Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Gud evig — mänskan ändlig.
(Dav. 90 ps.)
Du, Herre kär, som oss till lifvet väckte,
vår tillflykt är från släkte intill släkte.
Allt annat går sin kos och snabbt försvinner,
men du består; dig ej förvandling hinner.
Förr’n berg och haf du sträckte ut på jorden
och form dem gaf med höga skaparorden,
du är och var, o Gud, och du skall vara,
då solen har förtärt sitt ljus det klara.
Ty tusen år sig te för dina blickar
likt dag, som går, hvar gång du afton skickar.
Som nattväkt kort för dig de långa tider
sig skynda bort med växlingar och strider.
- »1
I
■B
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
