Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 1. Sju små värnlösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hunger. Den hårdaste brödkant, den minsta potatis skulle
de ha slukat med begärlighet. Men vägen öfver storskogen var mer än två mil lång, och de hade icke varit
innanför en stugudörr på hela dagen. De höllo sig först
undan alla försök därtill, af rädsla för, att man skulle ta
kvar dem och föra dem till fattighuset –, sen af nödtvång,
då det icke fans en än så eländig liten stuga att komma
in uti så lång skogen var.
»Kom Gullspira», lockade Ante till sist. »Jag lider
int höra den olåten på barna. Du få dra ’na ett tag
igen Anna-Lisa.»
»Ja men de ä rent synd, så många gånger som vi i
dag ha sliti i hennes spenar efter mjölk», invände Anna-Lisa, som var på elfte året.
»Men käre, tig då barn. Ni ska få en mjölkskvätt
igen. Gullspira, granna, fina lill-piga, kom nu så få
jag mjölka dej. Barna svält ihjäl.»
Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, ståtliga gulbruna
geten, kafvade sig fram ifrån tallriset vid vägen, där hon
tagit sig ett godt mål. Hon ställde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och drog några mjölkstrilar
ner i den lilla trävril (skål) hon höll med vänstra handen.
»Ge mej å – Ge mej å», gnällde Per-Erik och Månke,
(Magnus).
»Åh ni skulle väl skämmas, stora karlarna. Du Per-Erik är på sjätte året – och du Månke på sjunde.»
»Näej du, på sjätte är jag, de sa’ mor, å tå henne
fick jag mjölk ibland å.»
»Men du bli på sjunde till Kyndelsmäss, och de är bara
en vecka dit. Vi, som ä manfolk, ska väl int ge oss
öfver så där på rappe. – Gå före och håll Gullspira i
raggen så frys ni då int om händerna. »
Det var Ante som talade och kommenderade och småpojkarna visste sig ingen annan råd än att lyda, helst
Gullspira, »som hade folkvett», det trodde de fullt och fast,
hört kommenderingen hon med och klämde sig intill
dem med sin ludna, varma päls.
»Ta hit Ujyla, tå få vi väme ått vi å», skreko småstintorna på kälken.
»Ni mått vara snäll nu. Giss på om mor hörde småstintena sina grine för jämnan. Ha ni int just fått mjölk, som va bå söt och varm.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
