Lagman Johan hade strax efter supéen brutit laget och med sin fru återvändt hem. Maria och Adolf däremot kvarstannade, till dess dansmusikens sista toner förklingat. Det var lidet förbi midnatten, då fröken Skytte, väl inbonad i en pälskappa, tog plats i sin släde, och Adolf, hennes körsven, med en pisksmäll som genljöd i Sjöviks porthvalf, satte hästen i gång.
Natten var vacker. De snöhöljde åsarne tecknade sig i brutna linier mot den svartblå himlen, där stjärnorna glimmade i sin fulla vinterprakt: i sydväst skred Orion majestätiskt mot synranden, i söder skimrade getstjärnan och Sirius, i öster Regulus och de bleka tvillingsstjärnorna, vänskapens himmelska vartecken.
Lät man blicken sjunka mot himlaranden, möttes han af röda ljuspunkter glest spridda bland nattens skuggor -- det var skenet från människors boningar.
Under det Adolf styrde den raske slädtrafvaren, hängaf han sig åt den underbara njutning, som ett ungdomligt och för naturens skönhet öppet sinne finner i åskådningen af stjärnhimmelen. Nattens mörker omhöljer jorden och alla hennes skiftande företeelser, döljer det hvardagliga och förgängliga och låter blicken endast skönja de oföränderliga, lugnt skridande ljusen däruppe. Då gjuter sig en känsla af det eviga och odödliga i själen; en känsla, som stegras genom den rådande tystnaden... bullret af de lefvande varelsernas verksamhet har domnat; vinden hvilar, och själfva böljan, hvars entoniga brus hördes från bäcken eller insjöns strand under sommarnatten, slumrar nu under isens täcke. För Adolf var detta skådespel dess mer tilltalande, som icke långt före hans tid vetenskapen hade lyft himlahvalfvet från Atlas' trötta skuldra, och låtit det försvinna i oändligheten, samt fjärrglaset ännu gjorde stora och häpnadsväckande upptäckter i rymden. Det var något nytt och för tanken rusande att se skapelsens råmärken så långt framskjutna, att jorden inom henne försvinner till ett stoftgrand. Striden mellan matematikerna och teologerna, hvilka senare motsade och fördömde de gjorda upptäckterna såsom oförenliga med bibeln, fortgick ännu, och Adolf, som med räknestiftet i hand öfvertygat sig om riktigheten af de Keplerska lagarne, fick just genom detta teologernas förfarande den första väckelsen att tänka på egen hand.
Om denna forskningshåg dämpade böjelsen för de tomma förströelser, åt hvilka en frisk och lefnadsglad yngling gärna hängifver sig, då han första gången utbyter ett strängt och efter urets gång indeladt hemlif mot sammanlefnaden med sorglöse jämnårige vid universitetet, så förtog det honom dock äfven den jämnvikt i själen, som en orubbad öfvertygelse i människolifvets viktigaste frågor skänker. Han sade farväl åt de föreställningar, som från barndomen varit honom heliga, och stötte med ungdomlig lust ut på forskningens haf, tryggt litande på förnuftets ledstjärna; men han hade nu redan länge kringirrat där, kastad hit och dit af tviflen och fåfängt sökande en hamn. Än lefde likväl hoppet att finna ankargrund, och än brottades han med otamdt mod bland skär och bränningar utan att kasta en längtande blick tillbaka mot barnatrons strand.
Få voro de filosofer, som han ej med brinnande kärlek till sanningen studerat. Åt Aristoteles lämnade han blott flyktig uppmärksamhet, just därför att dennes läror voro de vid högskolorna gängse; större akt hade han egnat neoplatonikerna och de nyare forskarne, såsom Giordano Bruno, Vanini och Descartes, men den tillfredsställelse han sökte fann han ingenstädes fullkomligt. I den boksamling, som han genom sin farbroder riksrådet vetat skaffa sig, voro många böcker, hvilka som kätterska och fördärfliga bränts både på katolska och protestantiska bål, och hans ofördragsamt lutherske fader, för hvilken dessa hans studier voro alldeles okända, skulle råkat i eld och låga, om han anat, att han hyste dylika skrifter inom sina väggar.
