Till tings! Till tings! Budkaflen går
kring berg och dal.
Kung Ring är död: nu förestår
ett kungaval.
Då tager bonden svärd från vägg,
det stål är blått.
Med fingret pröfvar han dess egg,
den biter godt.
De piltar se med glädje på
det stålblå sken;
de lyfta svärden två och två,
för tungt för en.
Men dottern skurar hjelmen ren -
blank skall han bli -
och rodnar, när hon skådar se'n
sin bild deri.
Sist tar han sköldens runda värn,
en sol i blod.
Hell dig, du frie man af jern,
du bonde god!
All landets ära växer ur
ditt fria bröst.
I striden är du landets mur,
i frid dess röst.
Så samlas de med sköldegny
och vapenbrak
på öppet ting, ty himlens sky
är deras tak.
Men Frithiof står på tingets sten,
hos honom står
den kungason, en liten en
med guldgult hår.
Då går ett sorl kring bondelag:
"För liten är
den kungsson, kan ej skipa lag,
ej leda här." -
Men Frithiof lyfte pilten ung
på skölden opp:
"I nordmän, här är eder kung
och landets hopp.
Sen här den gamle Odens ätt
i bild så skön.
På sköld han känner sig så lätt,
som fisk i sjön.
Jag svär att skydda rike hans
med svärd och stång
och sätta faderns gyllne krans
på son en gång.
Forsete, Balders höge son,
har hört min ed;
och om jag viker derifrån,
slå han mig ned!" -
Men pilten satt på skölden lyft,
lik kung å stol,
lik unga örnen, som från klyft
ser opp mot sol.
Den väntan blef det unga blod
till slut för lång,
och med ett hopp i mark han stod,
ett kungligt språng!
Då ropte böndren högt på ting:
"Vi Nordens män,
vi kore dig, blif lik kung Ring,
sköldburne sven!
Och Frithiof före dina bud,
tills du blir stor.
Jarl Frithiof, dig ge vi till brud
hans sköna mor." -
Då blickar Frithiof mörk: "I dag
är kungaval,
men bröllop ej; min brud tar jag
af eget val.
Till Balders hage vill jag gå,
har möte stämt
med mina nornor der: de stå
och vänta jämt.
Ett ord jag måste tala med
de sköldemör.
De bygga under tidens träd,
och ofvanför.
Ljuslockig Balder vredgas än,
den bleke gud.
Han tog, blott han kan ge igen
mitt hjertas brud." -
Då helsade han nyvald kung,
på pannan kysst,
och långsamt öfver hedens ljung
försvann han tyst.
