Vinden spelar på sin sträng
smäktande bukolika.
Vill du gå på grönan äng,
jungfru Melancholia?
Dagen slocknar högt mot norr,
stigens gren är dagglöst torr,
sakta surra broms och ollonborr.
Där du nyss i solen gick
bland de andra tärnorna,
låg en fjärrglans i din blick
som i sommarstjärnorna;
och jag tänkte: dagens flod
väller stark och het som blod,
men den värmer ej min jungfrus mod.
Stämdes gigor, yr och röd
strax kom ung Sanguinica,
och med kind i häftig glöd
upp sprang stolt Cholerica.
Fru Flegmatica kom ock,
trög och tungögd, hvit och tjock.
Du gled ensam bort ut dansens flock.
Går du under månens ny,
syster Melancholica,
leker skimret på din hy
som på blek majolika.
Till ett kärl för drömmars vin
är du formad, svag och fin;
du är skymningsvind och mandolin.
