- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
14. Händelserna utveckla sig

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
221

14.

Händelserna utveckla sig.

Vi hafva nämnt, att herr Gustaf Drakes egendom Sjövik endast låg på tvenne mils afstånd från hufvudstaden. Vanloo kunde således utan svårighet dela sin tid mellan dessa ställen, allt eftersom hans planer kräfde hans närvaro på det ena eller det andra.

I sitt präktigt inredda hus vid Norrmalms torg mottog han talrika besök af den tidens förnämsta politiska personer, och som han umgicks med män af alla färger, dröjde det ej länge, innan han klart uppfattat de politiska flockarnas ställning till hvarandra.

Att ett förbund fanns med riksrådet Bengt Skytte till hufvudman och med ändamål att insätta konungens farbroder, hertig Adolf Johan, i riksförmyndarestyrelsen, anades af många. I trots af herr Bengts slughet hade hans förhållande till hertigen och åtskillige af dennes kände anhängare icke alldeles undgått spionerande blickar, helst hertigen själf ej förstod iakttaga tillräcklig försiktighet. Men hvarje bevis, på grund hvaraf regeringen skulle kunnat
222
öppet uppträda mot detta förbund, saknades, och herr Bengt, som genast fann, att misstankar börjat vakna mot honom, lät därför ej bringa sig ur fattningen. Han mötte med lugn sina medbröders misstänksamma ögonkast och höll vid rådsbordet med ett halft satiriskt leende uppmaningstal att noga öfvervaka hertigens åtgöranden. Att han med dylika tal ej kunde föra regeringen bakom ljuset eller tillintetgöra de en gång väckta misstankarne mot honom själf, visste han väl, men han tyckte sig tryggt kunna spela denna komedi för sitt eget nöje, enär hvarje fällande bevis mot honom saknades, och då misstankarne ej kunnat tränga till djupet af de afsikter, som han och hans parti hyste.

För att oskadliggöra den farlige mannen, innan rikets ständer hunnit sammanträda, beslöt regeringen att under någon hederlig förevändning aflägsna honom. Herr Bengt fick en vacker dag veta, att fråga var om att utnämna honom till president i Wismarska tribunalet. Han skyndade undanbedja sig förtroendet, men De la Gardie öfverlämnade honom fullmakten under många smickrande ord, i det han försäkrade, att det behöfdes en man med riksrådet Skyttes kraft för att afskaffa de oredor, som vid nämnde domstol inrotat sig, hvarjämte han uppmanade honom att genast begifva sig till sin post.

Men herr Bengt var icke så lätt att aflägsna. Först hindrades han af en hastigt påkommen sjukdom att lämna hufvudstaden, och då han med sitt rörliga väsen snart nog ledsnat att spela sjuk, hade han andra skäl att framdraga, som beklagligen nödgade honom kvarstanna i Stockholm och tillsvidare öfverlämna det redlösa Wismarska tribunalet åt sitt öde.
223

För att lifva herr Bengts håg för resan, utnämnde honom nu regeringen till Sveriges legat i Tyskland. Detta var ett ärofullt kall, och herr Bengt tackade, men påminde därom, att sysslans anseende fordrade en högre lön än den anslagna. Han ville ej ikläda sig en sådan värdighet, innan han visste, att han med all yttre heder kunde uppbära henne. Regeringen skyndade att öka lönen och uppmanade nu herr Bengt för andra gången att gifva sig på väg. Herr Bengt lofvade det, men stannade kvar i hufvudstaden.

Efter några veckors lopp, hvarunder herr Bengt ej vidtagit andra förberedelser för sin resa än den, att han hos hofskräddaren beställt en varm respäls, vardt regeringen otålig öfver dröjsmålet, uppmanade honom tredje gången att skyndsamt gifva sig åstad och underrättade honom därjämte... allt för att sporra hans reslust... att han bredvid sina andra befattningar utnämnts till lagman öfver Ingermanland. Herr Bengt tackade förbindligast, lofvade att med görligaste första resa och -- stannade kvar i hufvudstaden.

Då regeringen efter nya veckors lopp för fjärde gången anbefallde honom att draga åstad, inlämnade han en förfrågan, om det icke inginge i hans rättigheter eller skyldigheter som legat i Tyskland att föra Sveriges underhandlingar med Lüneburg, Holstein o. s. v., och begärde utförliga föreskrifter i detta hänseende. Någon tid förflöt, innan styrelsen hunnit afgöra denna fråga, hvarefter hon för femte gången förnyade sin uppmaning.

Men nu upplyste riksrådet Bengt, att han under tiden invecklats i en viktig rättegång, som ovillkorligt kräfde hans närvaro i Stockholm; för att styrka sin utsago,
224
inlämnade han till regeringen en stor lunta rättegångshandlingar. Frågan gällde verkligen så stora summor, att regeringen ej kunde vägra honom att någon tid uppskjuta resan, i hopp att saken, som ej syntes särdeles invecklad, snart skulle vara afgjord. Men detta hopp svek. Ju längre rättegången räckte, dess mer intrasslades han; herr Bengt visste undanhålla handlingar, undandraga sig kallelser (detta alltid med förebärande af talande skäl) och anföra en oändlighet af klagomål och domkval.

Efter som han således ändå nödgades kvarstanna i hufvudstaden, ansåg han sig böra nyttja tiden till att få några andra frågor afgjorda. Han framställde därför åtskilliga anspråk på staten, hvilka han ansåg sig äga till följd af drottning Kristinas och konung Karl Gustafs förläningar. Ehuru dessa anspråk lågo inom oförskämdhetens gräns, fann den svaga regeringen det vara bäst att gilla dem; han fick besittningsrätten till flere gods på Munsön och Adelsön förlängd, fick löfte om nya gods och därjämte under någon förevändning en skänk af 12,000 riksdaler ur statskassan ... allt detta, för att han ej efter rättegångens slut skulle hafva anledning till ytterligare krångel och tidsutdräkt.

Men den fördömda processen tycktes aldrig vilja ända. Riksdagen nalkades med stora steg och riksrådet Bengt var kvar i hufvudstaden.

