Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 18. Bröllopsgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gäcksam löpte gossen i ringen. Han sjöng och flickan svarade.
På samma sätt höllo de i med den ena leken efter den andra.
»Här är vännen den bästa,
som jag tänker mig att fästa,
uti lifvet och uti döden den bästa.
Du är min ros och min lilja,
ingen skall oss kunna skilja,
förrän döden han hafver vunnit sin vilja.»
Dans på dans följde alltjämt.
Ante och Maglena stodo i dörren. Månke hade krupit bakom den, och slumrade ljufligt med hufvudet så placeradt att den förstkommande kunde ge det en ofrivilhig spark eller rent af trampa på honom ordentligt.
Nu voro danslekarna slut. Fiolerna, två stycken, stämde upp. Spelmännen stampade takten så golfvet gungade.
Brudparet dansade –.
De dansade några tag med hvarenda en. Bruden till sist till och med med Ante, som blyg för lumpdräkten, tafatt sprang med, utan takt, som om han varit ett tre års barn. En blank tolfskilling fick han af bruden, när hon med en god blick åter lämnade honom vid dörren.
Maglena, lill’stintan, skulle ju då också dansa med brudgummen.
Hon slängde gammelschalen af sig. Håret föll ner om axlarna på henne, lockigt, glänsande, så det gjorde henne vacker, trols de lunsiga kläder hon bar. Röd var hon om kinderna, så som hon blygdes och var stolt på samma gång. Men takten höll hon, och dansa kunde hon, så att de, som sågo på måste skratta, så belåtna voro de att se på huru säkert de små laddklädda fötterna förde sig.
Äfven hon fick en tolfskilling, och en »till hill’pojken de haft i sällskap», också. De fingo »godta» att stoppa i knytena och mer än en bulle och god kaka.
De hade så roligt, så det lyste af dem af fröjd där de stodo. Folk voro ju så snälla emot dem.
Barn, som voro med på bröllopet, smögo småningom fram till dem och ville göra sig bekanta.
Plötsligt vände sig Maglena mot Ante.
»Gosse, jag hör Gullspira!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
