Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 3. Glasögonkarlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och smekande henne så som de väl aldrig smekt mor
eller hvarandra.
»Hon tänk väl att vi är hungrig förstås, lill’pigan.»
Maglena drog getens smala nos emot sin tunna kind.
»På de vise, att hon brukar tänka på sån’t också»,
kluckade karlen, som äfven gaf Gullspira en smekning
längs ryggen.
»Ja och nu kom hon då riktigt med grädde till kaffe,
som vi ska få. De är färdigt nu», småmyste Anna-Lisa,
för hvilken drömmen om kallgröten mer och mer syntes
bli verklighet.
Hon lyfte den trebenta kaffekokaren från det flammande bålet på spisen lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite kallt vatten öfver den
för att påskynda afklarningen.
Ante och Maglena hade röjt af bordet. Gröttallriken och
gamla grötrester, förvarade i kallkontoret ute på förstugukvisten sattes fram med sirapsdrickat till. Strömming,
som doftade nystekt och som var salt så det sprätte om
den fanns äfven och bröd till, rent af så mycket de
ville äta.
Det var med stor andakt, som barnen med knäppta
händer läste bordsbönen inför en sådan anrättning.
Glasögonkarlen han snöt sig och han haltade rundt i
rummet, alltjämt mumlande: »På de vise. Så där många
skulle de ha varit här å, men alla ha gått.»
»Ska inte getmadammen vara me vid borde», sporde
han, när han stötte på Gullspira, som liksom tankfull
stod invid elden och idisslade.
»Joo, om hon får lof så. Hon ät skal och ben och
allt som bli öfver. Var så go, Gullspira!»
Månke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt
lilla barmskinn af gammalt läder, och lät geten äta, sam-
tidigt med att han åt själf.
Rätt som det var rullade småstintorna ner i golfvet,
insomnade.
Glasögonkarlen hade gått ut ur stugan. Anna-Lisa
hällde upp kaffe i några omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat rätt på i skåpet.
Det var något till godt att få i sig det goda varma
kaffet efter den kalla, men ju ändå så rara maten.
Karlen kom in med fånget fullt af halm. »De här tror
jag skall förslå för bå folk och fä.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