Af Bengt Skyttes samtal med Gustaf Drake vid dennes besök i jakthuset känner läsaren, att den förre hade gjort Vanloos bekantskap. Det låg kring den holländske stormannen en nimbus, som på herr Bengt utöfvade stor dragningskraft. Hvarför hade den rike utländingen under den ogästvänliga årstiden valt Sveriges hufvudstad till
225
vistelseort, om ej något hemligt ärende, utan tvifvel af politisk art, fört honom dit? Riksrådets första afsikt, då han lät föreställa sig för Vanloo, var att utforska denna hemlighet, som möjligen kunde bringas i ett lyckligt sammanhang med hans egna planer; men sedan han någon tid umgåtts med Vanloo, måste han vidgå för sig själf, att, om dennes vistelse i Stockholm verkligen afsåg något hemligt politiskt mål, var han dock en allt för omtänksam spelare för att låta någon, om ock den skarpsyntaste, snegla i sina kort. Emellertid uppstod mellan de båda herrarne en viss förtrolighet. Om herr Bengt ej fann hvad han först sökt hos Vanloo, fann han däremot hvad han hos den lysande världsmannen minst väntat: en omfattande kännedom om hans bägge älsklingsvetenskaper, filologien och alkemien; och detta, jämte Vanloos rikedom och intagande umgängessätt, var tillräckligt att göra äfven herr Bengt till en af hans många beundrare, så föga fallen han annars var att beundra något annat än sig själf. Vanloo å sin sida hade skäl att gå herr Bengts nästan påträngande förtrolighet till mötes, allt sedan han upptäckt, att denne stod i närmare beröring med Gustaf Drake. Genom riksrådet Skytte fick Vanloo småningom de underrättelser han önskade om Drakes skaplynne, böjelser och lefnadssätt, och genom inköpet af jakthuset blef Vanloo hans granne och ett å ömse sidor önskadt tillfälle öppnadt till närmare beröring mellan den holländske magnaten och herren till Sjövik.

Vi känna de första följderna häraf. Drakes återväckta lidelse för forskning i det stora magisteriets gåta, samt det eteriska band, som, knutet af forna förhoppningars brustna trådar, nu förenade Agnes’ och Vanloos
226
hjärtan. Hos Agnes verkade ungdomsminnenas makt, tjusningen af det hemlighetsfulla, som omgaf Vanloo, därhän, att hon i Vanloos plötsliga uppträdande var böjd att se en öfvernaturlig uppenbarelse. Hos Vanloo brann ungdomskärleken med lugn, dämpad låga; han hade trädt under Drakes tak med en osynlig följeslage, Vedergällningen, bakom sig; han hade efter en blick på Agnes vinkat denne ledsagare att stiga öfver tröskeln, och det gällde nu att rädda henne, medan hennes tyrann störtades i den afgrund hans egna lidelser öppnat.

Gustaf Drake var i ett tillstånd af yttersta öfverspänning. Han tillbragte dagarne med grubbel, nätterna med alkemistiska undersökningar. Vanloo deltog stundom i dessa och gaf dem vid hvarje slutpunkt en ny riktning, som hos Drake återtände hoppet att snart hafva gåtans lösning och därmed nyckeln till all världens härlighet i sina händer. Hvarje kväll stod han allt blekare, allt mer utmärglad af sömnlöshet, tankeansträngning och slitning mellan hopp och fruktan, framför ugnen och såg med ångest innehållet af rabbinens flaska minskas, ty med hvarje droppe, som han ur den lät falla i degeln, var hans storhet eller hans fördärf förknippadt. Han hade med Vanloos tillhjälp uppgjort ett vidlyftigt schema för sina undersökningar, rönen antecknades noggrant... ty, hade Vanloo sagt, -- alkemien är ett i hemlighetens natt växande träd med många grenar, men endast en blomma; på hvilken gren denna finnes, därom är frågan; med vetenskapens hand trefva vi längs den ene efter den andre, för hvarje misslyckadt försök varsamt återgående till stammen, hvarifrån de alla utgrena sig, tills vi ändtligen träffa den rätte. -- Med hvarje dag, hvarje timme trodde
227
Drake, att han närmade sig sina forskningars mål. Han gaf sig knappt ro att undanstjäla dem ett ögonblick af den flyende tiden för att i hvilan hämta nya krafter; då öfverspänningen efterträddes af förslappning, fann han i starka drycker medel att reta sina nerver till ny verksamhet. Ehuru han kände, att hans själsförmögenheter förslöades, hans kroppskrafter förstördes, så hvarken ville eller kunde han hejda sig på sin bana. Han hade satt allt på ett kort och fortgick i hopp, att vändpunkten i hans öde ej skulle vara fjärran.

Så förflöto vintermånaderna af året 1662. Hemligheternas ugn kräfde stora offer; den omättlige degeln lämnade icke ett uns guld, men slukade dess mer. En alkemist hade nyligen under sina forskningar upptäckt ett ämne af besynnerliga egenskaper, hvarom ryktet snart flög genom Europa till alla män, som sysselsatte sig med »vetenskapernas vetenskap». Man ansåg det som ett det verksammaste medel att ur de oädla metallerna utdraga perfektionstinkturens beståndsdelar. Men det sätt, hvarpå detta märkvärdiga ämne kunde utsöndras, var kostsamt och kändt af få; ett lod af detsamma gäldades med två lod guld. Vanloo gjorde Drake uppmärksam på detta ämne, och trots de svårigheter vintern lade i vägen för förbindelsen med utlandet, visste denne att inom kort tid förskaffa sig något däraf från Tyskland. Men efter några få nätters rön var allt förbrukadt utan annan verkan än att hafva medtagit herrens till Sjövik penningetillgångar. Detta hemlighetsfulla ämne är numera väl bekant och vida billigare än den tiden: det var -- fosfor.

Det är förut antydt, att föremålet för Drakes lystnad ej var guldet i och för sig, utan den makt guldet
228
förlänar. De drömmar om storhet och välde, dem han redan som gosse öfverlämnat sig åt, följde honom som yngling och läto ej skingra sig, då han, vaknande ur sina barnsliga fantasiers värld, fick ögat öppet för verkligheten och alla hinder för deras uppfyllelse. Men dessa hinder förbittrade hans sinne. Att hata dem, som slumpen ställt närmare målet, hvartill han sträfvar, att förakta dem, som stå så djupt, att de svårligen kunna eller våga blicka dit upp, är naturligt för en man af utsväfvande ärelystnad, som ej vårdar sig om att ens inför sig själf rättfärdiga sitt sträfvande med ett sedligt mål. Drake drog sig inom sig själf; hans sinne, af naturen dystert, omfattade med åtrå den hemlighetsfulla vetenskap, som, om han förmådde lösa dess gåta, med ett slag skulle ställa honom på tinnarne af maktens tempel. Men det innestängda, tysta, grubblande lif, som dessa studier kräfde, måste förr eller senare framkalla en sig själf motsatt verkan på en själ, som tarfvade starkt luftdrag, för att ej kväfvas af sina lidelser. Därför var det ej, som han själf föreställde sig, endast utsikten att lättvindigt fånga offermedel åt alkemiens Molok, som lockade honom att omfatta korsarens blodiga yrke; han drefs än mer därtill af längtan efter ett vildt, stormande lefnadssätt. Det var afbrottets poesi, som omedvetet rörde sig på bottnen af hans lynne. Han njöt sin tillvaro endast då han om natten, innestängd i sin tysta tornkammare, afvaktade degelns orakelsvar, eller ock då orkanen hotade honom med undergång, eller striden rasade man mot man med knif och änterbila.

