Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 2. Med vargspår i sikte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trött själf, då han för sin del sparat på både vattvälling,
getmjölk och de brödstycken de efter moderns död fått
af beskedligt folk, så trött att benen nu veko sig undan
honom, och småsystrarna på kälken tycktes honom tunga
som timmerklampar.
Han såg af alla märken, att mera snö skulle komma.
Kölden hade »slagit sig», det kände han, så varm han
ändå hållit sig som dragare, och det förstod han, då snön
inte längre knarrade och skrek under fötter och kälkmedar, som den gjort förut på dagen ända från det
de alla, tidigt på morgonen i norrskens-ljus och blekt
månsken, dragit ut från den lilla gråa stugan. Med
afdöende spiseleld glimrande genom den lilla fönsterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftågande
barnen.
Snö skulle komma och riktigt yrväder, det förstod
Ante af att ekorrarna flögo som pilskott mellan granarna.
De togo kottar mellan tassarna, flängde af dem de skarpa
fjällen och samlade ihop den doftande, mjuka massan,
som fanns innanför dem. En svindlande brådska hade
de, så det knappt var möjligt att med ögonen följa deras
rörelser. Tjädern, som i stadigt väder rör sig lugnt och
värdigt utvecklade äfven han brådska. Det var inte så
godt om rönnar med bär i furuskogen, och att lefva endast
på tall och barr var dock för enformigt, tyckte han. En
riktig snöyra kunde ju komma att hålla en inne på
boets omkrets länge nog.
Hararna, i hvit vinterdräkt rutade snön med lustiga
spår tre och tre, i knippen som ett broderadt mönster.
Räfvarnas spår gingo fram i rak linje med runda små
hål. Och så –!
Ante, som orolig såg sig omkring efter alla märken i
skogen äfven där den var flack, härjad af skogseld eller
uthuggen, Ante såg med ens stora, grofva, litet aflångrundade spår i rad, spår hvilka gingo i bredd med hvarandra, spår af flere – af många fötter, vargens fötter –!
Han grep på nytt kälkrepet, snodde det fast om köldstelnade fingrar och sköt mössan ner öfver en af fruktan
och ångest kallsvettig panna.
Så vände han sig tvärt emot barnen där bakom honom.
»Ni gorme (sladdra) så farligt. Vi ska sjunga nu i
ställe, så går de fort te komma ur skogen. Ta opp, du
Maglena>.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
