

-- Han ljuger ... det är en spion, skrek talaren N:o 1, i hvilken läsaren utan tvifvel har anat en af de sammansvurnes utskickade.

-- Håll, min gosse, inföll talaren N:o 2, som var en af Vanloos män, i det han med kraftig hand grep om den lilles arm och höll honom fast; jag skall snart se dig mellan tandraderna, men vänta litet! Jag vill först tala ut. Jo, hertigen och grefve Per Brahe skulle hafva öfverenskommit om att vid innevarande riksdag krossa skråförordningarna för att bringa borgerskapet fullständigt under adelns ok. Hafven I ej hört omtalas, ärlige män, att grefve Per en gång yttrat, att skråna ej äro annat än röfvarband, som förenat sig för att höja prisen på handtverksvarorna?

-- Jo, det är sant.

-- Nåväl, akten er då att lyssna till sådana som den här ...

-- Vänner och skomakare ... inföll den lille mannen, som var ingen annan än Frisendorffs hofmästare; han ville säga mer, men hans motståndare kramade honom så hårdt, att begynnelseordet bortdog i en suck.

-- Han är själf utan tvifvel en spanare, en utliggare för frihandtverkarne, fortfor Vanloos utskickade. -- Jag törs slå vad, att han ej känner konsten att tömma mästerbägaren, hvilket hvarje välbeställd medlem af ert skrå förstår. Skola vi låta honom undergå prof?

-- Ja, ja, sorlade hopen, som nu började åse den lille med misstänksamma hotande blickar.

Mästerbägaren, rundt omkring försedd med en mängd krokar, på hvilka hängde små skyltar af silfver, prydda med
376
skomakareskråets emblem, frambars, fylld till kanten med värdens bästa vin. Skyltarne hängde så, att många af dem måste falla af, om bägaren fördes af en ovan hand.

-- Om sju skyltar falla, är han ingen medlem af ert skrå, fortfor talaren.

-- Om tre falla, är han det näppeligen, ropade flere.

-- Godt. Bjud till, min gosse, och akta dig väl, ty består du icke profvet, så skaffas du med bakskjuts på dörren ...

-- Och får ett kok stryk dessförinnan, försäkrade flere.

-- Vänner och skomakare, hemställde den lille i rädd ton, i det han sköt bägaren ifrån sig, -- jag bedyrar, att jag är välbeställd...

-- Drick!

-- Nej, låt den stortalige mannen själf försöka! Jag påstår, att han ej skall bestå profvet.

-- Inga invändningar! Drick!

Den lille, som fann, att han ej kunde slippa att undergå profvet, synade bägaren på alla sidor och förde honom därefter varsamt till munnen. Men all försiktighet strandade mot hans okunnighet i att handfara denna skråklenod; flere af de små skyltarne föllo till golfvet, och knappt hade detta skett, förrän en af kunderna ryckte bägaren ur hans band och kastade innehållet i hans ansikte.

-- Det är en spejare, en Kungsholmare, ropades allmänt, och flere händer fattade i den förskräckte mannen, i akt och mening att behandla honom som sådan.

Men hans bredaxlade motståndare afvärjde med goda ord det hotande anfallet, tryckte en mössa öfver den
377
lilles öron, förde honom till dörren och slängde honom ut på gatan midt i en ny folkhop, som i detsamma under skrål och oväsen tågade förbi.

-- Mina vänner, fortfor han därefter, -- I ären lurade. Några högförnäme män af hertigens anhängare hafva velat begagna er till att främja hans planer, som ej stå i ringaste gemenskap med edra önskningar. På samma sätt har man sökt bedraga de skattefrie handtverkarne, i det man inbillat dem, att hertigen förfäktar deras sak. Jag råder er vänligen att tvärt emot er ursprungliga afsikt tillbringa aftonen helt fredligt mellan dessa fyra väggar, och om I finnen detta råd godt, skall jag nog sörja för att traktering ej saknas ...

I detta ögonblick öppnades dörren häftigt, och en hop med knölpåkar väpnade handtverkare inrusade i salen.

-- Ut till hjälp, go’ vänner, ropade anföraren för skaran, en storvuxen kopparslagare; -- Kungsholmarne och adelsträlarne hafva samlat sig och angripit oss. Stort slagsmål på Svartmangatan!

Så var också förhållandet. Vanloos utskickade hade icke inskränkt sig till att uppträda på skråhandtverkarnes krogar för att där motarbeta de sammansvurne, utan hade, för att i alla händelser vara säkre på sin sak, samlat adelns skattefrie handtverkare omkring sig och i spetsen för dem spärrat alla till slottsplatsen utmynnande gator. Ett rykte hade utspridts, att skråborgarnes gesäller och svenner samma afton ämnade företaga ett härnadståg mot Kungsholmsfolket, hvilket rykte föranledt detta att samlas, i ändamål att med förenade krafter mota anfallet. När nu hopar från de åtskilliga skrånas värdshus, där Vanloos män ej lyckats vinna gehör, styrde kosan
378
mot slottet, hade de sammandrabbat med sina fiender, de frie handtverkarne, och ett vildt handgänge börjat med knytnäfvar och påkar.

Kopparslagarens uppmaning föll som en eldgnista i ett kruthus. Med undantag af några gubbar, som funno det bäst passande för sin ålder och sina krafter att stanna kvar vid stopet, hastade alla de öfrige kunderna, trogne skomakareskråets gamla rykte för manhaftighet, att trycka hatten i pannan, fatta påken i hand och rusa ut.

Där tillgick det hett. Svullna näsor uppspirade ymnigt i det väldiga påkregnet, mången brunögd kämpe fick blått öga, man slog blindt till höger och vänster i ruset, mörkret och dimman. Stridsrop, svordomar och jämmerskrin skallade i de trånga gränderna, till dess båda flockarne tyckte sig hafva fått nog stryk och efter en timmes fortsatt slagsmål drogo sig tillbaka hvar och en med sina sårade (stupade funnos lyckligtvis inga) till sina värdshus för att dricka på ny kula och skryta öfver sina stordåd. Vanloos utskickade följde de olika hoparne, bestodo trakteringen och släppte under hela natten icke kämparne ur sikte.

Men under tiden hade hertigens vagn rullat ut från slottsgården, utan att den folkmassa var honom till möte, som skulle följt honom på hans äfventyrliga väg till riksstånden.
379

Andra uppträdet.

Vid Norrmalmstorg, i grannskapet af Vanloos hus, fanns denna tid ett värdshus, som hade anseende för att vara det främsta i hufvudstaden.

Värden var adept i den franska kokkonstens mysterier, och de bäste vinkännare försäkrade, att om han utspädde sina viner, så skedde det med största grannlagenhet.

Stället var för öfrigt bekant för sina höga pris och vackra uppasserskor. Icke underligt således, att blomman af hufvudstadens glada och förnäma ungdom samlades i dess anspråkslösa rum för att någon gång ägna Bacchus och Fortuna sin dyrkan.

De under namnet Goinfres kände rumlare hade här haft sitt tillhåll, och hade det ännu, ty detta brödraskap var icke alldeles upplöst. Döden hade visserligen gjort stora härjningar i dess krets, och tiden strött ålderdomens snö i de öfverlefvandes lockar, men Lorentz von der Linde och bröderna Horn stodo ännu som mäktige pelare midt ibland lämningarna, och en skara njutningslysten ungdom hade samlat sig kring dessa nöjets veteraner, som fordom Athens ungdom samlade sig kring de epikureiske filosoferna.

Det är nämndt, att alla de officerare af det i slottet kasernerade, under Liljes befäl stående regementet, som ansågos tillgifne regeringen, denna afton voro utbjudne på en fest å sin öfverstes egendom, en och en half mil från staden.

Bjudningen var visserligen för skenets skull utsträckt till regementets hela officerskår, men de öfrige hade fått
380
en vink att under en eller annan förevändning undandraga sig densamma. Det var så ordnadt, att tjänstgöringen för dagen fullgjordes af de sammansvurnes anhängare.

Desse voro nästan mangrant samlade i värdshuset vid Norrmalmstorg för att vid bägaren och tärningarna afvakta signalen från sammansvärjningens ledare, hvilka hade sitt högkvarter i Frisendorffs helt nära slottet belägna hus. Härifrån utgingo sammansvärjningens trådar, och flitiga rapporter växlades mellan denna medelpunkt samt slottet, riksståndens hus och de andra viktiga posterna.

Bland de i fråga varande officerarne fanns blott en, en brorson till Lilje, som ägde en noggrannare kännedom om sammansvärjningens egentliga syfte och utsträckning; de skulle annars otvifvelaktigt ryggat tillbaka och nekat att låna den sitt bistånd. De hade intalats, att det endast gällde att förverkliga den aflidne konungens testamente och tilltvinga hertig Adolf Johan hans rättmätiga plats i förmyndarestyrelsen: de vore därtill öfvertygade, att den unge konungen och änkedrottningen i allo gillade denna plan, samt till och med hade ett finger med i spelet.

Det hör tilläggas, att hertigen själf var långt ifrån att känna vidden af sina så kallade anhängares planer. Han var en docka i deras händer, men en bräcklig docka, som med största varsamhet måste handfaras. Han ville hafva första platsen i riksförmyndarestyrelsen, -- ingenting vidare, och denna sin önskan ville han med hot och pock genomdrifva; så långt sträckte sig hans delaktighet i de sammansvurnes planer. Men om han anat, att han var medelpunkten för en väpnad resning med en
381
regementsförändring till mål, skulle helt visst hans vankelmodiga person aldrig stigit in i den sexspänniga statsvagnen, i hvilken den nu vid Romanns sida hamnat på slottsgården.

Riksrådet Skytte visste emellertid, att hertigen efter väl öfverstånden förvåning med största nöje skulle finna sig uti att spela rolen af förste riksförmyndare vid sidan af de män, som upphöjt honom till denna viktiga plats.

Då hertigens vagn, företrädd af en löpare och omgifven af lakejer och fackelbärare, stannade framför stora slottstrappan, var redan en af de sammansvurnes utposter på väg till värdshuset vid Norrmalmstorg för att därom underrätta de samlade gardesofficerarne.

Innan denne hunnit fram, öppnades porten till Vanloos hus, och ett ekipage rullade ut, följdt af en ansenlig skara väpnade män.

I vagnen satt Vanloo och vid hans sida öfverste Sparre. Den tog vägen öfver torget till Norrbro. Den väpnade skaran, hvars pikar då och då framlyste genom dimman, delade sig: den ena hopen fortfor att på något afstånd följa vagnen, den andra tågade till värdshuset.

Porten och förstugudörren till detta hus stängdes och poster utställdes. Därefter skyndade anföraren i spetsen för de öfrige uppför trappan till andra våningen.

Värden mötte dem tillfälligtvis i trappan och skyndade förskräckt tillbaka vid åsynen af de sjömansklädde karlarne, som alla buro pikar i hand och pistoler i bältet.

På hans stammande fråga, hvad de ville, befallde honom anföraren att visa det rum, där gardesofficerarne voro samlade. Värden pekade på en dörr och fortfor att häpen stirra på de väderbitna, skäggiga ansikten, som
382
omgåfvo honom. Han misstänkte ingenting mindre än mord och plundring, och denna misstanke vardt ytterligare styrkt, då han, i akt och mening att söka hjälp, hastade nedför trappan samt fann dörren till gatan stängd och poster utställda, hvilka på ett språk, som han ej förstod, men under åtbörder, som voro tydliga, förbjödo honom lämna huset.

Sigurd, ty han var skarans anförare, steg in i salen; hans folk skockade sig utanför dörren.

Officerarne, som nyss emottagit budbäraren från slottet, sutto ännu kring borden, drickande och rafflande. Deras uppmärksamhet vändes genast på den inträdande och en af dem, som sutto närmast dörren, frågade honom om hans ärende.

-- Mitt ärende är att tillbringa aftonen i herrarnes sällskap, svarade Sigurd; -- jag förmodar, att sällskapskretsen icke är så strängt sluten, att ej en främling kan upptagas i densamma.

-- Har ni intet särskildt ärende till oss?

Denna fråga upprepades af kaptenen Lilje, i det han steg fram och mönstrade den nykomne från topp till tå.

Han fann i denne en starkt byggd karl af krigiskt utseende, klädd som en man af stånd. Det enda, hvari hans dräkt skilde sig från den, som i allmänhet bars af män af den högre samhällsklassen, var ett bredt bälte, hvarur två pistoler framstucko.

-- Mitt ärende, svarade Sigurd, i det han vred sina stora mustascher, -- är just det jag nämnde.

-- Hvilket?

-- Att tillbringa aftonen i herrarnes sällskap.

-- Hvad är ert namn? Hvem är ni?
383

-- Befogade frågor, som jag dock måste lämna utan svar.

-- I sådant fall: hvem har visat er hit? Har icke värden, den skurken, underrättat er, att dessa rum ej äro för andra gäster än oss?

