- Project Runeberg -  Fridas bok /
»På begäran»

(1922) Author: Birger Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

"På begäran"

(Violincellisten i Müller-Bezacks solistkapell spelare i utvärdshusets trädgård en sommarafton, på begäran av Rådmannen, Träumerei. En främling, som ej känner stadens vanor, stör dödstystnaden, varvid förvirring uppstår. Allt slutar dock harmoniskt, tack vare violoncellistens kallblodighet.)

1. I utvärdshusets trädgård lyktor skina,
men ovanför har himlen lampan tänt.
Åh, så kinesisk verkar månen fina,
när emot oss hans anlete är vänt!
Men runt kring denna himlakroppen, duven,
där stå mot rymdens mörka sammet blå,
de tusen stjärnors vita knappnålshuven,
som lysa ned på sandens (cello)
snäckor små.

2. Uppå estraden, bakom blom, som glöda,
vi se en ensam man i mörk kavaj.
Han kramar ömt violoncellon röda,
som darrar fram den sången "Träumerei".
Hans bleka hand är spärrad över strängen,
och fingret skakar för var ton, så rund.
Än är det som ett sus på sommarängen,
än som en källa porlar (cello)
i en lund.

3. Då liksom stelnar allt, och lyss till sången.
En dvalans bild från Rosimundas hus:
Serveringsfröken styvnat har på gången
med lyftad bricka, fylld av stjärnors ljus.
Och Rådman, framåtlutad, stödd mot käppen,
med rosig kind och silver i mitt hår,
ett leende han bär på stolta läppen,
som nog Musikens ängel (cello)
väl förstår.

4. Men plötsligt -- mitt i denna djupa dvala
en röst hörs bullra över vita bord:
-- "Kom hit, min pulla, så jag får betala!"
I denna stund min tunga saknar ord.
I vrede vändas alla ljusa hattar,
och Rådman ryter genom trädgårn: "Tyst!"
När mannen i bersåen hånfullt skrattar,
blir Frida blek liksom en (cello)
marmorbyst.

5. Och ögon blixtra än, cigarrer blossa
i vredens iver över bordens rad,
när kyrparn smyger bort att oss förlossa
från syndarn, dold bakom bersåens blad.
Ett mummel hörs, som väcker lätt förfäran,
när mannen gäldar vad han nyss förtärt.
Men kyparn varnar: "Solo på begäran!
det solot har ju Rådman (cello)
själv begärt!"

6. Dock -- under tiden, trots den oron grymma,
vår musikant med hår i sakta svaj,
vid fingerhopp, som klara strängar skymma,
till slutet nått på sången Träumerei.
Och liksom balsam gör i smärtas timmar,
så sänder sista tonen lugn i sinn. --
På blanka brickan visst en tår det glimmar...
Förlåt mig, ädla Frida, (cello)
den var min!


The above contents can be inspected in scanned images: 13, 14, 15

Project Runeberg, Tue Dec 11 16:28:08 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fridbok1/05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free