Frukterna af Adolfs forskningar voro i få ord de, att han i religiöst hänseende var tviflare, i politiskt revolutionär: Greklands och Roms republikaner stodo i hans ögon oändligt högre, än alla världens konungar och kejsare. Att hans själ genom dessa studier luttrats från många fördomar bidrog ej att gifva henne frid, ty ett ridderligt sinne kan ej lefva i fördragsamhet med sin tids lyten, och då det angriper dem, angriper det sin omgifnings svagaste sidor och stöter på ett motstånd, som det oftast måste duka under för.
Då Adolf återvände från universitetet till sitt hem, fann han där sin kusin Maria. Hon gjorde ett intryck på hans hjärta, som skulle varit varaktigt, om hon själf ej hade gjort allt att utplåna det. Adolf, som för första gången insåg hvad kärlek är, var för blyg att yppa sin låga. Kärleken till vishetens gudinna utträngdes för stunden af kärleken till en jordisk mö, men den senare lidelsen var icke mindre farlig för hans lugn än den förra. Hon visade sig först i de där kända förebuden, då man älskar att vandra ensam, helst i månsken, och ogärna går förbi en ung björk med vacker och jämn bark utan att rista den älskades dyrbara namn däri... då man rodnar för hennes ögonkast och flyr från hennes grannskap endast för att åter längta dit... då man ängsligt studerar hvarje hennes åtbörd och utlägger hvarje hennes ord för att ur dem framleta något, som kan väcka hoppet om genkärlek... då man, för att lätta sitt hjärta, gör de vildaste klättringar på skaldeparnassen och mäter djupet af sin kärlek med alnslånga verser. Svenska språket var på denna tid föga odladt, och det kräfdes en Stjernhjelm för att behandla det ledigt; man finner däraf, hvilken stor fördel nutidens förälskade ynglingar i detta hänseende äga framför Adolf. Men denne var därför icke rådlös, utan sjöng sin flamma på latinska och grekiska hexametrar, som ej vimlade af flere fel, än att de kunde skaffat honom akademisk utmärkelse i våra dagar. Det eviga temat var hans olyckliga lott att, oförstådd af den älskade, lida kärlekens bittra kval. Men han förstods bättre än han anade. Maria ägde i denna väg en så fin förkänsla, som trots någon annan Evas dotter, och hon måste ju varit blind, om hon ej upptäckt Adolfs hjärtas tillstånd! Van vid dylika segrar, skulle hon vid denna lätta upptäckt föga njutit af sin egenkärleks tillfredsställelse, om ej händelsen varit den, att flickan, aflägsnad från hufvudstadens förströelser, började känna tomheten i sitt hjärta odräglig och med hela häftigheten af sitt lidelsefulla skaplynne hängaf sig åt en vaknande och allt starkare böjelse för sin älskvärde och vackre frände.
Nåväl, hvad förmådde hindra tvenne unga hjärtan, som brunno endast för hvarandra, att mötas och ljuft förena sina lågor? Det är sant, att Adolf och Maria voro syskonbarn, och lagen lade hinder i vägen för så nära fränders förening, men detta hinder var ej oöfvervinneligt, då mäktiga släktingar kunde nyttja sitt inflytande, för att rödja det ur vägen. Hvad hindrade således?
Vi vilja i största möjliga korthet svara på den frågan, ty vi hafva en förkänning af att läsaren tröttnat vid denna återblick på det förflutna så nödvändig han än varit, och väntar, att det genom kapitlets öfverskrift på sätt och vis utlofvade yrvädret skall utbrista öfver våra resandes hufvud. Dock, tålamod! Himlen är klar, vinden sofver, ingenting bådar att stormen nalkas.