Kapten Lilje öppnade förgrymmad dörren för att ropa på värden, kanske ock för att på ett mindre grannlaga sätt påskynda främlingens aflägsnande.

Men då dörren öppnades och den väpnade sjömansskaran mötte gästernas ögon, bleknade de, och den ene läste på den andres ansikte, hvad han själf misstänkte: vi äro förrådde.

-- Hvad betyder detta? sporde efter ett ögonblicks tystnad kaptenen Lilje.

-- Intet ... alls intet, svarade Sigurd, -- så vida herrarne lugnt fortsätta sina nöjsamma tidsfördrif.

-- Än i annat fall? inföll en ung officer och lade handen på svärdfästet.

-- I annat fall fån I göra hvad eder täckes, blott icke lämna detta rum, förrän väktaren på Brunkeberg förkunnat morgonen ... Nej, nej, mina herrar, låten värjorna vackert slumra i sina skidor! I ären underlägsne ... huset är omringadt, trapporna fulla af mitt folk ... och om I tviflen, att mina bussar skulle nyttja sina pikar vid första vink af min hand, så mönstren dem än en gång ...

Sigurd drog sig till dörren och öppnade henne på vid gafvel.

-- Vi äro förrådde! mumlade gästerna till hvarandra.

-- På hvems befallning har detta skett? ville en
384
af officerarne fråga, men innan han talat ut, ropade en annan:

-- Här är förräderi i spelet. Vi slå oss igenom!

-- Håll! inföll Lilje dödsblek -- ännu ingen våldsamhet! Vi måste hafva saken klar, innan vi taga till svärden. Hör på, okände herre, jag önskar ett enskildt samtal.

-- Godt, svarade Sigurd: -- ingen önskar mer än jag, att allt må afgöras i sämja.

-- Hvem har sändt er, och hur lyda edra instruktioner? Är ni berättigad att svara på dessa frågor? sporde Lilje, sedan han och Sigurd dragit sig undan till ett hörn af salen.

-- Ja väl, jag är här på mynher Vanloos ordres ...

-- På Vanloos ... holländarens? Hvad vill det säga?

-- Det vill säga, att jag är här på hans ordres ...

-- Och edra instruktioner? frågade Lilje med hviskande röst.

-- De lyda: kvarhåll de sammansvurne...

-- De sammansvurne? upprepade Lilje med tillbakahållen ångest: -- huru vågar ni stämpla oss med ett dylikt namn?

-- Det är icke mina ord, utan mynher Vanloos.

-- Fortsätt!

-- Kvarhåll de sammansvurne, yttrade han, -- intill morgonen. Vilja de tilltvinga sig fri väg, så ställ våld mot våld, och nedstick dem hellre än att låta en enda komma undan.

-- Vidare ...

-- Längre sträcka sig icke mina åligganden. Mynher Vanloo tillade dock...
385

-- Nåväl, Lilje, utbrast en äldre officer, -- äro underhandlingarna slutade än, eller huru? Vi vilja veta, hvem som vågar...

-- Vänta, inföll Lilje, -- samtalet är strax slutadt ... Hvad tillade Vanloo?

-- Att denna åtgärd är vidtagen till herrarnes eget bästa. Jag vill hindra dem, sade han, att låna sina svärd åt ett företag, i afseende på hvars syfte de äro förde bakom ljuset, och hvars följder de ej kunna förutse.

-- Vi äro då upptäckte! mumlade Lilje.

-- Och, fortfor han, såväl de sammansvurne som den styrelse, de vilja störta, äro alltför blygsamma och hela saken allt för obetydlig för att förtjäna ett rum i häfderna. Allt skall aflöpa tyst och stilla. Med undantag af mig själf och dig, skall ingen, icke ens den hotade regeringen veta, att någon allvarlig fara varit för handen.

-- Var det hans ord?

-- Ja, och hans ord äro säkrare än något kungsord.

Lilje betraktade Sigurd med en tviflande blick, gick orolig och tankfull öfver golfvet, vände sig därefter till sina otålige kamrater, som samlades i en krets kring honom, och meddelade dem med låg röst de upplysningar, han under sitt samtal med den obekante inhämtat.

En liflig tvist, som dock fördes i dämpad ton, uppstod nu mellan officerarne. Man rådslog öfver hvad som borde göras. Någre syntes uppretade, andre förstämde, alla orolige. Till sist tycktes man hafva förenat sig om ett beslut: de samtalande intogo med likgiltigt utseende sina stolar kring borden, bägarne fylldes åter, tärningarna rullade, man pratade och skrattade, ehuru något tvunget.
386

Lilje återvände till Sigurd, som under tiden vandrat fram och tillbaka genom salen och sade till denne:

-- Min herre, ni stör gästernas trefnad. Vi förfoga öfver detta rum, så länge vi behaga stanna härstädes, och det blir nu, såsom vanligt, allt intill morgonen. Om mynher Vanloo blifvit galen, är en sak, som icke vidkommer oss; hans och edra åtgöranden få uppgöras mellan er själfva, husvärden och domstolen. Men om ni ett ögonblick längre stannar bland oss, anse vi det för en förolämpning, och jag ansvarar ej för följderna.

Sigurd betänkte sig ett ögonblick och genmälde:

-- Vare långt ifrån mig att påtvinga herrarne min person. Vi äro ense i hufvudsaken, och därmed är jag nöjd. Låt se ... här är ingen annan utgång, och vi befinna oss i andra våningen, således högt öfver marken. Väl, min herre, jag vill då tillbringa tiden så godt jag kan här utanför dörren, tilldess Brunkebergsluren tutar aflösningstimmen. Jag önskar herrarne en angenäm natt.

Han lämnade rummet och gick att lugna värden med någon uppdiktad historia, hvarefter han för sig och sitt folk äskade förfriskningar, som han betalade så utöfver värdens fordran, att denne helt storögd mumlade för sig själf:

-- Äro dessa människor röfvare, så är det röfvare af eget slag, som gifva mer än de taga.
387

Tredje uppträdet.

Vi veta, att de sammansvurne hade lämnat det farligaste uppdraget, det att häkta Sveriges rikes förmyndareregering och råd, åt herr Gustaf Drake.

Det borde ske så snart hertigen aflägsnat sig från slottet, så att underrättelsen om den viktiga tilldragelsen skulle hinna till ridderskapet och adeln, medan hertigen ännu befann sig i kretsen af detta stånd. Det var de sammansvurnes afsikt att denna fait accompli, i förening med den lägre klassens hotande hållning och ankomsten af sändemän från ofrälsestånden, skulle genom öfverraskning förlama det första ståndets motståndskraft och förmå mängden af de mindre beslutsamme att finna sig i omständigheterna och på stället svärja den nya ordningens fana. Men om ståndet skullo visa sig segare än man väntat, så ägde de sammansvurne åtminstone för ögonblicket den öfverlägsna styrkans rätt på sin sida och hade för detta fall beslutit använda det Liljeska regementets musköter och skråhandtverkarnes påkar för att göra slag i saken.

Då hertigen anlände till slottet, hade han äskat audiens hos den unge konungen och änkedrottningen, men då det svarats honom, att båda de höga personerna voro i bönerummet, hade han aflämnat sina till dem ställda bref och begifvit sig till riksrådets sessionssal.

Hans oväntade uppträdande där och den stumma högtidlighet, med hvilken han nedlade ett stort försegladt bref på rådsbordet, väckte hos rikets fäder icke liten öfverraskning.

-- Jag anbefaller er detta bref till genomläsning
388
och moget öfvervägande, samt hoppas af eder, att det beslut I med anledning af detsamma skolen fatta, måtte lända eder till heder och riket till välfärd.

Detta var allt, hvad han till de samlade herrarne yttrade, hvarefter han lämnade salen, utan tvifvel för att undvika de närgångna frågor, som desse efter vanligheten icke skulle tvekat att till Hans Durchlaucht framställa för att vinna upplysningar öfver detta hans uppförande.

Herr Bengt hade en half timme före hertigens ankomst väckt på en ömtålig fråga, som måste framkalla ett häftigt ordskifte. Frågan gällde åtskilliga statens medel, som försvunnit under en af De la Gardie och hans parti gynnad ämbetsmans händer. Några skenbart godlynta, men i själfva verket hvassa anmärkningar af herr Bengt hade gifvit öfverläggningen den riktning han önskat, och det dröjde ej länge, innan han i låtsad harm öfver de bittra anfall för hvilka han lyckats göra sig till mål, kunde taga dessa till förevändning för att stiga upp och lämna sessionsrummet.

Herr Bengt skyndade till de sammansvurnes högkvarter.

Här fann han allt i ångest och upplösning.

-- Hvad nu? frågade han oroligt, -- hvad har händt?

-- Ni kommer från slottet? frågade Frisendorff och torkade sin svettdrypande panna.

-- Ja.

-- Nåväl, har ni ej märkt något misstänkt, något, som låter ana, att vara planer äro upptäckta? ...

Alla väntade utan att andas Bengt Skyttes svar.

-- Nej, svarade han, -- men hvarifrån denna ångest?
389

-- Vi äro fångade i en snara, utbrast Ribbing, -- vi måste åtskiljas, innan...

-- Här finnes någon hemlig förrädare ...

-- Håll, mina herrar, sade herr Bengt, i det han bemödade sig att synas lugn, -- vi måste gå i ordning med frågor och svar. Ni sporde mig, om jag ej uppe i rådet spårat något misstänkt. Nej, mina vänner, såvida jag ej är döf och blind, vågar jag påstå, att regering och råd icke hafva ens den mest aflägsna aning om hvad som förestår. Och då vi från det hållet icke hafva något att rädas, så begriper jag i sanning icke, hvarifrån detta blinda larm, denna paniska skrämsel ... Med ett ord: hvad har händt?

-- Besynnerligt, sade Frisendorff, något lugnad, -- och här äro vi i största ängslan. Hör blott! Af våra utliggare hos skråhandtverkarne hitkommer den ene efter den andre och mäler, att de nu i elfte timmen stött på motstånd af ombud från Gud vet hvilken hemlighetsfull makt. Adelshandtverkarne och Kungsholmsfolket äro af samma ombud samlade, och det har kommit till handgänge mellan dem och skråmännen. Från det hållet ha vi sålunda intet att vänta. Men nu kommer något än oförklarligare. Våra vänner inom ofrälsestånden ha fått sig en varning från okändt håll. Af sändeskapet till Ridderskapet och Adeln blir således intet. Största förskräckelse råder bland våra anhängare. Huru förklara detta? Hafva vi ej skäl att frukta det värsta?

Herr Bengt bleknade synbart.

-- Nå, hvad är er tanke? hviskade flere.

-- Jag kan i sanning icke förklara detta ... men ... någon egentlig fara är dock icke för handen ...
390

Regeringen vet ju ingenting ... och spelet är nu en gång för alla börjadt ... om en liten stund kommer upplösningen ... Vi afbide den i lugn, mina herrar ... Vi kunna således icke för ögonblicket påräkna slöddrets bistånd, icke heller vara anhängare inom ofrälseståndet, men slottet är i våra händer, och Drake slår i rätt tid sitt slag ...

Herr Bengts osäkra hållning ökade förvirringen hos de sammansvurne. Efter en kort stund kom en depesch, att hertigen anländt till slottet.

Tio minuter därefter instörtade en af de officerare vid det Liljeska regementet, hvilka för aftonen hade tjänstgöringen i slottet. Han förkunnade, att då han på öfverenskommen tid skyndat till värdshuset vid Norrmalms torg, för att kalla sina där samlade kamrater till deras poster, hade han funnit alla ingångar till huset bommade.

Innan man hunnit hämta sig från denna nya öfverraskning, kom landshöfding Graan och meddelade, att hertigen lämnat slottet och åkt till ridderskapet och adeln men att ingen folkhop visat sig för att ledsaga honom.

Strax därefter anlände en depesch från Drake, som hade sin post i grannskapet af slottet. Brefvet innehöll blott följande rader:

-- Sparre har man ej lyckats häkta. Han har ej hållit sig hemma. I detta ögonblick sker slaget.

-- Fort! Vi måste hejda honom! ropade Frisendorff.

Han och med honom flere af de sammansvurne skyndade ur rummet.

-- De komma troligen för sent, sade herr Bengt till de andre, som dödsbleka och tvekande stodo omkring honom. -- Mina herrar, om Drake begår ett vansinnigt
391
streck, om han fått i sitt galna hufvud att med en hand full slödder intränga i slottet och förgripa sig på det högsta landet äger, hvad hafva vi därmed att skaffa? Han må stå sitt kast. Och om den ursinnige dåren sedan anklagar oss för att vara hans medbrottslige, så skola vi fråga: huru vill han bevisa denna dumma anklagelse? ... Och hela landet skall finna den löjlig, ty huru kunna människor med sundt förnuft, för att icke tala om män, kände för varsamhet och skarpsinne, inlåta sig i ett sådant högförrädiskt narrspel? Mina herrar, gån I helt lugnt hem och förtron er åt Morpheus’ armar, ifall I kännen minsta lust därtill. För min del är jag så sömnig, att jag sannerligen knappt kan hålla ögonen öppna. Jag går hem för att sofva den rättfärdiges sömn, och jag föreställer mig min öfverraskning, då jag i morgon vaknar och af besökande kolleger får höra, hvad som i kväll tilldragit sig. Jag har äran anbefalla mig.

