| 146 |
Läsaren påminner sig måhända en smalbent ungdom, som i dopet af sin far trädgårdsmästaren hade fått namnet Petrus och efter en tjugoårig lefnadsbana uppstigit till värdigheten af ridknekt hos herr Gustaf Drake på Sjövik.
Detta var likväl ej den enda värdighet han vid så unga år uppnått. Han hade en annan, hvaröfver han med än större skäl yfdes, nämligen värdigheten af trolofvad till ingen mindre än friherrinnan Skyttes ärbara kammarjungfru, den näpna Johanna.
Kärleken har en märkvärdig förmåga att omskapa människor. Petrus hade hittills af alla, som kände honom, sig själf inräknad, varit ansedd för en oduglig slyngel, hvars tankar och uppsåt endast voro riktade på upptåg och skälmstycken. Fadern ville i början lära honom sitt yrke och hafva honom till nyttigt biträde i trädgården, men änden på de ständigt förnyade lärokurserna var den, att han i sällskap med hönsen och gässen som ett farligt
| 147 |
Det var en lycka för det skinn, hvarmed naturen ombonat denne slyngels lekamen, att han just för sina pojkstrecks skull var gunstling hos gårdsfogden på Sjövik.
| 148 |
-- Hör du, Johanna, skulle du icke bli glad, om jag på rent allvar sade dig, att jag tycker om dig och ville ha dig till hustru?
-- Och skulle du icke bli snopen, Petrus, om jag sade dig, att du är en egenkär narr, ifall du tror, att någon flicka kan tycka om dig och vilja ha en sådan en till man?
-- Jo, jag skulle bli mycket snopen, Johanna, ty jag har alltid trott, att köksan där hemma har sin egen mening, då hon lägger de bästa bitarne på mitt fat.
-- Ah, det gör hon af rent medlidande, var säker på det! Hon tycker väl, hon som jag, att du är en fasligt mager pojkstackare.
| 149 |
-- Men om hon vill göda mig, så är det icke för din räkning; var du lika säker på det, Johanna!
-- Den otäcka köksan! -- Att hon icke skäms!... Hör du, Petrus, om du menar allvar...
-- Allvar, Johanna! Jag har i hela min lefnad aldrig varit så allvarsam som nu.
-- Nå, då vill jag taga mig åtta dagars betänketid, för det passar sig icke att genast svara ja. Men jag säger dig, Petrus, att om du låter köksan förleda dig med sina matbitar, så gör du mig olycklig. Du borde också skämmas, som är en sådan läckermun!
-- Jag känner ingen annan läcker mun än din, sade Petrus och stal en kyss.
-- Fy, så får du icke göra, förrän vi kommit riktigt öfverens, sade Johanna.
-- Men innan jag går, skall du lofva mig att vara mig trogen i lif och död och älska mig i nöd och lust. Vill du det?
-- Ja, det kan jag lofva, men mitt ja får du icke förr än om åtta dagar. --
Efter de åtta dagarnes förlopp fick Petrus också Johannas ja. Men de älskande hade sina skäl att icke utlysa förlofningen. Det var en älsklingstanke hos Johannas matmor, friherrinnan Skytte, att kusken och kammarjungfrun borde förenas med det heliga äktenskapsbandet, och hennes plan var så till vida halffärdig, som kusken mer än gärna ingick därpå. Den andra hälften var det värre att få färdig, ty så lydig och villig Johanna annars var förblef hon i denna punkt döf för friherrinnans enträgna föreställningar. Kusken, som anade att han i Petrus fått en gynnad medtäflare, åsåg ynglingen med sneda blickar
| 150 |
Nu var kusken en bredaxlad, nästan jättestor karl med näfvar som klubbor, och försiktigheten borde därför bjudit Petrus att aflägsna hvarje dylik anledning. Men försiktigheten var icke Petrus' hufvuddygd. Vid ett tillfälle, då kusken skulle köra sitt herrskap till en granngård, hade Petrus, som kände hans vana att ofta stryka sig öfver ansiktet, sotat hans svarta vantar, hvaraf följden vardt, att kusken framkom svart som en morian till det främmande stället.
Vid ett annat tillfälle, då det blåste starkt och Petrus däraf slöt, att kusken skulle draga mössan väl öfver hufvudet, hade han vid mössans foder fäst några kardborrar, som så förtroligt innästlade sig i ägarens tofviga hår, att hvarken hand eller kam förmådde utjaga dem; kusken måste klippa håret intill hufvudsvålen för att varda dem kvitt. Men för hvar lock, som föll under saxen, svor han en dyr ed att genomprygla Petrus, och hans vrede svalkades ingalunda af Johannas skratt och de andre tjänarnes löje.
Likasom Johanna hade sitt skäl att hålla trolofningen med Petrus hemlig, hade denne således sitt att icke besöka Signildsborg, utom då han, trygg genom sin herres närvaro, kunde göra det. Själf var han öfvermodig nog att ej frukta sin medtäflare, men Johanna, som var lika rädd om sin kärastes hud som om sin egen, förbjöd honom bestämdt att ensam våga sig till Signildsborg och lofvade att hålla honom skadeslös med hemliga möten. Man öfverenskom om mötesplats och mötestid. Till den förra utsågs
| 151 |
Sålunda sammanträffade de båda unga i all ärbarhet och tillbragte allt emellanåt en halftimme dels med tal om sina bosättningsplaner, dels med gnabb. I båda fallen njöto de lyckan att vara nära hvarandra -- och det var hufvudsaken. Petrus var nu mycket förändrad; han lofvade sin far att till våren vara idog i trädgården, slöt fred med portvaktaren och vardt snart en gunstling så väl hos denne som de öfrige tjänarne, hvilka hittills betraktat honom som en svår husplåga.
En vacker månskenskväll hade de älskande träffats på mötesplatsen, sedan de på flere dagar icke sett hvarandra. Petrus redogjorde för sina framtidsutsikter väl för tionde gången, och Johanna tröttnade icke att höra på.
