- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
Utgifvarens tillägg och anmärkningar

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Utgifvarens tillägg och anmärkningar.

Fribytaren på Östersjön meddelades första gången under strecket i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1857, från den 9 Januari till den 26 Maj. Författarenamnet lästes först under det sista numret.

Romanen utkom i bokform i Juli samma år å A. Kösters förlag, Göteborg.

År 1866 utgafs andra bokupplagan å Hjalmar Ewerlöfs förlag, Gefle.

År 1877 utkom å samma förlag tredje upplagan, som var icke obetydligt omarbetad.

På danska öfversattes romanen under titel Söröveren i Östersöen (Helsingör 1858); och utgafs i ny öfversättning Fribytteren paa Östersöen af Otto Borchsenius, Köpenhamn 1875; samma öfversättning utkom såsom folkupplaga 1878. Till den danska öfversättningen af 1875 var fogadt ett företal, i hvilket förf. meddelade, att han icke ville, att hans bok skulle öfversättas så som den förelåge i originalspråket, hvarför han genomgått hela arbetet å nyo samt ändrat och omformat olika partier. Hufvudsakligen samma omarbetning var det, som användes för den svenska upplagan af 1877.

En engelsk öfversättning är utgifven under titel The Freebooter of the Baltic. Translated by Caroline L. Broomall. Media 1891.

Den här meddelade texten är lika med tredje upplagans. Denna skiljer sig från de båda föregående upplagorna genom mycket talrika språkliga ändringar, genom icke få uteslutningar och genom enstaka tillägg. Språkändringarne äro företagna i puristisk riktning, ofta med stor stränghet, och uteslutningarne drabba företrädesvis de historiska och tendentiösa förklaringar, genom hvilka den unge författaren år 1857 ansåg sig böra så till sägandes handleda läsaren och styrka sina skildringars trovärdighet, under det att han tjugu år senare tydligen fann detta skadligt för romanens helintryck, hvarför han själf mera trädde tillbaka, låtande händelserna tala för sig själfva.

Ett exempel! I fjärde kapitlet förekom på tal om rangsjukan följande not:

»Denna passion, som ännu lefver ett gissladt, men likväl tämligen friskt lif inom samhällets alla klasser, visade sig på denna tid i ohöljd skepnad. Författaren erinrar blott om scenen mellan Karl X:s syster gretvinnan de la Gardie och grefvinnan Elsa Brahe, som i själfva kyrkan knuffades om främsta platsen.»

Bland de viktigare uteslutna styckena må ett par här återgifvas.

I femtonde kapitlet förekommer i samtalet mellan Stiernhielm och Adolf några uttalanden, i hvilka Rydberg låter Stiernhielm utveckla sina åsikter om förnuft och tro. Efter Stiernhielms förklaring, att han är god luteran, förekomma följande repliker:

-- Lycklig ni! sade Adolf. -- Blefve jag kallad inför en dylik kommission, skulle jag stå mig slätt.

-- Ni är således tviflare i religionen, stackars gosse?

-- Ja, svarade Adolf.

-- Olycklig i edra tvifvel?

-- Ja, jag vill ej neka därtill.

-- Ni befinner er då i en kris, som hvarje tänkande människa måste genomgå. Det beror af er själf, om den skall sluta med hälsa eller andlig död. Instäng er på ert rum, studera herrar Aristoteles och Cartesius, insup den kvafva kammarluften, tillslut blicken för naturen och hjärtat för edra likar, fördjupa er i edra grubblerier och gör ert eget jag till världens medelpunkt, låt edra safter genom ett sådant lefnadssätt stockas, och jag säger er, att denna kris skall fortfara till er död och in i sista ögonblicket göra er till en olycklig människa. Men om ni däremot söker det sköna i naturen och det goda hos edra likar, om ni bevarar det friska sinnets begär att älska och älskas, om ni förståndigt blandar skämtets honung i allvarets bägare och därigenom söker bibehålla själens och kroppens hälsa, så skall ni snart nog med undergifvenhet finna er i vår en gång för alla bestämda lott: »att vandra i tro, icke i åskådning» ...

Hälsan är allt; allt, allt är alls intet, där intet är hälsan... Den friska själen höjer sig på kraftiga vingar mot ljuset; den sjuka håller sig med slokande vingar i stoftet och tror till slut, att allt är stoft.

-- Men förnuftets rätt... ville Adolf invända.