Herr Bengt svepte sig i sin kappa, satte hatten på allongeperuken, fattade sin stora käpp med guldknappen, bugade till höger och vänster och gick.

*

Af några ord, som undföllo en bland kunderna på källaren Ahasverus, har läsaren inhämtat, att de föregifna häxorna morgonen efter den dag, hvars händelser vi nu skildra, skulle, enligt hofrättens dom, utföras till häradets afrättsplats för att där halshuggas och å båle brännas.

Den redogörelse, som Erik insändt till hofrätten, rörande såväl de iakttagelser han gjort under häxerimålen,
392
som Ingrids och Elins förflutna lefnad och deras uppförande i fängelset, hade ej haft någon påföljd. Ingrids och Elins förklaring, att de genom tortyr tvungits att falskeligen bekänna sig skyldiga, hade lämnats utan afseende. Mor och dotter voro, liksom de öfriga offren för vidskepelsen, dömda förlustiga lifvet och skulle följande morgon från slottshäktet utföras till afrättsplatsen för att lida dödsstraffet.

Klockan är nära 8 på aftonen. Erik befinner sig i sin bostad. Han har gjort allt hvad han förmått för att rädda de olyckliga. Han hade begärt och erhållit företräde hos grefvarne Per Brahe och Magnus De la Gardie, han hade uppvaktat de fleste af Hofrättens medlemmar -- men allt förgäfves. Alla hade förklarat, att de ej kunde hindra lagens gång, och åtskillige af de mer fördomsfulle herrarne hade tillkännagifvit sin undran däröfver att en prästman ville verka till förmån för brottslingar, hvilkas skuld vore lika uppenbar som afgudisk och ryslig.

Tiden är inne, då Erik skall gå till de bägge fångarne. Han har beslutit att med dem dela de långa förfärliga timmarne af deras sista natt, att följa dem till afrättsplatsen och i deras sista ögonblick vara vid deras sida. Den djupaste ångest uppfyller hans själ, helst han anklagar sig själf att hafva medverkat till deras fördärf, därigenom att han intalat dem att bekänna sig brottsliga. Det är sant, att denna bekännelse i annat fall icke dess mindre skulle afpressats dem genom tortyren, men detta länder Erik till ingen lisa: han tänker ej ens därpå. Så länge ännu något återstod att hoppas af rättvisans skärskådande öga eller af människors miskundsamhet, hade
393
han, lugn i sin förtröstan till Försynen, afvaktat frukterna af sina ansträngningar. I denna stund, då hvarje hopp var släckt, sviktade hans själ lik en rö i stormen, och ångesten, stegrad med hvarje ögonblick, hotade att öfvergå i förtviflan, tills efter en häftig inre kamp det dofva bruset af stridande känslor och tankar öfvergick i ett förenadt, häftigt stormande rop till Gud.

Han var ännu under inflytelsen af denna uppeldade, saligt genomgripande stämning, som en med obegränsad hängifvenhet i Gud försjunken själ röner -- då hans blick föll på ett papper, som låg på hans skrifbord jämte några andra, samma afton insända kungörelser, hvilka han följande söndag skulle meddela sin församling. Han fattade det, utan att veta hvarför, och läste det hastigt.

Dess innehåll verkade på honom som ett elektriskt slag. Det var den af Vanloo utfärdade kungörelsen. Han läste namnen Ingrid och Elin ... de lefnadsomständigheter, som uppgåfvos rörande de efterlysta personerna, tycktes öfverensstämma med de uppgifter, som de båda kvinnorna själfva meddelat om sina förflutna öden.

Detta var nog. Erik kände sig bönhörd, han såg Guds finger i detta. Det verkade på honom som ett under. Då han hämtat sig från det första öfverväldigande intrycket, samlade han sina tankar och ilade ut att fullborda räddningens verk, på hvilket han icke ens tviflade.

Hans väg förde honom genom de gator, där folkupploppet hade sin tummelplats. Han trängde igenom de mötande skarorna, de skrikande och stridande hoparne, utan att ens undra öfver orsaken till det vilda larmet, och skyndade förbi slottet öfver Norrbro till Vanloos hus vid Norrmalmstorg.
394

Han begärde af den förste tjänare han mötte att föras till mynher Vanloo.

Tjänaren svarade, att hans herre nyss åkt ut, han visste icke rätt hvart, men om ärendet vore viktigt och pastorn funne för godt att skriftligen framställa det, så vore så ställdt, att mynher Vanloo utan tidspillan kunde få brefvet.

Erik måste finna sig i omständigheterna. Han fördes till ett rum, försågs med skrifdon, skref i hast och förseglade en biljett, i hvilken han meddelade Vanloo, att de af honom efterlysta personerna vore funna, att de, falskeligen anklagade för trolldom, sutto inspärrade i slottshäktet, att denna natt vore de olyckligas sista, om ej skyndsam räddning komme emellan, emedan de följande morgon skulle utföras att undergå det ådömda dödsstraffet.

Med dessa ord slutade brefvet, hvars snabba drag vittnade om den brådska och sinnesrörelse, hvarunder det skrifvits.

-- På den snara framkomsten af detta bref beror räddningen af tvenne för er herre dyrbara lif, sade Erik till tjänaren; -- skall jag säga er mer?

-- Var lugn, svarade tjänaren; -- mynher Vanloo skall inom en half timme hafva det i sina händer.

Erik ilade nu tillbaka till slottet. Det var hans första oöfverlagda beslut att meddela Ingrid och Elin den utväg, hvilken likasom genom ett underverk från höjden öppnats till deras räddning. Till slottshäktet hade han, som vi veta, fritt tillträde, och fängelsedörrarna öppnades för honom, när helst han det äskade. Men nu först, under det han nalkades slottet, började farhågor få insteg i hans själ. Att Ingrid och Elin vore samma personer
395
som de af Vanloo efterlysta, betviflade han icke, ej heller att denne mäktige man måste hysa ett närmare deltagande för dessa personer, eftersom han beslutit sig för en sådan åtgärd till deras återfinnande: men skulle Vanloos inflytande vara tillräckligt starkt för att i sista stunden hämma lagens redan lyfta svärd? Vore det icke möjligt, att Vanloo, delande sin tids fördomar, skulle lämna de olyckliga åt sitt öde, sedan han lärt känna de grufliga brott, för hvilka de voro dömda? Erik kände ej arten af det deltagande Vanloo hyste för de olyckliga kvinnorna: det vore möjligtvis icke starkare, än att det af en dylik upptäckt kunde kväfvas. Det vore således oklokt, ja grymt, att med en oviss utsikt om räddning tända ett nytt jordiskt hopp i hjärtan, som redan med våldsamt tillkämpad undergifvenhet under Guds outransakliga beslut invigt sig åt döden.

Dessa tankar sysselsatte Erik, under det han närmade sig slottet. Hans gång, förut vingad af glädje, hade saktats, hans bröst, som nyss vidgats af ett lyckliggörande hopp, sammanpressades af pinsamma tvifvel.

Han hade gått öfver Norrbro, och den väldiga ringmur, af hvilken det kungliga palatset var omgifvet, reste sig nu framför honom i den nästan ogenomskådliga dimman.

I detta ögonblick hejdades hans steg af en folkhop, som, tätt sluten, stod vid pass tjugo steg från det norra porthvalfvet. Töcknet och mörkret voro så ogenomträngliga och hopen så tyst, att Erik ej märkte den, förr än han såg sig omgifven af skäggige, vildtblickande, med pikar, sablar och pistoler väpnade karlar, hvilkas stumma tystnad icke mindre förvånade honom än deras utseende. Ur dimman uppdöko nya skepnader, som tycktes stiga upp
396
ur slottsgrafven, från hvilken ett sakta, men tätt plaskande af åror förrådde, att båtar voro i rörelse.

-- Hvad ser ni på? sade en af karlarne, en högväxt, i sammetsrock klädd ung man, som var ingen annan än andre löjtnanten från Scylla; -- gå ni förbi, fromme prästman! Men om ni af nyfikenhet vill veta, hvilka vi äro, så svaras, att vi tillhöra besättningen å mynher Vanloos brigg Algernon Sidney, och att vi lura på några skurkar, som rymt från vårt fartyg och, enligt hvad vi tro oss veta, komma att passera den här vägen.

-- I veten då måhända, hvar er herre, mynher Vanloo, nu uppehåller sig, frågade Erik.

-- Nej, svarade mannen i sammetsrocken, -- för ögonblicket vet jag sannerligen icke, hvar mynher täckes hålla hus.

Erik hälsade, fortsatte sin väg och gick genom den svagt upplysta porten, där den vaktgörande soldaten stod i samtal med en af fångknektarne om morgondagens stora högtidlighet, häxförbränningen.

Då han därefter, följd af en vaktkarl med nyckelknippan i hand, inträdde i fängelsekorridoren, kände han sig starkare än förut gripen af en ångestfull tvekan: han tryckte handen hårdt mot sitt bröst, medan vaktkarlen kringvred nyckeln i låset och öppnade den gnisslande dörren.

Erik trädde in.

En lampa spred sitt matta sken i de bägge kvinnornas sorgliga bostad. Ingrid låg på sin torftiga bädd; hon hade slumrat en stund, och Elin satt vid hennes hufvudgärd, lutande sin panna mot samma kudde, på hvilken moderns hufvud hvilade.
397

Vid dörrens buller hade Ingrid vaknat.

En mild glädje spred sig öfver kvinnornas bleka anletsdrag, då de sågo sin vän och själasörjare. Elin kysste hans ena hand, och Ingrid fattade den andra, i det hon sade:

-- Ack, ni stannar nu hos oss, intill dess vår tid är all ... jag har slumrat så godt ... för sista gången ... och drömt, att jag sett min son. Det var en ljuf dröm, och jag hoppas af Guds barmhärtighet, att den snart skall göras verklig i himmelen. Elin, du har ju ett åminnelsetecken till herr Adolf ... jag vill påminna dig därom, innan våra tankar aflägsna sig från de jordiska, förgängliga tingen ... pastorn skall öfverlämna det jämte vår sista innerliga hälsning till den gode herrn.

Elin framtog ur sin barm det lilla åminnelsetecknet, en blomma konstfärdigt flätad af hennes hår.

-- Gif honom det, sade flickan sakta, -- och säg honom, att jag älskade honom mycket ...

I Elins ögon kom en tår, medan hon uttalade dessa ord.

-- Förlåten mig, Ingrid och Elin, sade nu Erik med en djup suck, -- jag måste en kort stund taga er uppmärksamhet i anspråk för ting, som nu borde vara främmande för edra tankar ... Ingrid, har ni hört namnet Vanloo?

-- Vanloo? upprepade Ingrid, sökande i sitt minne.

-- Moder, sade Elin, -- han hette ju så, den främmande mannen, som bodde inuti skogen på det ställe, som man kallade jakthuset?

-- Ja, jag tror, att detta eller något dylikt var hans
398
namn. Jag såg honom någon gång, oftast i skymningen, rida förbi min koja.

-- Såg ni honom aldrig så nära, att ni kunde betrakta hans anletsdrag? frågade Erik.

-- Nej.

-- Men det gjorde jag en gång, inföll Elin; -- han såg god och vacker ut.

-- Och du kan icke påminna dig, att du sett hans ansikte förr? frågade Erik vidare.

-- Nej, svarade Elin, skakande sitt hufvud.

-- Ingrid, fortfor Erik, -- denne Vanloo, som är en förnäm och mäktig man, har utfärdat en skrifvelse, som skall uppläsas i alla landets kyrkor, i hvilken han efterlyser tvenne personer, en mor och dotter, som bära samma namn som ni, och dem han uppmanar att inställa sig hos honom för att emottaga en viktig och glädjande underrättelse ...

Ingrid vardt uppmärksam vid dessa ord: hennes blick häftade sig på Eriks läppar.

Denne fortfor:

-- Den skrifvelse, hvarom jag talar, tillskickades mig denna afton. Jag har den här med mig, och jag ber er att, såvidt det är er möjligt, noga lyssna till hvarje ord, då jag nu uppläser den.

I detta ögonblick ljöd utifrån en skarp genomträngande hvissling, lik den ur en signalpipa. Ljudet tycktes komma från slottsgrafven, helt nära fönstergluggen till Ingrids och Elins fängelse.