-- Ser du, min tös, sade Petrus, -- nu vill jag hädanefter taga fars råd i akt och lära allt hvad han själf kan i trädgårdsskötseln. Sen säger jag farväl till Sjövik och vandrar till min gamle farbror, som är sin egen trädgårdsmästare nära Stockholm. Gubben har inga barn, är orkeslös och vill gärna ha ett biträde, som kan styra, ställa och sköta hans näring. Han hälsade förliden sommar på far, just för att få mig med sig hem, men far ville icke släppa mig...
| 152 |
-- Kan tänka, inföll Johanna; -- du var väl oumbärlig på stället!
-- Ja, så sade far till farbror, men till mig sade han sedan: jag ville icke släppa ut dig, din odåga, för att icke ha skam af dig... Men nu lofvar jag, att han ej skall behöfva skämmas. Farbrors mening är, att jag skall öfvertaga hans trädgård, då jag kommit till myndig ålder, och den meningen vill jag icke bestrida. Men så snart kontraktet är uppgjordt, anordnar jag min bosättning och gifter mig med dig, Johanna. Allt det där kan vara undanstökadt inom två år. Vi skola må som pärla i guld. Trädgården inbringar mer pengar än ett godt halft hemman, ty han ligger helt nära Stockholm, där grönsaker, frukter och till och med blommor låta sälja sig och betalas bra...
-- Tyst, Petrus, här kommer någon... ser du ryttaren där borta? Låt oss gömma oss!
-- Så vidt jag ser rätt, sade Petrus, i det han med Johanna trädde in i skuggan af granarna vid vägkanten, -- är ryttaren ingen annan än den rike och förnäme utländingen, som plär hälsa på mitt herrskap.
-- Ja, minsann är det icke herr Vanloo, som min fröken så ofta talar om, sade Johanna. -- Han rider väl nu hem till det hemska stället i skogen, som han köpte af herr Bengt. Att en så rik herre vill bo på ett sådant ställe!
-- Åh, han är icke ofta där. Han reser ständigt här emellan och Stockholm. Så vacker häst! Ser du, hur han dansar! Ack, om jag finge rida den hästen!
-- Tyst nu, Petrus! Han kunde höra oss.
Vanloo red förbi. Månskenet glittrade på gångarens betseltyg och schabrak, men ryttarens skepnad, som
| 153 |
Så snart Vanloo hunnit förbi, ämnade Petrus och Johanna lämna sin tillflyktsort, då gossen vid en blick utåt vägen utbrast:
-- Och här kommer en vandrare. I kväll är här lifligt på vägen.
-- Han kommer från Signildsborgshållet, hviskade Johanna rädd. -- Tänk, om det är kusken! Tänk om vi äro upptäckta!
-- Åh prat! Kusken är det icke; det ser jag på gången, ty kusken är hjulbent, sedan han var ryttare i världen.
-- Det är herr Adolf, inföll Johanna.
-- Honom ha vi nu sett ett par gånger förut vid den här tiden. Och alltid tar han vägen inåt skogen. Kanske han också har något möte, du! Men med hvem kunde det vara? Där inne i skogen bor, såvidt jag vet, ingen vacker flicka. Men kanske han ämnar sig åt Sjövikshållet; där finnes mer än en rödblommig tärna, det vet jag.
-- Petrus, sade Johanna hastigt, -- du kan göra mig och min goda fröken en stor tjänst...
-- Hvilken då, kära du? Jag är bums färdig.
-- Tyst, tills han gått förbi!
Johanna hade ej misstagit sig. Vandraren var Adolf Skytte. Han gick med raska steg, men valde ej den månbelysta vackra vägen, som mellan insjön och en sträcka snöhöljda kullar ledde till Sjövik, utan den
| 154 |
Han hade knappt försvunnit i skogens mörker, förrän Johanna sade:
-- Petrus, skynda efter honom och se, hvart han går!
-- Aha! Jag misstänker något, utbrast Petrus. -- Är det den tjänsten, jag kan göra dig och fröken Maria?
-- Ja,... skynda dig!... Akta blott, att han icke upptäcker dig... Och tag reda på alltsammans!
-- Hm, fröken Maria vill således veta, hvart hennes kusin...
-- Gå nu!
-- Hon måste då vara kär och svartsjuk...
-- Det rör dig icke. Skäms du ej för att tänka sådant om min fröken? Gå nu, hör du!
-- Men hvart kan väl den unge herrn ämna sig? Jag förstår icke...
-- Just därför vill jag, att du skall skaffa oss visshet...
-- Här finns ju ingen närmare stuga i skogen än Ingrids, den ogudaktiga häxans... Och Gud vare lof, att den ligger tämligen långt borta; annars skulle vi båda icke mötas här.
-- Du står nu och pratar och försummar tillfället, Petrus. Vill du lyda mig eller ej?... Sanningen att säga, Petrus, jag och fröken misstänka just, att unge herrn går dit...
-- Till Ingrid? Är du galen?
-- Ja, just till Ingrid.
-- Det är omöjligt.
-- Det är icke omöjligt. Ingrid är en förskräcklig
| 155 |
-- Nå, så tala då! Fort! sade Petrus nyfiket.
-- Nej, först skall du ge mig löftet.
-- Bed mig hellre hoppa i sjön, Johanna! Det skulle jag i nödfall göra för din skull. Men att ensam och i den här sena timmen gå till Ingrids koja, därom kan du be en annan, om hvars lif du är mindre rädd än om mitt. Tala nu om den där hemligheten, som...
-- Du är en kruka, sade Johanna förargad.
-- En kruka? upprepade Petrus häftigt. -- Jag skall ännu i kväll gå till Signildsborg och slåss med kusken... du skall se, att jag icke är en kruka!
-- Gör hvad du vill, men aldrig skall jag bedja dig om någonting mer... Och icke heller kommer jag någonsin mer hit för att träffa dig. Se så... farväl med dig!
Och Johanna vände Petrus ryggen, satte hufvudduken med ett par häftiga ryckningar till rätta och låtsade, som om hon ville gå.
Detta medförde åsyftad verkan.
-- Kära Johanna, du är väl icke ond på mig? frågade Petrus och lade sin arm kring hennes midja.
-- Nej, bevars, svarade Johanna och gjorde sig lös, -- jag bryr mig alls icke om dig.
-- Nej, så stanna och låt tala med dig!