-- Ja, förnuftet har obestridligen en stor rättighet eller fastmer en stor skyldighet, och den är att pröfva sin egen förmåga att fatta sanningen och noga bestämma den gräns, inom hvilken detta är möjligt. Inom denna gräns är förnuftet envåldsherre, men icke därutanför. Där härskar tron, och en narr är den, samt en grym fiende till sig själf, som ej af henne emottager uppfyllelsen af sin själs oafvisliga fordringar. Förnuftet är en gudomlig gåfva, men snusförnuftigheten är en gåfva af Hin Onde.» -- --

Flerestädes äro i tredje upplagan uteslutna de uti äldre upplagorna förekommande historiska meddelanden om häxföretelsernas uppkomst och natur samt hänvisningar till historiska författare, hvilkas auktoritet författaren åberopar för sina skildringar. Viktigast bland dessa är följande, som inflickats i sextonde kapitlet:

»Men för de läsares räkning, hvilka, obekanta med den tid som här är i fråga, icke desto mindre skulle anse denna skildring öfverdrifven, torde följande berättelse från en samtidig häxeriprocess i Tyskland vara på sin plats. Den bevisar på ett slående sätt, att de handgripligaste bevis på anklagelsernas falskhet icke voro tillräckliga att skydda mot domstolarnes och folkets i själfva verket otroliga fanatism.

I Lindheimska landsdelen blefvo sex kvinnor angifna att hafva ur kyrkogården uppgräft ett nyligen aflidet barn och på dess kropp kokat en häxsoppa. De anklagade nekade. Men sedan de åtskilliga gånger genomgått tortyren lyckades domarne frampressa en bekännelse, och de sex kvinnorna dömdes till döden. Mannen till en af dessa olyckliga bragte det slutligen därhän, att barnets graf blef öppnad i närvaro af domarne, ortens präster och några vittnen. Liket befanns helt och oförtärdt i sin kista. Blefvo nu de anklagade frikända? Nej, domarne ansågo det oförmultnade liket vara ett djäfvulens bländverk och förklarade, att »emedan alla häxorna bekänt, så måste deras bekännelse gälla mer än ögonskenet, och man måste därför till den treenige Guds ära, som befallt att utrota trollkarlar och häxor uppbränna dem»... och de blefvo brända [1].

Innan vi nu återgå till vår berättelse, torde det tillåtas att tillägga några ord om den historiska kärna, kring hvilken häxeriföreteelserna utbildade sig. En sådan kärna fanns: allt var icke gripet ur luften. Det fanns ett verkligt stoff, hvarur de sjuka fantasierna bildade sina skräckgestalter. Hela århundraden efter kristendomens allmänna utbredning i Europa, existerade den blott till sin yttre form, men var icke andligt förverkligad i folkens tänkesätt. Den gamla hedendomen lefde kvar på samhällenas botten, och den af massorna vördade hemliga visdom, af hvilka Skandinavernas valor, Germanernas alrunor och Gallernas prästinnor voro i besittning, gick i arf på deras döttrar och anlitades flitigt af de vidskeplige. Ju djupare kristendomen nedträngde bland massorna, i desto fiendtligare förhållande kom den till dessa hedendomens öfverlefvor. De hade förut varit tålda; nu började de alltmer förföljas. Och ju mer de förföljdes, desto mer dolde de sig i ett mystiskt mörker, lockande för inbillningskraften, desto närmare samlade sig dess anhängare i slutna kretsar, i tysthet fortplantande sina hemliga kunskaper och sitt af förföljelserna stegrade hat mot kristendomen. Den öfverlefvande hedendomen gestaltade sig till ett slags djäfvulstjänst; dess bekännare blefvo i folkets och i sina egna ögon trollkarlar och häxor. Att dylika förbund ännu i sjuttonde århundradet funnos till, är historiskt afgjordt och att äfven personer af högre samhällsställning, ja tillochmed präster slöto sig till desamma, emedan de inom dem funno ett bekvämt tillfälle att tillfredsställa afskyvärda lidelser, bestyrkes bland annat af de handlingar, som ännu finnas kvar rörande häxeriprocessen i Reutlingen åren 1665--1667. Denna upptäckt skedde ej genom inkvisitonerna, hvilka voro alltför sysselsatta med de vanliga inbillningarne för att öppna ögonen för verkliga fakta, utan hafva gjorts under en senare tids kritiska granskning af de nämnda protokollerna. I besittning af konsten att tillreda de så kallade trollsalfvorna, hvilkas verkningar i en föregående afdelning af denna berättelse blifvit beskrifna, voro de ursprungliga medlemmarne af dessa hemliga sällskaper icke mindre bedragne än bedragare. De narkotiska salfvorna försänkte dem i drömlik sömn, hvarunder de i fantasien upplefde allt, som i det vakna tillståndet var föremål för deras tro.