Hans feberoro ökades, då tidpunkten nalkades för den politiska kupp, hvari en verksam roll var anförtrodd honom och hvaraf numera icke blott hans ärelystnad, utan
229
äfven hans undergräfda penningställning väntade så mycket. Sammansvärjningen mognade mer och mer. Genom flitig brefväxling med de förnämste deltagarne underrättades han nästan dagligen om de mått och steg, som vidtogos, och de förändringar, som ägde rum i utsikterna för sammansvärjningen.

Men om denna misslyckades? Hvad vore då att göra? För detta fall måste i förväg en utväg till räddning vara öppnad. Och i alla händelser måste han i tid vara betänkt att gömma sista spillran af sin förmögenhet till ett förtvifladt spel med lyckan, ifall han ej snart hunne fånga »det röda lejonet» ...

Och utsikten på denna fångst förekom honom osäker nog i de stunder, då han, utmattad och förtviflad, lämnade ugnen i sin verkstad för att styrka sina lifsandar med en bägare vin.

I en sådan stund beslöt han att, så fort sig göra läte, förpanta eller sälja sin egendom. Hans kassa var tömd, han tarfvade penningar till fortsättningen af sina rön, och han ville för hvarje händelse hafva sin förmögenhet lika flyttbar som sig själf. Han tillbjöd Vanloo att köpa Sjövik. Denne emottog anbudet och köpet uppgjordes på villkor, som försäkrade Drake om besittningen af egendomen till en viss tid och vissa företrädesrättigheter, om han ville återköpa honom.

I en annan dylik stund beslöt han kalla till sig Ruys, som uppehöll sig i Stockholm i afvaktan på hans ordres. Ruys kom och ålades att skaffa fartyg och manskap för ett fribytaretåg. Före Maj månads ingång skulle fartyget ligga segelfärdigt i Stockholms hamn. Den gamle flibustieren mottog med dyster uppsyn denna order, men gjorde
230
inga invändningar. Ett kostnadsförslag uppsattes med en hast och säkerhet, som visade, att Drake ej var ovan vid sådana beräkningar. Ruys fick anvisning på de till företaget nödiga penningemedlen och aflägsnade sig.

* * *

En dag i Mars månad, någon tid efter Adolf Skyttes skilsmässa från sitt hem, återkom Vanloo från ett besök å Kastellholmen, där en honom tillhörig brigg låg i vinterhvila. Timmermän och sjöfolk arbetade nu på att befria fartyget från dess vinterombonad och sätta det i segelfärdigt stånd. Väderleken hade någon tid varit god, isen gått upp, och våren lofvade att denna gång infinna sig i den månad, som bär hans namn.

Vid hemkomsten träffades Vanloo af Sigurd. De innestängde sig i ett rum, och följande samtal uppstod dem emellan.

-- Kapten, sade Sigurd, i det han lade några papper på bordet, -- här äro våra sista fynd. De här lapparne fick jag af Friesendorffs betjänt, de här af Liljes, och dessa af riksrådet Skyttes kammartjänare ... det vill säga: originalen är det naturligtvis icke, men de kanaljerna ha lärt att afskrifva bra. Sådan herre, sådan dräng, säger ordspråket, och det betyder här vid lag: dåligt folk alltsammans. Men om ni kan läsa kråkfötterna, så bevisar det, att ni är lärdare än jag, hvilket jag aldrig heller haft skäl att tvifla på. Säg, kapten, är det grekiska eller hebreiska, eller hvad är det?

-- Det är hvarken grekiska eller hebreiska, utan en chiffer, som i allo hedrar riksrådet Skyttes skarpsinne och uppfinningsförmåga.
231

-- Och ni kan läsa den?

-- Detta papper gifver mig nyckeln till hemligheten.

-- Men huru i all världen har det kommit i edra händer?

-- Fråga mig ej därom, sade Vanloo dystert. -- Min ställning, fortfor han, i det han började gå fram och tillbaka genom rummet, -- är falsk. Den roll jag här spelar anstår mig icke. Men jag måste fortsätta, tills sorgespelet är ändadt.

-- Hvilken ömklighet! fortfor han efter en stunds tystnad. -- Jag har med letande blick vandrat på detta samhälles höjder, och hvad har jag funnit? Idel svaghet, lumpenhet och egennytta hos de män, som stå vid statsskeppets roder. Därigenom är det möjligt, att en flock äfventyrare, djärfvare än de, men af än sämre halt, utan egen makt och utan stöd hos folket, vågar gripa efter väldet. Så kunna i vår tids samhällen några få orena, kraftlösa händer leka med det heligaste: med folkens lagar, och åtminstone skenbart länka deras öden. Huru annorlunda hos de antika folken! Greklands stater voro icke större än att hvarje samhälle kunde känna sig som ett helt, hvarje samhällsmedlem som en icke betydelselös del af det hela. Den enskildes själfkänsla kunde lättare uppgå i den allmänna fosterlandskänslan, statsärendena af enhvar öfverblickas, statens heliga väl och bästa af alla öfvervakas. Blott i sådana samhällen var det människan möjligt att till hvardagslifvets id medtaga den förädlande öfvertygelse, att hon är kallad att verka i idéernas rike. Våra monarkier däremot äro ofantliga byggnader, barbariskt hopfogade af olika ämnen, uppförda utan annat mål än att stå, utan annan beräkning än att trotsa tyngdlagen.
232

Deras undre delar äro till för att uthärda tryckningen från de öfre ... för ingenting annat. Samhället är en hopgyttring af skrån, som ha sitt fädernesland hvart i sin mästerlåda. Blott i sitt fiendtliga förhållande till andra stater känner sig hvarje folk som ett helt.

Vanloo tog de papper Sigurd lämnat honom, genomögnade dem med en och annan blick på chiffernyckeln, och fortsatte därefter sin monolog:

-- Sköna afsikter desse herrar hysa, sade han. -- Man kan icke neka, att de äro säkre på sin sak. De köpslå om huden, innan de skjutit björnen. Nåja, de känna sina motståndares ömklighet och veta, att folket skall foga sig, om de bara svepa sig i lagens mantel ... och det är en sak, som de förstå. De dela redan gods och värdigheter sins emellan, och en af dem föreslår till och med att frälsebönderna skola göras lifegne. Han åberopar grannriket Danmarks och en mängd andra staters föredöme, förklarar det vara en skam för ett kristligt-monarkiskt samhälle att hafva frie bönder, och slutar sin framställning, à la De la Gardie, med en latinsk fras: ungentem pungit, pungentem rusticus ungit.

