Utgifvarens tillägg och anmärkningar.
Fribytaren på Östersjön meddelades första gången under strecket i
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1857, från den 9 Januari till
den 26 Maj. Författarenamnet lästes först under det sista numret.
Romanen utkom i bokform i Juli samma år å A. Kösters förlag,
Göteborg.
År 1866 utgafs andra bokupplagan å Hjalmar Ewerlöfs förlag, Gefle.
År 1877 utkom å samma förlag tredje upplagan, som var icke
obetydligt omarbetad.
På danska öfversattes romanen under titel Söröveren
i Östersöen (Helsingör 1858); och utgafs i ny öfversättning
Fribytteren paa Östersöen af Otto Borchsenius, Köpenhamn 1875;
samma öfversättning utkom såsom folkupplaga 1878. Till den danska
öfversättningen af 1875 var fogadt ett företal, i hvilket förf.
meddelade, att han icke ville, att hans bok skulle öfversättas så som
den förelåge i originalspråket, hvarför han genomgått hela arbetet å
nyo samt ändrat och omformat olika partier. Hufvudsakligen samma
omarbetning var det, som användes för den svenska upplagan af 1877.
En engelsk öfversättning är utgifven under titel The Freebooter
of the Baltic. Translated by Caroline L. Broomall. Media 1891.
Den här meddelade texten är lika med tredje upplagans. Denna
skiljer sig från de båda föregående upplagorna genom mycket talrika
språkliga ändringar, genom icke få uteslutningar och genom enstaka
tillägg. Språkändringarne äro företagna i puristisk riktning, ofta med
stor stränghet, och uteslutningarne drabba företrädesvis de historiska
och tendentiösa förklaringar, genom hvilka den unge författaren år
1857 ansåg sig böra så till sägandes handleda läsaren och styrka sina
skildringars trovärdighet, under det att han tjugu år senare tydligen
fann detta skadligt för romanens helintryck, hvarför han själf mera
trädde tillbaka, låtande händelserna tala för sig själfva.
Ett exempel! I fjärde kapitlet förekom på tal om rangsjukan
följande not:
»Denna passion, som ännu lefver ett gissladt, men
likväl tämligen friskt lif inom samhällets alla klasser, visade sig på
denna tid i ohöljd skepnad. Författaren erinrar blott om scenen mellan
Karl X:s syster gretvinnan de la Gardie och grefvinnan Elsa Brahe, som
i själfva kyrkan knuffades om främsta platsen.»
Bland de viktigare uteslutna styckena må ett par här återgifvas.
I femtonde kapitlet förekommer i samtalet mellan Stiernhielm och
Adolf några uttalanden, i hvilka Rydberg låter Stiernhielm utveckla
sina åsikter om förnuft och tro. Efter Stiernhielms förklaring, att
han är god luteran, förekomma följande repliker:
-- Lycklig ni! sade Adolf. -- Blefve jag kallad inför en
dylik kommission, skulle jag stå mig slätt.
-- Ni är således tviflare i religionen, stackars gosse?
-- Ja, svarade Adolf.
-- Olycklig i edra tvifvel?
-- Ja, jag vill ej neka därtill.
-- Ni befinner er då i en kris, som hvarje tänkande människa måste
genomgå. Det beror af er själf, om den skall sluta med hälsa eller
andlig död. Instäng er på ert rum, studera herrar Aristoteles och
Cartesius, insup den kvafva kammarluften, tillslut blicken för naturen
och hjärtat för edra likar, fördjupa er i edra grubblerier och gör ert
eget jag till världens medelpunkt, låt edra safter genom ett sådant
lefnadssätt stockas, och jag säger er, att denna kris skall fortfara
till er död och in i sista ögonblicket göra er till en olycklig
människa. Men om ni däremot söker det sköna i naturen och det goda
hos edra likar, om ni bevarar det friska sinnets begär att älska och
älskas, om ni förståndigt blandar skämtets honung i allvarets bägare
och därigenom söker bibehålla själens och kroppens hälsa, så skall ni
snart nog med undergifvenhet finna er i vår en gång för alla bestämda
lott: »att vandra i tro, icke i åskådning» ...
Hälsan är allt; allt, allt är alls intet, där intet är
hälsan... Den friska själen höjer sig på kraftiga vingar mot
ljuset; den sjuka håller sig med slokande vingar i stoftet och tror
till slut, att allt är stoft.
-- Men förnuftets rätt... ville Adolf invända.