-- Jag har icke tid. Jag vill skynda hem och bedja kusken uträtta frökens ärende. Han skall nog med nöje göra det.
| 156 |
-- Hvad skulle det tjäna till? Jag har ju aldrig nekat att uppfylla din begäran? Jag sade bara, att jag tycker mer om att hoppa i sjön... jag menade om sommaren, då vattnet är varmt och man kan få sig ett godt bad.
-- Vill du gå?
-- Ja, om du blir god igen, min lilla Johanna. Så vänd dig nu om och se på mig med dina vänliga blickar!... Ja, alldeles så!... Nu är jag färdig att gå, men först skall du tala om det där, som du lofvade meddela mig i förtroende...
-- Jo, vet du, Petrus, sade Johanna i hviskande ton och lade sin hand på ynglingens arm, -- fröken Maria har länge varit underlig till lynnet, fastän ingen annan än jag märkt det. Då hon är i sällskap, visar hon sig glad och munter, helst då unge herr Adolf är närvarande, men då hon om kvällarne är ensam i sin kammare... ack du, jag kan icke säga, huru sorgsen hon då är...
-- Gråter hon, Johanna?
-- Nej, du, hon gråter icke, ty hennes ögon äro så sorgsna, att de icke kunna gråta, Hon sitter tyst och blek och stilla och låter mig sköta sig som ett barn, då jag skall kläda af henne. Jag söker ibland muntra henne med glada ord, men jag tror knappt, att hon ens hör, hvad jag säger. I förgår kväll, då jag kom in i hennes rum, hade hon öppnat fönstret, fast det var grufligt kallt, och stod och stirrade ut i mörkret...
-- Jag undrar rätt, hvad hon då såg på? sade Petrus.
-- Hon såg visst på ingenting, men jag stängde fönstret och frågade, om fröken ville taga lifvet af sig, eftersom hon utsatte sig på det viset för vinterkylan.
| 157 |
-- Hvad svarade hon på det?
-- Hon svarade ingenting, utan kastade sig i sängen och gömde sitt ansikte i hufvudkudden...
-- Bevars väl, hon är galen, du Johanna...
-- Och så låg hon länge, och då hon ändtligen såg upp, var hon blek som döden, och hennes ögon hade en besynnerlig glans. Då kunde jag icke hålla mig längre, utan satte mig på stolen bredvid och grät. Jag förstod då, att hennes hjärta är bedröfvadt intill döden af någon sorg, som Gud gifvit henne. Men hon lade sin arm kring min hals och frågade:
»Hvarför gråter du, Johanna?»
»Jag gråter, därför att fröken är så ledsen», svarade jag.
»Du är en god flicka, Johanna», sade hon, och torkade själf bort mina tårar och log åt mig. »Men var icke ledsen för min skull!» sade hon vidare; »jag har hjärtesorg, men den skall snart gå öfver.»
-- Sedan vardt hon litet gladare och började tala om dig, Petrus...
-- Om mig? inföll Petrus, icke litet öfverraskad och stolt. -- Hvad sade hon, Johanna?
-- Hon frågade, om jag älskade dig uppriktigt och af allt mitt hjärta...
-- Du svarade naturligtvis: kära fröken, hvilken flicka kan annat än älska Petrus?
-- Nej, genmälde Johanna; -- jag svarade: Gud skall veta, att Petrus är en ful pojke och färdig till all odygd, men ändå, min goda fröken, har mitt hjärta fäst sig vid ingen annan, och jag kan aldrig låta bli att älska honom.
| 158 |
-- Nå, det var bra svaradt, om du också ljög litet i början. Men sade fröken något mera?
-- Jo, hon yttrade några ord, som jag aldrig glömmer. Om du älskar Petrus och han dig, sade hon, så lek aldrig med hans hjärta, Johanna, ty det är grymt och kan göra både honom och dig olyckliga.
-- Ack, sade hon det? inföll Petrus andäktigt. -- Ack, den goda fröken! Gud välsigne henne! Hon är visst icke galen; tvärtom: aldrig har det gifvits en förståndigare människa. Men säg mig nu till sist: hvad är det, som vållar hennes svåra sorg? Du vet det nog.
-- Hvad du är nyfiken! Det är ju en sak, som icke kommer dig vid. Jag har sagt så mycket, som du får veta. Gå nu! Senare i kväll träffas vi igen, och då skall du noga underrätta mig om allt hvad du sett och hört. Nu går du bort till Ingrids stuga och lyssnar utanför fönstret; om du då hör friherrens röst, skall du titta in och försöka utspana hvad de hafva för händer där inne. Men glöm icke att läsa dina böner, då du kommer nära stugan! Det är alldeles nödvändigt, Petrus.
-- Det behöfver du icke påminna mig om... Men, tillade Petrus betänksamt, -- passar det sig för en karl att gå sådana ärenden? Är det icke att lura och speja, det där?
-- Än sedan?
-- Nej, jag vill icke vara spejare, jag vill icke lura på annat folks görande och låtande; så vidt jag vet, har sådant alltid varit skamligt.
-- Hvad du är dum! sade Johanna. -- Då kungen är ute i krig mot landets ovänner, väljer han icke då sina modigaste och fintligaste soldater till att gå till
| 159 |
-- Ja, ser du, det är en annan sak, ty i krig vågar spejaren sitt lif för fosterlandet; men att lyssna utanför en gammal kvinnas väggar, däri finner jag ingen heder.
-- Hvad du är stridig och bråkig! Du vill bara hitta på undflykter för att slippa gå, ty du vet nog, att detta ärende är lika farligt som att smyga till en fiendes läger. Jag är väl då tvungen att säga dig mer, än hvad jag hitintills sagt. Men om du talar om det för någon människa, är du olycklig. Ser du, Petrus, jag och fröken Maria misstänka, att unge herr Adolf är förhäxad af den gudlösa Ingrid...
-- Hå! utbrast Petrus förvånad.
-- Du minnes väl, att herr Adolf och fröken Maria under det fasliga yrvädret för en tid sedan åkte miste och kommo till Ingrids stuga. Där fick herr Adolf en dryck, som skulle vara ett läkemedel, men som helt säkert var en kärleksdryck...
-- Hå! utbrast Petrus än en gång. -- Så nedrig käring! Men är det möjligt, att en kärleksdryck kan förvrida en ung människa så, att han blir kär i en gammal häxa?
