1. Vi undrar hon, att månen blek i sina drag,
han som så ständigt vakar från kväll till ljusan dag?
O, den som så får vandra
för att belysa andra,
han blir förtärd och svag.
2. Så fort som solen slutar och sjunker trött och röd,
går månen fram från berget att börja vakans nöd.
Och ensam får han skrida
och se de stjärnor blida,
som ha varandras stöd.
3. På strömmens kalla fåra skall månen skina grant,
och på en taggig fura han måste stå på kant,
när gossen viskar: raring,
här har du min förklaring ---
så som en livdrabant.
4. Ja, han får vara vaken, då mänskan går till smek,
och han får vara vaken, då mänskan går till svek.
Så skall de ej frappera
min snälla Frida mera,
att månen är så blek.
