Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. »Kasken»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde inte vara finare, – i gullkrona, och rosor hela hufvudet fullt, och rödt silkesskärp och svart silkeskjol, och lif – och —–och!
»Måns och Jöns-Petter är riktigt bra mot oss nu», försäkrade syskonen. »Men hu häller, dom ha hålli på å villa ha i oss »kask».
»Är ni tokig barn, har ni druckit af en så farlig dryck.» Antes ögon spärrades ut af förskräckelse. Han gaf sig till att skaka och vända på Månke, som om han tänkt att få ur honom ett dödligt gift.
»Släpp mej, släpp mej!» skrek Månke, dämpadt för att de innevarande ej skulle få ögonen på den nesliga behandling, som brodern lät honom undergå.
»Dom höll bara på, men vi tog ingen kask», – hviskade Maglena lugnande.
»Husbonn hällde så mycke brännvin i hetkaffe, så de blef mer brännvin än kaffe. Och drängen där, han ville ha i oss sån’t.»
»Ja, int kunde ni småstackare komma från det», jämrade Ante. »Och så ha ni inte kunnat akta er för första supen ändå.»
»Vi gret och ba’ att få slippa», försäkrade Maglena »och jag sa att jag skulle få spy af det.»
»Men dom ville ha i er ändå förstås – för att få ha roligt åt er när ni se’n i fyllan int skulle veta hva ni gjorde.» Antes ögon brunno mörka.
»Ja, de ville dom, och drängen där, som nu drick ur brännvinsflaskan, han tog mej om hufvet och höll fast mej, för han skulle få i mej kasken», puttrade Månke och glodde surt på drängen i fråga, som just satte brännvinsflaskan till sin egen blåsvullna mun.
»Gosse –! Hur bar du dej åt för te slippa unnan, en?»
Ante grep Månke häftigt om skuldran.
»Käre dej, du hör väl att de int var så farligt», skyndade Maglena att tillägga. »För gamm’farmor i sängen ropa på’n. Så här ropa hon:
»Järker, akta dej! Jag sir ljus öfver barnas hufven – och de står bara mörker om dej själf.»
Han svor åt farmor, som är så sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som snart kan dö. Men han släppte oss ändå – förstår du.»
Ante nickade till som af lättnad. Så gick han sakta fram till sängen, där den sjuka låg och stirrade ut med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