-- Hvad du är enfaldig! Ingrid har ju en dotter...
-- Den där Elin, ja! Nu begriper jag alltsammans...
-- Då begriper du väl också, huru viktigt ditt ärende är? Herr Adolfs själ står på spel, och du kan hjälpa honom...
-- Godt, käraste Johanna, nu går jag. Farväl med dig! Gif mig bara en kyss, innan vi skiljas åt!
-- Den får du, då du uträttat din sak väl. Glöm
| 160 |
De unga skildes åt. Petrus tog vägen inåt skogen, och Johanna återvände till Signildsborg, glad öfver att ha uträttat en sak, som låg hennes fröken ömt om hjärtat.
Allt sedan sin första tillfälliga vistelse i Ingrids stuga hade den unge Skytte ofta besökt henne och Elin. Att dessa besök företogos under hemlighetens slöja var nödvändigt. Till hvilka misstankar skulle de ej, om de upptäckts, gifvit upphof så väl hos hans föräldrar som hos det kringboende folket! Redan det, att en förnäm yngling ofta inträdde under en fattig kvinnas tak, som hade en skön dotter, skulle varit tillräckligt att sätta alla skvallrets och förtalets tungor i gång; men när härtill kom, att den fattiga kvinnan var en så afskydd person, att alltsedan pastor Suenonius ofvan omtalade predikan ingen af det vidskepliga folket tordes närma sig hennes koja, utan hellre valde en lång omväg -- så insåg Adolf alltför väl, att det förtal han fruktade, ej skulle nöja sig med att svärta hans och hans begge skyddslingars heder, utan våga sig in på området af de äfventyrligaste och farligaste gissningar.
Under sådana omständigheter skulle han alldeles afstått från att se Elin, som med hvarje dag vardt honom kärare, om han ej funnit, att hans besök voro nödvändiga
| 161 |
Till rädslan för framtiden, den hemska vissheten, att hon och hennes dotter ginge en kvalfull och skymflig död till mötes, sällade sig hos Ingrid en annan icke mindre pinande fruktan: hon kände, hur hon småningom förlorade jämvikten i sitt själslif, huru hennes medvetande, länge plågadt af rysliga tankar, började upplösa sig i kaotiska drömmar. Ofta, isynnerhet sedan skymningen inbrutit i hennes ensliga tjäll, satt hon orörlig i sin länstol med lykta ögon och talade halfhögt till sig själf eller till de skepelser, som framtrollades af hennes inbillningskraft. Än voro dessa drömmar, som hon i halfvaket tillstånd drömde, hugnande och ljufva, än uppskakande och förfärliga, och hennes tal, till hvilket den stackars Elin med ångest lyssnade, oviss, om dess innehåll var inbillning eller verklighet, rättade sig därefter. Läkare och fysiologer af en viss skola skulle, om det varit i våra dagar,
| 162 |
I sådant tillstånd var Ingrid den kvällstund, då Petrus och Johanna hade sitt ofvan skildrade möte. En nära utbrunnen brasa upplyste sparsamt rummet. Elin inträdde med en knippa ris, som hon samlat i skogen, för att därmed nära de slocknande lågorna på spiselhällen.
-- Hvem är det? frågade Ingrid och spratt till, då hon hörde bullret af dörren.
-- Det är jag, goda moder; det är Elin.
-- Elin... Är det du? Ack, jag trodde, att du var långt borta, sade modern med en suck.
-- Huru kunde du tro det? Icke lämnar jag dig? sade flickan, lade risknippan på golfvet och gick fram till Ingrid.
Elin spratt till, då hon, vid den matta belysning, som månljuset och den kolnande brasan spredo i rummet, såg moderns ögon lykta och hennes anletsdrag besynnerligt förändrade. Den stackars flickan visste nu, att hennes mor åter var i det oförklarliga tillstånd, som hon sedan någon tid tillbaka ofta, men alltid med fasa iakttagit. Hon såg sig ovillkorligt omkring för att söka hjälp...
Men, ack! ingen hjälp var att finna. Människorna skydde denna olyckliga boning... rundt omkring rådde ensamhet, mörker och tystnad... endast vinden drog sina långa, djupa suckar där ute i skogen.
-- Du är då icke borta, Elin, sade den gamla och trefvade med handen öfver dotterns ansikte; -- och likväl
| 163 |
-- Moder, tala icke så! Jag öfvergifver dig aldrig.
-- Du vet icke hvad du gör, Elin. Släpp mig! Ser du icke, att jag är bunden vid randen af en hisklig afgrund? Det har den svarte mannen gjort. När tiden är inne, skall han störta mig ned. Se, mitt barn, jag svettas blod af fasa, jag rycker i mina länkar, men de brista icke! Skynda bort, innan han kommer! Han skall annars nedstörta äfven dig. Af barmhärtighet, mitt barn, ila härifrån!... Ha, han kommer, han kommer!
Ingrids röst uttryckte den djupaste ångest, hon sträckte handen mot dörren, likasom om hon sett den fruktade gestalten inträda, och hela hennes kropp skakade våldsamt.
Den beklagansvärda flickan, som icke visste, hvad hon skulle tro, fäste, nästan vansinnig af skrämsel, sin blick mot dörren. I samma ögonblick gjorde sig Ingrid lös från hennes famntag och stötte henne häftigt ifrån sig.
-- Hon är räddad; han såg henne icke, fortfor hon något lugnare. -- Väl, lös mig nu ur mina länkar, du ryslige, du stenhårde! Störta mig ned i det gapande svalget! Mitt hufvud svindlar redan... jag vill blunda; då varder det lättare, då ser jag icke djupet... Fort, fort!
-- Gud, Gud! hjälp oss! Hvad skall jag göra! ropade Elin.
| 164 |
-- Hvem talar? frågade den gamla hastigt i förändrad ton.
-- Det är jag, arma moder. Det är ingen annan än Elin. Jag ber till Gud, att han må hugsvala oss och förjaga dina svåra tankar. Du har drömt. Här är ingen svart man inne! här är endast Elin.
-- Ja, jag tror att jag drömde. Det var en ryslig dröm: jag känner, huru han ännu isar mitt hjärta. Kom till mig, barn!
