- Project Runeberg -  Frithiofs saga /
Frithiof går i landsflykt

(1876) [MARC] [MARC] Author: Esaias Tegnér, August Malmström - Tema: Vikings
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Frithiof går i landsflykt

På skeppsdäck satt
i sommarnatt
bedröfvad hjelte.
Som vågor välte
än sorg, än harm
uti hans barm,
och tempelbranden
rök än från stranden.

"Du tempelrök,
flyg högt och sök,
sök opp Valhalla
och nederkalla
den Hvites hämnd,
åt mig bestämd!
Flyg dit och sqvallra,
så hvalfven skallra,
om tempellund,
förbränd till grund;
om träbelätet,
som föll från sätet
och brände ned
som annan ved;
om lunden sedan,
fridlyst allt sedan
svärd bands vid länd -
nu är han bränd,
fick ej den heder
att ruttna neder! -
Det der, med mer,
som hvar man ser,
glöm ej att föra
till Balders öra,
du töckenbud
till töcknig gud!

Helt visst besjungen
blir milde kungen,
som bannlyst mig,
ej just från sig,
men från sitt rike.
Välan, vi vike
till riken blå,
der vågor gå.
Du får ej hvila,
du måste ila,
Ellida, ut
till verldens slut.
Du måste vagga
i saltad fragga,
min drake gul:
en droppe blod
ej heller skadar,
ehvar du vadar.
I stormens sus
är du mitt hus;
det andra brände
gud Balders frände.
Du är min Nord,
min fosterjord;
ifrån den andra
jag måste vandra.
Du är min brud
i becksvart skrud;
ty på den hvita
var ej att lita. -

Du fria haf,
du vet ej af
kung, som förtrycker
med herskarnycker.
Din kung är den
bland frie män,
som aldrig skälfver,
hur högt du hvälfver
i retad harm
hvitskummig barm.
De blåa fälten
förnöja hjelten.
Hans kölar gå
som plog derpå,
och blodregn dugga
i ekens skugga,
men stålblankt är
utsädet der.
De fälten bära
sin skörd af ära,
sin skörd af guld.
Blif du mig huld,
du vilda bölja!
Dig vill jag följa.
Min faders hög
står still och trög,
och vågor döna
omkring den gröna.
Min skall bli blå,
med hafsskum på,
skall ständigt simma
i storm och dimma
och dra allt fler
i djupet ner. -
Du blef mig gifvet
till hem i lifvet,
du blir min graf,
du fria haf!"

Så qvad den vilde.
Med sorg sig skilde
hans trogna stäf
från välkänd säf.
Han vaggar sakta
bland skär, som vakta
ännu i Nord
den grunda fjord.
Men hämnden vakar:
med tio drakar
kung Helge sam
i sundet fram.
Då ropte alla:
"Nu kung vill falla.
Ett slag han ger;
ej trifves mer
Valhallasonen
inunder månen,
vill ofvanom,
hvarfrån han kom;
den gudabloden
vill hem till Oden."

Knappt var det sagdt,
förr'n osedd makt
vid köln sig hakar
på Helges drakar.
Allt mer och mer
de dragas ner
till Ranas döda,
och sjelf med möda
kung Helge sam
från halfdränkt stam. -

Men Björn den glade
log högt och sade:
"Du Asablod,
den list var god.
Mig ingen sporrat,
jag skeppen borrat
förliden natt,
ett lofligt spratt!
Jag hoppas, Rana
af gammal vana
dem håller qvar
men skada var,
att icke drotten
gick med till botten."

I vredesmod
kung Helge stod,
knapt frälst ur vågen.
Han spände bågen,
stålgjuten, rund,
mot klippig grund.
Han sjelf ej kände,
hur hårdt han spände,
tills med en klang
stålbågen sprang.

Men Frithiof väger
sin lans och säger:
"En dödsörn bär
jag bunden här.
Om ut den flöge,
då låge höge
kungsniding fäld
för våld och väld.
Men frukta icke,
min lans ej dricke
den feges blod!
Han är för god
för de bedrifter.
På runogrifter
han ristas må,
men icke på
de nidingsstänger,
der ditt namn hänger. -
Ditt mandomsrön
försjönk i sjön.
Till lands ej heller
det mycket gäller.
Rost bryter stål,
ej du; ett mål
mer högt än detta
vill jag mig sätta.
Gif akt, hur vidt
det går från ditt!" -

Då tar han furen,
till åra skuren,
en mastfur fäld
i Gudbrands däld.
Han tar dess make
och ror sin drake.
Han ror med kraft:
som rörpils skaft,
som kallbräckt klinga,
de åror springa. -

Nu sol går opp
bak fjällens topp,
och vinden ljuder
från land och bjuder
hvar våg till dans
i morgonglans.
På böljans toppar
Ellida hoppar
i fröjd åstad;
men Frithiof qvad:

"Heimskringlas panna,
du höga Nord!
Jag får ej stanna
uppå din jord.
Från dig att stamma
jag yfs med skäl
Nu, hjelteamma,
farväl, farväl!

Farväl, du höga
Valhallastol,
du nattens öga,
midsommarsol!
Du klara himmel,
lik hjeltens själ,
du stjernevimmel,
farväl, farväl!

Farväl, I fjällar,
der äran bor!
I runohällar
för väldig Thor!
I blåa sjöar,
jag känt så väl,
I skär och öar,
farväl, farväl!

Farväl, I högar
vid bölja blå,
dem linden snögar
sitt blomdoft på;
men Saga dömmer
med rättvis själ
hvad jorden gömmer
farväl, farväl!

Farväl, I lunder,
I gröna hus,
jag lekt inunder
vid backens sus!
I barndomsvänner,
som ment mig väl,
jag än er känner
farväl, farväl!

Min kärlek gäckad,
min gård är bränd,
min ära fläckad,
i landsflykt sänd!
Från jord vi vädje
till hafvet väl,
men lifvets glädje,
farväl, farväl!"


Project Runeberg, Tue Dec 11 18:27:39 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fritiofs/14.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free