-- Ha, utbrast Sigurd, som hittills tyst åhört Vanloo, -- är det möjligt, kapten? Våga de verkligen tala om något sådant? Göra bönderna till lifegne! Godt ... då ha vi uppror i landet, och då resa vi icke härifrån utan att blanda oss i leken. Jag är bondson, kapten, och ni är det äfven, fastän ni har Folkungablod i edra ådror. Ha, kapten, låt dem bara hållas! Jag känner de svenske bönderna: de tåla mycket förtryck, så länge de inbilla sig vara frie, men fråntager man dem också den
233
inbillningen, så tåla de intet alls. Icke sant, kapten, ni låter de där herrarne hållas?

Vanloo log, då han betraktade Sigurd. Denne hade stigit upp från sin stol, hans ögon blixtrade, han tummade, vred och skrufvade sina mustascher.

-- Kapten, fortfor han, -- vi hafva kämpat tillsammans i de engelske republikanernas härar ... vi hafva med egna ögon sett ett skymfadt folk resa sig i vrede, och vi hafva deltagit i dess strider för sin frihet ... Ni skrattar, kapten! Ack, ni är ej densamme som förr. Jag minnes dock en tid, då er håg just lekte på att återvända till ert fosterland och ställa er i spetsen för en omhvälfning. Ni var då tio år yngre, men icke är edert hjärta än förtorkadt. Ack, jag minnes mången stund, då vi under stiltjen på oceanen hvilade i skuggan af storseglet, och ni berättade för mig om Gracchus och Timoleon ... Och en af edra bäste vänner är ju ännu den ädle Algernon Sidney, efter hvilken ni har uppkallat er vackra brigg.

-- Håll! sade Vanloo och lade sin hand öfver Sigurds mun. -- Jag försäkrar dig, min vän, att du är en klen politikus.

-- Om så är, inföll Sigurd, -- så är det icke min skull, utan min läromästares. Ni vet nog, åt hvem jag syftar, kapten ...

-- Ja, svarade Vanloo gladt, -- jag har i dig uppfostrat åt mig en lefvande påminnelse om min ungdoms dåraktiga drömmar. Ditt minne är förträffligt, då det gäller att påminna mig om gamla svagheter. Du vill vända upp och ned på hela världen och därefter ropa mig att ordna den efter ditt hufvud. Det duger icke. Stjärnorna
234
förkunnade ingen världsomskapare vid din födelse, lika litet som vid min.

-- Nå, för tusan, hvad ämnar ni då göra med den här sammansvärjningen, kapten?

-- Hon förekommer mig lik en fräck komedi, och som sådan vill jag behandla henne. Men låt oss tala om annat, min vän! Har du ej något nytt i dag att mäla om den aktningsvärde köpmannen Zacharias Jansen?

-- Kalla honom Ruys, kapten, ty med köpmannen är det snart slut, och den gamle flibustieren lefver upp på nytt. Jo, allt går sin jämna gång. Jag har i dag i hans sällskap besett den brigg han inköpt, en god bidevindseglare, men aktern har det vanliga felet att vara för hög och fånga vinden för starkt, då det blir fråga om kryssning. Ingen föraktlig motståndare, kapten, om det en gång kommer därhän, att vi få ett nappatag med honom. Om nätterna är Ruys numera sällan hemma; Fredrik och Blackwell, som då följa honom i hälarne, se honom på sjömanskrogarne bland afskummet af det utländska byke, som ligger här i vinterkvarter. Just en vacker besättning åt en brigg, som hetes vara till för fredliga resor mellan Stockholm och Amsterdam! Som kapten vet, har jag aldrig kunnat riktigt lösa tungan på gamle Ruys. Alldeles förneka sin förflutna lefnad kan han ej och bryr sig ej heller därom, ty han tror, att jag har lika goda skäl som han att tiga med det förflutna; men han häntyder aldrig på sina framfarna öden utan att tillägga några ord om ånger och bättring; ja ibland håller han riktiga predikningar för mig och det i sådan ton, att jag nästan tror, att han menar halft uppriktigt. Det ser ut, som om han vill åt ett håll och drages åt ett annat.
235

Då han supit sig full, hvilket händer rätt ofta, vurmar han på att köpa ett landthus i nejden af sin fädernestad Alkmaar och beskrifver med barnslig glädje, huru han vill ha det inrättadt med lusthus och trädgård och kanal genom denne och en målad skiltvakt utanför förstugukvisten ... men då han som bäst talar därom, mulnar ibland hans fula ansikte och han börjar svärja öfver någon, som han aldrig nämner med annat namn än hederstiteln djäfvul, och vid hvars öde han säger sig vara bunden för tid och evighet. Hvem han därmed menar, det gissar både ni och jag, kapten. Med ett ord: jag kommer ej rätt underfund med karlen. Öfver sitt förhållande till den person jag menar iakttager han den djupaste tystnad; ej heller har jag någonsin kunnat få reda på, hvar det gamla fartyget och dess manskap blifvit af. Ni har rådt mig att icke försöka utleta af honom den gåtan, och det är också bäst, ty han är skygg och misstänksam som det onda samvetet.

-- Godt, Sigurd, fortfar att iakttaga varsamhet i ditt uppförande mot honom! Det är af högsta vikt, att han ej slipper oss ur händerna ... Och nu farväl till i morgon, min vän! Jag hitväntar riksrådet Skytte och assessor Stiernhielm, som lofvat att fördrifva min afton med ett filologiskt ordskifte.

-- Än ett ord, kapten, till bevis på hans onda samvete och hans goda sjömansöga! Han har sett Algernon Sidney, som ligger vid Kastellholmen och ... hvad tror ni väl? ... jag, som var i hans sällskap, såg honom stanna och hörde honom mumla halfhögt: »... Fan, kan det vara densamma? Åh, prat! Jag ser spöken midt på ljusa dagen.» Och ändå är
236
riggen borta och fartyget till en del betäckt af öfverbyggnaden! ...

Sigurd skildes nu från sin herre, som kort därefter emottog sina väntade gäster.

Men det nöje, som bereddes Vanloo af den lärda striden mellan friherre Bengt och herr Georg Stiernhielm, som med en egen blandning af allvar och skämt uppställde de djärfvaste satser och försvarade dem med en fintlighet utan like mot den förres lika grundliga som skarpsinniga angrepp, detta nöje, som i riklig mån kryddades af kvicka infall från ömse sidor, afbröts hastigt genom ankomsten af ett bref till värden, hvilket nödgade denne att i förtid bryta laget och samma kväll begifva sig till Sjövik.

