- Project Runeberg -  Frithiofs saga /
Frithiof på hafvet

(1876) [MARC] [MARC] Author: Esaias Tegnér, August Malmström - Tema: Vikings
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Frithiof på hafvet

Men på stranden stod
kung Helge och qvad
med förbittradt mod,
och till trollen han bad.

Se, då mörknar himlabågen,
dundret går kring öde rum,
och i djupet kokar vågen,
och dess yta höljs med skum.
Blixtarna i molnen draga
här och der en blodig rand,
alla hafvets foglar jaga
skrikande emot sin strand.

"Hårdt blir vädret, bröder!
Stormens vingar hör jag
flaxande i fjärran,
men vi blekna ej.
Sitt du lugn i lunden,
tänk på mig och längta,
skön i dina tårar,
sköna Ingeborg!"

- -

Mot Ellidas stam
drog ett trollpar till fejd.
Det var vindkall Ham,
det var snöig Hejd.

Och då lösas stormens vingar,
och den vilde doppar dem
än i djupet, än han svingar
hvirflande mot gudars hem.
Alla fasans makter skrida,
ridande på vågens topp,
ur den skummiga, den vida,
bottenlösa grafven opp.

"Skönare var färden
uti månens skimmer
öfver spegelvågor
hän mot Balders lund.
Varmare, än här är,
var vid Ingborgs hjerta,
hvitare än hafsskum
svälde hennes barm."

- -

Nu Solundar-ö
står ur våg, som går hvit,
der är stillare sjö,
der är hamn, styr dit!

Men förvågen viking rädes
ej så lätt på trofast ek,
står vid styret sjelf och glädes
åt de vilda vindars lek.
Hårdare han seglen fäster
skarpare han vågen skär.
Rakt i vester, rakt i vester
skall det gå, hvart böljan bär.

"Lyster mig att kämpa
än en stund mot stormen.
Storm och nordbo trifvas
väl ihop på sjön.
Ingborg skulle blygas,
om dess hafsörn flöge
rädd, med slappa vingar,
för en il i land."

- -

Men nu växer våg,
nu fördjupas göl,
och det hviner i tåg,
och det knakar i köl.

Dock, hur vågorna må strida,
tumlande nu med, nu mot,
gudatimrade Ellida
trotsar ännu deras hot.
Som ett stjernskott uti qvällen,
skjuter hon sin fart i fröjd,
hoppar, som en bock på fjällen,
öfver afgrund, öfver höjd.

"Bättre var att kyssa
brud i Balders hage,
än stå här och smaka
saltskum, som yr opp.
Bättre var att famna
kungadotterns midja,
än stå här och gripa
roderstången om."

- -

Men oändlig köld
snöar skyn utur,
och på däck och på sköld
smattrar hagelskur.

Och emellan skeppets stammar
kan du icke se för natt,
der är mörkt som i den kammar,
der den döde blifvit satt.
Oförsonlig våg, förtrollad,
vill dra seglaren i qvaf;
hvitgrå, som med aska sållad,
gapar en oändlig graf.

"Blåa bolstrar bäddar
Ran i djupet åt oss,
men mig bida dina
bolstrar, Ingeborg!
Goda drängar lyfta
årorna Ellidas,
gudar byggde kölen,
bär oss än en stund."

- -

Öfver styrbord gick
nu en sjö med fart,
i ett ögonblick
spolas däcket klart.

Då från armen Frithiof drager
lödig guldring, tre mark tung,
blank som sol i morgondager,
var en skänk af Bele kung.
Hugger så i stycken ringen,
konstfullt utaf dvärgar gjord,
delar dem och glömmer ingen
utaf sina män om bord.

"Guld är godt att hafva
uppå giljarfärden,
tomhändt träde ingen
ner till sjöblå Ran.
Kall är hon att kyssa,
flyktig till att famna,
men vi fästa hafsbrud
med det brända guld."

- -

Med förnyadt hot
faller stormen på,
och då brister skot,
och då springer rå.

Och mot skeppet, halft begrafvet,
vågorna till äntring gå.
Hur man också öser, hafvet
öser man ej ut ändå.
Frithiof sjelf kan ej sig dölja,
att han döden har om bord.
Högre dock än storm och bölja
ryter än hans herskarord.

"Björn, kom hit till roder,
grip det starkt med björnram!
Sådant väder sända
Valhalls makter ej.
Trolldom är å färde:
Helge niding qvad den
säkert öfver vågen,
jag vill upp och se."

- -

Som en mård han flög
uti masten opp,
och der satt han hög
och såg ned från topp.

Se, då simmar för Ellida
hafshval, lik en lossnad ö,
och två leda hafstroll rida
på hans rygg i skummig sjö.
Hejd, med pelsen snöad neder,
skepna'n lik den hvita björn,
Ham, med vingar, dem han breder
viftande, som stormens örn.

"Nu, Ellida, gäller
visa, om du gömmer
hjeltemod i jernfast,
bugtig barm af ek.
Lyssna till min stämma:
är du gudars dotter,
upp, med kopparkölen
stånga trollad hval!"

- -

Och Ellida hör
på sin herres röst,
med ett språng hon kör
emot hvalens bröst.

Och en blodig stråle ryker
utur såret upp mot sky;
genomborradt vilddjur dyker
vrålande till djupets dy.
På en gång två lansar springa,
slungade af hjeltearm,
midt i luden isbjörns bringa,
midt i becksvart stormörns barm.

"Bra, Ellida, träffadt!
Ej så hastigt, tror jag,
dyker Helges drakskepp
opp ur blodig dy.
Hejd och Ham ej heller
hålla sjön nu längre:
bittert är att bita
i det blåa stål."

- -

Och nu stormen flyr
på en gång från sjön,
blott en svallvåg styr
mot den nära ön.

Och på en gång solen träder
som en konung i sin sal,
återlifvar allt och gläder
skepp och bölja, berg och dal.
Hennes sista strålar kröna
klippans topp och dunkel lund,
alla känna nu de gröna
stränderna af Efjesund.

"Stego Ingborgs böner,
bleka mör, mot Valhall,
böjde liljehvita
knän på gudars guld.
Tar i ljusblå ögon,
suck ur svandunsbarmar
rörde Asars hjertan,
låt oss tacka dem!"

- -

Men Ellidas stam,
utaf hvalen stött,
går i marvad fram,
är af färden trött.

Tröttare ändå af färden
äro alla Frithiofs män,
knappast, stödda emot svärden,
hålla de sig uppe än.
Björn på väldig skullra drager
fyra utaf dem i land,
Frithiof ensam åtta tager,
sätter dem kring brasans brand.

"Blygens ej, I bleke!
Våg är väldig viking,
det är hårdt att kämpa
emot hafvets mör.
Se! der kommer mjödhorn
vandrande på guldfot,
värmer frusna lemmar.
Skål för Ingeborg!"


Project Runeberg, Tue Dec 11 18:27:39 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fritiofs/10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free