Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 2. Med vargspår i sikte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värsta grimaser mot dem och pepo dem i halsen för att få
dem att skratta.
Och i den glädjestämningen kom nu barnskaran ut ur
skogen, in mot en by. Den stora landsvägen, som de
följt genom skogen, var tätt uppstickad eller märkt med
små granar på ömse sidor om den. Det var för att man
skulle veta att köra rätt i vägen med snöplogen när det
blef så mycket snö att man inte annars kunde veta hvart
vägen tagit vägen.
Till närmaste gård, en liten grå stuga, snarlik deras
egen den de i morse lämnat, förde bara en i djupa snön
upptrampad stig. Det var just inte mycket lätt att
komma fram där med kälken. Gråhund därifrån skällde
också, som om han ville äta upp dem allihop. Nog
hade det kanske varit bättre för dem att dra iväg till
någon af storgårdarna, hvilka rödmålade med hvita knutar lyste fram i snön. Men det såg så tryggt och hemlikt ut med den lill’gråstugan uppe under berget, att de
utan vidare gingo dit.
Gråhundens skall förstodo de väl. Han sade han, som
alla gråhundar, och sådana funnos mest vid hvar stuga,
att det kom folk till gården.
Nog hörde barnen också på skallet, att gråhunden inte
aktade dem stort.
»Vov, vov», bara patrask, ska jag mota bort dem tro!»
Gråhunden teg ett ögonblick. Han stod kvar på lill’trappan, som föreställde bro utanför stugan. Så sänkte
han hufvudet och morrade betänksamt.
»Bara smått folk i alla fall, valpar, så att sägandes – så’na torde inte kunna skada folk eller gård –.»
Han höjde hufvudet, gläfste meningslöst fast plikttroget,
såsom en samvetsgrann gråhund alltid gör det. Men så fick
han väder af geten, fick ögonen på Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan kälkstabbarna och Anna-Lisa.
»Jaså, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte
med ärlig hundvakt. De ha en get till hund! Oförsynt!»
Gråhunden gaf sig till att skälla, morra och illgläfsa,
som om han sett tjufvar i en kyrka.
Barnen saktade stegen. Ingen af dem öppnade munnen.
»De är bara för vi är så uselt klädd», mumlade Anna-Lisa till sist. »Komme vi som Sven Påls barna på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
