Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 22. Husbond och matmor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På en gång, invid hvarandra stucko de sina små
hufvuden ut ur boet.
Nej, hvilket jubel som bröt fram ur deras strupar när
de sågo huru vår och sommar närmade sig.
»S-i-r du», sade lilla honan. »S-i-r du att jag hade rätt.
I år blir inget nödår. Vi kunna skynda på med boet.»
»Och börja att tänka på ungar», kvittrade hanen.
Så bröt jublet löst igen från dem, från små fåglar, som
just anländt för att »se sig för»:
»Ingenstädes på jorden är det som här», ljöd det.
»Se solen stiger öfver fjället. Snart stannar den kvar hela
natten. Skogen är så vid. Vi kunna redan stanna här,
nu som i fjol. Då fröso vi, då svulto vi. Men boet var
godt att ha. Vi ta’ det igen, vi ta’ det igen. Sol och vår.
Intet nödår. Sol och vår!» På olika dialekt och i olika
melodier klingade från små fågelstrupar, »sol och vår»,
bo och ungar»! Långt, långt inne i skogen hördes det.
Barnen lågo stilla och lyssnade. De hörde huru orren
spelade, och visste väl huru lustig han såg ut, när han
till spelet dansade rundt, rundt.
Och just nu, just när solen stod upp började tjädern
sitt spel, sitt hemlighetsfulla hviskande, sitt underliga
ugläte med det slutliga skriet af lycka. Lyckan af att lefva
och att ha den lilla milda honan att sjunga för.
En stark doft af kåda och fuktig barr, af här och hvar
redan bar skogsjord trängde med en nyväckt mild sunnanvind
in, under granen.
Barnen satte näsorna upp öfver fällen. De söpo in
luften och fingo samma håg som fåglarna att flyga upp,
att kvittra och sjunga.
Bäcken hörde de. Redan frigjord porlade den bredvid
dem, äfven den som i kvittrande jubel.
De satte sig upp i bädden: På en gång tog dem lusten
att sjunga.
Maglena började:
»Morgon mellan fjällen,
klara bäck och flod
porlande mot hällen
sjunger Gud är god. – Gud är god.
Dagen ser jag bräckas.
Fram går ljusets flod.
Dalarna som väckas
susa Gud är god. – Gud är god.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
