Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 15. Det spökar på isen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef den, som Anna-Lisa skulle ryka på med såpa och vatten. Månke hade deltagande framhållit denna synpunkt för Per-Erik, som dock med något af mod och förhoppning i rösten försäkrat, att det inte skulle bli fullt så »huskigt» ändå. Lill’Kalle tog ju opp sig, försäkrade Per-Erik, »och må tro så rik bondson han än var, så kunde en nog tänka, att han skulle måtta bli både kammad och tvättad, nu till, när de fått en så’ n som Anna-Lisa till gårds.»
Men fastän han tänkte på huru hjälplöst utsatt för så’nt där han var, Per-Erik, så önskade Månke denna kväll att han varit tillbaka i den ljusa, tröjsamma (hemtrefliga) gården, hos honom.
Det skulle vara annat det än att gå öfver en is, som lyste svart, och blänkte som om man gett sig ut i öppna sjön, samt ha öfver hufvet på sej ett norrsken, som var ledt och ängslande, med röda och gula och blå lågor högt opp på himmelen. En kunde rent tro att det skulle bli domens dag och att allt som fanns, bå jord och måne och stjärnor skulle brinna opp. För så knastrade det och lyste och flög af lågor uppefter norra himmelen. Och ändå satt månen där på sitt håll och rent skrattade med hela mun, utan vett, när han hade så mycket farligt omkring sig.
Månke kunde mycket väl ha fått åka på kälken, som gled lätt som ett, intet öfver isen, och då hade han inte behöft plågas med att ränna och halka åt alla håll. Både Ante och Maglena hade uppmanat honom att sätta sig ned på den. Men Månke sade att han var karl till att gå.
Saken var den att ufven hade börjat tuta så otäckt i Svartberget, som gick som en vägg nere mot sjön. Och så var det ledt med det otröjsamma norrskenet. Månke han tyckte att på kälken var han allt för långt borta från folk, d. v. s. de två äldre syskonen.
Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stödde henne på samma gång, ty det var väl så svårt för henne som för Månke, att komma fram i halkan.
»Vi få mäst ta och dra na», sade Maglena. »Stackars lill’piga, du ränn ju åt alla håll och blir rakt slut för oss.»
»Sätt dej på kälken du Månke och håll i ’na. Hon kan godt stå där.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