-- Jag skall höra uppmärksamt ... men skynda er! inföll Ingrid i en ton, som förrådde ett vaknadt intresse, flutet ur en orolig aning i hennes hjärta.
399

Samma aning uppsteg äfven hos Elin, men antog hos henne en bestämdare gestalt. Hon ihågkom den kväll, då hennes mor i sitt besynnerliga drömvakande tillstånd tyckt sig igenkänna sin son Arnold i den okände, som då i månljuset red förbi deras ensliga koja. Denne ryttare hade utan tvifvel varit Vanloo, ägaren till jakthuset, och samme Vanloo efterlyste nu två personer, en mor och en dotter, med namnet Ingrid och Elin. Blixtsnabbt sammanknötos dessa tankar i Elins själ ...

Erik började uppläsa kungörelsen, men hade ej hunnit långt, innan Ingrid häftigt reste sig upp och utbrast:

-- Hvem har kunnat skrifva detta? Hvem känner så noga mina forna lefnadsöden? Hvem är denne Vanloo? Svara mig!

-- Vanloo är en främling ... holländskt sändebud ...

-- En främling? Det är omöjligt ... eller har han ... Dock, jag vill tala vid honom, jag vill se honom. Ingen annan än min son har kunnat lämna honom dessa upplysningar ... Och han vill ju förkunna mig ett glädjande budskap, det var ju så?

Ingrid talade med feberaktig häftighet.

-- Ja, svarade Erik, -- så skrifver han.

-- Då lefver min son ... O, Gud, Gud ... För mig till honom, jag vill genast se honom!

Ingrid glömde, hvar hon befann sig. Hon glömde, att fängelsets murar omslöto henne och att, då dörren snart skulle öppnas, hennes väg förde till döden och bålets lågor.

-- Hvad är främlingens förnamn? inföll Elin med samma brinnande häftighet, -- känner ni det?

-- Jag har hört hans förnamn och ... låt se ...
400
det finnes äfven här i efterlysningen, svarade Erik med en blick i papperet, -- mynher Vanloos förnamn är Arnold. Kan detta lända er till någon upplysning?

Ingrid och Elin svarade med ett glädjerop och störtade i hvarandras armar.

Erik betraktade detta uppträde med obeskriflig öfverraskning, och en aning om orsaken till detta häftiga ömsesidiga känsloutbrott flög genom hans själ.

-- Han är min son, ropade Ingrid utom sig. -- Jag har återfunnit honom ... Elin, Elin du har återfunnit din bror ...

-- Er son! upprepade Erik, som fattades af samma hänryckning. -- Ja, så är det, så måste det vara. Jag svage, som tviflade, fastän jag såg Guds finger!

Nu ljöd där utifrån en ny skarp och genomträngande hvissling, lik den föregående, men ingen af de innevarande hörde den. Det var den signal, som kallade Drakes manskap att genom de olika portar, framför hvilka de voro fördelade, instorma i slottet.

-- Jag måste se honom, fortfor Ingrid. -- Men, o Gud, tillade hon i förändrad, ångestfull ton, -- måhända han är långt borta ... och dödsklockan kallar oss inom få timmar ... kanske är det för sent!

Denna tanke öfverväldigade, förstummade Ingrid. Hon vred, darrande i alla lemmar, sina händer och kastade en förtviflad blick omkring sig på de grå fängelsemurarne.

-- Herr pastor, ropade Elin och fattade Eriks hand mellan sina händer, -- för honom hit! Vi måste se honom, innan vi dö. Nej, nu vill jag icke dö. Säg våra bödlar, att de måste bevilja oss ett uppskof ... de kunna ej vara nog hårde att skilja en mor från en återfunnen son, en
401
syster från sin bror, innan de fått omfamna hvarandra och säga hvarandra sitt sista farväl ... Men de äro grymme, skonslöse ... de skola ej höra denna bön ... Min mor, vi måste fly: inga murar, inga portar skola hindra oss ...

-- Fly? upprepade Ingrid och sjönk ner på en stol. -- Barn, du yrar ...

I detta ögonblick hördes från borggården ett doft buller af rop och vapenskrammel. Det närmade sig.

-- Om han återfinner dem och ej kan rädda dem ... om han kommit för att se dem gå till en skymflig död! O, det vore förfärligt ... Så tänkte Erik, och denna tanke hade ett ögonblick förlamat hans tunga och fördröjt hans beslut att genast söka Vanloo.

Hittills hade ingen af de innevarande fäst sin uppmärksamhet vid det buller, som uppstått därute; men nu skallade förvirrade rop allt närmare i korridoren, vapen skramlade, dörrar öppnades på gnisslande hakar, järnbommar föllo rasslande mot golfstenarne.

Det var en afdelning af Drakes manskap, som inträngt i slottshäktet för att befria fångarne. Läsaren känner, att detta ingick i Drakes plan; han ville härmed öka förvirringen och leda uppmärksamheten från hufvudföretaget, som han själf, i spetsen för en talrikare skara, ilat att utföra.

Vaktkarlen hade, medan Erik befann sig hos de bägge kvinnorna, lämnat nyckeln kvar i dörren till deras fängelse.

Dörren slogs upp på vid gafvel. Vapnen glänste, skepnader vimlade i det matta skenet från korridorens taklampa.

-- Ut, I nattens barn! Ut, för djäfvulen! I ären
402
befriade, skreks till de öfverraskade fångarne midt under det fortfarande bullret af öppnade dörrar och fällda bommar.

-- Hör du, min mor? De ropa, vi äro befriade! Kom! Gud har hört vår bön, hans arm har öppnat vårt fängelse ... Kom! Vi skynda till Arnold, ropade Elin utom sig och fattade sin mor med krampaktig styrka i armen.

-- Hör du! Till Arnold! upprepade hon häftigt, då Ingrid, hvars hufvud svindlade, ännu dröjde.

-- Fort! Kom! utbrast Erik, hvars tankar voro föga mindre förvirrade än Ingrids och han reste den gamla upp från den stol, på hvilken hon nedsjunkit. -- -- --

*

De ilade ut ...

Korridoren utsköt flere sidogrenar, som alla utmynnade till borggården, men under vanliga förhållanden stängdes från denna af fasta järnportar.

Flyktingarne togo midt igenom tumultet genaste vägen som förde till gården. De sågo hvarken till höger eller vänster, märkte ej hvad som försigick omkring dem, anade ej hvilka deras befriare voro, de hastade blott framåt. Men snart hejdades deras flykt: utgången spärrades af en böljande hop, öfver hvars hufvud svängda vapen skimrade i den flämtande belysningen, skott lossades, rop höjdes, där streds man mot man. Flyktingarne vände om och sökte en annan utgång: de ilade genom ett hvalf, där striden ej hunnit störa det ännu pågående befrielseverket. Genom de öppnade dörrar, förbi hvilka de flydde, utstörtade fångar, män och kvinnor, i vild förvirring spridande sig åt alla håll, somliga följande samma väg som de. Nu voro de ute på borggården. Djupt mörker omgaf
403
dem, ty alla lyktor voro sönderslagna. Hopar strömmade fram och tillbaka, skri, svordomar, kommandorop skallade om hvarandra, och från södra sidan af gården, där kasernen fanns, dånade trumhvirflar.

Drakes folk hade öfverrumplat vakterna, men då det plötsliga tumultet väckt borgbetjäningens uppmärksamhet och den första öfverraskningen var öfverstånden, hade man på alla håll gifvit larmsignaler. Drake visste ej, att de sammansvurnes vänner bland det Liljeska regementets officerare voro hindrade att inställa sig på sina poster: han hoppades på åtminstone ett passivt bistånd af besättningen i slottet, intill dess han hunnit uträtta sitt värf och sammansvärjningens ledare infunnit sig för att utropa den nya riksstyrelsen. Nu skyndade de tre eller fyra officerare, som kvarstannat i kasernen och således undgått häktningen, medvetne därom, att de sammansvurnes sak var förlorad, och måne att från sig afvända alla misstankar, vid första larmsignal att kalla truppen under vapen: en mängd soldater hade emellertid af egen drift samlat sig och understödde af fångknektarne och borgbetjäningen angripit den okände fienden. Man visste ej, hvad egentligen vore å färde, och kunde ej tro annat, än att upploppet afsåg att med våld befria fångarne i slottshäktet. I och omkring inhägnaden bredvid detta fortgick nu också striden, hvars böljor under dimman och mörkret blindt brötos mot hvarandra, utan att ens kämparne själfva visste, huru striden vände sig omkring dem. Mellan de spridda hopar och de enskilde, som skyndade till stridsplatsen eller fått ordres att frambära i olika riktningar, ilade, dolde af mörkret, de flyktande fångarne och deras förföljare om hvarandra.
404

Då Ingrid och Elin vid Eriks sida kommit ut på borggården, stängdes två af dess tre portar och besattes af det manskap, som trumhvirflarne hitintills hunnit samla kring dess befäl. Den tredje porten, den norra, var ännu öppen och obesatt, måhända med flit lämnad så, för att öppna Drake en möjlighet till återtåg. I samma ögonblick nedrusade utför stora slottstrappan en väpnad skara med alla tecken till vild flykt. Det var den, som i Drakes spår nyss förut stormat upp i palatset. Denna skara bröt och skingrade i själfva flykten den oregelbundna krets, som under fortsatt handgänge trängt allt närmare in på de hopar, hvilka stormat häktet och nu sökte slå sig igenom. Dessa fingo nu andrum, de förenade sig med kamraterna och rusade mot den öppna porten, genom hvilken hela skaran försvann, utan att hinna allvarligt förföljas.

Knappt var borggården fri från de objudne gästerna, förrän man skyndade att stänga äfven den norra porten för att spärra flykten för de lössläppta fångarne, af hvilka blott få ännu lyckats bana sig väg ut i det fria, ty hela detta uppträde hade upptagit föga mer tid, än som tarfvats för att skildra detsamma.

Ingrid och Elin hade jämte sin följeslagare först riktat sina brådskande steg mot den norra porten. Men innan de uppnått hvalfvet fylldes det af Drakes flyende män. De stannade villrådiga. En väggpelare lånade dem skydd mot den förbirusande människoströmmen. Facklor och bloss började röra sig genom mörkret. Skenet af ett sådant lät Elin varsna en stor, förspänd vagn, som stod midt på gården. Man letade åt alla håll efter de utsluppna fångarne: de rop, som häfdes, och de grupper,
405
som här och där, lysta af facklornas sken, drogo mot häktet, röjde, att hetsjakten hade god framgång.

-- Fort ... till vagnen! hviskade Elin. Hvad som ingaf henne denna tanke, är svårt att säga. Var det en aning? Var det den förtviflan, som, då alla andra utvägar äro stängda och hvarje ögonblick hotar med upptäckt, försöker det osannolikaste för att vinna räddning?

Flyktingarne ilade dit.

-- Hvem där? ropade en soldat, som varsnat dem genom mörkret. De båda kvinnorna saktade sin gång och trädde bäfvande åt sidan. Erik tog ett steg mot karlen, som, då han upptäckte dennes prästerliga dräkt, hälsade och fortsatte sin väg.

Utan vidare äfventyr stodo de vid sidan af vagnen. En lakej stod vid det främsta spannets hufvud, kusken satt orörlig på kuskbocken, uppmärksam på hästarne, som voro skrämda af det omgifvande tumultet. Vid vagnsdörren stod en man, insvept i en kappa.

Erik öppnade dörren. Mannen i kappan vände sig om, betraktade honom och ville, förmodande ett misstag, underrätta honom om detsamma, men nu närmade sig från olika håll några med bloss försedde fångknektar, och man hörde af de frågor och svar, de i förbigående utbytte, att det ifrigt letades efter häxorna.

-- Fort in i vagnen! hviskade Erik till de darrande kvinnorna.

-- Herr pastor, ni misstager er ... detta är mynher Vanloos ekipage, yttrade mannen i kappan.

Fångknektarne nalkades. Än några steg, och de efterletade flyktingarne hade befunnit sig inom den krets, som färgades af blossens rödaktiga sken. Elin sköt sin
406
mor in i vagnen och skyndade själf efter. Erik stängde dörren.

-- Lifdömda... oskyldiga... Vanloos mor och syster... Mer hann Erik ej hviska till den förvånade tjänaren, förrän fångknektarne stodo framför dem.

-- Här ha vi pastorn, som var inne hos häxorna, yttrade samme vaktkarl, som för Erik öppnat dörren till Ingrids och Elins fängelse; -- pastorn kan måhända säga oss, åt hvad håll de flydde ...

-- De skyndade ur fängelset genom en af korridorerna, och jag följde dem, men hvarthän de sedan i mörkret och trängseln togo vägen, därom kan jag icke upplysa er, svarade Erik.

-- Det vore ett spektakel, om de skulle kommit undan, fortfor vaktkarlen; -- hela det oväsendet måtte anstiftats af hin onde just för att rädda trollpackorna. Ja, ja, man vet icke, hvad man skall tro.