Brefvet var skrifvet af Agnes Drake och underrättade Vanloo, att den lilla Hedvig för trenne dagar sedan insjuknat i en gängse farsot, som redan kräft många offer inom det uppväxande släktet i Stockholm och kringliggande nejder. En af hufvudstadens mest ansedde läkare hade kallats till Sjövik, men hans bemödanden hade varit fruktlösa, och han hade lämnat Sjövik med föga hopp om räddningen af barnets lif.

»Mynher Vanloo,» så slutade brefvet, »ryktet säger, att ni äger en ovanlig kunskap i läkekonsten. O, att så vore! Ni vet, hvad detta barn är för mig. Min fruktan att förlora det ger mig mod att bedja er genast ila hit. Jag är så ensam, och hvad än Gud beslutit rörande min Hedvig, skulle er närvaro vara mig en tröst.»

Efter midnatten, två timmar efter ankomsten af detta bref, stannade Vanloos flåsande hästar på Sjöviks borggård. Han skyndade upp till Agnes’ rum och fann
237
modern vid sitt barns sjukbädd. Hennes vaka delades af en tjänarinna, men herr Gustaf Drake var icke synlig.

Vanloo hade kommit för sent. Hedvig slumrade redan i den sömn, hvarmed en mild natur underlättar dödsarbetet, och som endast afbrytes genom andens längtan att för sista gången genom det bristande ögat rikta en blick på sina dröjande kära.

Lampans sken föll på den döende flickans bleka ansikte. Lifskraften aftog mildt och stilla, såsom aftonrodnaden en skön kväll förbleknar. Så dö någon gång barnen, men oftare den lefnadströtta ålderdomen, för hvilken inslumrandet i döden är lifvets sista njutning.

Agnes läste i Vanloos ansikte, att skilsmässan från Hedvig var oundviklig. Hon sjönk på knä vid flickans hufvudkudde och fuktade den sofvandes lockar med sina tårar.

Vanloo frågade med sakta röst tjänarinnan efter herr Gustaf. Han fick till svar, att man sökt, men ingenstädes funnit honom.

Anande, att Drake var i sitt laboratorium, lämnade Vanloo rummet och skyndade dit. Han hade lyckligtvis medtagit den nyckel han ägde till järndörren i östra tornflygeln, skyndade upp för vindeltrappan, slog ett häftigt slag på den lästa dörren och sade sitt namn.

Hans gissning var riktig. Dörren öppnades. Höljd i sin arbetsdräkt stod Drake framför honom. Ugnen var eldad, och degeln stod på en af härdarna. På bordet var uppställd en af retorter, rör och flaskor sammansatt apparat, hvars innehåll fördunstade öfver en spritlampa.

-- Välkommen, sade Drake, -- jag har under flere dagar väntat er. Er närvaro är af nöden. Ni kommer
238
i rätt tid att vittna utgången af detta rön. Sedan vilja vi...

-- Jag kallar er till er dotters dödsbädd, afbröt honom Vanloo. -- Om ni vill säga henne ert farväl, så är ingen tid att förlora.

-- Allt hopp är då ute? Är det redan så nära slutet? utbrast Drake och afkastade kappan, för att följa Vanloo, som omedelbart efter förkunnandet af sitt budskap lämnade laboratoriet, utan att vänta på sin värd.

Men då Drake åter såg sig ensam, stannade han tvekande; hans ögon fästes än på ugnen, än på dörren. Nu jäste degelns innehåll öfver brädden. Drake pådrog åter kappan och skyndade till härden.

Då han efter en fjärdedels timmes förlopp lämnade ugnen och infann sig i sjukrummet, var hans dotter död.

Hedvig hade kort efter Vanloos återkomst vaknat ur sin slummer, men blott för att med den slocknande blicken söka sin mor och därefter sluta sina ögon till den eviga sömnen. Agnes uppgaf ett skri af smärta, då hon kände den lillas hand stelna i sin; hon tryckte kyss på kyss på hennes kallnade läppar och lade sin feberheta kind intill hennes, såsom om hon därmed velat återgifva henne lifvets värme.

En stund därefter inträdde herr Gustaf. Han närmade sig dödslägret och utbrast:

-- Jag ser, att jag kommit för sent. Hon har redan gått till ett bättre lif.

Och han lutade sig öfver det döda barnet, tryckte en kyss på dess mun och vände sitt dystra ansikte till sin hustru, i det han till henne yttrade några ord, som skulle innebära en uppmaning till undergifvenhet under Guds vilja.
239

Hans blick riktades därefter på Vanloo, som med armarne korslagda öfver sitt bröst och med rynkad panna betraktade honom.

Drake tyckte sig finna ett hotande uttryck i sin gästs ögon och hållning. De afspeglade ock en tanke, som rörde sig i djupet af dennes själ.

-- En af de skyddsvakter, så tänkte han, -- hvilka hitintills stått mellan dig och Vedergällningen, har nu öfvergifvit dig.

* * *

En kväll, några dagar efter Hedvigs begrafning, hade Drake stigit till häst och ridit ut.

Himmelen var höljd af moln, det regnade och blåste. Sådant väder behagade honom. Han aftog hatten och lät regnskuren fritt störta öfver sitt hufvud, lyssnade till vindens tjut i skogen, betraktade de jagande molnen och sporrade sin häst, som om han velat ila framåt i kapp med dem.

Stunder, sådana som denna, voro en vederkvickelse för hans själ. Då hvilade de tankar, som med sin eviga kretsgång kommo hans hjärna att svindla, då veko hopp och fruktan och grubbel fjärran och efterträddes af en vild lefnadslust.

Så ilade han länge fram åt, tills den tröttnande hästen, som han gifvit fria tyglar, saktade sitt lopp. Drake var då vid stranden af sjön, icke långt från Signildsborg.

Han stannade och lyssnade till vågornas brus på den upprörda insjön, till vindens hvinande i skogen och det vemodiga sorlet af talrika regnbäckar, som, bildade af de smältande snödrifvorna, störtade utför klipporna, och öfver
240
bäddar, som de gräft i den våta jorden, sökte sin väg till sjön.

Hans själs stämning samklingade med dessa toner och lade ord och tankar i den vilda sången.

-- Naturen suckar under nödvändighetens lag. Molnen där uppe länka icke själfva sin kosa, böljorna dansa icke af egen lust på den stormiga sjön; de drifvas af den blinda nödvändigheten. Och från denna lag skulle af allt skapadt endast människan vara befriad! Det är en villa. Ödet, hvars nät omspinner hela skapelsen, förer äfven henne i ledband; hjärnans fibrer äro de tyglar, hvarmed det osynligt styrer människoanden. Likasom hvarje brant, hvarje rämna i dessa klippor, hvilkas splittring synes så nyckfull, varit ovillkorliga följder af forna strider mellan naturkrafterna, så äro människornas tankar, beslut och handlingar, så fria de synas, endast verkningar af den blinda nödvändigheten. Hvem är därför skuldfri och hvem är brottslig? Hvad är godt och hvad är ondt? Stjärnorna förutsäga, hvad vi varda, naturen bestämmer det. Vi äro verktyg i ödets hand, ingenting annat. Våra känslor och lustar äro dess häfstänger. Vi äro otillräknelige för våra gärningar, och enhvar skall på domens dag kunna svara: se, jag vardt det, hvartill du gjorde mig; är jag brottslig, så är skulden icke min, utan din ...