-- Ja, förnuftet har obestridligen en stor rättighet eller fastmer
en stor skyldighet, och den är att pröfva sin egen förmåga att fatta
sanningen och noga bestämma den gräns, inom hvilken detta är
möjligt. Inom denna gräns är förnuftet envåldsherre, men icke
därutanför. Där härskar tron, och en narr är den, samt en grym fiende
till sig själf, som ej af henne emottager uppfyllelsen af sin själs
oafvisliga fordringar. Förnuftet är en gudomlig gåfva, men
snusförnuftigheten är en gåfva af Hin Onde.» -- --
Flerestädes äro i tredje upplagan uteslutna de uti äldre upplagorna
förekommande historiska meddelanden om häxföretelsernas uppkomst och
natur samt hänvisningar till historiska författare, hvilkas auktoritet
författaren åberopar för sina skildringar. Viktigast bland dessa är
följande, som inflickats i sextonde kapitlet:
»Men för de läsares räkning, hvilka, obekanta med den
tid som här är i fråga, icke desto mindre skulle anse denna skildring
öfverdrifven, torde följande berättelse från en samtidig häxeriprocess
i Tyskland vara på sin plats. Den bevisar på ett slående sätt, att de
handgripligaste bevis på anklagelsernas falskhet icke voro
tillräckliga att skydda mot domstolarnes och folkets i själfva verket
otroliga fanatism.
I Lindheimska landsdelen blefvo sex kvinnor angifna att hafva ur
kyrkogården uppgräft ett nyligen aflidet barn och på dess kropp kokat
en häxsoppa. De anklagade nekade. Men sedan de åtskilliga gånger
genomgått tortyren lyckades domarne frampressa en bekännelse, och de
sex kvinnorna dömdes till döden. Mannen till en af dessa olyckliga
bragte det slutligen därhän, att barnets graf blef öppnad i närvaro af
domarne, ortens präster och några vittnen. Liket befanns helt och
oförtärdt i sin kista. Blefvo nu de anklagade frikända? Nej, domarne
ansågo det oförmultnade liket vara ett djäfvulens bländverk och
förklarade, att »emedan alla häxorna bekänt, så måste deras bekännelse
gälla mer än ögonskenet, och man måste därför till den treenige Guds
ära, som befallt att utrota trollkarlar och häxor uppbränna
dem»... och de blefvo brända [1].
Innan vi nu återgå till vår berättelse, torde det tillåtas att
tillägga några ord om den historiska kärna, kring hvilken
häxeriföreteelserna utbildade sig. En sådan kärna fanns: allt var icke
gripet ur luften. Det fanns ett verkligt stoff, hvarur de sjuka
fantasierna bildade sina skräckgestalter. Hela århundraden efter
kristendomens allmänna utbredning i Europa, existerade den blott till
sin yttre form, men var icke andligt förverkligad i folkens
tänkesätt. Den gamla hedendomen lefde kvar på samhällenas botten, och
den af massorna vördade hemliga visdom, af hvilka Skandinavernas valor,
Germanernas alrunor och Gallernas prästinnor voro i besittning, gick i
arf på deras döttrar och anlitades flitigt af de vidskeplige. Ju
djupare kristendomen nedträngde bland massorna, i desto fiendtligare
förhållande kom den till dessa hedendomens öfverlefvor. De hade förut
varit tålda; nu började de alltmer förföljas. Och ju mer de
förföljdes, desto mer dolde de sig i ett mystiskt mörker, lockande för
inbillningskraften, desto närmare samlade sig dess anhängare i slutna
kretsar, i tysthet fortplantande sina hemliga kunskaper och sitt af
förföljelserna stegrade hat mot kristendomen. Den öfverlefvande
hedendomen gestaltade sig till ett slags djäfvulstjänst; dess
bekännare blefvo i folkets och i sina egna ögon trollkarlar och
häxor. Att dylika förbund ännu i sjuttonde århundradet funnos till, är
historiskt afgjordt och att äfven personer af högre samhällsställning,
ja tillochmed präster slöto sig till desamma, emedan de inom dem funno
ett bekvämt tillfälle att tillfredsställa afskyvärda lidelser,
bestyrkes bland annat af de handlingar, som ännu finnas kvar rörande
häxeriprocessen i Reutlingen åren 1665--1667. Denna upptäckt skedde ej
genom inkvisitonerna, hvilka voro alltför sysselsatta med de vanliga
inbillningarne för att öppna ögonen för verkliga fakta, utan hafva
gjorts under en senare tids kritiska granskning af de nämnda
protokollerna. I besittning af konsten att tillreda de så kallade
trollsalfvorna, hvilkas verkningar i en föregående afdelning af denna
berättelse blifvit beskrifna, voro de ursprungliga medlemmarne af
dessa hemliga sällskaper icke mindre bedragne än bedragare. De
narkotiska salfvorna försänkte dem i drömlik sömn, hvarunder de i
fantasien upplefde allt, som i det vakna tillståndet var föremål för
deras tro.
Det är icke ens omöjligt, att dessa hemliga djäfvulsdyrkare under
iakttagande af största försiktighet sökte sprida sin kult bland folket
och företrädesvis vände sig till de oerfarna, lätt lockade, och med
rörlig fantasi begåfvade barnen, som endast behöfde en gång erfara de
rusande verkningarne af den mystiska salfvan, för att bli troende
proselyter. Om så varit, finner man äfven en reel grund till den
inbillning, som i de af farsoten smittade nejderna uppfyllde alla
föräldrars hjärtan med fasa och dref tusentals barn att angifva andra
eller anklaga sig själfva för häxeri.
