Mina bragders vagga, o Pungmakarbo,
dina gropiga åsar, dem rävar bebo,
dina nattvulna skogar med duva och lo,
dina stränder, där solgäddor drömmande glo!
Nu skytten, trög och butter,
har skjutit bort sitt krut
och leds åt duvokutter
och dumma vilddjurs tjut,
och älvens glupska utter
har rivit ryssjans trut.
Du min kärleks vagga, o Pungmakarbo,
dina luftiga svalar, dem möjor bebo,
dina fönster, där nattliga gubbhuvun glo,
när som älskaren kommer på smygande sko.
Nu hälsar vackar Emma,
där bred i dörrn hon står,
med loj och släpig stämma
sin vän från unga år,
när till en sockenstämma
jag trygg och värdig går.