Elin skyndade till sin mor, aftorkade svetten, som i stora pärlor droppade från hennes panna, kysste henne och sade bedjande:
-- Goda moder öppna dina ögon! Du förskräcker mig så som du är. Och så länge dina ögon äro lykta, kunna ju de rysliga drömmarne återkomma.
Ingrid svarade icke; hennes ögon förblefvo tillslutna.
-- Hör du mig icke, moder? frågade flickan ångestfullt.
-- Jag hör väl din kära röst. Tala mer!
-- Men öppna då dina ögon! Du kan icke föreställa dig, huru rädd jag är.
-- Lugna dig, barn! Gud vakar öfver oss. Han sänder oss en räddare. Jag ser honom fjärran; han nalkas oss.
-- Ja, Gud vakar öfver oss... Vill du, att jag skall läsa för dig i »Jesu Kristi efterföljelse?» -- Vill du det moder? Du är lugn och nöjd, när jag läser för dig i den boken. Och så skall jag tända ett ljus och lägga ris på spiseln, så att vi få en sprakande brasa. Ack, om du endast ville öppna ögonen, skulle jag vara
| 165 |
-- Han nalkas, mumlade Ingrid, i hvars anlete hvarje muskel spändes; -- jag ser honom tydligare.
-- Hvem ser du? frågade Elin med förnyad ångest.
-- Ryttaren. Han kommer allt närmare.
-- O, Gud! Nu drömmer du åter! ropade Elin och brast i gråt.
-- Nej, Elin, nu drömmer jag icke. Gråt icke, barn!
-- Kanske hon vaknar, om jag tänder ljuset och gör upp en stor brasa, tänkte Elin och skyndade verkställa detta.
Elden fattade snart i riset; den sprakande brasan spred i förening med ljuset ett festligt sken öfver kammaren.
Elin iakttog ängsligt, hvad verkan detta skulle göra.
Ingrid satt stilla, som försjunken i sig själf. Hennes ögon förblefvo slutna.
-- Hör, sade hon efter några sekunders tystnad och lutade sig fram, som om hon lyssnat; -- hör du icke slag af hästhofvar?
Elin lyssnade, men hon förnam intet annat ljud än vindens hviskande, vemodiga sång i skogen.
-- Jag hör intet, svarade hon suckande.
Ingrid lyssnade åter. Hennes ansikte, hela hennes gestalt uttryckte spänd väntan. Det hemska uttryck, som förut hvilat öfver hennes drag, var försvunnet. Hennes mun log, hennes armar höjdes stundom, som om hon velat utsträcka dem till en kär väns omfamning, men nedföllo åter kraftlöst i hennes sköte.
Så förflöto några ögonblick under en tystnad, som
| 166 |
Men hon visste ej af hvad slag denna syn kunde vara. Hon tänkte på spöken och andar, om hvilka hon hört talas; hennes inbillning förespeglade henne, att någon dylik öfvernaturlig varelse var i annalkande och snart skulle visa sig för hennes blickar... Och vid denna tanke flög en iskall rysning genom henne; hon såg sig darrande omkring efter en tillflyktsort... Men då hon påminde sig, att hon var ensam med den hjälplösa modern i en enslig skogskoja, fjärran från likar, då förde hon händerna öfver sina ögon, tillslöt dem och afvaktade på detta sätt det fruktade ögonblicket.
Var det verklighet? Var det en villa, fostrad af hennes öfverretade inbillningskraft? Hon hörde nu, äfven hon, dån af hästhofvar. Det vardt starkare, det kom närmare. Elin segnade på knä och var nära att förlora medvetandet, då hon väcktes till full sans af modern, som med ett gällt fröjdeskri utbrast:
-- Det är han... min son... Arnold!
-- Hvad säger du? ropade Elin utom sig och sprang upp. Ingrids änne strålade, hennes kropp darrade under en förtviflad ansträngning att resa sig upp ur stolen.
-- Fort, fort! Elin, hvar är du? För mig ut! ropade hon.
Men Elin kände sig förlamad af öfverraskning, förvåning och fruktan.
Hästens tramp ljöd nu så tydligt, att man hörde hvarje slag af hans järnskor mot vägen.
| 167 |
-- Fort, fort! upprepade Ingrid ångestfullt och sträckte armarne framför sig.
Med en våldsam ansträngning af sin vilja återfick Elin herraväldet öfver sina lemmar. Hon fattade modern om lifvet ... Ingrid stödde sig på hennes vacklande skuldra ... Så skredo de genom rummet och ut genom dörren.
Då de trädde ut i det fria, såg Elin i det klara månskenet den sista skymten af en ryttare i bredskyggig hatt och kappa. Han försvann just nu bakom granarna i skogen.
-- Min son! ropade Ingrid med kväfd röst, tog några steg framåt, som om hon velat skynda efter honom, sträckte armarne efter den flyende skepnaden och sjönk ned på snön.
-- Arnold, Arnold! ropade Elin utom sig och ilade ned mot grinden.
Men hofslagen bortdogo i fjärran, och flickans röst hann ej ryttarens öra. Han var borta.
Elin stod ett ögonblick tvekande, om hon borde skynda efter den okände. Men moderns läge afhöll henne från ett så fruktlöst försök.
Hon skyndade tillbaka till Ingrid, som låg medvetslös utsträckt på marken, gned hennes tinningar med snö och kallade henne vid alla de smeknamn, som hennes kärlek förmådde uppfinna.
Slutligen öppnade Ingrid ögonen, satte sig upp, såg sig omkring och sade:
-- Hvad har skett? Huru har jag kommit hit?
Men i stället för att svara på denna fråga, upplyfte henne Elin, omfamnade henne och ropade:
| 168 |
-- Vi hafva sett Arnold ... han lefver ... låt oss genast uppsöka honom!
-- Arnold? Yrar du, flicka? Hvarifrån har du fått dessa tankar? ...
-- Nej, du såg honom, jag vet icke huru, då du satt där inne med lykta ögon ... du hörde hofslagen af hans häst ... du ropade till mig att föra dig hit ut ... då vi kommo hit, såg jag en ryttare på vägen, och du sträckte dina armar mot honom och kallade honom din son ... Minnes du icke detta?