Det är icke ens omöjligt, att dessa hemliga djäfvulsdyrkare under iakttagande af största försiktighet sökte sprida sin kult bland folket och företrädesvis vände sig till de oerfarna, lätt lockade, och med rörlig fantasi begåfvade barnen, som endast behöfde en gång erfara de rusande verkningarne af den mystiska salfvan, för att bli troende proselyter. Om så varit, finner man äfven en reel grund till den inbillning, som i de af farsoten smittade nejderna uppfyllde alla föräldrars hjärtan med fasa och dref tusentals barn att angifva andra eller anklaga sig själfva för häxeri.

Men dessa hemliga kretsar måste varit både sällsynta och fåtaliga. Massan af folket var offer för en farsot, som i sin gång från trakt till trakt, i den häftighet och plötslighet, hvarmed den på vissa punkter uppträdde för att sedan försvinna och infinna sig på andra, liknade andra farsoter, samt i de krampanfall och den djupa visionära form, hvaraf den åtföljdes, synes visa släktskap med somnambulismen. Eget är att predikosjukan i vår tid uppkom i samma landsdel (Västra härad af Småland), där det första svenska häxbålet i sjuttonde århundradet uppflammade. Af de torftiga handlingar, som äro tillgängliga, rörande häxeriprocesserna i Sverige, finner man ingenting, som antyder på tillvaron af hemliga häxförbund, men däremot erfar man, att många af de anklagade tillhörde släkter, som alltid varit af allmogen ansedda för att innehafva hemliga kunskaper och stå i nära förhållande till onda makter. En af de kvinnor, som drogos inför trolldomskommissionen i Dalarne, förklarade, att hon blifvit uppfostrad i hemliga kunskaper och, ehuru hon besökt kyrkan, »ment ingen annan gudsdyrkan skulle vara» än den hemliga, hon lärt af sina föräldrar. Det torde ej vara grundlöst att i dessa och dylika företeelser spåra öfverlefvor af hedendomen, bevarade genom århundraden inom vissa från forntidens präster och valor härstammande släkter.

Men det är tid att återgå från dessa allmänna betraktelser till vår berättelse.»

Vidare äro uteslutna en del bredare beskrifningar och mera ordrika känsloskildringar samt -- ur sjätte kapitlet -- redogörelsen för Melusinasagan.

Tilläggen äro mycket få. Det enda af betydelse påträffas i femtonde kapitlet: det stycke, där Bengt Skytte utvecklar sin mäklingsteori och klokhetslära gentemot hvad han kallar sin brorsons »rättsfanatism» och »samvetspedanteri» och manar brorsonen att ej söka med sin tjurskalle möta tidens framrullande afgudavagn. I detta stycke är det 1870-talets Rydberg, som ironiserar öfver jämkningsmoralen.

*

Bland de uppträdande personerna äro flere historiska. Detta gäller i främsta rummet om riksrådet Bengt Skytte, hvars karaktär i romanen är tecknad i full anslutning till historien (jmfr t. ex. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, särskildt delarne XIII och XIV, samt Biogr. Lexikon, del XV). Hans dotter Maria är ock en historisk person.

Likaså Gustaf Drake; en ryttmästare med detta namn dref under åren 1657--1663 sjöröfveri på Östersjön; den verklige Gustaf Drake var gift med en dotter af landshöfding Jakob Skytte, Anna Skytte, hvars broder Gustaf Adolf Jakobsson Skytte deltog i sjöröfveriet. Denne Skytte blef arkebuserad 1663, hvaremot svågern, Gustaf Drake, undkom med sin i brotten invigda hustru och lefde ända till 1684.

*

I romanen äro inlagda två dikter, af hvilka den mest betydande är »Korsaren» i adertonde kapitlet sid. 439; den upptogs sedan något omarbetad bland »Strandvrak af Robinson Crusoe» i Flora 1864 och än mera omarbetad under titel »Oro» i Svea 1876 samt i första samlingen af Rydbergs »Dikter». Lustigt nog är den nästan oförändradt »lånad» från »Fribytaren» i en af Henrik af Trolles sjöromaner.

Den andra dikten, En dröm, i tionde kapitlet sid. 115 sysselsatte också långt senare Rydberg för att omarbetas under titeln »Maria Skyttes sång», men omdiktningen blef ej fullbordad. Ur denna dikt uteslöts i tredje upplagan följande strof, den sjätte i den ursprungliga texten:

»Men nattens timmar komma
Och himlens stjärnfält står på nytt i blomma
Då med en kyss, den sista,
Han flyr... och mina drömmars länkar brista.
Hvar är jag? Dystra vårdar
Sig te kring mig; jag är i Dödens gårdar;
Jag slumrat på min älsklings hvilokulle,
Där blott en blomma jag mig hämta skulle.»

KARL WARBURG.


[1] Horsts Zauberbibliothek II:333. Prof. Fischers Der Somnambulismus I:339.


The above contents can be inspected in scanned images:
531, 532, 533, 534, 535, 536, 537, 538

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:03:00 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fribyt/tillagg.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free