Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Natt, morgonrodnad, dag.
Med stjärnströdd mantel, insvept i sin slöja
af sorgens färg,, sig natten stilla sänker
till jordens krets och ljuflig hvila skänker
åt dem, som under mödans ok sig böja.
Hon manar oss att håg och tankar höja
dit upp, där ljuset rent och evigt blänker,
till Honom, som i mildhet på oss tänker,
och hvilkens blickar alltid på oss dröja.
Hur dunkel natten är, hans skarpa öga
igenom mörkret skådar från det höga
till våra vägar, ja, till hjärtegrunden.
Därom må nattens stjärnbloss oss påminna,
att lifvets kväll må oss beredda finna
till salig ro den dyra, sista stunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