I detta ögonblick afbröt Drake sin betraktelse och lyssnade åter. Han tyckte sig förnimma människoröster. Han red mot det håll, hvarifrån de hördes, och stannade snart utanför en koja, genom hvars fönster ett svagt ljus skimrade.

Där inifrån ljöd en sång. Det var den aftonpsalm, hvarmed kojans invånare firade sin andakt, innan de
241
gingo till hvila. Drake hörde följande ord, sjungna af åldriga och späda röster:

     Se, dagen är all, dess däjliga sken
     Har slocknat, och skuggorna falla.
     Den siste skall komma; om snar eller sen,
     Så väntar dock döden oss alla.
     O, må vi beställa i tid om vårt hus,
     Förrn dödsklockan öfver oss skallar,
     Och Herren till domen oss kallar.

     Trygg hvilar enhvar, som bygger sin tro
     I lifvet och döden på Herran;
     Men brottslingen finner i natten ej ro,
     Han söke den när eller fjärran.
     Ty samvetet vakar; han räds för sin Gud,
     Han bäfvar för stunden den sista,
     Då hjärtat i döden skall brista.

-- Bah! mumlade Drake och satte sin häst i gång. -- Samvetet! Det är en plågoande, som skapats af människans högmod, då hon inbillar sig vara fri i sitt handlingssätt och tillräknelig för sina gärningar ... Döden! Jag fruktar honom ej ... om han blott icke afbryter min bana, innan hon nått sitt mål ... Då alla mina förhoppningar äro uppfyllda, eller alla korsade och intet mer återstår att lefva för, då må jag dö ... Men om jag skulle dö denna natt? Bort med denna tanke! Mitt öde skall uppfyllas.

Dessa tankar återförde honom till hans vanliga betraktelser, under det han styrde sin häst mot hemmet.

Hunnen ett stycke från kojan, mötte honom tvenne vandrare. Då de kommit närmare, fann han, att de voro kvinnor, väl höljda i sina dukar mot regnet och blåsten.
242

De stannade, liksom af fruktan för hästen, och tycktes vilja vika in i skogen vid sidan af vägen.

-- Gån lugnt förbi, sade Drake; -- vägen är tillräckligt bred.

-- Det är herr Gustaf Drake, hviskade den ena till den andra.

Drake ämnade rida förbi, men då han ej fick den vanliga hälsningen Guds fred, som vandrare brukade inbördes och till mötande herremän, stannade han och frågade:

-- Hvilka ären I?

-- Vi äro från Signildsborg, svarade Johannas röst.

-- Ha, sade Drake, i det han närmare mönstrade den ena kvinnans dräkt, -- om jag ej misstager mig, har jag det oväntade nöjet att möta en dam af stånd. God afton, fröken Skytte! Hvad ger mig förmånen af detta möte? Vädret är icke lockande till lustfärd.

-- Och likväl finner jag er själf ute, herr Gustaf Drake, sade fröken Maria, ty det var hon.

-- En man som jag kan hafva förrättningar, som nödga honom trotsa storm och oväder. Men för att säga sanningen: jag har i afton ridit ut för förströelses skull. Jag älskar sådan väderlek som denna.

-- Nåväl, skulle ni finna det besynnerligt, att jag har samma smak som ni?

-- Ja, det må jag veta, som får slita ondt för det, tänkte Johanna.

-- Det var i sanning öfverraskande att höra. En ung dam plägar älska lugn, solsken, blommor ... hvad vet jag allt? Men storm och regn och mörker, min fröken ... Måhända samklinga vi i mycket annat, om vi en gång få tillfälle att närmare utbyta våra känslor.
243

-- Åtminstone afundas jag er nöjet att göra er lustfärd till häst. Gif mig en gångare, och jag skall spränga i kapp med er genom mörkret ...

-- Ni är i afton ovanligt stämd, min fröken. Men så mycket ni försäkrar er älska denna väderlek, är jag dock allt för belefvad kavaljer att vilja med samtalande uppehålla eder under en himmel, så gifmild på skurar. Jag anbefaller mig åt er ynnest och säger er god natt!

Drake bugade i sadeln och fortsatte sin ridt.

-- Att jag ej är fri! tänkte han, och skakade sina axlar, som om han velat befria dem från ett tyngande ok; -- mitt öde skulle annars förknippas med denna flickas, hvars bild nu länge stått i medelpunkten af den framtidstafla, kring hvilken storhet, makt och rikedom bilda ramen. Hon är skön, stormande och beslutsam; hon skulle icke frukta att se en droppe blod, icke bäfva för en orkan; hon skulle följa den man, hon älskade, till tronen eller stupstocken; hon är lika ägnad att vara en korsars som en konungs brud. Och med henne till maka vore jag förvissad om att skörda frukterna af hennes fars politiska sträfvanden.

Men hvarför skulle hon ej bli min? Underpanten på min förening med Agnes är af ödet återtagen. Endast lagen sammankedjar oss, och skulle ej denna kedja kunna slitas?

Dessa och dylika tankar sysselsatte honom, under det han återvände till Sjövik. Då han red in genom porthvalfvet, hörde han den gamle portvakten i sin kammare med af ålder darrande röst sjunga:

     O, må vi beställa i tid om vårt hus,      Förrn dödsklockan öfver oss skallar,      Och Herren till domen oss kallar.
244

Det var samma psalm, som Drake nyss hört. Han spratt till och mumlade:

-- Skulle det vara ett olyckligt förebud? ... Bah! Vidskepelse!

* * *

Dagen efter Hedvigs död skref Vanloo till Sigurd, att han en obestämd tid komme att uppehålla sig på sitt jakthus i grannskapet af Sjövik och befallde honom infinna sig där, så snart han hade att inmäla någon underrättelse af vikt, som ej kunde meddelas skriftligen.

Vanloo ville ej lämna Agnes ensam i hennes sorg; hon behöfde en tröstande vän vid sin sida. Han infann sig dagligen hos henne, och deras umgänge stördes sällan af herr Gustafs närvaro.

