Nu ingen svag och ingen varlig flykt
skall lyfta oss från dessa stankens dalar.
Ej finns ett torn, för högt i höjden byggdt
för sönerna av låga källarsvalvar.
Hav tack, natur, för detta starka rus,
som räckt så länge över ungdomstiden
att det kan bära oss till glans och ljus,
då här blir skumt och dagen är förliden!
Nu låt oss timra äventyrens köl,
med fatens kimmar klädom våra spanter,
och gick vår färd förut i stilla öl,
så må den gå på böljebergens branter.
Ej finns ett land, för skönt att eftersträvas
av våra stora drömmars vilda skrov.
Så högt som vattnen gå, vårt mod skall hävas.
Guds anda var i skeppet, fast hon sov.