-- Jag minnes intet af hvad du säger ... Allsmäktige! Bevara mitt förstånd! ... Elin, det var endast en dröm. Du har märkt, att jag på senare tider börjat gå och tala i sömnen ... Bry dig icke därom! Tala icke därom för någon människa, ty det kunde hårdt misstydas! Det kommer sig af min själs elände. Det har gått mig såsom David: mitt hjärta bäfvar, min kraft hafver mig förlåtit, och min ögons ljus äro icke när mig ... Stöd mig, barn! Jag känner mig matt, och mina knän svikta.
Elin förde sin mor tillbaka in i kammaren och lät henne intaga sin plats i länstolen, sedan hon flyttat den närmare brasan.
-- Ack, sade flickan, -- det var då icke sanning ... det var icke Arnold, som jag nyss trodde?
-- Arnold är hos Gud. Vore han ännu kvar i denna jämmerdal, skulle han längesedan uppsökt sin mor.
-- Jag drömmer dock hvarje natt, att jag ser honom, sådan som du beskrifvit honom för mig, och att han kommer för att hjälpa oss.
-- Så drömmer äfven jag, Elin. Men drömmar äro strömmar. Gud skickar oss dem, för att i sömnen lisa
| 169 |
-- Är du hungrig? Ack, det vore roligt! Du har icke ätit på länge.
-- Nej, min gom känner leda för hvarje spis. Jag kan icke äta. Men du behöfver väl att styrka dig. Stackars barn, hvad du är blek, hvad dina ögon äro insjunkna!
-- Med mig är ingen fara, -- jag känner mig nästan friskare och starkare än förr.
Elin framtog nu Thomas a Kempis’ bok, som genom så många århundraden hugsvalat kristna af olika trosbekännelser och ännu förvaras som en själaskatt i mången hydda.
Hon satte sig på en stol bredvid Ingrid. Den gamla sammanknäppte sina händer, lutade sitt hufvud mot dotterns axel och lyssnade till hennes röst, som, rörd och lifvad af odödliga ord, klang mild och svalkande.
Så sutto de länge, tills deras öron nåddes af ett ovanligt ljud. Elin afbröt läsningen och lyssnade. Det var ljudet af steg ... ovanligt här i de olyckligas grannskap, som skyddes såsom bannlyst och förbannadt af den vidskepliga hopen.
Kojans båda inboar kunde ej misstaga sig om den kommande. Det fanns endast en, som var dem en tröstens budbärare; bland alla endast en, hvars hjärta
| 170 |
-- Det är Adolf, sade Elin hastigt.
-- Det är han. Gud välsigne honom! hviskade Ingrid.
Dörren öppnades, och unge Skytte inträdde. Elin gick emot honom och kysste hans hand.
-- O, välkommen, gode herr Adolf! sade hon med en blick af den innerligaste tacksamhet, och hennes anlete öfvergöts för första gången, sedan de sist råkats, af ett glädjeskimmer. Ingrid steg upp och räckte ynglingen handen.
-- Ni öfverger oss icke, sade hon. -- Jag kan ej säga er, hvad mitt hjärta känner vid er hulda åsyn. Ni är en stjärna, som Herren tändt i våra själars natt.
-- Ni synes mig sjuk, Ingrid ... ni åldras märkbart mellan hvarje gång jag ser er. Och du Elin, hvad du är blek och tärd, arma barn.
-- Vår dag är lång, herre: timmarne skrida som år, sade Ingrid. -- Men sätt er ned, ni, mina ögons tröst! Sitt här bredvid mig och säg ... säg mig edra nyheter! Er panna är mörk, ni har ett dystert budskap ... men vi hafva länge väntat det värsta: vi äro redo. Tala ut!
-- Nej, mitt budskap är icke dystert, men det är viktigt, och jag känner ingen håg att hvila, innan jag talat. Ingrid, ni skall lämna denna nejd, ni skall med er dotter fly undan den fruktan, som tynger er mot jorden, den fara, som verkligen hotar er ...
-- Hvart skall jag fly? -- Säg mig blott hvart? Säg mig en ort, som är fridlyst för de mäktiges vrede?
| 171 |
-- Tala icke så! sade Elin förebrående. -- Har jag icke sagt dig, att ingenting pinar mig så, som då du talar om skilsmässa mellan dig och mig? Jag kan fördraga allt, men icke det.
-- I skolen icke skiljas, sade Adolf. -- Min plan är färdig. Jag har kommit hit för att säga er, att I ofördröjligen skolen göra er i ordning till en resa. Nedläggen i en kista de ting af er egendom, som äro er oumbärligast och kärast; om tjugofyra timmar skall en släde med pålitlig körsven och raska hästar hämta er. I nattens stillhet lämnen I denna trakt och utbyten efter några få timmars resa denna sorgliga boning mot en säker fristad, som jag förskaffat er i Stockholm. Jag skall vara före er där och hälsa er välkomna.
-- Är det möjligt, utropade Ingrid, -- att ni funnit en man, som vill föra de bannlysta undan döden,
| 172 |
-- Jag har funnit bådadera. Lätten nu edra hjärtan! Elin, låt mig se en glädjestråle i dina ögon! Allt skall med Guds hjälp få en lycklig utgång ... Nej, nej, fortfor han, då Ingrid, hvars hela varelse plötsligt fått nytt lif genom denna oväntade förhoppning, gjorde en rörelse, såsom om hon velat kasta sig till hans fötter, -- inga tacksägelser, förrän vi lyckligt sammanträffat i den fristad, som väntar er! Först då kan jag mottaga dem.
Men fastän Adolf hejdade denna yttring af Ingrids öfversvallande tacksamhet, gjorde han intet motstånd, då Elin fattade hans hand och förde den till sina läppar. Han tvärtom lutade sig ned och slöt henne till sitt bröst.
-- Elin, sade han, -- hvad jag gör för dig, gör jag för min egen sällhet.
I detta ögonblick tyckte sig Ingrid, hvars blick tillfälligtvis riktades mot det ena fönstret, urskilja dragen af ett ansikte, som tryckt sig tätt intill rutan.
-- Någon är utanför och ser hit in, sade hon.
-- Hvar? frågade Adolf.
