Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 3. Glasögonkarlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Om jag skulle kunna få mala jag», sade Anna-Lisa
försagd. Hon stod redan några steg närmare gröttallriken.
»Så går jag ut efter mer te lägge på elden», tillfogade Ante. Utan att vänta på svar var han ute.
»Käre låt mej få lägge strömmingen på halstre – de
bruka jag göra hemma», ifrade Maglena.
»Ta hit en tvaga tå ka ja tope tå dolfve» pep Brita Cajsa, som snålt såg på huru strömmingen började fräsa och sprätta på halstret.
»Etta Eta tope dovle å», ifrade allra minsta tvååringen
och räckte fram handen efter något att sopa med.
Glasögonkarlen bröt ut i ett grymtande skratt –.
En hade väl aldrig sett slik liten en piga.
Ante kom tillbaka in med fånget opp till näsan fylldt
af långved utifrån backen, där han sett att det fanns när
han kom till gården.
Per-Erik och Månke följde honom i hälarna. De
klämde igen dörren för Gullspira, som i ett ögonblick
glimtade fram i dörröppningen, och när hon blef lämnad
utanför uppgaf ett hjärtskärande bräkande.
Ante släppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna
ögon, hade ju rent, för allt nytt som tagit honom, glömt
att en get äfven följde med i sällskapet.
Inte utan att glasögonkarlen nu vardt sint.
Hvad var det för fasoner! Hade en nånsin hört att
man på vintertid drog getter med när man gaf sig ut
på –. Han höll på att säga »tiggeri». Men det var något i Antes fasta, allvarsamma ögon, som höll honom tillbaka.
»Geten där ha väl int behöft känna ondt af att auktioneras bort heller?»
»Gullspira är van te vara me barna, och sen hon
fick killingar har hon mjölka så bra. Småstinterna
hade för länge sen gått åt om inte hon hade vari. Jag
lofte mor då hon dödde, att Gullspira skulle få följa
oss. Mor visste de en kan ha mycke godt åf en get,
när en ingen mat har åt småen, – så jag tog Gullspira
med oss.»
»Hon skulle int tröje (trifvas) hos andra än oss heller», försäkrade Maglena stolt.
»Ja, och för den delen har då jag tagi foder me åt
Gullspira, så en behöfver då inte ängslas för de», sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