Fångknektarne avlägsnade sig.

Erik hade under dessa ögonblick ångestfullt kramat tjänarens hand, och denne tycktes hafva förstått den tysta bön, han på det sättet uttryckte.

-- Hvad står på? Hvem var det, som steg in i vagnen? frågade kusken, i det han lutade sig fram öfver sidan af kuskbocken.

-- Tyst, svarade tjänaren, -- det är på mynhers befallning ... Herr pastor, tillade han, -- jag förstår, att det är tvänne utkomna fångar ni vill hjälpa, och då ni, som är präst, säger, att de äro oskyldiga, så ...

-- Ni måste rädda dem, afbröt honom Erik. -- Jag svär vid Gud, att dessa flyktingar äro för er herre högst dyrbara personer. Kör genast till mynher Vanloos hus!
407

-- Men ... ville tjänaren invända.

-- Ni ansvarar er herre för deras lif. Jag följer dem till mynhers bostad och afvaktar där hans hemkomst. Fort, ty hvarje ögonblick ni dröjer här kan upptäcka dem!

-- Nåväl, sade den förvånade tjänaren, som gaf vika för Eriks häftiga ton, -- mynher skall i hvarje fall ursäkta ett misstag.

Han gaf kusken befallning att köra hem. Erik steg in till sina skyddslingar. Vagnen sattes i rörelse.

-- Verda! ropades af vakten, då vagnen rullade genom det norra porthvalfvet.

-- Mynher Vanloos ekipage, svarade lakejen.

-- Passera!

Porten öppnades och tillslöts bakom de förföljda, kusken smällde en klatsch, spannet ilade öfver Norrbro ... Ingrid och hennes dotter voro räddade.

*

Kärnan i den skara, med hvilken Drake stormat in i palatset, utgjordes af Scyllas besättning; det öfriga var slödder, sammanrafsadt från krogarne, förtviflade människor, som man i rusigt tillstånd satt vapen i hand ... som ej visste och knappt frågade efter till hvad slags vågspel man ämnade bruka dem.

Det enda motstånd Drake ansåg sig möjligen kunna vänta, var från de utanför riksrådets sessionssal vaktande drabanterna, men desse voro få och kunde ej ställa ett allvarligt hinder mot en öfverrumpling, om ock verkställd med obetydliga krafter. Viss om framgången af sitt djärfva företag, hade han således skyndat upp för stora
408
slottstrappan i spetsen för de bägge hopar, som på den från slottsgrafven gifna signalen ilat in genom östra och västra portarne och förenat sig på borggården, medan den tredje hopen, som samlat sig utanför den norra, rusade till slottshäktet och övermannade dess fåtaliga bevakning.

Skyddad i ryggen af den förvirring, som angreppet på häktet och fångarnes befriande måste förorsaka, och i hvarje händelse tryggad genom det Liljeska regementets pålitlighet, samt utan något farligt hinder framför sig, var han, som nämndt, redan viss om segern.

Hans öfverretade själstillstånd, alstradt af feberdrömmar om makt och storhet, hans öfvertygelse, att detta ögonblick skulle afgöra hans i stjärnorna skrifna öde, var ett pansar, hvarigenom ingen tvekan kunde intränga i hans bröst. Voro Bengt Skytte och de öfrige sammansvurnes hemliga förhoppningar om frukterna af detta statsstreck så högtflygande, att de ej vågade tillstå dem för hvarandra, knappt för sig själfa, så voro dock Drakes än djärfvare. Detta vilda sinne, som, otygladt af sedliga grundsatser, icke bäfvade tillbaka för något, denna inbillningskraft, som allt ifrån barndomen fråssat i äfventyrliga drömmar, denna själ, som i allt, hvarpå han riktade sina krafter, syftade till något dämoniskt och världsomskakande, nöjde sig ej med utsikterna på en storhet, som måste böja sig för en än mäktigare sådan.

Den uppgift, som anförtrotts honom att lösa, var, som vi veta, att häkta förmyndareregeringens och riksrådets medlemmar. Herr Bengt hade varnat honom för blodsutgjutelse, ty han kände sin man. Drakes åsikt var, att en åtgärd af så mild natur vore blott half, och som hvarje halfhet under sådan omständigheter vådlig; skulle
409
man kränka maktens majestät, så vore det säkrare att dränka det i blod, än vanära det med bojor, som dock om några dagar måste falla och lämna samma myndighet, samma anspråk nytt spelrum att uppträda och göra sig gällande. Hans beslut var med ett ord att i själfva sessionssalen nedsabla alla, hvilkas kraft och inflytande kunde varda vådliga för statsstreckets framtid. Han ville med blod teckna ett oöfverstigligt råmärke mellan det förflutna och det kommande, med en oförsonlig våldsgärning tvinga sina medbröder att för deras egen räddning oryggligt fortskynda mot det mål, till hvilket hans planer syftade.

Men där inne i rådkammaren sutto landets herrar och tvistade helt lugnt ... så lugnt som afundsmän kunna tvista ... om landets väl eller om egna förmåner, vi veta icke rätt hvilket. Rörande hertigens bref hade man fattat ett lika hastigt som enhälligt beslut, hvilket gick ut därpå, att han följande dag skulle instämmas för änkedrottningen och rådet samt hotas med förvisning ur landet, om han djärfdes förnya ett sådant steg. Därefter hade man öfvergått till andra ämnen. Och medan de så grälade med hvarandra, medan Bjelkes parti stormade mot De la Gardies och De la Gardies mot Bjelkes, och den ene sade den andre obehagliga saker och endast af det gemensamma onda medvetandet hindrades att säga än värre; under allt detta fanns det bland dem ingen enda, som anade, att det snart skulle vara slut med så väl det ena partiets utsikter som det andras, om icke en lika obekant beskyddare ställde sig mellan dem och faran.

Emellertid kunde de med samma lugn som hitintills fortsätta sina öfverläggningar, ty en beskyddare vakade öfver dem. Han hade infunnit sig icke för att frälsa dem,
410
utan för att krossa sammansvärjningen, och det var deras lycka, att han ej kunde göra det senare, utan att på samma gång göra det förra. Han ville ej, att oförmågan och egennyttan, som ödet ställt vid statens roder, skulle efterträdas af egennyttan och brottet. Han ville spara den stolta nationen minnet af ett sådant odåd i dess häfder.

Men Vanloo hade med sin närvaro äfven ett annat uppsåt. Det fanns en man, i hvars öde han med osynliga händer ingripit, hvars bana han sökt länka till det enda mål, som var henne värdigt. Ögonblicket var kommet, då denne mans öde skulle afgöras.

Den så kallade stora slottstrappan förde upp till en rymlig förhall, hvars hvalf på ena sidan uppbars af tvenne rader fristående pelare, på den andra af väggpelare, mellan hvilka höga, åt slottsgrafven vettande fönster sträckte sig så långt ned, att de gåfvo dagsljus äfven åt den närmaste afsatsen af trappan. Genom denna förhall och drabantsalen där innanför skulle Drake passera på sin väg till rådkammaren. Taklampan, som upplyste trapphvalfvet, lämnade det vidsträckta rummet bakom pelarne i mörker. Här och i smårummen bredvid hade nyss en fåtalig, men pålitlig och väl väpnad skara af Vanloos män blifvit posterad. För öfrigt hade öfverste Sparre, som följt Vanloo till slottet, samlat drabanterna i salen, under förevändning af den inspektion, som han, i egenskap af deras befälhafvare, på obestämda tider plägade företaga.

Vanloos män hade under den sistförflutne timmen två eller tre i sänder genom de olika portarne gått in i slottet samt intill den afgörande stunden varit samlade i ett rum i den norra sidans jordvåning. Utanför portarne hade kunskapare varit utställde och i slottsgrafven lågo
411
båtar, som iakttogo Drakes folk. Äfven bland detta funnos män, som stodo i Vanloos sold. Han kände de öfverenskomna signalerna. Den första af dessa hade redan ljudit.

-- Mynher, sade Sparre till Vanloo, som stödd mot en af vestibulens pelare inväntade Drake, -- är ni öfvertygad, att ej er kärlek till det hemlighetsfulla förleder er att allt för mycket lita på de ringa krafter, som stå till vårt förfogande? Ni nödgar mig tillbringa hela aftonen hos er, för mig därefter till slottet, och först här underrättar ni mig om en fara, hvars tillvaro jag ännu i denna stund skulle betvifla, om ej allvaret i ert anlete aflägsnade hvarje tanke på skämt. Om ni blott gifvit mig en vink, skulle jag sammandragit mitt regemente ...

-- Var lugn, sade Vanloo, -- våra motståndskrafter stå i ett tillbörligt förhållande till anfallskrafterna. Man bör ej göra för mycket väsen af en obetydlighet ...

-- Men åtminstone en vink till befälet här i slottet att...

-- Nej, nej, det är onödigt. Ni vet, att Lilje och de fleste af hans officerare äro ute på landet. De öfrige sköta i afton sina nöjen, som det vore synd att störa.

-- Hvilket vågspel, fortfor Sparre något orolig; -- jag kan aldrig föreställa mig, att en man gifves, nog vansinnig att med en hand full äfventyrare intränga i det kungliga slottet ...

-- Ni skall strax få bevis därpå. Men det är tid, min öfverste, att sluta vårt samtal ... Hör ni? ... Den andra signalen!

-- Men, mynher, inföll Sparre häftigt, -- är ni
412
öfvertygad, att intet våld riktas mot den unge konungens person? ...

-- Ja. I öfrigt äro äfven för denna händelse varsamhetsmått vidtagna. Var lugn och förtro er till mig!

Vanloo vände sig nu till sina män och inskärpte med några ord de förhållningsregler han gifvit dem. Ett doft buller från gården och i nästa ögonblick från trapporna förkunnade, att stormen var i annalkande.

Vanloo och Sparre drogo sig bakom pelarne och blottade sina klingor.

Knappt hade detta skett, förrän pikar, musköter och hattar uppdöko bakom trappans gallerverk. Den oförvägna hopen rusade fram med hastigheten af en hvirfvelvind, och vestibulen genljöd af dess steg och skramlet af dess vapen.

Den förste, som varit fullt synlig, var en högväxt man, hvars ansikte doldes af en svart mask. Det var anföraren själf. Med värjan i hand ilade han i spetsen för sitt folk: hela hans yttre, från rörelsen af plymerna på hans hatt till klangen af hans sporrar, gjorde ett intryck av vild beslutsamhet. Utan att se sig om, rusade han rakt fram genom vestibulen mot dörren till drabantkammaren.

Han fattade i låset. Dörren var inifrån riglad. Han lyfte foten för att sparka henne i spillror. I hack och häl följde hans män.

Men i detta ögonblick öppnades dörren. Ingången spärrades af drabanterna.

-- Framåt, framåt! ropade anföraren och lyfte den tunga huggvärjan för att bana sig väg.

Men innan han hunnit taga ett steg närmare de
413
ryggande drabanterna, hade uppträdet förändrats. De öfverrumplande voro öfverrumplade. Vanloo hade gifvit sina män tecken att angripa. Med fällda pikar störtade de fram från sitt bakhåll och kastade de öfverraskade våldsverkarne hals öfver hufvud nedför trappan.

Utan att tänka på motstånd grepo desse till den vildaste flykt, och innan deras anförares häpnande blick hunnit uppfatta förhållandet, hade hans manskap, kvarlämnande två eller tre döde, försvunnit, och han stod där ensam, på alla sidor omringad af fiender.

-- Sträck vapen, högförrädare! Ni är min fånge, Gustaf Drake, ropade Vanloo och steg fram emot den maskerade.

-- Drake! mumlade Sparre förvånad. -- Är det han?

Den maskerade, som ett ögonblick stått som förstenad, förrådde nu med en åtbörd den öfverraskning, som öfverväldigat honom.

Nu öppnades dörren till rådkammaren. De höge herrarne hade, undrande öfver det ovanliga bullret, begifvit sig ut att underrätta sig om orsaken. De stodo där nu, stumma och förvånade vittnen till ett uppträde, hvars sammanhang de ej kunde förklara, och som var ändadt, innan öfverste Sparre hunnit göra sin djupa bugning och därefter öppna munnen för att meddela dem det lilla, han själf visste.

Den maskerade kastade en hastig blick omkring sig, medan han räckte Vanloo sin värja.

-- Ni misstager er måhända, sade han med en röst, hvars klang vanställdes af masken, -- jag är er fånge, men ... jag är kanske icke den ni förmenar. Ni är Vanloo,
414
en äfventyrare, en falsk vän, en ränksmidare, men här fångar ni icke Gustaf Drake.

Medan den maskerade yttrade detta, hade han dragit sig några steg baklänges och stod nu tätt vid ett af vestibulens fönster.

-- Jag känner er väl, fortfor Vanloo, -- och har noga följt edra steg. Vi hafva ungdomsskulder att uppgöra med hvarandra.

