Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 4. Under morgonrusket, inne och ute
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ha hon fått nå’n mölk», frågade Brita-Cajsa ifrigt.
»Tinnenin.» Märta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. »Tinnenin allt.» — (Ingenting alls).
»Vänt, ja ka ge’na ja’, tom moj ga lillbjo.»
Hon lade vedträdet tätt till sitt bröst, såg ner på det med stor ömhet i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: »Sung nu Mäta-Geta, så somna hon.»
»Va ta mi Jetu ot tö mi. Millmaste tana, o åt ått då ti Tana. Millmaste tana.»
Märta-Greta var fast öfvertygad om att hon sjöng fullt korrekt sången: »Hvad har min Jesus gjort för mig.» Millmaste tana», det betydde Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det’ hade väl inte vanligt människoförstånd.
Syskonen voro mycket stolta öfver, att lilla Märta-Greta, som inte var två år, kunde »säga allt hvad hon ville», riktigt »tala rent.»
»Dotta ha pumm.» Uttydt: dockan vill ha mjölk. Att en sådan föda eller dryck beståtts dockan när Brita-Cajsa höll henne till bröstet, tycktes icke ingå i Märta-Gretas föreställning. »Pumm» skulle dockan ha, hon, som Etta-Eta själf måste ju känna en våldsam hunger och törst.
»Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm å tatta å älle.»
Anna-Lisa, som sömnyr satte sig opp i halmen, förstod genast att Märta-Greta ville ha mjölk och kaffe och välling. Hon såg upp förlägen. Då man var ute hos främmande folk, som de nu alla voro, så fick en be sej fram så vackert och inte kommendera sej till hvad det så vara månde.
Ante var äfven kvickt på fötter. Hans första tanke gälde Gullspira, som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjölk åt småstintorna.
Han hälsade godmorgon på värden, som satt vid spisen och drog den beckade tråden genom det styfva vadmalet, samt såg ut som han setat i stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsställelse ögonen på matanordningarna i spisen.
Men så gick han ut riktigt i förskräckelse för geten. En kunde aldrig veta hvad det blifvit af henne, då hon kommit ut ensam på så främmande ort.
Ante hade så när icke fått upp dörren för den förfärliga västanstorm, som sopade fram och röt som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snö bar stormen med sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