Men dessa hemliga kretsar måste varit både sällsynta och
fåtaliga. Massan af folket var offer för en farsot, som i sin gång
från trakt till trakt, i den häftighet och plötslighet, hvarmed den på
vissa punkter uppträdde för att sedan försvinna och infinna sig på
andra, liknade andra farsoter, samt i de krampanfall och den djupa
visionära form, hvaraf den åtföljdes, synes visa släktskap med
somnambulismen. Eget är att predikosjukan i vår tid uppkom i samma
landsdel (Västra härad af Småland), där det första svenska häxbålet i
sjuttonde århundradet uppflammade. Af de torftiga handlingar, som äro
tillgängliga, rörande häxeriprocesserna i Sverige, finner man
ingenting, som antyder på tillvaron af hemliga häxförbund, men däremot
erfar man, att många af de anklagade tillhörde släkter, som alltid
varit af allmogen ansedda för att innehafva hemliga kunskaper och stå
i nära förhållande till onda makter. En af de kvinnor, som drogos
inför trolldomskommissionen i Dalarne, förklarade, att hon blifvit
uppfostrad i hemliga kunskaper och, ehuru hon besökt kyrkan, »ment
ingen annan gudsdyrkan skulle vara» än den hemliga, hon lärt af sina
föräldrar. Det torde ej vara grundlöst att i dessa och dylika
företeelser spåra öfverlefvor af hedendomen, bevarade genom
århundraden inom vissa från forntidens präster och valor härstammande
släkter.
Men det är tid att återgå från dessa allmänna betraktelser till vår
berättelse.»
Vidare äro uteslutna en del bredare beskrifningar och mera ordrika
känsloskildringar samt -- ur sjätte kapitlet -- redogörelsen för
Melusinasagan.
Tilläggen äro mycket få. Det enda af betydelse påträffas i femtonde
kapitlet: det stycke, där Bengt Skytte utvecklar sin mäklingsteori och
klokhetslära gentemot hvad han kallar sin brorsons »rättsfanatism» och
»samvetspedanteri» och manar brorsonen att ej söka med sin tjurskalle
möta tidens framrullande afgudavagn. I detta stycke är det 1870-talets
Rydberg, som ironiserar öfver jämkningsmoralen.
*
Bland de uppträdande personerna äro flere historiska. Detta gäller
i främsta rummet om riksrådet Bengt Skytte, hvars karaktär i romanen
är tecknad i full anslutning till historien (jmfr t. ex. Fryxell,
Berättelser ur svenska historien, särskildt delarne XIII och XIV, samt
Biogr. Lexikon, del XV). Hans dotter Maria är ock en historisk person.
Likaså Gustaf Drake; en ryttmästare med detta namn dref under åren
1657--1663 sjöröfveri på Östersjön; den verklige Gustaf Drake var gift
med en dotter af landshöfding Jakob Skytte, Anna Skytte, hvars broder
Gustaf Adolf Jakobsson Skytte deltog i sjöröfveriet. Denne Skytte blef
arkebuserad 1663, hvaremot svågern, Gustaf Drake, undkom med sin i
brotten invigda hustru och lefde ända till 1684.
*
I romanen äro inlagda två dikter, af hvilka den mest betydande är
»Korsaren» i adertonde kapitlet sid. 439; den upptogs sedan
något omarbetad bland »Strandvrak af Robinson Crusoe» i Flora 1864 och
än mera omarbetad under titel »Oro» i Svea 1876 samt i första
samlingen af Rydbergs »Dikter». Lustigt nog är den nästan oförändradt
»lånad» från »Fribytaren» i en af Henrik af Trolles sjöromaner.
Den andra dikten, En dröm, i tionde kapitlet sid. 115
sysselsatte också långt senare Rydberg för att omarbetas under titeln
»Maria Skyttes sång», men omdiktningen blef ej fullbordad. Ur
denna dikt uteslöts i tredje upplagan följande strof, den sjätte i den
ursprungliga texten:
»Men nattens timmar komma
Och himlens stjärnfält står på nytt i blomma
Då med en kyss, den sista,
Han flyr... och mina drömmars länkar brista.
Hvar är jag? Dystra vårdar
Sig te kring mig; jag är i Dödens gårdar;
Jag slumrat på min älsklings hvilokulle,
Där blott en blomma jag mig hämta skulle.»
KARL WARBURG.
[1] Horsts Zauberbibliothek II:333. Prof. Fischers Der
Somnambulismus I:339.
The above contents can be inspected in scanned images:
531, 532, 533, 534, 535, 536, 537, 538
Project Runeberg, Tue Dec 11 15:03:00 2012
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/fribyt/tillagg.html
