Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 13. I den dödas ställe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hustrun tog sig om hufvudet med bägge händerna och sjönk ner på spisbänken. Grötgrytan hade hon redan lyft från elden.
»Jo nog är det sant», bekräftade Ante och steg fram. »Hon het Anna-Lisa hon, som mormor våran, som är död.»
Mannen kom in i följe med de två drängarna. Snöiga voro de, fast de ute på förstukvisten stampat af sig de värsta klumparna, som följt med ifrån skogen, därifrån de kört fram timmer.
Unga karlen, som han var, gick han lutad, med böjdt hufvud.
»Hur går de lilldrängen vår?» frågade han hustrun i förbigående.
»Bara som med stintan. Herren ta nog gossen å.»
Mannen gick tyst fram till bordet, satte sig ner och läste bordsbönen. Han tog träskeden och åt ur samma grötfat som drängarna fast hvar och en af dem hade sin särskilta lilla trävril med mjölk. Getost och smör och bröd fanns äfven på bordet.
»Har Gullicksmor farit iväg», frågade han vidare lågmäldt.
»Hon for före middan och då kunde hon inte mer göra för lill’Calle. Om vi också körde alla de femton milen ner till doktorn, så hjälp de inte. Han ligg bara i slummer nu – så vi är nog snart barnlös.»
Mannen åt, sked efter sked, men nog syntes det att sorgen hade ramat honom såväl som hustrun, hvilken stod vid bordet till synes lugn, och skar opp tjockbröd (runda rågbullar) till skogskarlarna, som alla sågo lika betryckta ut.
»De är int ondt efter småfolk annars int, ser jag», sade husbonden med bitter röst »Då en int få behålla och föda sina egna, så gjorde en bäst i att skicka iväg andras barn också.»
»En gjorde stor synd då, syns de mej», sade hustrun saktmodigt. »Är vi snart utan barn, så är de här småstackrana, som jag hör, utan föräldrar. Jag tänk de är nästan väl så tungt de.»
Det blef alldeles tyst i det stora köket, öfver hvilket elden flammade så muntert. Kittlarna öfver ingångsdörren blänkte i en lång rikemansrad. Väggsängarna voro försedda med rödrutiga förbängen. Den höga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