Det dröjde ej länge efter Hedvigs död, innan Vanloo iakttog en märklig förändring hos Drake. Denne lät visserligen högst sällan någon natt gå förbi utan att hafva tillbragt en del däraf i sitt laboratorium, men den brännande oro, som förut följt hans lidelse för alkemien och skiftevis drifvit honom till och från ugnen, tills hans krafter voro uttömda, denna oro tycktes försvunnen. Han hade börjat göra flitiga besök hos sin granne, lagman Johan på Signildsborg, där han annars var en tämligen sällsynt gäst.

Som ett skäl till dessa besök antydde han på den olyckliga tilldragelse, som nyligen timat inom lagmannens hem och försatt denne i en sinnesstämning, som väl behöfde förströelse genom besök af vänner och grannar.

Men den enda bevekelsegrunden var, såsom läsaren utan tvifvel gissar, hans vaknande lidelse för fröken Skytte. Han tyckte sig läsa hoppet om framgång i den blick,
245
hvarmed hon mötte hans, i den uppmärksamhet, hon i sin hållning lät framlysa för hans person, och den ifver, hvarmed hon lyssnade till och sökte utreda de betänkliga satser i sedeläran och andra ämnen, som han stundom vågade framkasta, då lagman Johan var frånvarande.

Det låg ett uttryck af förtviflan i den unga flickans väsen, hvilken Drake ej kunde förklara, men som var långt ifrån att misshaga honom. Denna förtviflan fanns ock i hennes hjärta.

I detta tillstånd hejdade henne inga betänkligheter, inga tankar på följderna af en förhastad gärning. Hennes natur trängde till en förströelse af mäktig, genomskakande art. Hon förskräcktes därför ej, då hon hos Drake trodde sig upptäcka ett mer än vanligt deltagande och anade, att hans besök på Signildsborg hufvudsakligen gällde henne; ja, hon kände en dragningskraft till den dystre mannen, hvars väsen förrådde en söndring, lik hennes, en mörk världsåskådning och en för inga jordiska eller andliga makter tillbakaskyggande beslutsamhet.

Med ett ord: Drake öfvertygade sig snart, att Maria ej var likgiltig för honom. Därmed var äfven hans beslut fattadt. Han ville under hvilket villkor, genom hvilket medel som helst befria sig från den kvinna, som stod emellan honom och den tjusande flickan.

Detta beslut fordrade icke lång tid för att mogna till handling. Tiden mättes numera ej af Drake efter timglaset; medvetandet, att hans öde snart skulle afgöras, hans förhoppningar, hans oro och otålighet gåfvo den stundom örnens flykt, stundom sköldpaddans tunga gång. En morgon inträdde han i Agnes’ kabinett, läste dörren och förde samtalet utan omsvep på det ämne han ville framställa.
246

-- Agnes, sade han, i det han satte sig midt emot henne, -- du är icke lycklig i din förening med mig. Jag vet det och kan ej rättfärdiga mig för de förebråelser ditt hjärta tusen gånger måste riktat mot mig. Min tillbakadragenhet, min köld och bitterhet hafva förorsakat dig djupa lidanden. Tro mig, jag känner, huru stor den skuld är, som ödet påbördat mig i mitt förhållande till dig ...

-- O, Gustaf! utbrast Agnes med tårar i ögonen ... ty hon greps djupt af denna plötsliga, oväntade själfanklagelse. -- Gustaf! Låt det vara nog! Du ångrar ... och det förflutna är glömdt!

-- Vänta, afbröt henne Drake, som icke beräknat detta missförstånd af hans ord, -- låt mig tala ut!

-- Nej, nej, inföll Agnes, -- det är nu min ordning att vända mig med en bön till dig. Gustaf, förlåt, förlåt, att jag ej kunnat vara hvad jag velat för dig! Förlåt, att jag ej kunnat bevara din kärlek! Jag känner, att kvinnans förnämsta dygd är tålamodet, att hennes lynne ej får falla vid det första vindkastet, att hon bör gjuta solsken i mannens själ, då han fördystras af motgångar i lifvets strid. Men ack! min själ har varit svag, mitt svårmod har nedtyngt dig, -- jag har varit dig en börda, -- o, förlåt mig för detta!

Agnes fattade Drakes hand och förde den till sin panna, men då han hastigt drog den tillbaka, såg hon förvånad upp och mötte med rysning hans blick.

-- Håll, sade Drake, -- jag har ingenting att förlåta, men mycket att förebrå mig. Men tror du väl, att jag först i dag pröfvat mig själf och funnit detta? O, nej! I långa år, under tusen sömnlösa nätter har jag anklagat mig, såsom jag anklagar mig nu. Agnes, vi äro båda
247
olyckliga, så olyckliga, att hvarje minut tär som en dag på vår lefnads trådar. Vi måste skiljas, Agnes; det är nödvändigt: för dig, emedan jag aldrig kan varda annat än hvad jag är: din plågoande, och för mig, emedan samvetets lugn blott återvinnes genom hoppet, att du, aflägsnad från mig, skall bli lycklig och befrias från lidanden, hvilkas åsyn är mig outhärdlig.

Drake tystnade och betraktade sin maka, på hvilken den villa, som så hastigt väckts och så grymt gäckats, verkat nästan förlamande. Men när hon ändtligen lyfte sitt hufvud och fäste sina ögon på Drake, steg denne upp och började gå af och an på golfvet.

Tystnad rådde för några ögonblick.

-- Väl, sade slutligen Agnes i en ton af matt, men beslutsam klang, -- må vi då skiljas ... efter som din lycka fordrar det ... men huru?

-- Bägges vår lycka fordrar det, Agnes, inföll Drake lifligt. -- O, hvarför är människan slaf af sitt eget hjärta! Lidelser födas där af sig själfva, utan att vi veta huru, de tillväxa och rycka oss med sig, utan att vi kunna motstå dem, de slockna, när vi minst ana det, och lämna rum åt andra, hvilkas uppkomst är lika oberoende af vår vilja ... Agnes, du samtycker således, du inser nödvändigheten...

-- Ja, afbröt honom Agnes, -- men svara på min fråga, huru det skall ske!

-- Det finnes blott ett sätt ... jag återlämnar dig din hemgift och din lagliga andel af vår förmögenhet; den är tillräcklig att försäkra dig om timligt oberoende ... och du väljer ditt hem i ett annat land, kanske i ett af dessa lyckliga, som naturen smyckat med paradisisk
248
skönhet och evig sommar för att göra dem till tillflyktsorter för hjärtan, som vilja glömma det förflutna och lefva upp till nytt lif. Eller kanske du föredrager dina fäders hemland, där din faders namn är väl kändt, och där du äger talrika, mäktiga fränder, som med glädje skola upptaga dig i sin krets. Det står dig fritt att välja ...

Agnes’ bleka kinder hade under detta tal öfvergjutits af en matt rodnad.

-- Finnes intet annat medel att upplösa vår förening, än det du nu föreslagit?