-- Där! ... Ingrid pekade mot fönstret. Men i samma stund försvann ansiktet. Adolf skyndade ut, gick ett slag kring kojan, men upptäckte ingen. Skogen stod på ena sidan så nära intill kojan, att man endast behöfde taga några steg för att vara dold af hans mörker.
Med kännedom af den rädsla, det vidskepliga folket hyste för att nalkas detta ställe, framför allt sedan skymningen inbrutit, kunde Adolf lugna sig med den sannolika förmodan, att Ingrids ögon gjort sig skyldiga till en synvilla.
| 173 |
Läsaren gissar utan tvifvel, att Ingrid sett ett verkligt ansikte, tillhörigt en verklig person, nämligen ingen annan än herr Gustaf Drakes ridknekt och Johannas trolofvade, Petrus.
Adolf stannade ännu en stund hos kojans invånare, innan han efter hjärtliga farväl och varma tacksägelser återtog vägen till Signildsborg.
Han skulle känt rättsgill glädje öfver det hopp han tändt, den förtviflan han förjagat från de båda värnlösa, om han själf förmått besegra den farhåga, som han väl i deras närvaro förstått undertrycka, men som nu återkom med ny styrka.
Denna farhåga ägde giltiga skäl. Han hade som vi förut nämnt, under någon tid invaggat sig i den villa, att Suenonius, i trots af sin predikan, som ännu var samtalsämnet i församlingen, och sin uppmaning till folket att hos honom angifva allt hvad de visste eller trodde sig veta om de förmenta häxorna, likväl slutligen afstått från de började förföljelserna, vare sig att han kommit till förnuftigare insikt eller låtit beveka sig af Adolfs böner eller ock fruktade hans hotelse. Adolf förleddes till denna tro af den skenbara overksamhet prästen iakttog under den tid, då han ordnade de gjorda anklagelserna och författade de skrifter, han ämnade insända till konsistorium i Strängnäs och teologiska fakulteten i Uppsala. Pastorn var icke öfvad stilist och behöfde rundlig tid för att någorlunda fattligt och språkrätt ihopskrufva sitt opus. Under denna tid voro icke heller hans predikningar riktade emot trolldomsväsendet, utan hade återvändt till hans älsklingsämne: fördömelsen af synkretisterna eller dem, som arbetade för en försoning mellan
| 174 |
Sedan den första störtskuren af anklagelser mot de af pastorn utpekade kvinnorna hade fallit, kom, medan han ordnade och upptecknade dessa, nästan dagligen ett eller annat af hans får och frambar käromål, icke blott mot de ifrågavarande för häxeri misstänkta personerna, utan äfven mot andra, som hittills ej varit misstänkta. Ja, det hände, att en ung piga, med vansinnig fasa målad i sina anletsdrag, anklagade sig själf som häxa och på sina knän anropade Suenonius att frälsa hennes själ, om det ock skulle ske på bekostnad af hennes jordiska lif. Farsoten grep omkring sig. Suenonius häpnade; han såg floden svälla på förfärande sätt och trodde sig böra tillgripa första, bästa medel att få en damm uppkastad mot böljorna. Han öfvergaf sin första, af lagman Skytte understödda plan att inhämta de vise männens i teologiska fakulteten och domkapitlets mening, och beslöt att med stöd af de talrika bevis, han ansåg sig äga, och den klagan, som öfver allt bland folket uppstämdes, genast
| 175 |
Knappt hade detta beslut fattats, förrän han satte sig ned och skref följande bref till lagman Johan på Signildsborg.
»Högvälborne herre! Jag hafver förut tillskrifvit eder och sagt, af hvilka besvär min tid är upptagen, så att jag ej hunnit besöka edert välsignade hus och muntligen meddela allt det märkliga, som jag, sedan vi sist råkades, har erfarit. Nu skrifver jag för att säga eder, att jag är betagen af stor ängslan, ty jag ser, att hela min hjord skall fördärfvas, om jag måste dröja och invänta befallningen, huru jag skall göra, från de fjärran varande öfverherdarne. Nej, jag måste själf gripa verket an, ty de förfördes antal växer med hvarje dag, och mången, som varit god kristen, är nu såld åt djäfvulen och evigt förtappad. Därför vill jag förbereda eder därpå, att jag genast ämnar vända mig till eder såsom den lagliga myndigheten på stället och till eder inlämna en i laglig form uppsatt anklagelseakt för trolldom mot Ingrid på Tallmossen, hennes dotter Elin och trenne andra kvinnor, hvaraf väl måste följa, enär trolldom är lifssak, att de anklagade genast skola gripas, i häkte insättas och där förvaras, till dess de kunna inställas för häradstinget, antingen att detta hålles på utlyst tid eller att extrating för det viktiga målets afgörande beslutes. Min önskan är nu, att högvälborne herren ville med budet sända mig formuläret för en laga åklagelseakt af detta slag, då jag med Guds hjälp redan i morgon skall personligen
| 176 |
Adolf var inne hos sin far, då detta bref kom. Lagmannen, som satt, plågad af gikt, i sin länstol, läste det, skakade på hufvudet och sade till sonen:
-- Sätt dig och skrif!
Adolf skref efter sin fars föresägning:
»Jag hör med verklig sorg, att ondskan med sådan brådska tager öfverhanden bland våra grannar, och måste gilla ert beslut, ehuru jag väl önskat, att de lärde och fromme herrarne i domkapitlet och teologiska fakulteten gifvit oss ett rättesnöre för vårt handlingssätt, där upplysning annars icke kan vinnas. Men båda delarne låta sig väl förena, ty om ni insänder edra skrifvelser till dem, så hinner nog svar komma, innan målet är ändadt, helst handlingarna i detsamma skola tillställas hofrätten, innan dom får afkunnas. Det förekommer mig äfven, som om de för trolldom anklagade ej få gå värjemålsed till sitt friande, enär de redan med ed förbundit sig med fienden till deras själar, utan måste väl en egen procedur i detta afseende föreskrifvas. Det önskade formuläret, enligt hvilket ni vill uppsätta anklagelseakterna mot Ingrid på Tallmossen, hennes dotter Elin ...»
-- Hvad kommer åt dig? Är du sjuk? ... Med
| 177 |
-- Ja, jag är illamående, stammade Adolf.
-- Gör en ridt och låt den friska luften svalka dig, sedan du slutat mitt bref ... Huru var sista punkten?