Likasom Maria utan svårighet förstått att läsa i Adolfs hjärta, så började äfven han märka af vissa tecken, att hans böjelse var besvarad. Länge misstänkte han sina ögons vittnesbörd, ty hans Virgilius hade lärt honom, att älskande ofta se i syne och taga skugga för verklighet. Men han hade nu fått mod att göra ände på ovissheten. Han yppade sin kärlek och läste med outsäglig fröjd på Marias rodnande kind, i hennes strålande, men blyga blick, i själfva dallringen af hennes hand, det svar han eftertrått. Hans sällhetsrus vardt kort. Maria började snart ådagalägga en isande köld och uppbjöd alla den behagsjuka förställningens medel för att plåga honom. Och han, han tog skenet för sanning, han hade ej en aning om den sällhet mången kvinna känner, då hon ser sin älsklings smärta... ty denna smärta är ju ett vittne, att hon för honom är allt... af den njuter hon en vällust, som på samma gång är samvetsagg... af den lider hon kval, som på samma gång är himmelsk vällust. Hon såg elden i hans ögon slockna, hon visste, att den mask, som gnagde hans lifsträ, var född af hennes hycklade köld, och likväl afsköt hon den siste pilen ur sitt koger i hans sargade bröst. Hon såg med ett kallt leende, huru han förtviflad lämnade henne... Och då han var borta grät hon öfver hans lidanden, förbannade sin egen grymhet och ville skynda efter honom för att kyssa frid in i hans hjärta.
En sådan lek kan hos svage män uppdrifva kärleken till ett slags vansinne (det vill säga: till en stegrad grad af sig själf), men hvad Adolf vidkommer, var måttet snart rågadt, och han ville icke längre tåla en dylik behandling. Han sade farväl åt sin första kärlek; det var en ö, i hvars skygd han under sin kryssning på lifvets haf sökt men icke funnit hvila... han hissade åter segel och längtade efter orkanen för att i striden för sin tillvaro glömma sin tillvaros bitterhet. Med ett ord: han sökte förgäta sig själf, den enskilda människan, för att söka lösa mänsklighetens gåtor; han fördjupade sig i sina älsklingsstudier och fann snarare än han väntat det glömska af det förflutna. Han kunde lugnt skåda tillbaka på hvad han tyckte vara sina känslors första villfarelse, och Maria vardt för honom endast hvad hon varit innan han älskade henne: en kär frände och intet mer.
Men hon kunde icke glömma. Hon märkte genast den förändring Adolf undergått, men visste ej, om hans lugn var verkligt eller hyckladt. Hon hoppades det senare, så visst som hon hoppades på sin lefnads lycka, men förmådde likväl ej tillbakavisa ett tvifvel, som förtog henne dagens glädje och nattens sömn. I detta tillstånd finna vi henne nu. Han hade en gång träffat henne ensam och funnit hennes ögon tårade; han hade sett det och likväl gått förbi utan att yttra ett ord. Från det ögonblicket fann Maria ny styrka i sin stolthet: hon lade band på sin känsla, som fick tära på hennes inre, men ej röja sig i hennes yttre. Endast någon gång kände hon sin kraft att lida svikta, och hennes lidelse bröt sig väg, lik en underjordisk eld. Så hade hon ett ögonblick förrådt sig under det glada vimmel, som de nyss lämnat, och just denna svaghet är det, som nu, under det slädtrafvarens bjällror klinga, sysselsätter hennes tankar, och som hon förödmjukad förebrår sig. Hon är så försänkt i dessa tankar, att natten förgäfves breder för henne sin stjärnströdda duk... hennes blick, som ej kan vändas mot himmelen, är sänkt i det dystra djupet af hennes egen själ.
De båda unga hade hittills iakttagit tystnad, sysselsatta som de voro, enhvar med sina betraktelser. Adolf återkallades från dem af sitt åliggande som körsven. De hade nu hunnit till insjön, på hvars motsatta strand Signildsborg låg. Adolf frågade Maria, om hon önskade fara den längre vägen omkring eller den kortare tvärs öfver sjön. Maria föredrog den senare.
Först nu märkte Adolf af synrandens utseende, att ett hastigt omslag i vädret förestod. Han hoppades att dessförinnan hafva tillryggalagt vägen öfver sjön. Men en hastigt uppstigande vind, som förebådades af ett aflägset brus likasom om Östersjöns vågor på en gång rest sig till vild dans, uppjagade molnet vid synranden med brådhast: det släckte stjärna efter stjärna och utbredde sina jättearmar för att famna hela himlabågen.
