- Project Runeberg -  Fridas bok /
Duellen i Bolognareskogen

(1922) Author: Birger Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Duellen i Bolognareskogen

(Efter läsandet av en roman med franskt motiv ikläder han sig vid samtal med Frida en fransk förförares skepnad och råkar i duell, vilket dock slutar godartat. Frida lyss med intresse

1. Vore jag en fransman, Frida:
kvick i skick och hand i sida!
Kläderna fladdra så fina,
snövita linningar skina!
Under skäggets svarta flockar
munnen röd och lysten lockar,
tandraden blixtrar och skymtar vid tjusande smil.
Blicken från ögat, den stack som en glödande pil.
Håret: ett mörker, som böljar för vindarnas il.
Vore det afton, med blänkande naglar jag grepe min käpp,
ystert en visa kom flygande över min spetsade läpp.
Bort ifrån staden med surr och kaféer jag längtande drog.
Mångloben sken.
Fågeln på gren
kvittrande kvad i den ljumma Bolognareskog.
Där i en glänta
ljuv ses hon vänta,
den svekfulla franska frun. Ah, så hult hon log!

Vore jag en fransman, Frida,
kvick jag gick, med hand i sida.
Under min väst världens varmaste hjärta slog.

2. Fastän det var sent på natten,
syntes nog på dammens vatten
svanarnas skepnader simma,
frasande vågringar glimma.
Stum den franska frun vill luta
sig emot mitt bröst och njuta.
Endast en suck denna heliga tystnaden stör.
Plötsligt en knäpp av en kvist bakom bänken jag hör.
Smattrande ropar en stämma: "Jag ser er, monsieur!"
Båda vi upprusa, svanarna flaxa i sträck på sin våg.
Bakom, med gnistrande ögon, en man ibland buskarna låg.
Varje sekund är en oro, som sticker i hjärta och håg.
Svekfulla frun,
vit som ett dun,
dånad sig sträcker i susande gräsenas våg.
Mannen bak trä'na
dammar av knäna,
reser sig, skälver i rösten: "Min maka jag såg!"

Fastän det var sent på natten
tog jag artigt av mig hatten,
räckte visitkort, som innerst i plånboken låg.

3. Timmarna som blixtar glida.
Nu är jag beredd att strida.
Dagen därpå sekundanter
samlas från alla de kanter!
Höstens gula blader dansa,
skogens våta stigar fransa,
dansa sin sorgliga ringdans i visslande lund.
Svartklädda herrar stå samlade nu i en rund.
En tager klockan och säger: "En enda sekund...!"
Mäter med benen en sträcka och räknar så sakta för sig:
"Fjorton och femton och sexton" --- det prasslar så ödsligt på stig.
Plötsligt i handen jag känner så tung och så isande kall
svarta pistol'n,
svarta pistol'n!
(Människans hjärta är rörligt i dylika fall!)
Oron blir värre.
"Färdigt, min herre!"
Frida, minuten är inne: en skakande knall!

Själv jag sköt ett skott i marken.
Fienden, han sköt i barken.
Ingen nänns döda, trots känslornas fräsande svall.

4. Nu den bleka solens bränder
målar uppå träden ränder.
Jag och min fiende råkas,
ädelt och artigt vi språkas:
"EJ monsieur vet av förfäran..."
"Ah, man vill väl värja äran!"
Milt vi förlikas, när skymningen blåfärgad rår.
En sekundant med så likgiltigt ansikte står,
rensar pistoler och nytraste visslingar slår.
Kall blir i skogen att känna den susande höstvindens bris.
Där mellan träden vi skymta i fjärran det glada Paris.
Trygga tillsammans vi vandra i skuggan bland prasslande blad.
Ej någon nöd!
Ingen är död!
Snart uti surret vi gå vid palatsernas rad.
Strax vi i gamman
sitta tillsamman.
Den svekfulla frun har sig ångrat i tårarnas bad. ---

Vore jag en fransman, Frida,
kvick jag gick, med hand i sida.
Lekte med hjärtan och död såsom vinden med blad!


The above contents can be inspected in scanned images: 89, 90, 91, 92, 93, 94

Project Runeberg, Tue Dec 11 16:28:09 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fridbok1/26.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free