Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 4. Under morgonrusket, inne och ute
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han skuggade, bländad, ögonen med armen, som han höll
upp framför sig.
»Gullspira – kille, kille, geten. – Hvar är du –?»
Ante tänkte på vargspåren han sett under gårdagen.
Visste väl hur hågad han var på getkött, vargen.
Inte ett spår var att se i snön af geten. Stormen röt,
så att Ante riktigt kände huru hans egen röst drunknade
i dånet. Det var därför han inte hörde huru Gullspira
bräkte, till svar på hans ropande.
Ty hon hade länge sedan hört honom. Men hon tänkte
som så, att hon ville mallra i sej frukosten, som hon
hittat åt sig i ett gammalt uthusruckel, först innan hon
gaf sig till känna.
Någon gång måtte där ha funnits kreatur i rucklet.
Vidjebindslen hängde ner i två större bås, och en liten
räcka på hvad som varit fyra små getbås urskiljdes i en
vrå. Kolsvart och förfärligt smutsigt var det här inne,
och Gullspira skulle väl aldrig annat än i yttersta nöd
kunnat förmå sig att gå in. Men hon fann några
borttorkade löfkärfvar i en afbalkning. Till och med det så
hittade hon några höstrån och sådor, sådant fint affal af
blommor och blad, som lossar ur det till hö torkade,
slagna gräset och som kreaturen så gärna förtära.
Ja, så fick då Ante kafva omkring där ute i snön så
länge, tänkte Gullspira, och ropa och locka. Inte gick
han åt för det. Men i alla fall brådskade hon på med
att äta, så att munnen gick som en hackelsemaskin.
Hon hade nog litet sjukt medvetande; men tänkte också
på att hon behöfde samla på sig mjölk till de små
barnkillingarna där inne i stugan.
Ante klef i snö till armarna. Han var nu nästan
framme vid landsvägen. Ängslig, utom sig, blef han, då
han ej fann geten. Hvad skulle han ta sig till om han
inte fick mjölk åt småstintorna. Och så tungt och
sorgsamt det skulle kännas att tänka på det vargen slitit
sönder fina, granna Gullspira.
»Mä-ä-ä» – tyckte Ante sig höra. »Mä-ä-ä-ä-ä!»
Han vände sig häftigt om, fick Gullspira nästan i
famnen, som hon kom hoppande och dykande i drifvan.
»Gullspira, du få int skrämme mej så här», sade han
med en betänklig skälfuing i rösten. »Du mått väl förstå
att de är du och jag som stå för alle små’en där inne och
vi mått hålla ihop.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
