Knappt leker mört, knappt hoppar lax,
knappt blåses vintern ut,
då står du röd som fordomdags
och glimögd vid din knut.
Vid idealens spruckenhet
och känslans skämda vin,
hvar får din själ dess druckenhet,
du gamle Fridolin?
Hvad bryr det dig att vivor le,
att nävans kind är täck?
Har du ännu en krans att ge,
du många kvinnors gäck?
Hvad suckan blandas av ditt bröst
med djupa skogars hvin?
Finnes än, till svar, en mänsklig röst,
som suckar: Fridolin?
Du går med knäsid gångjärnsrock
och hög och fejad hatt,
du dragen balsam i din lock
och bär en skön kravatt.
Ack, på de unga narrars stig,
där vällukt svävar fin,
att jag ännu skall möta dig,
du gamle Fridolin!
Gå hem och gnid det fåralår,
som hänger på din vägg,
och sjung om våra tomma år
och sälla dryckers drägg.
Gjut dubbelt öl på flisorna
av sargad violin,
och gjut o aftonvisorna
ditt svårmod, Fridolin!