Med dessa ord ryckte Vanloo masken från sin motståndares ansikte.

Herrarne af riksstyrelsen och rådet sågo med öfverraskning anletsdragen af herr Gustaf Drake till Sjövik. De voro bleka som döden, men röjde ingen förvirring, ingen fruktan, snarare hån, trots och beslutsamhet.

-- Ungdomsskulder? inföll han, med en djup blick på Vanloo och lät i detsamma sin kappa falla till marken, jag förstår er icke ... Dock om så är, så hafva vi från denna stund än mer att uppgöra med hvarandra ... men denna uppgörelse skall ske annanstädes ... eller aldrig ...

Ett rop af bestörtning upphofs af alla de närvarande ... glasrutorna klingade ... Gustaf Drake hade kastat sig ut genom fönstret.

Rörelsen skedde så hastigt och oväntadt, att ingen hann förekomma den. Vanloo var den förste som hämtade sig. Han skyndade fram, lutade sig ut och såg ned.

Drake hade i fallet fattat om fönsterposten och i trots af glasskärfvorna, som illa tilltygade hans händer, nedfirat sig utför denne. Fasthållande sig med ena handen vid fönsterlisten och med fötterna stödda mot ett järnkors i muren, sväfvade han nu öfver djupet.
415

Drake såg ned. Dimman och mörkret dolde djupet under hans fötter. Från slottsgrafven uppsteg sorl af röster, blandadt med plasket af båtar, som med hastiga årtag framdrefvos.

Han förde signalpipan till munnen och blåste. Sorlet tystnade för ett ögonblick. Det var tydligt, att man lyssnat till hans hvissling. Än ett ögonblick, och med en kraftig spark mot muren, för att ej krossas af slottets utskjutande grundval, släppte han sitt tag och störtade ned i slottsgrafven.

Det förtviflade spel, han spelade med sitt öde, var ännu icke förloradt. Hans stjärna skulle ännu icke slockna.

De af hans flyende män, som redan hunnit rädda sig i sina båtar, hade hört klangen af det sönderslagna fönstret och därefter ljudet af sin herres signalpipa. En af dessa båtar, Scyllas skeppsslup, låg just under det ifrågavarande fönstret och hade knappt aflägsnat sig några alnar från denna punkt, förrän man hörde plasket af en i vattnet fallen kropp och öfverstänktes af det uppyrande skummet. Årorna räcktes ut, ett hufvud uppdök vid relingen, och i nästa ögonblick hade Drake svingat sig upp i båten.

-- Vi misstogo oss ej ... det är herr Gustaf Drake, yttrade andre löjtnanten från Scylla. -- Välkommen hit ned från luftens rymder! För fan, min herre om ni löper i en snara, så vet ni också att hals öfver hufvud draga er därur.

-- Fort till årorna! ropade Drake och fattade rodret.

-- Därom behöfver ni icke påminna oss, herre. Vi hafva ingen lust att stanna på stället, ty fan är oss väl i hack och häl ... Hollah, hvem är den där?
416

Andre löjtnantens sista fråga gällde en liten båt, som strök tätt förbi och styrde kurs inåt slottsgrafven. Han ropade första hälften af den öfverenskomna lösen, men fick intet svar.

-- Det var ingen af våra, sade han; -- det kunde man också se däraf, att han styr inåt. Flinkt nu, gossar! Det är svårt att säga, om det är vänner eller förföljare bakom oss.

Slupen sköt för kraftiga årtag ut i saltsjön.

-- Ett fall af några alnar från makten och äran och det historiska namnet till biltogheten, vanäran och glömskan, mumlade Drake.

En man, som satt helt nära honom, lade sin hand på hans axel.

-- Jag hörde ert namn och igenkänner nu edra anletsdrag, sade han.

-- Adolf Skytte! utbrast Drake. -- Ni här?

-- För hin! Vi hafva en okänd med oss, utbrast andre löjtnanten.

-- Hvad har händt? fortfor den unge Skytte. -- Jag fruktar att allt detta är en feberdröm ...

-- Var lugn! Ni har den fullkomligaste verklighet omkring er, sade Drake.

-- Och jag är fri ...

-- Ni har både fängelset och samhället bakom er.

-- Och de äro fria alla?

-- Jag försäkrar er, att vi ej hunno göra ett urval bland de ädla pärlor, som hade fängelsets murar till infattning, inföll andre löjtnanten. -- Vi lossade på infattningen, och pärlorna rullade åt alla håll ... en till och med ned i den här båten, och den pärlan är ni. För fan,
417
ni bär ett förnämare namn än vanliga kronofångar. Skytte ... heter ni så?

-- Tyst med ert dumma skämt! utbrast Drake. -- Skytte, uppskjut edra frågor! Här är icke stället att besvara dem. Ni skall tids nog varda upplyst om hvad som tilldragit sig ... Gossar, fortfor Drake, -- hållen edra vapen i ordning! Vi hafva båtar i kölvattnet, och det är svårt att säga, om det är vänner eller fiender. --

Drake ropade an de närmaste. Det svarades därifrån med den åt hans folk utdelade lösen. Samma lösen gick från båt till båt, och man öfvertygade sig snart, att man hade idel vänner omkring sig. Den lilla eskadern slöt sig tillsammans, och rodden fortgick. Man passerade förbi ett större fartyg, hvars former doldes af mörkret. Båtarne ropades an från detsamma, men intet svar följde. Det var Algernon Sidney.

Briggen Scylla hade föregående dag lättat ankar och bogserats ut under Värmdön, där han nu låg, färdig att hvarje ögonblick sticka ut i hafvet. Vinden hade sedan dess kastat om: saltsjöns yta krusades nu af en frisk, västlig bris. Ombord å Scylla hade kvarlämnats några få man under Ruys’ befäl.

Efter en oafbruten rodd hunno Drakes båtar till briggen. Signaler utbyttes, båtarne lade till, Drake skyndade upp på däck, och Ruys nedlade i besättningens närvaro sitt befäl i hans händer.

*
418

Vi återvända till Vanloo i det ögonblick, då Drake genom sitt oförvägna språng räddat sig ur hans våld.

Vanloo skickade en af sina män att inhämta underrättelser från hans i slottsgrafven posterade kunskapare, befallde en annan att samla manskapet, som enligt hans ordres skulle göra halt och afstå från förföljelse, så snart fienden tillbakakastats till borggården, samt vände sig därefter till herrarne, som under tiden bestormat honom med frågor.

-- Mina herrar, sade han, -- ögonblickets kraf förbjuder mig att här aflägga den förklaring I önsken och hafven rätt att äska. Det vare nu nog sagdt, att faran är öfverstånden, så att I lugnt kunnen återvända till edra riksgagneliga värf. Dock bör detta icke hindra er, öfverste Sparre, att med hög tillåtelse öfvertaga kommandot i slottet under öfverste Liljes frånvaro och genast hitdraga de närmaste afdelningarna af ert regemente till besättningens förstärkning.

Vanloos ord lugnade dock föga de närvarande herrarne af riksstyrelsen och rådet. De lyssnade med förskräckelse till trumhvirvlarne och de vilda rop som skallade från borggården. Några uttalade sin farhåga för den unge konungens person, andra ville skynda ned för att personligen öfvertyga sig om den verkliga ställningen. Men nu kommo budbärare, den ene efter den andre; en förkunnande, att häktet var stormadt af en hop väpnadt slödder, en annan, att fångarne voro utsläppte, en tredje, att angriparne vore på väg att öfvermannas och ingen fara för handen, en fjärde, att borggården var rensad från packet, slottsportarne stängde och en del af fångarne åter gripen. Budbärarne följde hvarandra nästan i hack och
419
häl, och innan de öfverraskade herrarne hunnit reda sina tankar, var tumultet likt ett åskslag öfverståndet.

Medan nu de fleste af herrarne samlade sig kring Vanloo och tackade honom för hans åtgöranden under denna besynnerliga tilldragelse, och de andre skyndade att lugna den unge konungen och änkedrottningen, återkom den man, som Vanloo nedskickat att skaffa underrättelser från slottsgrafven.

-- Mynher, sade han, -- lyckan står den djärfve bi ... den vilda människan är sannolikt hvarken krossad eller drunknad. Fredrik, som hörde både klangen af fönstret och signalen och plasket, då han störtade i vattnet, tror, att han är upptagen i en af de många båtar, i hvilka kanaljerna nu som bäst ge sig på väg. Mynher skall tro, att där varit en trängsel...

-- Dess bättre, tänkte Vanloo. -- Blackwell, sade han, -- se till, att manskapet är samladt. Vi få mer att göra i afton. Mina herrar, tillade han i dämpad ton, -- i morgon skall jag stå till tjänst med alla upplysningar jag kan lämna. Hela saken har blott varit ett farligt gyckel, ett vansinnigt upptåg af en förryckt usling, ingenting annat; och om I ej misstycken ett råd, vill jag uppmana er att för styrelsens anseende och för folkets skull låta allt sammans gälla för ett simpelt upplopp, afsedt att befria de brottslingar, som förvaras i häktet härstädes. Jag skall i morgon framställa de skäl, som tala för en sådan behandling af saken.

Vanloo hälsade hastigt och lämnade vestibulen, då en man, som bar hans livré, mötte honom i trappan och räckte honom ett bref.

-- Brefskrifvaren, sade denne, -- har sökt er,
420
mynher, i er bostad. -- Då Vanloo, utan att öppna brefvet, stack det i fickan, tillade tjänaren:

-- Brefvet är viktigt: det gäller två personers lif ...

Vanloo stannade och läste vid taklampans sken de få rader Erik tecknat. Hans ansikte öfverdrogs af dödens blekhet, och då han slutligen mekaniskt lät den hand sjunka, i hvilken han höll brefvet, och fäste ögonen på budbäraren, var uttrycket i hans blick alldeles förändradt.

-- När lämnades dig detta bref? frågade han i ansträngd och dock nästan hviskande ton.

-- För en knapp fjärdedels timme sedan, svarade tjänaren.

-- Nådige herre, manskapet är uppställdt framför slottstrappan, rapporterade Blackwell.

-- Följ mig, sade Vanloo till denne och återvände genom vestibulen till drabantsalen. Han begärde skriftyg och skref hastigt följande rader:

     »Sigurd, lämna dina fångar i frihet, förena ditt manskap med Blackwells, bemanna Algernons båtar, och sätt ut till Scylla. Du vet, hvar briggen ligger. Ingen tidspillan! Du bör kunna vara framme nästan samtidigt med dina motståndare. En öfverrumpling bör kunna försiggå, gynnad af mörkret och oredan ombord. Drake har sluppit ur mina händer. Det gäller att fånga honom, innan han lättat ankar.

-- Till Sigurd! sade Vanloo och räckte Blackwell ordern. -- Du med ditt folk ställes till hans förfogande. Fort!

Blackwell betraktade sin herre med en orolig, frågande blick; han hade förut aldrig sett ett sådant uttryck i dennes ansikte. Men Vanloo vinkade otåligt befallande och Blackwell ilade ut.
421

Den första omedelbara verkan, som de underrättelser, Erik meddelat i sitt bref, gjorde på Vanloo, var en öfverväldigande känsla af ångest. Han hade återfunnit sina älskade, men i ett läge, som förjagade hvarje tanke på återseendets glädje. Men Vanloo bemannade sig hastigt. En annan känsla genomströmmade hans själ, så snart hon återvunnit sin jämvigt: känslan af tacksamhet mot Försynen, som i den afgörande stunden sändt honom till de sina och gifvit honom makt att rädda dem. Ett djupt andedrag vittnade, att hans höghvälfda bröst lättades från sin tryckande börda och åter andades fritt. Han steg upp och gick med fasta steg nedför slottstrappan.

Nedkommen på borggården, anhöll han den förste mötande fångknekt och bad denne följa sig till häktet. Då de inkommit i korridoren, där det vimlade af soldater och vaktknektar, begärde han att varda förd till det rum, i hvilket tvenne för häxeri anklagade kvinnor, mor och dotter, förvarades.

-- Se här, nådige herre, sade fångknekten, i det han pekade in i ett rum, hvars dörr ännu stod öppen, -- detta är deras fängelse ...

-- Tomt! utbrast Vanloo häftigt.

-- Ja, nådige herre, svarade fångknekten, -- det är för ledsamt ... häxorna kommo ut, liksom nästan alla de andre fångarne, i den här förskräckliga villervallan, och vi ha ännu icke kunnat få reda på dem. De fleste andre ha vi ändå knipit, och de sitta nu åter inom lås och bom. Men så vida icke djäfvulen hulpit häxorna på flykten, så ska vi snart hitta dem. I morgon, såsom nådige herrn kanske vet, skulle de lida sitt rättvisa straff.

Vanloo betraktade med en rysning de grå väggarna,
422
de små gallrade fönstergluggarne, det usla bohaget ... han inandades fängelsedoften så tungt, som om den varit nära att kväfva honom.