-- Nej, det gifves utom denna blott tvenne portar, som öppna väg ur vårt fängelse: den ena är dödens, den andra vanärans. Äktenskapet är heligt och en grundval för samhällsordningen. Därför hafva våra lagstiftare varit måne, att dess yttre, dess form ej får rubbas, äfven om dess ande är borta. Mig förekommer detta som ett våld på naturen. De besinna icke, desse män, som föreskrifva folken lagar, att människan bestämmes af sina böjelser, att hennes böjelser växla som månen; de glömma, att tvånget är kärlekens gift ...

-- Du fordrar således, sade Agnes, i det hon steg upp, -- du fordrar, att jag skall lämna ditt hus ...

-- Det är den enda utväg...

-- Att jag, fortfor Agnes med stigande kraft, -- som äktenskapsbryterska skall lämna min härd, som rymmerska det land, i hvars jord mitt barn hvilar! Aldrig! Det enda, som ännu är mig dyrbart, är min heder, mitt goda rykte. Om du afhändt mig allt, skall du dock ej kunna frånrycka mig detta.

-- Besinna dig, sade Drake. -- Din heder skall icke lida af ett sådant steg. Man vet, att du är olycklig i ditt
249
äktenskap, och att skulden är min. Man skall rättfärdiga dig och anklaga mig för hvad som skett, och jag skall ej söka rentvå mig.

-- Tala icke mer därom, inföll Agnes, -- det sker icke! Haf tålamod! Du nämnde dödens port. Han skall snart öppnas för din olyckliga maka, och du skall vara fri.

-- En af oss skall således släpa sin kedja till grafven ... det vill säga den, som först dukar under i denna tysta, men dödande strid, som utgör vår sammanlefnad? Betänk dig väl! ... Och för öfrigt, fortfor Drake, -- är det ju ingen svårighet att afväpna förtalet. Din hälsa kräfver en tids vistelse under ett annat luftstreck; du reser, och en tid därefter kommer ett budskap, att du är död ... Agnes, jag besvär dig vid din och min framtida lycka, öfverväg väl hvad jag föreslår, och stäng ej den enda utväg, som återstår oss för vår räddning!

Aftonen till samma dag, då detta samtal ägt rum, gjorde Vanloo ett besök på Sjövik. Han fann Agnes ensam; Drake hade rest till Stockholm för att träffa riksrådet Skytte och några andra politiska vänner, och återväntades ej förrän till den följande dagen.

Aftonen var vacker och vårlik. Vanloo, som fann Agnes ovanligt upprörd, föreslog, för att förströ henne en utflykt till fots. Hon samtyckte, och man öfverenskom att besöka Hedvigs graf på den vid insjöns strand belägna kyrkogården.

Stödd på Vanloos arm lämnade hon för en stund de dystra murar, inom hvilka hon bortsuckat den bästa delen af sitt lif, och erfor en underbar vederkvickelse, då hon,
250
utkommen i den fria naturen, inandades vårfläktarnas svalka och betraktade den lugna nejd, som utbredde sig för hennes blickar. Insjöns spegel och de vågformigt stigande och sjunkande markerna, hvilkas gulgröna färgskiftning här och där afbröts af mörka björk- och al-dungar, öfvergötos af aftonsolens rosensken, och däröfver spände sig en hög blå himmel, strödd med orörliga småskyar, hvilkas silfverfärg mer och mer öfvergick i en blek purpur, allt efter som solen sjönk mot synranden.

Vid denna syn rörde sig i Agnes’ bröst en längtan efter frihet, en trånad efter ett obekant lyckligt fjärran. Hon hade länge rönt en sådan längtan, men målet hade varit himmelen; i detta ögonblick fann hon, att äfven jorden var skön, och anade, att äfven den kunde bereda henne fröjder.

Ankomna till kyrkogården, uppsökte Agnes och Vanloo Hedvigs graf, och sedan de under tystnad dröjt där en stund, satte de sig på en grafkulle i dess grannskap, och Agnes anförtrodde sin barndomsvän, hvad som om morgonen tilldragit sig mellan henne och Drake.

Vanloos panna rodnade af harm och vrede, medan Agnes skänkte honom detta förtroende. Men på samma gång var denna vändning af saken honom välkommen. Genom att skilja sig från Agnes afhände sig Drake, utan att veta det, sitt sista värn, och Agnes kunde aflägsnas så långt från skådeplatsen för hans fall och förnedring, att ryktet därom ej behöfde nå henne oberedd och hon undveke att dela den skymf, som måste drabba hans namn. Vanloo fruktade äfven, att Agnes, genom ett fortsatt motstånd mot sin makes fordran, skulle löpa fara till lifvet, ty han kände, att Drake var en man, som ej skydde
251
något medel, när lidelsen och beräkningen voro med i spelet.

Agnes förvånades därför, då Vanloo, likväl utan att antyda sina farhågor, uppmanade henne att gifva sitt bifall till Drakes fordran, enär detta, såsom denne själf visat, kunde ske, utan att hennes ära behöfde lida. Agnes tvekade, helst hennes egen stämning för ögonblicket var emottaglig för intrycket af Vanloos vältaliga och öfvertygande ord.

-- Agnes, sade han slutligen och fattade hennes hand, -- då du lämnar denna dystra boning, är du ej en värnlös kvinna, som måste öfvergifva sin härd för att bland främmande och likgiltiga människor gå lifvets stormar till mötes. Så länge jag lefver, har du ett fast stöd, en trogen vän. Hvad är det, som fängslar din känsla vid denna nejd? Ack, endast en graf! Den tröst, du hemför därifrån, uppväger icke hvad du här skall lida. Och hvem vet? Kanske skall du en gång i en icke aflägsen framtid kunna återvända med frid i hjärtat till denna graf, och, öfverstrålad af en lika skön aftonsol, nedlägga dina blommor på hennes torfvor ...

Vanloo fortfor att tala med stegrad värma. Agnes lyssnade, och ju längre hon hörde honom, dess friskare klappade hennes hjärta; hon började lifvas af samma hopp som han, och hennes blick sväfvade drömmande öfver insjön, som sköt en af sina vikar så långt mot synranden, som ögat kunde nå, och mellan de skogbekransade uddarne bildade en öppen, skinande stråt, hvari aftonrodnadens guldkantade skyar speglade sig. Det förekom henne, som om denna genomblick öppnade sig till en lyckligare framtid ...
252

Slutligen segrade Vanloo; Agnes gaf sitt samtycke. --

När Drake följande dag med mörk uppsyn inträdde i Agnes’ kabinett och upprepade sin fordran, förklarade Agnes lugnt, att hon öfvervägt densamma och funnit det bäst för sig och honom att bifalla den.


The above contents can be inspected in scanned images: 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251, 252

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:02:57 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fribyt/utveckla.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free