- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
98

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 18. Bröllopsgården

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ADERTONDE KAPITLET.


BRÖLLOPSGÅRDEN.

De kommo fram till bröllopsgården. Dörrarna stodo öppna och det rök af värmen där innifrån. Packande fullt med folk syntes utanför fönstren; de koxade in, för att få se bruden.

Just som barnen nådde fram, kom hon ut på bron för att visa sig. Brudpigorna, som hållit pellet öfver brudparet i kyrkan, följde henne.

Grann var hon, den unga bruden, det var visst och sant. Hon var högväxt och ståtlig och bar guldkrona. Dess små blad af guld pinglade när hon rörde sig eller skakade hand och »tackade» alla byns stintor. De hade, just som sed var kommit med mjölk till risgrynsgröt och ostkaka. Rosor bar hon, bruden, rosor i krans om hufvudet, och i girland, från axeln neråt lifvet. Rosor på den svarta sidenkjolen, därtill hvit slöja och bredt, rödt guldblommigt skärp, som nådde ner till kjolkanten.

God och mild såg hon ut. Hennes ögon sökte omkring efter de gamla och till småbarnen, som ej orkade eller vågade tränga sig fram. Dem kallade hon till sig, dem skakade hon hand med eller talade till.

»Nej, si tre barn, som jag int känner. Dom måtte komma hit, så jag får tacka dom. Det bär lycka med, när vandringsbarn hälsa på en så’n dag.»

Bruden gick ner för trappstegen och fick Ante och hans syskon med opp. Det hvilade något lidande, tärdt och dock ljust och frimodigt öfver dem, som liksom drog henne till dem. De voro ju också »utsocknes» här, liksom hon skulle bli på den trakt dit hon skulle komma, när hon flyttade »ner i landet» där hennes unge make var sågställare.

»Nu är ni på bröllop, så mycket ni vet det», log hon emot barnen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:26:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/frostmo/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free