(Efter Sångardagen, med särsklit inbjudna gäster. Man lägge här märke till, hur tenoren Gyllberg vill avlägsna sig, då kvartetten skall sjunga sitt bästa nummer, "Sov, hulda ros, i ro".)
1. ("Sång-a-re!")
Små glasen de ställa.
Nu dörrar börja smälla,
och basar bullra barska
i rummet strax invid.
Och tonerna svälla ---
tenorerna, så gälla
sig kråma och sig harska
och lämna bordens frid.
Och Ledarn ses taga
åt västen för att draga
ur den sin silverpipa, med ljud av fågelkvid.
2. ("Sång-a-re!")
Det ljudet, det svaga,
som så kan sammandraga
en sångens storm, o Frida,
lik dånet av en strid.
Ännu det surrar
och sorlar och murrar.
Vid fönstret står tvenne:
"Säg inget om henne!"
"Min broder förstår mig...
låt bli att förgå dig..."
"Förgå mig! Vem är som förgå sig, månntro?"
("Sång-a-re!")
"Skynda sig, Vera,
kom hit och servera!
Små usla parfymflaskor!
Vi vill ha flera...!"
Men blek andra basen
bland glittrande glasen
går ensam --- en vålnad i Fröjdernas bo.
3. ("Sång-a-re!")
Sig skallet förvärrar:
"Till samling, mina herrar,
så att vi få begynna:
'Sov, hulda ros, i ro!'"
Rökmolnen flagga
och simma och vagga
kring stärkveck i båga
och kinder, som låga.
"Ett glas kan vi hinna..."
"Åh, Vera! O, kvinna!"
"Nej släpp mig! Jag ropar!" Hon skrattande flyr.
("Sång-a-re!")
"Allt var för galet.
Di slök kapitalet.
Jag sålde i tid, fast
jag tveka i valet..."
Men prövande stilla
tenorerna drilla
bak sorlet och bullret och röken, som pyr.
4. ("Sång-a-re!")
Sig skallet förvärrar:
"Till samling, mina herrar,
så att vi få begynna:
'Sov, hulda ros, i ro!'"
Ledarn sig vänder,
med skälvande händer
han makar sin skara:
"Nå, Gyllberg?" --- "Kan vara!"
Tenoren försvinner,
till tröskeln han hinner
och gnolar så retsamt, när hastigt han går.
("Sång-a-re!")
"Stött har han blivit...
Vem är det som drivit
med Gyllberg, och skojat
och gliringar givit...?"
Och ledarn får buga
för Gyllberg och truga.
Snart hyllad tenoren bland sångarna står.
5. ("Sång-a-re!")
Strax samlade alla!
Vårt sort har slutat svalla,
och gästerna se stilla
mot kör'n, som står i ro.
Och ledarn hörs tralla
ett sakta "Lalla, lalla".
Det cisset kan förvilla.
Den takten är ej god!
Hans pipa den kvider
och bådar brus omsider.
Nu blixtrande med pinnen han slår en bågig bro.
("Sång-a-re!")
Tenorerna nynna,
och basarna begynna.
Snart hela kören brusar: "Sov, hulda ros, i ro!"