-- På detta ställe hafva de försmäktat! Här hafva de afvaktat döden! sade han till sig själf.

-- Hvar är mynher Vanloo? Jag tyckte mig se honom gå hit in i korridoren, hördes en röst utanför.

-- Er herre är där inne i häxornas fängelse, svarade en annan.

-- Aha! mumlade den, som gjort frågan.

Samme man, som stått vid dörren till Vanloos ekipage, då Ingrid och Elin funnit en tillflykt där, inträdde.

-- Nådige herre, sade han, -- jag har sökt er för att...

-- Hvad vill du?

-- Mynher, hviskade betjänten, -- hvad jag vill säga bör endast höras af er.

-- Vi äro utan vittnen, sade Vanloo, i det han såg fångknekten aflägsna sig för att deltaga i de ännu pågående efterspaningarna.

Betjänten omtalade nu, att tvenne kvinnliga fångar, ledsagade af en prästman, under tumultet dolt sig i Vanloos vagn, och att han, betjänten, på prästmannens försäkran, att flyktingarna voro personer, hvilkas räddning låge hans herre om hjärtat, hade gifvit efter för dennes böner och låtit köra dem till mynher Vanloos bostad, där de alla tre afvaktade hans hemkomst.

Denna berättelse aflades i tveksam ton, ty betjänten var osäker, om hans herre skulle gilla eller klandra hvad som skett. Hans tvekan ökades, då han iakttog den spända uppmärksamhet, med hvilken Vanloo lyssnade till
423
hans ord. Men han hade knappt talat ut, förrän Vanloo med glädjestrålande ögon utbrast:

-- Guds skickelse! Lofvad vare Han och Hans vägar! ... Min vän, jag står till dig i en evig skuld! Du skall snart få veta, hvad du gjort för mig ...

Han omfamnade den öfverraskade mannen och ilade ut. -- -- --

*

-- Hvar äro de? frågade han ögonblickligt den tjänare, som vid hans häftiga ringning öppnat dörren till hans hus.

-- Herre, menar ni prästen och de båda kvinnorna, som...

Vanloo lyssnade ej till hans svar; han ilade uppför trappan till sina rum. En betjänt skyndade att underrätta Erik om hans ankomst. I förmaket mötte honom denne och emottog honom med ett uttryck af högtidlig glädje och djup rörelse i hela sitt väsen.

-- Jag vet allt, ropade Vanloo och tryckte Erik till sitt bröst.

-- Ni har emottagit mitt bref, stammade Erik, -- men vet ni äfven...

-- Allt, min bäste vän. Följ mig till dem! Men, tillade han häftigt, -- äro de beredda på det möte, som förestår?

-- De vänta er, svarade Erik, i det han fattade Vanloos hand och förde honom mot dörren till ett rum där innanför.

Men i detta ögonblick flög denna dörr upp ... Ingrid och Elin visade sig på tröskeln. Ingrid hade hört sin sons röst, modersinstinkten hade, i trots af femton förflutna år, igenkänt den.
424

Mor, son, dotter utbytte en hastig, forskande blick ... modern igenkände den son, efter hvilken hennes hjärta så länge förgäfves ropat, som hon begråtit som död och först hos God hoppats återfinna ... och han igenkände i detta åldriga, lidande ansikte de ädla dragen af den mor, hvars bild, oförändrad af tidens skiften, stod präglad i hans själ ... han igenkände dem, räknade i denna enda hastiga blick alla de sorger, som härjat dem, och skyndade, öfverväldigad af fröjd och smärta, i de moderliga armar, som längtande utbreddes honom till mötes. Intet ord utbyttes, men han tryckte på hennes fårade panna, hennes grånade lockar sonliga kyssar, tryckte henne förnyade gånger till sitt bröst, och hans blick skådade genom tårar med outsäglig kärlek djupare och djupare i de ögon, hvilkas milda glans han älskat, allt sedan de vakade vid hans vagga.

Huru länge denna omfamning skulle fortfarit, är svårt att säga, om icke Elin, som med glad och dock nästan blyg förundran betraktade sin brors stolta, manligt sköna ansikte och nu länge med sammanknäppta händer varit en tyst, orörlig åskådare till det ömma uppträdet mellan sin mor och sin broder, slutligen skyndat att gifva och kräfva sin andel af kärleksbetygelserna. Vanloo kände en len hand vidröra sin arm och hörde en mild röst uttala namnet Arnold.

-- Arnold, jag är din syster Elin, sade hon ...

-- Elin, som jag bar på mina armar, då du öfvergaf din fars hydda, sade Ingrid.

-- Elin, min syster! utbrast Vanloo och upplyfte henne i sin famn. Hon lade sina armar kring hans hals och de bägge syskonens läppar möttes i kyss på kyss. Det var med en förtjusning, blandad med ljuft vemod,
425
Vanloo betraktade den bleka flickan, hvars milda, barnsliga drag till och med i detta lyckliga ögonblick buro prägeln af de hårda pröfningar, den djupa, långvariga dödsångest hon måst uthärda. I öfvermåttet af hans glädje öfverföll honom en rysning, då han betänkte, hvilket hennes och deras moders öde skulle varit, om Försynen ej i den sista stunden sträckt sin räddande hand öfver deras hufvud, och han skyndade att ånyo omfamna Erik, som med tårar i ögonen och hjärtat uppfylldt af tacksamhet till Gud vittnat och deltagit i lyckan af dessa återseendets ögonblick.

-- Näst Gud, ropade han, -- är det er, jag har att tacka för mina älskades räddning.

-- Ack, sade Ingrid, -- han har varit den gode ängel, Gud sände att hugsvala oss, då vår nöd var som störst. Han har besökt oss dagligen i vårt fängelse och återgaf styrka åt min själ, då jag ville förtvifla.

-- Han och herr Adolf, som för vår skull är så olycklig! utbrast Elin. -- Ack, min bror, jag vet icke, om du är en konung eller en furste eller en annan mäktig man, men hjälp Adolf, ty de hafva insatt honom i fängelse och vilja döda honom, därför att han haft medlidande med oss!

-- Hvem är denne Adolf, om hvilken Elin talar? frågade Vanloo.

-- Elin har rätt, sade Erik. -- Det är den olycklige Adolf Skytte ...

-- Ah, utbrast Vanloo, -- jag känner genom ryktet hans senaste historia ... jag vet att han är häktad, därför att han med våld ville befria tvenne olyckliga från tortyren, men hvad jag aldrig anat var, att dessa olyckliga voro min mor och syster.
426

-- Du skall höra, hvad denne yngling gjort för oss, sade Ingrid, -- då vi meddela hvarandra våra öden. Men i denna stund känner jag en glädje öfver det närvarande, som gör, att jag knappt kan skåda tillbaka på den tid jag genomlefvat. Jag glömmer allt, då jag ser dig, Arnold. O, hvad du blifvit en ståtlig man! Sådan såg jag dig stundom i mina drömmar, men oftast drömde jag dig som en nyss uppblomstrad yngling ... sådan du var, då du lämnade oss. Ack, fortfor Ingrid med barnslig glädje, i det hon såg sig omkring rummmet, -- hvad allt här är präktigt! Om du ej är en furste, är du dock en mäktig man, Arnold, och de tyckes mig, som om våra fäders konungsliga glans återvändt omkring dig. Men nu skall du mäla oss de öden, genom hvilka Gud fört dig till denna lycka, och sedan vilja vi i vår ordning tala om vår lefnad.

-- Kom, sade Vanloo, i det han fattade en kandelaber, -- jag vill föra er till det rum, som tillsvidare skall vara Elins kabinett. Där vilja vi sammansluta vår lilla krets och i minnet åter genomlefva det förflutna, förljufvadt af vissheten om en lyckligare framtid. Var lugn, min Elin! Det är min plikt att rädda den ädle ynglingen ... Herr pastor, fortfor han hastigt, -- hvar är den unge Skytte inspärrad? Jag frågar detta, ty om det är i slottshäktet, så torde denna aftons tilldragelser äfven sträckt sig till hans fängelse, och vi böra i tid förvissa oss därom.

-- Detta var just min afsikt, svarade Erik, -- och jag vill nu genast skynda dit.

-- Gå, säg honom, hvad som händt hans vänner och skyddslingar och framför till honom min hjärtliga hälsning, min varma tacksägelse, min försäkran om trofast vänskap! Och återvänd därefter för att dela vår glädje!
427

Vanloo skakade hans hand, och Erik skyndade bort.

Sedan Vanloo fört mor och syster till det lilla kabinettet, aflägsnade han sig en kort stund för att gifva befallning om förfriskningar och om de husliga anordningar, som de bägge fruntimrens närvaro kräfde.

Erik återkom snart med den underrättelsen, att Adolf under upploppet hade utkommit ur sitt fängelse och försvunnit. Då Elin hörde detta, klappade hon händerna af förtjusning, ty hon tog för afgjordt, att flykt och räddning vore detsamma; att en fristad, en beskyddare, en återfunnen vän väntade hvarje olycklig, som hade sitt fängelses murar bakom sig.

Men Erik, som ännu på morgonen af samma dag besökt Adolf och kände hans själstillstånd, kunde ej kväfva sina farhågor. Ju närmare det lidit mot den dag, som var bestämd till Ingrids och Elins sista, dess djupare hade han försjunkit i ett tillstånd, skiftande mellan bitter liknöjdhet och otyglade utbrott af förtviflan. Erik ville emellertid icke störa de närvarandes glädje med ett uttalande af sina farhågor, utan beslöt uppskjuta därmed, till dess han kunde enskildt anförtro dem åt Vanloo.

-- Vi skola återfinna honom, sade denne, -- jag skall försona honom med sin far och om möjligt äfven med den värdsliga lagen, eller i annat fall bereda honom ett värn mot hvilket samhällets blinda hämnd skall bryta sig.

Nu satte sig Vanloo i en soffa mellan mor och syster med deras händer i sina och började sagan om de öden han genomgått, sedan han skildes från fädernehemmet. Han tecknade i lifliga drag den ena taflan efter den andra ur sin skiftande och händelserika lefnad: de lyssnade, de frågade, de lefde i den värld, han öppnade för deras
428
blickar, de delade hans arbeten, mödor, äfventyr, sorger och fröjder, och Ingrid afbröt honom ofta för att med icke mindre skarpsinne än lefvande öfvertygelse hänvisa på ett inre, om Försynens afsikter vittnande sammanhang mellan länkarne i denna kedja af brokiga tilldragelser. Men när Vanloo redogjort för sin lefnadshistoria, kom ordningen till Ingrid att förtälja sin, och så ilade nattens timmar, utan att man märkte deras vingade flykt, till dess de nedbrunna vaxljusen påminde om att göra ett uppehåll i dessa frågor, på hvilka man icke tröttnade att svara, och dessa svar, som ständigt framkallade nya frågor. Vanloo förde Ingrid och Elin till den för dem iordningställda sängkammaren och lämnade dem att njuta en hvila, efter hvilken de skulle vakna till den första dagen af ett nytt, lyckligare tidskifte i sin lefnad.

Erik lämnade den lilla familjen, sedan han lofvat att följande dag åter infinna sig hos Vanloo. Denne gick till sin sängkammare. Morgongryningen skimrade redan genom fönstergardinernas draperier, men Vanloo kände intet behof af sömn: han kunde ej åt en medvetslös dvala offra något af de stunder, han räknade för de sällaste i sin tillvaro. Innan ännu det dofva sorl låtit höra sig, som förkunnar, att en folkrik stad vaknat till en ny dags verksamhet, infann sig Sigurd. Han var van att vid hvilken timme af dygnet som helst stiga in till sitt herre, då han hade något af vikt att meddela denne. Nu återvände han för att förkunna utgången af sitt företag mot Scylla.

-- Ha, kapten, sade han, -- åter igen en genomvakad natt! Ni sofver mindre än fågeln i skogen. Men om ni väntat att få se mig vid det här laget föra Drake inför edra ögon, då har ni vakat förgäfves. Ja, kapten, fortfor
429
Sigurd och slog sin hatt i bordet, -- kanaljen har runnit oss som en ål ur händerna. Det är förargligt, men jag kan icke hjälpa det. Slutet blir, att vi måste taga honom på öppna sjön. Hör bara ... Men, för tusan, ni småler, kapten! Nå, om motgången just icke är så stor, att man bör hänga sig, så är han likväl icke att skratta åt. Vi försummade icke en minut: vi anlitade segel och åror, och karlarne rodde, så att svetten lackade, men ändå kommo vi försent, så harmligt! bara några ögonblick försent, och därför återvända vi nu med tomma händer ...

-- Vi skola då taga honom på öppna sjön, sade Vanloo. -- Men innan du omtalar, huru du gått miste om en fånge, vill jag förtälja, huru två andra råkat i mina händer ...

-- Hvad menar ni, kapten?