-- Det blir storm, sade Maria och tryckte sig rädd intill Adolf. -- Vänd om och tag den andra vägen! Jag fruktar nu för sjön.
-- Var icke rädd, bad Adolf och manade på springaren. -- Vi hafva redan ett godt stycke af sjön bakom oss, och då vi hunnit förbi den där udden, skola vi se ljusskenet från Signildsborgs fönster. Låt mig svepa kappan om dig! Vinden är bitande kall.
Adolf gaf hästen fria tömmar, och denne ilade af alla krafter framåt.
Skuggorna vordo allt djupare, stormens vilda jakt nalkades, och då den sista stjärnan slocknat i molnen, rufvade svart natt öfver nejden.
Maria grep förfärad i tyglarne för att hejda hästens lopp; en okänd fara kunde lura på deras väg. Hästen kastade sig åt sidan och fortsatte sin vilda fart åt annat håll, tills Adolf hunnit återfå välde öfver honom. Men nu hade man kommit från vägen, och udden, hvarom Adolf talat och efter hvars läge han styrt sin kurs, skulle ej kunnat upptäckas af det skarpaste öga.
Det hemska i detta nattliga uppträde ökades af ett doft buller, kommande liksom från jordens inälfvor och närmande sig allt mer, tills de resande hörde det under sina fötter hvarvid isen darrade, som om han varit färdig att remna och öppna dem en graf i vågorna.
Dånet uppstod genom isspringor, sådana som under stark frost ofta bildas, sträckande sig milslångt från strand till strand.
Stum af ångest lindade Maria sina armar kring Adolfs hals. Hans försök att lugna henne voro fåfänga. Han föreställde henne, att de snart måste upptäcka ljusskenet från Signildsborgs fönster, och att det skulle varda för dem hvad fyrbåken är för seglaren på hafvet. Men Maria lyssnade blott till stormens vilda, skakande toner, som nu fyllde rymden, i hvilka de uppskrämda vilddjurens tjut och nattfåglarnes skri bortdogo som svaga suckar, frampressade af den lefvande naturens fasa för elementens kamp.
En häftig stöt, som var nära att kasta häst och släde på sidan, förkunnade, att de resande voro inom orkanens omkrets. Ännu några ögonblick, och molnen, som hopats på himlahvalfvet, nedstörtade i täta snömassor. Ett af dessa yrväder, som i förskräcklighet föga eftergifva stormen i Sahara, då sandhafvets brännheta böljor förfölja, upphinna och kväfva karavanerna, hade inträffat. Adolf och Maria voro liksom inmurade i en graf, hvars väggar flyttade sig framåt med samma hast som hästen, hvars lopp Adolf, besvärad af flickans armar, ej mer förmådde hejda.
Så rusade den vilda jakten en lång stund framåt. Men snart minskades hästens fart, allt efter som drifvorna högre och svårgenomträngligare hopade sig på hans väg. De stötar, släden allt som oftast fick, öfvertygade Adolf, att han ej längre var på sjön. Hvart det bar, om mot söder, norr eller annat väderstreck, visste han icke. Slutligen kastades släden omkull af en våldsammare stöt än någon af de föregående, och hästen stannade, löddrig, darrande, med uttömda krafter och sänkt hufvud, undergifvet afvaktande sitt öde.
Då Adolf reste sig upp och upplyfte den af fallet och förskräckelsen döfvade Maria, kände han häftig smärta i sin vänstra arm; men tanken på hans och hennes läge kom honom att glömma det. Snöflockarne föllo tätare, drifvorna hopade sig kring det ställe, där de stannat. Stormen sammanrullade dem till kullar, som likt vågor rörde sig framåt, men efterträddes af andra, oupphörligt växande i storlek.
Adolf insåg hela den fara, i hvilken Maria och han sväfvade. Han visste ej, hvar han var, och ett mörker, som om hans ögons ljus slocknat, omgaf honom. Han kände, huru snömassorna stego högre, huru en graf bäddades under dem djupare och djupare.
Maria vaknade nu till medvetande.
-- Gud, Gud! Vi äro förlorade! ropade hon.
