Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 16. I Röfvarekula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka darrande, mer af skrämsel än af köld, smögo fram till spisbänken, dit matbitarna blifvit framkastade.
»Åh hut, du har tagi min mjölkvril», skränade mindre pojken, Jöns.
Utan vidare gick han fram och ville rycka vrilen ur handen på Maglena. Hon höll den fast och såg honom stadigt in i ögonen:
»Mor din ha sagt till om maten åt oss, å då lär du int ta den åf oss.»
»Mor!» han räckte ut tungan emot modren. »Jag –», han sade något mycket rått, – men som betydde: »Jag struntar i mor och hvad hon säger.»
Maglena fick dock märkvärdigt nog behålla vrilen. Detta var en missräkning för Erika, som just slitit sig lös från modrens grepp i hennes hufvud för att få åskåda huru striden emellan den argsinte, snåle brodern och den främmande tiggarungen skulle sluta.
De små vandringsbarnen åto kall, snaskig gröt, sur mjölk och brödrester – tysta, förstämda, utan att låtsas se eller höra de råa pinande ord, de grimaser med utsträckt tunga och långnäsa, somn bestodos dem från gårdens trenne barn.
Grels kom äfven in, just när de förutnämnda små andäktigt tackade Gud för maten. Han såg led och otäck ut. Gammelgubben, som fumlade med att få karfva sista späntstickan ur tjärvedsroten, fick brådt att resa sig. Han letade efter käppkryckan. Men som vanligt hade någon af barnen tagit den från ryggstödet på hans stol och kastat den utåt golfvet. De gapskrattade när gubben, halfkrypande, med ett ben släpande, hasade sig fram på golfvet efter den.
Ante, som ju såg hvar kryckan låg, gick genast fram och tog upp den. Han räckte den till den gamle, som med sura, förvirrade ögon såg upp till honom.
»Hva-hva-hva- är den go-go-go-s-s-ssen ifrån», stammade han med misstro och förundran i stämman.
»Go-go-go-s-s-sen», – härmade gårdsbarnen. De hoppade högt, slogo ut med fötterna, smällde dem samman igen och försökte att sätta krokben för farfarsgubben, när denne ändtligen kom så långt, att han kunde stega fram mot dörren på sina gamla förvärkta ben.
»Gå från spisen ungar, så jag får rum här med kaffebrännarn», sade matmor till de främmande barnen, utan att ge akt på huru hennes egna uppförde sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