Vanloo omtalade nu, huru han återfunnit sin mor och syster. Sigurd omfamnade honom och glömde i glädjen och öfverraskningen hela tilldragelsen med Scylla, till dess Vanloo slutligen påminde honom om densamma.

-- Nej, nej, nu ge vi Drake fan, kapten, utbrast han; -- hvar äro er mor och syster? Jag vill se dem.

-- Tålamod, min vän! ... Du unnar dem väl hvila, medan du aflämnar din rapport ... Huru är det nu med Scylla?

-- Med Scylla är det nog bra; hon badar fri och välbehållen sin bringa i Östersjöns vågor. Nåväl, kapten, jag vill berätta, huru det aflopp. Vi närmade oss efter en skarp rodd Scyllas ankarplats. Det var så mörkt, att vi med svårighet letade landkänning, men just då vi tagit in segeln, ombundit årtullarne, gjort vapnen i ordning och med våra fem båtar, sida vid sida, närmade oss det ställe,
430
där vi visste, att briggen skulle liggga, får månen för första gången under hela resan det infallet att visa sitt runda ansikte mellan två molntappar. Vi sågo briggen framför oss på tre kabellängders afstånd, med stor- och märsseglen redan tillsatta, skjuta fart för en frisk körare, och i nästa ögonblick voro alla klutarne uppe. Att briggen äfven iakttog oss, funno vi snart, ty besättningen uppstämde utmanande hurrarop, som vi icke voro sena att svara på. Vi rodde med fördubblad ifver...

-- Håll, inföll Vanloo, -- du ihågkom väl mina ordres: öfverrumpling, icke öppet angrepp?

-- Aj, sade Sigurd, -- Blackwell hade således rätt. Han mindes kaptens ordres bättre än jag, ty han gjorde invändningar, då jag kommenderade till angrepp. Men jag uppfattade kaptens befallning så: öfverrumpling eller i nödfall öppet angrepp. Nog af, kapten, jag manade på mina bussar, vi vunno på briggen, som öppnade en skarp musköteld mot oss, men vi nalkades ändå. På halfannan kabellängd hälsa de oss med sina akterkanoner, båten på högra flygeln tilltygas af ett slumpskott så illa, att han sjunker och...

Vanloos ansikte mörknade.

-- Hafva vi förlorat manskap? frågade han.

-- Kapten, de vordo alle upptagne i de bägge närmaste båtarne, ingen enda gick till botten. Men då jag hörde det vilda, hånande skri, hvarmed Drakes folk hälsade denna vår otur, tänkte jag blott på att fortsätta jakten. Medan Blackwell och Leclerc bärgade manskapet från den sönderskjutne båten, rodde jag och Bergman mot fienden. Vi gjorde oss färdiga att lägga ombord med honom, då han vänder och lägger oss i lä; vi måste sacka, och i det
431
samma gömmer sig månen åter bakom molnen, likasom om han tyckt, att nu hade han gjort sin sak väl ifrån sig. Det var mörkt som i en säck, brisen friskade på, och jag började förstå, att det skulle tjäna till intet att fortsätta försöket. Jag gaf således signal att vända om, ehuru det kostade på mig. Skurkarne ha undkommit oss, vi hafva två man sårade och hafva förlorat en skeppsbåt; det är hela saken, kapten.

-- Vi ha åtminstone icke din vishet att tacka för att saken ej fick en värre utgång.

Vanloo tystnade och öfverlade med sig själf.

-- Jag kan icke, sade han, -- släppa tillfället ur händerna. Jag måste söka att fånga honom, innan han smugit ut ur Östersjön. Jag har steg för steg följt denne man på hans väg till fördärfvet. Ödet korsade ej min plan, då det lät konspiratören undkomma; jag visste, att då denne förlorat sitt spel, skulle sjöröfvaren börja ett nytt. Måhända skall han således dö nesligt såsom han lefvat och dagens ljus skina på slutet af en bana, som hitintills dolts i ett ogenomträngligt mörker. Måhända skall jag, då jag gripit honom, samtidigt härmed få dessa bevis, i brist af hvilka jag ej kunnat, enligt min regerings instruktioner, fordra en mans hufvud, hvilken bär ett ädelt namn, har en aktad samhällsställning och på hvars rykte ingen skugga förut varit kastad. Sigurd, jag skall ännu i dag gå ombord på Algernon Sidney, och innan den sol, som nu går upp, åter sjunkit under synranden, skall hon belysa början af min jakt efter fribytaren.

-- Men, kapten, er mor och syster!

-- Senast om fjorton dagar skall denna kryssning vara slutad. Har jag icke dess förinnan träffat honom, så
432
har han vunnit den stora oceanen, och endast de blodiga spår han lämnar på sin väg skola kunna rikta min köl mot hans. Min mor och Elin skola intill dess förblifva här i mitt hus under hägn af den holländska flaggan och min egen myndighet. Äfven om de med öppet ansikte visade sig inför världen, skulle ingen våga antasta modern och systern till ombudet för en främmande, inflytelserik makt. Jag vill dock, att hemligheten tills vidare skall förblifva hemlighet ... Du begifver dig således till briggen och tillsäger Blackwell att ordna allt för vår kryssning. Återvänd därefter, och jag skall föra dig till mina dyra anhöriga.

Sedan Sigurd gått, satte sig Vanloo att skrifva till De la Gardie ett bref, hvaruti han förklarade, att han genom en ren tillfällighet fått kunskap om Drakes afsikter, och redogjorde för så pass mycket af gårdagens händelser, som det öfverensstämde med hans planer att meddela. Vanloo framställde upploppet som ett förtvifladt försök af en genom äregirighet och hat till högadeln förvriden människa att åstadkomma ett statsstreck. Han sökte visa, att detsamma ej stått i något annat samband med hertigens samtliga åtgöranden, än att Drake velat, hertigen ovetande, nyttja dem till sin dumdristiga plans främjande. Vidare häntydde han på den splittring, som ägde rum mellan riksstånden, den förbittring mot adeln, det knot mot styrelsen, som allmänt yppade sig, och den nöd, som hemsökte många delar af landet, för att råda till iakttagande af den strängaste tystnad med det verkliga förhållandet. Exemplet skulle annars möjligtvis smitta. Upploppet kunde visserligen icke varda obekant för hufvudstadens invånare, men det skulle utan tvifvel gå och gälla för ett
433
simpelt försök af slöddret att frigöra fångarne i slottshäktet, helst själfva borgbetjäningen vore af denna mening. Slutligen tillkännagaf Vanloo, att orsaken hvarför han begagnat utvägen att skriftligen i stället för muntligen meddela sig åt grefven, vore den, att han om några timmar ämnade företaga en sjöresa, från hvilken han senast inom fjorton dagar skulle återvända till Sveriges hufvudstad.

När detta bref var skrifvet, skyndade Vanloo att träffa alla anordningar, ägnade att bereda Ingrid och Elin säkerhet och trefnad under hans frånvaro. Den talrika och pålitliga betjäningen skulle kvarlämnas till husets bevakning, portarne hållas stängda och holländska flaggan hissas på taket. Då damerna ville göra någon utflykt, skulle en heltäckt vagn stå till deras förfogande. Likaledes sörjdes för ändamålsenliga kläder. För sitt husfolk tillkännagaf Vanloo, att Ingrid och Elin voro hans moder och syster och i dessa egenskaper husets härskarinnor. Till Erik öfverlämnade han ett försegladt bref till regeringen, i hvilket han upplyste om deras släktskap och tillkännagaf, att de voro ställda under holländska beskickningens skydd. Detta dokument skulle Erik framlämna för den osannolika händelse, att Ingrids och Elins tillflyktsort blefve känd och man i lagens namn fordrade deras utlämnande.

Erik uttalade nu sina farhågor för Adolf Skytte, men Vanloo delade dem ej.

-- Hvad kan hända värre, än att ynglingen gripes och återföres till fängelset? Nåväl, om så sker, så besöker ni honom där, underrättar honom om den lyckliga förändringen i hans skyddslingars öde och tillförsäkrar honom för hans egen del min hjälp. Den unge Skytte kan
434
vara lugn. Mitt inflytande hos de maktägande i detta land är byggdt på en säker grundval, och om de ej af artighet och erkänsla vilja lyssna till min önskan, så måste de göra det af fruktan, ty jag har haft ett skarpare öga i deras kort än någon annan.

Återstoden af förmiddagen tillbragte Vanloo i sin mors och Elins sällskap. Han hade sagt dem, att ett viktigt ärende kräfde hans frånvaro, och lugnat dem med försäkran, att han inom kort tid skulle vända tillbaka.

Herrarne i förmyndareregeringen och riksrådet funno Vanloos råd godt och kastade hemlighetens slöja öfver det misslyckade statsstrecket. Detta hindrade dem emellertid icke att vidtaga sina försiktighets mått och göra sina efterspaningar, ty de misstänkte dock, att Drake ej stått ensam. I första ögonblicket hade deras tankar riktats på Bengt Skytte, och några herrar riksråd straxt efter tumultets slut skyndat till dennes bostad, i hopp att där göra någon storartad upptäckt. Men de funno herr Bengt i djup sömn med nattmössan öfver öronen, och då de omtalat hvad som tilldragit sig, var det ingen som ådagalade större öfverraskning än han. Han klädde sig, skyndade tillbaka till sessionssalen och deltog flitigt i uppsättande af den skrapa, hvarmed hertigen följande dag skulle undfägnas. Herr Bengts förmåga att författa skrapor var känd och erkänd: man rättade sig hufvudsakligen efter hans diktering, och han sparade hvarken salt eller peppar på anrättningen.

Följande dag samlades två sändeskap, det ena från rikets råd, det andra från de fyra riksstånden, för att högtidligt tåga till hertigen, öfverlämna skrapan, nödga honom underteckna en försäkran, att han afstode från
435
hvarje anspråk på en plats inom förmyndareregeringen, och i händelse af vägran hota honom med landsflykt. Frågan vardt nu, hvem som skulle uppläsa skrapan för Hans Durchlaucht, och valet föll, vare sig af en slump, vare sig af en hemlig öfverenskommelse, på herr Bengt. Denne höll god min i elakt spel och undanbad sig icke förtroendet. Han uppläste skrifvelsen med skärpa i sin röst, men hans sluga uttrycksfulla blick hvilade under tiden på den harmsne och skrämde fursten, såsom om han velat säga:

-- Ursäkta mig, Ers Durchlaucht, men, vid Jupiter, jag är piskad att spela denna roll, och om ni nu blott tar skeden i den vackra handen, så hafva vi räddat skenet och kunna vid lägligt tillfälle börja den gamla leken på nytt, såvida ni icke ledsnat vid den.

Hans Durchlaucht rasade en stund, talade om missförstådda afsikter, falska vänner (utan att dock nämna herr Bengts namn) o. s. v., men bekvämde sig att underteckna försäkringen, hvarefter han hastigt lämnade hufvudstaden och for till Stegeborg.

-- Vanloo! mumlade herr Bengt, då han hemkommen slog sig ned i sin länstol och öppnade Plinii naturalhistoria, där han sist lagt vecket; -- Vanloo! Det måtte vara Beelzebub själf. Huru han fått händerna i det här spelet och funnit nöje uti att korsa våra planer, det begriper jag icke och aktar mig väl att söka upplysning därom. Det måste ändå således finnas en listigare hjärna, en skarpare blick än Bengt Skyttes. Jag trodde mig kunna se i hans kort, men han har tittat djupt, allt för djupt, fruktar jag, i mina ... Jag börjar bli gammal, tillade han med en suck, i det han aflyfte peruken och i
436
spegeln betraktade sitt grånande hufvud. -- Nej, nej, det är tid att öfvergifva politiken och slå sig på den stoiska filosofien ...

     Gaudia pelle,
     Pelle timorem,
     Nec dolor adsit
     Spemque fugato.
[3]


[1] »Gudar, afvärjen detta järtecken!» En formel, nyttjad af de gamle romarne, då något inträffat, som ansågs båda olycka.

[2] Utgifvaren af almanackan.

[3] Drif glädje, fruktan, sorg och hopp ur ditt hjärta!


The above contents can be inspected in scanned images: 347, 348, 349, 350, 351, 352, 353, 354, 355, 356, 357, 358, 359, 360, 361, 362, 363, 364, 365, 366, 367, 368, 369, 370, 371, 372, 373, 374, 375, 376, 377, 378, 379, 380, 381, 382, 383, 384, 385, 386, 387, 388, 389, 390, 391, 392, 393, 394, 395, 396, 397, 398, 399, 400, 401, 402, 403, 404, 405, 406, 407, 408, 409, 410, 411, 412, 413, 414, 415, 416, 417, 418, 419, 420, 421, 422, 423, 424, 425, 426, 427, 428, 429, 430, 431, 432, 433, 434, 435, 436

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:02:59 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fribyt/statsstr.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free