-- Ännu icke, svarade Adolf, i det han ställde den stjälpta släden på sina medar och lyfte Maria in. Men hvarje försök att sätta hästen i gång, var fruktlöst. Adolf sade: -- Håll dig fast vid min arm, Maria! Vi skola bana oss väg genom drifvorna. Måhända är en människoboning och räddning icke långt borta.
-- Är detta vårt enda hopp?
-- Ja... men jag känner styrka att kämpa för vår räddning. Kom!
-- Jag kan icke... Tanken på döden förstelnar mig... Och en så ryslig död! Hvad har jag då gjort, att Gud skall vara så grym? Dö så ung! Nej, nej!
Adolf fattade flickan om lifvet och lyfte henne ur släden. Förtviflan återgaf henne för några ögonblick hennes krafter, och hon vadade framåt vid Adolfs sida. Men hvarje steg kostade ansträngningar, den skarpe vinden genomträngde kläderna och blandade sina isande atomer med de ungas blod. Maria stödde sig allt tyngre på Adolfs arm och sjönk slutligen ned bland drifvorna. Den friske, härdade ynglingen började äfven röna inflytandet af den förfärliga kölden. Lifsvärmen minskades, lemmarne miste sin spänstighet, och då han ville upplyfta Maria i sina armar, kände han krafterna otillräckliga därtill.
Först nu började misströstan segra öfver hoppet. Att lämna Maria och ensam bana sig väg genom drifvorna, i hopp att finna hjälp åt den öfvergifna, därtill kunde han ej besluta sig; det föreföll honom som en feg förevändning att öfvergifva en svagare like åt en viss undergång. Han lutade sig öfver flickan, slösade böner och uppmaningar, föreställde henne möjligheten af räddning för att sporra henne till en sista ansträngning. Men med Maria hade en förändring föregått. En ljuf dvala, dödens förebud hos de förfrysande, tyngde på hennes ögonlock och smög genom hennes ådror. All rädsla hade försvunnit... döden kom som en halft medvetslös njutning, som sömnen nalkas ett trött barn. Men Adolfs röst väckte hennes sinnen ur deras slummer. Denna röst var henne så kär, att den trängde till hennes hjärta och åter lifvade dess matta slag. Hon öppnade ögonen, lyssnade till hans ord med ett leende, som mörkret hindrade Adolf varsna, och sade med matt stämma:
-- Jag kan icke, Adolf. Jag hvilar här så godt... låt mig vara! Jag känner, att jag vill sofva.
-- Denna sömn är dödens förebud. Du måste afskaka honom! Tänk på din far, Maria, tänk på alla, som du älskar! För deras skull...
-- På dem jag älskar! inföll Maria med plötsligt lifvad röst. -- Adolf, om den dvala, jag nyss kände, är dödens, så vill jag, vid lifvets gräns, innan jag träder in evigheten, yppa dig mitt hjärtas hemlighet. Jag älskar ingen, ingen mer än dig. Döden har för mig intet rysligt, då du följer mig. Säg mig endast, att din likgiltighet varit hycklad, att du älskar mig, och låt mig slumra in vid din sida!
-- Är det ditt beslut att dö här, sade Adolf, -- så vänd dina tankar från jordiska ting till din Skapare! Men jag besvär dig ännu en gång...
-- Gå! utbrast Maria och bortstötte den arm, som å nyo ville upplyfta henne. -- Du älskar mig icke. Rädda dig själf, om du kan! Jag vill dö ensam.
Men Adolf samlade med en för lifvet kämpandes förtviflan sina sista krafter, och vandrade med flickan i sin famn några steg framåt genom drifvor af lös snö, som nådde honom till midjan. Hans tankar vordo orediga, medvetandets redskap började neka sin tjänst. Då fann han sig hejdad af något föremål, som kändes fastare än snön, och ett matt sken skimrade för hans ögon. Han trefvade med handen för sig och vidrörde ett fönster! Så nära kunna under ett svårt yrväder hjälp och räddning vara, utan att man anar deras grannskap.
Häftiga slag på fönsterkarmen läto kojans innevånare förstå, att
något ovanligt var å färde. Adolf hörde, huru dörren öppnades, men
nedsjönk i samma ögonblick medvetslös.