-- »Det önskade formuläret, enligt hvilket ni vill uppsätta anklagelseakterna mot Ingrid på Tallmossen, hennes dotter Elin» ...
-- Och de andra häxorna, fortfor lagmannen dikterande, -- finnes å sidan 97 i den bok, som jag härmed sänder er, men det tillkommer icke eder att göra målet anhängigt, utan skall ni därom tillsäga länsmannen, som i enlighet med 17 kapitlet Tingmalabalken är rätter kärande, om ej målsägande kärar. Dock står det eder fritt att själf kära för eder genom trolldom slagna ko och eder insjuknade hustru. Då sannolikheterna för de påbördade brottens verklighet här äro så många, skall det med första skridas till häktning af de ifrågavarande personerna, i synnerhet som församlingens lugn och deras eget tryggande mot allmogens själfhämnd synas kräfva det. Jag beklagar eder hjärtligen för de olyckor, som öfvergått edert hus, och högaktar eder nu som alltid för edert brinnande nit, som ej låter afskräcka sig genom svåra hemsökelser, som väl dock i sinom tid skola eder rikligen vedergällas från höjden» &c.
Knappt var detta bref afsändt, förrän Adolf, som redan under dess afskrifning fattat sitt beslut, satte sig till häst och red till en vid gränsen af Signildsborgs ägor boende gammal soldat, som genom mångårig flit
| 178 |
Den gamle Rolf hade en son, jämnårig med Adolf. De hade uppvuxit tillsammans och fattat en så broderlig tillgifvenhet för hvarandra, att lagman Skytte, då han iakttog detta förhållande och därtill fann, att soldatsonen visade en allvarlig sinnesriktning och ovanliga anlag för studier, beslöt på Adolfs förbön bekosta hans uppfostran. Adolf och Erik, så hette Rolfs son, följde hvarandra genom skolan och gymnasiet till universitetet, där denne senare snart slutade sina teologiska studier och prästvigdes.
Nu innehade han en ställning som predikant i Stockholm, där han gjort sig fördelaktigt känd som andlig talare och än mer som praktisk kristen och vän af de fattige.
Men den egenskap, som Adolf mest uppskattade hos sin vän, var hans upplysta tänkesätt, vunnet ur ett af naturen klart förstånd, som yttermera odlats genom mångfaldiga studier och understöddes af ett ädelt hjärta, som där förståndet svek, fann det rätta. Han var öfvertygad, att den unge prästmannen på hans förbön gärna skulle öppna sitt hus till en fristad åt de olyckliga, som han ville rädda.
Rolf stod till Adolf i tacksamhetsskuld för Eriks uppfostran. Den gamle var dessutom med den starkaste tillgifvenhet fäst vid unge Skytte. Adolf hade som barn nästan dagligen besökt hans stuga och med förtjusning lyssnat till de härnadssagor, som krigsbussen var färdig att duka upp, hvarhelst han blott fann åhörare. Rolf hade lärt honom snickra och smida hästskor, handfara
| 179 |
Detta vänskapliga förhållande lät Adolf hoppas, att Rolf ej skulle afslå en bön, som han till ingen annan hade vågat framställa. Han mottogs af gubben med ett kraftigt handslag, men hade knappt framställt sin önskan, förrän Rolf med upprepade skakningar af sitt grå hufvud bad honom afstå från dylika tankar och försäkrade, att ingenting skulle förmå honom, Rolf, att räcka ett finger till två så ogudliga och förskräckliga varelsers räddning undan välförtjänt straff.
Men Adolf lät ej afskrämma sig. Han tillbragte en hel timme under den gamle soldatens tak med att förtälja allt hvad han visste om Ingrids och Elins lefnadsöden; han skildrade dem som gudfruktiga och rättrådiga människor, hvilkas kunskap i läkekonsten och barmhärtiga bruk af denna kunskap misstänktes för häxeri; han beskref det olyckliga tillstånd, hvari de voro, huru innerligt mor och dotter älskade hvarandra och mer för den andra än för sig själf räddes det rysliga öde, som helt säkert skulle drabba dem, oaktadt deras fullkomliga oskuld.
Adolf utvecklade en sådan vältalighet, att Rolfs hjärta rördes. Han invände ännu, att eftersom de voro oskyldiga, skulle de väl ock af domstolen frikännas, men Adolf visade på öfvertygande sätt, att ingenting kunde byggas på denna förhoppning.
| 180 |
-- Min far, sade han, -- skall verkställa ransakningen; han är i förväg öfvertygad om de anklagades brottslighet, och så samvetsgrann domare han är, skall denna öfvertygelse dock mot hans vilja inverka på ransakningens gång, helst de skäl, som komma att anföras, äro sådana, att de ej kunna vederläggas af de anklagade. De varda på detta sätt öfverbevista och därefter med pinsamma medel tvungna att vidgå sig brottsliga.
-- Nå väl, sade Rolf, -- ehuru detta är en farlig sak, hvaraf jag ingenting fattar mer, än att jag utsätter mig för stor fara, då jag blandar mig däri, så vill jag för herr Adolfs skull göra hvad jag kan. Må Gud förlåta mig, om jag i min enfald gör orätt!
Det vardt nu öfverenskommet, att Rolf följande kväll med hästar och vagn skulle stanna utanför Ingrids koja, hämta dess inboar och de saker de önskade medföra, samt, under iakttagande af största skyndsamhet och varsamhet, taga vägen till Stockholm. Så snart han hunnit utanför socknen, kunde han, om han tillfälligtvis anhölles och tillfrågades, utgifva de båda kvinnorna för sin hustru och dotter; för sådana skulle de äfven gälla, när de kommit till Stockholm och funnit en fristad hos Adolfs barndomsvän, den unge prästmannen.
Till bestridande af de utgifter, som kunde ifrågakomma under resan, lämnade Adolf Skytte Rolf en penningsumma. Själf ämnade han följande dag efter middagen sätta sig till häst, i ändamål att före Rolf vara i Stockholm och förbereda sin vän på kvinnornas ankomst.
Sedan detta var aftaladt, återvände Adolf med lättadt hjärta till Signildsborg.
Efter kvällsvarden, som tidigt affärdades i lagman
| 181 |
